Mogger
Hipsteranka
Det här sätter fingret på en viktig grej som gör rollspelssettings mer intressanta än Wikipedia-artiklar; du vet när du börjar läsa att detta är den arena på vilken dina stordåd ska utföras eller där dina fantastiska berättelser ska utspela sig.Bomber under bordet
Alfred Hitchkock lär ha sagt ungefär att en scen där en familj äter middag är tråkig, men att exakt samma scen föregripen av en kort sekvens där vi sett någon placera en tickande bomb under border, blir olidligt spännande. Jag har nog nämnt det här förut, i någon annna tråd, och greppet kan förstås, som alla stilistiska genvägar, genomföras på ett banalt och dåligt sätt, men det fungerar ofta förvånansvärt bra för att skapa energi i en text, och liksom ”knuffa läsningen framåt”, därför att man som läsare vill se hur det ska gå. Tänk på alla scner i fimer och böcker som börjar med att berättaren säger ”Jag trodde att jag kände henne, men det skulle snart visa sig hur fel jag hade”, eller ”När dagen var slut skull en av oss vara inlåst på rättspsyk, och den andre hänga i en snara från ett träd”, eller något liknande, och som sedan klipper över i en vardaglig scen: en familj äter frukost, en man kör till jobbet.
Hur använder man detta i en settingtext? Om det finns en mörk hemlighet bakom det som beskrivs, eller om ljusskygga sällskap är verksamma på en plats, eller om en konflikt kokar under ytan, eller om spektakulära scener utspelar sig där klockan tolv varje midsommarafton, så antyd detta så fort som möjligt istället för att först skriva en ”torr” text och bara på slutet skriva ut alla hemligheter.
Nedan följer tre exempel på vad som måste vara en rätt tråkig genre — korta utdrag ur wikipediaartiklar om svenska småstäder — men med Hitchkocks ”bomber under bordet” i början — prova gärna att först hoppa över det inledande stycket, och läsa dem utan ”bomben”, för att se vad det lilla enkla greppet trots allt åstadkommer:
Kurorten
På ytan ser Varberg ut som vilken tätort som helst. Men under den vardagliga ytan rör sig mörka krafter. Något händer med invånarna. Frågan är bara vad?
*
Varbergs historia som kurort går tillbaka till 1811, då den så kallade Svartekällan, en surbrunn vid Apelviken några kilometer söder om staden, lanserades av de styrande i Varbergs stad. Hur länge källan varit känd av lokalbefolkningen är okänt. Ett litet brunnshus byggdes över källan 1817, men efter 20 år fann man det mer praktiskt att transportera vattnet i tunnor med häst och vagn in till Varberg. Brunnshuset från Apelviken forslades även det in till staden och placerades väster om kyrkan. Runt brunnshuset anlades Brunnsparken. Redan på 1822 uppfördes Varbergs första varmbadhus, och i vattnet utanför placerades det första kallbadhuset, som utgjordes av en badflotte.
osvRegn, regn, regn
Alla som vuxit upp i Borås vet hur mycket där regnar, men ett litet, slutet sällskap, som möts i bibliotekets källare varje höstdagjämning, vet att de ständiga regnen dessutom gör Borås till ett perfekt gömställe och näste för en mycket långväga, och inte helt mänsklig besökare. Någon eller något som definitivt inte vill människorna väl.
*
Borås har ett inlandsklimat med inslag av maritimt klimat, och är orten som har näst flest regndagar i Sverige -- 192 regndagar per år -- och får normalt 975 mm nederbörd per år. Medeltemperaturen i juli är som högst 20 °C och som lägst 10 °C, medeltemperaturen i januari är som högst -1 °C och som lägst -6 °C.
Värmerekordet ligger på 36,0 °C och uppmättes 1 juli 1901.
Köldrekordet ligger på -34,1 °C och uppmättes 9 februari 1966.
osvDen svarta dörren i Norrköping
På en sidogata i centrala Norrköping finns en källardörr, låst med dubbla slag, som öppnar sig mot en lång korridor. I slutet av korridoren finns en dörr, målad fullständigt svart. Den som rör vid dörrens handtag får en kort elektriskt stöt, och en känsla av ofattbar förtvivlan och gammal och bitter sorg.
*
Norrköping fick stadsrättigheter 1384. Eventuellt hade sådana rättigheter givits även tidigare, men redan då hade människor bott kring Motala ströms fall under lång tid.
Staden fick sin första storhetstid under 1600-talet när den nederländske affärsmannen Louis De Geer slog sig ner i staden. Han grundade ett flertal industrier, bland annat pappersbruk, vapenfabriker, klädesfabriker och ett skeppsvarv. Under denna tid var staden Sveriges till folkmängden näst största.
Norrköping har flera gånger under sin historia förstörts av yttre fiender. Första gången var av danskar 1567 under Nordiska sjuårskriget, men mest avgörande för staden var härjningen av ryssar 1719 under Stora nordiska kriget. Staden har också drabbats av ett flertal bränder, varav en år 1655 ska ha varit väldigt ödeläggande.
osv
Nu blir väl wikipediatexterna ändå inte särskilt kul att läsa, och man kan måhända inte använda det här greppet hela tiden, men som sagt, jag brukar själv bli förvånad över hur mycket mer liv det blir i en text när jag börjar med att smyga in en liten bomb under bordet: ofta är den inte så explicit som i exemplen ovan, utan bara en lite gåtfull eller spännande bild eller fras som får sin förklaring först när man kommit en bit in i den löpande texten. Några egna exempel ur Tistelriddare, som man kan läsa om man har lust:
Fickurshjärta
Under rocken, i en innersta, hemlig ficka i västen, eller kanske i ett mycket tunt halsband som försvinner i din täta päls, bär du ett fickur. Inte ens en bandit som klappade över dina fickor på jakt efter värdesaker skulle hitta det. Du vrider upp det var tredje dag.
Tick-tack.
Du minns inte allt från olyckan eller det som kom efteråt. Mörker och kyla. Tystnad. Och sen det där ljudet: tick-tack. Tick-tack: du vaknade och fickuret låg på ditt bröst, alldeles över hjärtat, och någon satt vid sängkanten, och viskade att det mekaniska tinget var förtrollat. Att det höll igång ditt hjärta.
Tick-tack.
Tick-tack.
Sedan du fick fickuret blir du aldrig trött. Du kan gå och gå utan att stanna, så länge du vrider upp klockan var tredje dag. Du blir skadad precis som andra, och du åldras, om än sakta, men du behöver inte andas, och du tror att du bara kommer att dö på riktigt om någon tar fickuret ifrån dig och väntar tills det stannar, eller — ve och fasa — slår sönder det. Du behöver inte sova eller äta, även om du gör det ibland därför att det är trevligt att drömma och dela en smörgås med vänner.
Vad var det för olycka som drabbade dig? Var det ett ormyngel som bet dig i tassen? Föll du ner från ett tak, eller var du nära att drunkna? Blev du träffad av blixten? Var du barn, eller skedde det alldeles nyss? Kanske är du redan mycket gammal, och har levt i många hundra somrar. Tänker du ofta på de där timmarna i mörkret, när ditt hjärta stod stilla, eller försöker du glömma dem? Och vem var urmakaren som gav dig fickuret.Drömmens geografi: yatrier och tirthar
I de täta granskogarna i nordöst, finns en tjärn med svart, spegelblankt vatten, i vilket inget tycks leva. Det sägs att den som stiger ner i tjärnen aldrig återvänder, och att underliga väsen ibland stiger upp ur den: paddor och hermeliner, vita som silver; en varelse som såg ut som en orm, men vars mun var en blomma.
Och längs storskogens gräns visar sig ibland i skymningen en figur som ser ut som en stor bönsyrsa, vars kropp består av långa, torra kvistar och grenar. Den är längre än den resligaste räv, men rör sig snabbt och ryckigt genom skuggorna, som torrt ris i vinden, eller som grenar som spänns och sedan knäcks. Smådjuren på gårdarna i trakten kallar den för Buskrået och säger att den förebådar dålig skörd.
*
Inuti den gröna drömmen finns varelser som inte är växternas drömbilder av sig själva, utan deras bilder av annat: av flyktiga känslor som kommer och går, av lindarnas knakande tusenårslängtan eller känslan av avsked när deras löv blir röda om hösten, av åsknedslagen som klyver de äldsta ekarna, av hoppet om regn när torka råder, av minnet av kristallårstiden.
Den gröna drömmen skapar inte dessa varelser medvetet, utan de… lösgör sig ur drömmens vegetation, eller föds ur kokonger eller blommor, eller stiger fram som groddar ur drömmens evigt fuktiga, svarta jord.
Den gröna drömmen kallar dem för för yatrier, som på ett av världens gamla språk — eller kanske någon annan världs språk, vars inbyggare har besökt den gröna drömmen för länge sedan — betyder ”pilgrimer” eller ”vandrare”.STENRÖSENAS FOLK
Den som färdas genom vildmarken kommer förr eller senare att stöta på stenrösen och jättelika klippblock ordnade i cirklar, och former som skepp eller altare. De reser sig många meter höga på kullarna och ängarna, och i de susande skogarna, och om det råkar vara vår- eller höstdagjämning inser man att solen och ibland stjärnorna rör sig i harmoni med dem: solen lyser kanske genom vissa portar och glipor precis i skymningen, eller så tycks sju särskilda stjärnor stiga upp ur de spetsiga stenblockens tinnar.
Smådjuren i Annwyn har alltid vetat att dessa platser är förbundna med ett uråldig släkte som levde innan de själva, men utöver det vet de inte mycket, i synnerhet inte i Krickdala, där man har slutat lyssna på de gamlas berättelser och vidskepelser.
Vissa av dessa halvt bortglömda sägner menar att stenrösena är ulvars och björnas gravar, från en tid då dessa var mångtaligare än vad de är nu, och då de hade sina egna kungariken och städer. Andra sagor berätar rösena är en sorts slott i vilka älvornas konungar och drottningar bor, eller att det tvärtom är fängelsehålor där älvornas ondskefulla kusiner hålls inspärrade.
Inga av dem har helt och hållet rätt, men i alla sådana berättelser finns små korn av den hemska sanningen.
Rösefolket
Världen har haft fler härskare än paddor och grodor. För länge sedan levde ett folk som smidde vapen av det mycket tunga, svarta järn som finns inuti de stenar som faller ur himlen. De jagade de hornkrönta, håriga jättar med vilka de delade den forntida världen, klädde sig i deras skinn och kronor och sabeltandade skallar, och använde trolldom för att stjäla deras gestalter och egenskaper: de gjorde detta under så många årtusenden att de glömde bort hur de sett ut från början, ty deras barn ärvde de former de klädde sig i.
osv
Det är ju uppenbart kan man tänka men jag har rätt svårt att läsa rollspel jag inte ska spela, men när jag vet att de ska spelas så slukar jag dem som vore de nagelbitar-thrillers!
Jag vet inte hur det är för andra men jag måste känna den närvaron, att "här ska jag snart äventyra!"