Hur presentera setting?

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,402
Location
Örebro
Jag blir ju lite nervös nu för meningen med tråden var inte att jag skulle framhäva mig själv eller det spel jag varit med och skrivit (se här hur snyggt jag lägger eventuell kritik även på @Leon s axlar ;) ). Men visst, vi har haft en hel del principer, mål och krav när vi skrivit Kopparhavets hjältar och mycket av det jag talar om här går igen där. Men just KH kommer ju även med ett bagage. Det bygger på Drakar och Demoners spelvärld Ereb Altor varför man måste förhålla sig till det.
Du behöver inte oroa dig, jag blev mest nyfiken och har varit nyfiken ett tag. Så den här tråden var väl en del i vad som gjorde att vågen tippade över och jag bestämde mig för att köpa ett ex nu när priset var väldigt bra. Har ju sett mycket lovord om KH i andra trådar liksom och en kan aldrig läsa för mycket :gremsmile:
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Fler exempel jag gillar: Electric Bastionland (där settingen förmedlas främst genom rollpersonsbakgrunder (det finns 100+ av dem) och korta punktlistor över hur olika delar av settingen ska användas i spel) och Polaris (settingen presenteras genom några korta beskrivande texter och sedan i olika egenskaper/följeslagare/bakgrunder).
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,536
Location
Göteborg
En schysst grej görs också av Den yttersta domen: Det finns en kortfattad beskrivning av spelvärlden i sin helhet, sedan ett antal föreslagna kampanjplatser där man kan spela. Dessa kampanjplatser har sedan en lista med frågor som spelledaren kan ställa till spelarna i första sessionen, om hur olika saker på den här platsen faktiskt fungerar. På så sätt får man en grund gratis, men man gör också spelgruppen till medskapare av världen, vilket både gör att de blir mer investerade i den (IKEA-effekten) och att de kan anpassa den efter egen smak och efter vad de är sugna på att spela för sorts berättelse.
 

Oscar Silferstjerna

Doktor Snuggles urmakare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,683
Location
Nirvana
Det har redan sagts mycket i den här tråden. Om jag försöker mig på att säga något nytt, så får det bli i form av dessa frågor och svar:

1. Vad gör den här settingen otypisk? De typiska settingarna finns redan. Det otypiska är roligare. Ett sätt att skapa sådant är att definiera det typiska och arbeta för att undvika just det.

2. Vilka är de stora hemligheterna i spelvärlden? I många rollspel är det väsentligt att upptäcka något - konspirationer, skatter, underjordiska labyrinter, ett dolt demoniskt inflytande, gudomliga varelser från världens skapelse etc. Är settingen omfattande behöver det finnas flera hemligheter. Ofta har de något med varandra att göra, även om det inte är nödvändigt. I en längre kampanj kan det behövas en tidslinje där hemligheterna förändras över tid. Världen står inte stilla.

3. Vilka typer av RP passar bäst i settingen? Att beskriva en setting är ofta att renodla en särskild aspekt av en större värld. Allt går inte att beskriva, texten behöver en avgränsning för att bli användbar i spel. En setting som kretsar kring spioner är troligen något helt annat än en setting för upptäcktsresande. RP är väsentliga personer; vilka de är bör forma settingen. Därför behöver texten innehålla utmaningar som passar specifika typer av RP - hot, problem, gåtor, oväntade förändringar.

4. Hur ger settingen SL möjligheter att ställa spelgruppen inför intressanta val? Personligen tycker inte jag att det är särskilt intressant med settingar som presenteras genom allmänt hållna Wikipedia-artiklar. Jag behöver veta något mer än vilka gäng, fordon och företag som finns i spelvärlden. Settingen är en form av storskaligt drama - personer, varelser och grupper är i rörelse, har agendor och hemligheter. RP är inte några irriterande bifigurer, utan huvudpersoner i det drama som SL skapar i samspel med spelarna och settingen.

5. Vad får mest utrymme i textmassan? Rimligen bör det som är viktigt få mycket plats medan det som är oviktigt kan komprimeras till några få sidor. I en del settingbeskrivningar kan det originella ligga i just VAD som får mest plats. Det är kanske inte en detaljerad beskrivning av hela imperiets administrativa system på 80 sidor, utan istället bara den dolda demoniska konspirationen och alla platser och personer som är inblandade. Världsbeskrivningen består av det som är väsentligt för konspirationen. Resten beskrivs kärnfullt på kanske fyra sidor som SL kan brodera ut själv eller helt strunta i.

6. Om du skriver en omfattande setting, vad händer om du komprimerar texten istället för att utvidga ännu mer? Jag vet att det finns en del som gillar att skriva långt och gestaltande, men jag tror att det även för dem är bra att fundera över vad kärnan i settingen är - kanske en grundkonflikt mellan tre mäktiga grupper, utvecklingen mot en annalkande katastrof, en dold dimensionsportal som egentligen styr allt etc. Det är bra att ha klart för sig vad som är settingens kärna. Då blir det lättare att skilja huvudspår från sidospår, vilket jag tror är nödvändigt för att en setting ska bli lyckad. Själv har jag lärt mig en del av hur många OSR- och indiespel hanterar settingar. Det är det spelbara som står i fokus - inte allt möjligt som man kan fantisera kring.

7. Hur kan yrken, utrustning, förmågor och olika typer av uppdrag illustrera settingen? Det här kan tyckas självklart, men ju mer dessa komponenter inkorporeras i settingen, desto tydligare blir den. Ett sätt att bygga en tydlig setting tror jag är att vara så specifik som möjligt. Alltså att vara specifik istället för oreflekterat generisk. Det innebär att man försöker renodla settingens unika premisser så mycket som möjligt. Ibland handlar det om att stryka saker som brukar ingå.

8. Hur ska du använda dig av kartor? Det här kan också tyckas självklart; kartor finns över de platser som används i spel. I många settingar finns det kartor över städer, kungadömen och kanske någon typ av högkvarter. Sådant kan räcka långt, men jag tror att det också går att vara mer kreativ när det gäller just kartor. Kartlägga områden eller typer av utrymmen som inte brukar kartläggas. Eller kanske knyta kartor till vissa yrken, färdigheter, talanger, grupper, resurser, statusnivåer eller hemligheter. Kartorna beskriver och avgränsar världen; det som kartläggs är viktigt och ger spelarna hintar om vad deras RP kan upptäcka och göra. Dessutom kan SL använda sig av bedrägliga kartor för att dölja sanningar som ännu inte har upptäckts. Villospåret blir då en del av dramat.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
I praktiken ser man dock sällan folk som specifikt pekar ut enskilda speltexter som syndare – vilket är förståeligt, eftersom jag tror vi är ett för litet land och en liten rollspelsmarknad för den sortens frank kritik.
Lösningen på det problemet är kanske att hitta utländska spel och utsätta dem för frank kritik. Det är ju sällan de enskilda ordvalen på modersmålet det står och faller på, så en text på engelska borde kunna stå som varnande exempel lika väl som en på svenska.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Min önsketråd! Tack @Mogger !

Jag håller med om mycket som sägs i tråden och tar med mig allt in i mitt framtida settingskrivande.

Jag har ju övat på skönlitterärt skrivande i mitt yrke i tjugofem år snart, så min kamp, om uttrycket ursäktas, är nog inte i första hand att skriva någorlunda ”konstnärligt”, utan att få till spelighet och användbarhet.

En sak jag ofta tänker på när jag skriver setting, handlar om rösten som jag använder.
Jag försöker så ofta som möjligt hitta en röst som inte är förespeglat objektiv, som inte bara rabblar upp torra fakta ovanifrån. Ungefär såhär går väl tankarna:

1. Jag har en tydlig bild av vad för sorts filurer Rollpersonerna är i spelet, och utgår från dem när en ny företeelse ska presenteras: vilka märkliga rykten har de hört, vad har de för förväntad inställning till företeelsen, och så vidare: känner de förundran, fruktan, hat, nyfikenhet, eller något annat? Tolkien har nämnts som ett positivt exempel i tråden, och han presenterar ju Midgård såhär i sin trilogi; vi börjar i Fylke, och får höra om alver, och svarta ryttare och så vidare, så som hoberna uppfattar dem. Det här greppet tycker jag ger de stora, spännande sakerna ute i världen sina ”rätta mått”: alverna känns förtrollade och magiska, de svarta ryttarna är skräckinjagande och spöklika. Den absoluta motsatsen till en torr text som berättar för oss hur långa alver är och vilken ögonfärg de har och vilket krig för tvåtusen år sedan som har lett till att de hatar en viss dvärgstam är ju liksom Sam som viskar ”Åh, herr Frodo, jag skulle så herrans gärna en enda gång får se alver?" Alltså: Skriv, om möjligt, underifrån istället för ovanifrån.

I Tistelriddare försöker jag börja varje kapitel i världsboken med en kort scen ifrån den sömniga staden Krickdala, som är befolkad av kaniner och möss och mullvadar i en sorts 1800-talsvärld. Jag bifogar två exempel nedan: först början på kapitlet om korparna och dödsriket, och därefter början på kapitlet om Kollegiet i Dimköping — man behöver nog egentligen bara läsa två rader av alla mina exempel för att fatta vad jag menar, men de är lite längre på grund av fåfänga kanske:

Det händer att en korp kommer seglade över Krickdalas kullerstensgator i skymningen, och slår sig ner som en stor, olycksbådande skugga i ett äppelträd eller på en taknock. Så berättar den, hest kraxande, att den-och-den som nyligen gick bort önskar justera sitt testamente, eller att gamla farfar den-och-den inte alls föll från bron ner i floden, utan blev knuffad, och att Lyktriddarna nog bör titta extra på vilka som var ute på promenad kvällen då han drunknande.
Jämfört med ugglorna, som smådjurens knappt betraktar som fåglar överhuvudtaget, utan som andeväsen som flaxat ut ur någon mardröm, framstår korparna nästan som bekanta och begripliga. Med det beror bara på att korparna är förbundna med en kraft som är mer ofattbar och skrämmande än någon uggla: döden.
Korparnas starka, svarta vingar — såhär mycket vet alla smådjur — bär dem inte bara över den vanliga världens ängar och sjöar, utan över gränsen som skiljer de levande från de döda.
För att förstå korparnas plats i Annwyn, måste vi förstå vad döden är i Annwyn.

De dödas riken

”’Det som gör öknen vacker’, sa den lille prinsen, ’är att den någonstans gömmer en brunn.”
- Den Lille Prinsen

När en varelse dör i Annwyn lämnar dess själ kroppen och färdas bort ur världen, mot en plats dit inga röster eller brev når, och från vilken ingen återvänder. Men innan själarna för alltid hamnar där, helt och hållet utanför de levandes räckvidd, stannar de till en stund, halvvägs här och halvvägs där.
Smådjur och småfåglar dröjer sig kvar i en stor, susande tårpil, och rovdjur hamnar på en blåsig, ogästvänlig strand.

Osv

Om man tar tåget österut en morgon, och kliver av framåt eftermiddagen, på Lummerdala Äng, som i stort sett bara är en perrong utkastad bland ormbunkar och tistlar, och sedan färdas söderut längs landsvägen, eller med båt längs en av ström biflod till Stora Floden, som ringlar sig fram under viskande, uråldiga pilträd, når man framåt kvällen en djup, svart sjö och ett litet samhälle som kurar ihop sig under stjärnorna och de kretsande rovfåglarna.

Dimköping är betydligt äldre än Krickdala, och innan Den Blå Damen dök upp och ställde världen på ända var det även större och viktigare, bland annat tack vare en rad vattendrivna kvarnar som tornar upp sig likt befästningar och kråkslott längs flodens strömmare partier.

Numera är bara en av dessa kvarnar igång, och de andra är förfallna och bebodda av råkor och nattfjärilar. Och hela Dimköping har förresten något bedagat över sig: det finns ett par torg där det säljs bröd, grönsaker och fisk på morgnarna, och det finns sömmerskor och skräddare och skomakare, och till och med några lanthandlar och ett postkontor, men mätt med Krickdalas mått är Dimköping sömnigt och borttynande: folk kikar ut mellan gardinerna på nykomlingar, utan att hälsa, och i synnerhet om man kommer från just Krickdala känner man av en fientlighet: Dimköpingsborna har svårt att förlåta grannbyn att den växte ikapp dem, och dessutom fuskade de ju och hade blyvikter i fickorna under den senaste dragkampen under midsommaraftons kämpalekar, och framförallt kan man fråga sig varför de högfärdiga Krickdalaborna placerade järnvägsstationen en och en halv timme norr om Dimköping…
Buttra åkersorkar och paddor metar från stenbroar. Husen ser ålderdomliga ut, med sluttande tak, kraftiga skorstenar och små fönstergluggar. Här och där längs kullerstensgatorna brinner lyktor fram till midnatt, men inte med ett alkemiskt, skarpt sken som i Krickdala, utan med vanliga oljelampors flackande, sotiga ljus.

Resenärer bör ha sett till att ha skrivit brev till ett av de tre värdshusen och ordnat husrum innan de anländer, för byns alla fönster och dörrar bommas igen vid mörkrets inbrott, och därefter öppna man inte ens när en tass som liknar ens egen knackar på.

Etc.

Jag använde av ett liknande grepp i ett sci-fi spel där Rollpersonerna var poliser i en sorts Alien- eller Bladerunnervärld, men där inledde jag kapitlen med citat ur olika snutfilmer eller kriminalromaner, för att ge en viss… ton åt texten, och försöka förflytta den bort från den ”objektiva” rösten:

TECHNOLOGY

”Giuliani ain’t clean up the city. Video games and television did. That’s what cleaned up the streets. Come on man, ya’ll remember when everybody was outside. If you was two years old, if you was a hundred and two… you was outside.”
- Gutta, Brooklyns Finest

The history of the future is the history of three massive technological events: first, the mastering of genetic engineering that gave rise to the slave-race called Revenants; second, the invention of the Fall Drive; third, the emergence of the computer virus known as

Etc.

ALIENS

”The village of Holcomb stands on the high wheat plains of western Kansas, a lonesome area that other Kansans call ’out there’.”
- Truman Capote, In Cold Blood

Space is cold an desolate. Even on planets that should in theory sustain life, nine times out of ten, nothing is found but primordial soup and a few fungi. On occasion, small reptiles or trilobite-like arachnids crawl on barren rocks and a few fish and amphibians swim in the oceans; on one or two gas giants dumb, manta-like beings or jelly-fish-analogues float, fishing for nourishment in the storms and radiation.

A handful of worlds are more hospitable than this, and actually have real, alien ecologies. On three worlds the remnants of long-gone alien civilizations have been excavated. But whoever built them are long gone.

Space is cold an desolate. We are alone.


RELIGION

”The good ones all had that hollow space inside. The empty place were the fire always burns. For something. Call it justice. Call it the need to know. Call it the need to believe that those who are evil will not remain hidden in darkness forever.”
- Harry Bosch, The Burning Room

Religion plays a role in the 24th century. The old religions of Earth have changed, merged with each other, splintered, as humanity has pushed further into the unknown, and there a new systems of belief.

These are two new religions that exist three hundred years from now:

Prismatic Messianism

In space it was not rare for a christian to find that the only other believer with with to share the experience of faith was a jew or muslim, and vice versa. And when the geography that had upheld old lines of conflict was left behind, the three old monotheistic religions of Earth found common ground instead of differences. The new religion called Prismatic Messianism was born in the 2200’s, during the war, when

Osv.

------------------------------------

2. Ett annat sätt att använda sig av en ”situerad” eller subjektiv röst, är ju att göra motsatsen till det som beskrivs ovan. Istället för att utgå från Rollpersonerna och deras blick på saker och ting, kan an skriva en text där någon vänder sig till Rollpersonerna och tilltalar dem sådana de är —som Krickdalabor eller rymddetektiver eller vad det nu kan vara.

Den här varianten riskerar, som vi väl alla vet, att bli ”pratig” för sakens skull, och därmed rätt ineffektiv och tröttsam: ”Följ med mig kära vandrare, så ska jag visa er in genom stadsporten… åh, ni har mycket damm på stövlarna, vart kommer ni ifrån? Svartbergen? De lägre stäpperna? Sådär, ge nu ett par silvermynt till stadsvakten, det har ni råd med, så som era fickor klirrar. Är ni måhända äventyrare? Nu ska vi se… om ni svänger till vänster så når ni gnomernas kvarter, men de ska ni hålla er borta ifrån, ty gnomer är kända som tjuvar…”

Och så vidare. Ofta kan sånt här, i mitt tycke, med fördel skrivas som en punktlista eller som en händelsetabell eller egentligen som vadsomhelst annat. Men. I några fall kan det faktiskt vara meningsfullt att skriva ”in-game-texter”. Ett par förslag:

- Om en varelse har ett väldigt annorlunda sätt att förstå sig själv och världen på, och framförallt om denna förståelse återspeglas i ett märkligt sätt att tala om sig själv och världen på, så kan det vara värt att prova att helt enkelt gestalta detta märkliga tal, istället för att försöka förklara hur det låter. Jag har gett mig på detta med storskogens uråldriga, drömmande träd, som har ett helt annat tidsperspektiv än djur, och som inte förstår sig själva som individer utan som en skog bland andra skogar. Observera i exemplet nedan att de inte bara talar om sig själva på ett lite märkligt sätt, utan också tilltalar de tänkta rollpersonen som ”ett litet frö”, eftersom det är så de ser på individer; det kan, om man skriver en text utifrån en drakes eller en tiotusenårig ärkematikers eller orchstams perspektiv, vara värt att tänka på hur sådana varelser ser på ”äventyrare”, och försöka lyfta fram det i texten. Hursomhelst:

Det finns gröna varelser i haven vars andning ändrar himlens… färg. Nej, färg är… fel ord. Skogen av tassar och päls har så många ord för saker som inget betyder, och ni saknar så många ord som skulle hjälpa er förstå er plats i det stora hjulet, i isårstidens och sandårstidens hjul.
Ni har ord som ni tror ger er rätt att stoppa en flod från att strömma och klucka, och ord som ni sjunger när ni hugger ner en ek som överlevt i sju gånger sjuhundra vintrar, så att ni kan plantera era rovor istället för att äta våra söta ekollon, men ni har inga ord för hur solljuset… smakar, och ni har inga ord för hur rymden låter när den mycket... långsamt mullrar och knakar som en gammal trädkrona.
Men förstå detta, lilla frö: ni kilar omkring över världens skal och försöker samla ihop bitar av det och säga att ni… äger dem. Men vi gröna varelser, vi träd och mossor och ängar… vi är världen.

- Ibland tycker jag också att det är värt att skriva en sån här text om den i mer eller mindre oförändrad form kan användas i spel. Typexemplet är väl en text som återfinns om ett visst monster i ett bestiarium, som kan användas som en hand-out till spelarna, men jag skriver också en del korta legender och sagor på det här sättet, samt en del annat.

------------------------------------

3. Det finns en sorts underkategori till det här, och det är att inte helt kliva över till in-game-text, men ändå låta den beskrivande texten färgas av varelsen som beskrivs, så att man får en känsla av varelsens bild av sig själv, eller av varelsens inre röst. @afUttermark gör detta på ett mästerligt sätt; man kan med fördel läsa hans fantastiska tråd om SLP:er till Kopparhavet.
Det jag tycker han ofta gör så lysande är att liksom hitta karaktärernas uppblåsta och lite sorgliga bild av sig själva, och skriva utifrån den, så att man istället för att läsa en ”objektiv” text hör rösten i den beskrivna karaktärens huvud, som berättar om sig själv, på vad han eller hon tror eller låtsas är ett ”objektivt” sätt — om ni förstår skillnaden. Lyssna på detta:

Lycander Järnskägg
Svart mantel i finaste ylle med en gyllne sol i sammet boderad på ryggen och vid höger skuldra. En svart tabard med en gyllne sol broderad på bröstet. Rustningen är svart, bröstplåt, armskenor och benskenor. Hjälmen är svart, visiret är svart, stridshandskarna är svarta. Stövlarna är svarta, sporrarna är av förgyllt järn. Svärdet är enkelt, stål, smitt för död, ett redskap, skidan är svart och hänger i ett svart vapenbälte.
Lycander är tjugotre år, han utstrålar osund fanatism och livsfara. Hans ögon är kalla, hans hållning stolt. Han har det ärorika uppdraget att vara banerförare, för Den obesegrade Solens riddare.

*

Gezmôg och Moghda
I ett mycket vackert korsvirkeshus i Pendon, bor och verkar tvillingarna Gezmôg och Moghda. Tvillingarna är utan tvekan det Zorakiska kungahusets sämst bevarade hemlighet. Bastarder och kungliga bastarder därtill borde kanske hålla en lägre profil och faktiskt intressera sig för familjens varande. Så icke Gezmôg och Moghda, deras namn tog de själva när de vart myndiga. Trollnamn för familjen har alltid behandlat oss som troll, lär Moghda ha sagt.
Sina första år levde de på det kungligaslottet men det blev ohållbart i längden och de skickades bort till en avlägsen region. Där de omkullkastade allt. Grannarna till förmyndaren såg sina chanser att komma i besittning av kungliga bastarder. Så Markis Rostenklööv, Baronessan Falkh och Riddersmamsell Wiitwinge mönstrade sina styrkor och attackerade förmyndaren. Då striderna hade lagt sig såg Greve Sommarkloo ingen annan utväg än att adla förmyndaren till baron och själv ta Falkhs domän i besittning. Så fick förmyndaren Wiitwinges barfred och Markisens domän gick tillbaka till kronan.
Det var tvillingarna som låg bakom segern. Gezmôg är ett taktiskt geni och ett matematiskt snille som kan räkna kulbanor och hålla alla en här i stridbart skick genom att veta kostnader för kreti och pleti. Moghda är så väldigt bra på att döda andra levande varelser.
Tillsammans leder tvillingarna legoknekts kompaniet Pendons Hundar.

Jag lånade precis detta grepp när jag skrev om Sysselsättningen "Lånare", som är en sorts "rouge" i Tistelriddare:

Lånare

Inte kommer du att få Lögnarens Märke på dig? En så elak sak att säga. Du planerar att betala varenda nota du eventuellt har glömt när du rusat iväg till något viktigt möte, och självklart ska du återlämna alla de glittrande broscher och ljuvliga pajbitar som du genom åren har lånat av både vänner och främlingar.
Du skulle gärna arbeta i ditt anletes svett som alla andra, men det ligger helt enkelt inte för dig: du saknar just den begåvningen, även om du har många andra: du är romantisk, ett trevligt middagssällskap, kan få de flesta att skratta.
Du bor antagligen hos en faster eller kusin, eller så har du alla dina ägodelar i ett knyte och bor här och där beroende på vart vinden blåser och vems dörr fordringsägarna knackar på just inatt.
Avundsjukt skvaller gör säkert gällande att du brister i moral, men det är förstås tvärtom: ditt hjärta är så rent, och ditt uppsåt så gott, och ditt ansikte så uppriktigt, att du inte bara kan snacka till dig mat och husrum av i stort sett vemsomhelst, utan till och med plocka åt dig av saker rakt ur folks fickor utan att de märker det, och — vilket är viktigare — utan att Lögnarens Märke fastnar på dig.

Väntar ett stort arv från någon avlägsen släkting? Eller är det en lysande affärsidé som kommer att göra dig rik, bara du kommer dig för att ta tag i den? Har du hittat en karta som du är övertygad om leder till en gömd skatt?

"Vad sa ni, min vän? Att den här kartan bara är en gammal meny från en vägkrog? Min bäste herre, det är välkänt att banditer och rackare använder koder och schiffer när de ritar skattkartor."
Lappad elegans och en kråkfjäder i hatten. Du har någon gång lånat en lång spänstig värja, som är lika bra för att skrämma bort skogens vilddjur som för att fiska halsband från halsar och fickur ur fickor.

Hur skulle en text om alver låta om den var skriven såhär? Jag vet inte, men för att kunna skriva den skulle man vara tvungen att tränga in i alvernas psyken och identifiera vad de har för bild av sig själva, och var den kanske skaver lite mot verkligheten, eller vilken sorts dyster otillräckighet den täcker över.

Jag har några tankar om yrkesbeskrivningar och sånt där, som jag eventuellt skriver om i ett eget inlägg imorgon.

Fantastiskt tråd.
 
Last edited:

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,085
Location
Ereb Altor
Ja, det där med Röst är en viktig grej. Jag funderade på att ha med det i min punktlighet men kunde inte fånga det så bra som @Sinisa_

Jag har också ett litet problem med rösten. Jag vill att det ska vara samma röst som förklarar reglerna som beskriver världen. Den enda lösningen jag kommit på är att skriva regler på samma sätt, som jag gjorde i Zonen.

----
Ammo
Kärt barn har mången arm; patron, kula, blyboll, skott, bula. Oavsett vad de kallas är det ammunitionen som är grädden på mollusken. Utan ammo är din flotta puffra bara en rejäl knölpåk, vilket visserligen inte är något att skämmas för. Varje gång du pressar avtryckaren avlossar du en värdefull patron, så det är viktigt att veta hur många skott som krävs för att träffa ditt mål. Dessvärre är eldstrid inte någon klinisk historia, tvärtom är det ganska geggigt. Och snabbt går det! Att räkna patroner i stridens hetta är lättare sagt än gjort och det krävs en skicklig skytt för att hushålla med ammon. Först måste vi veta vilken kapacitet vapnet har; hur många kulor finns det i magget och hur snabbt kan de spottas ut. Dessa två nuffor återges under vapnets ammovärde och eldvärde. Ammo talar om hur många kulor det finns i vapnet när det är fulladdat och eld talar om hur snabbt de tar slut. Det finns tre olika eldhastigheter - enkeleld (enkel), semiautomatisk eld (semi) och automateld (auto). När du skjuter enkeleld slösar du lika många patroner som den lägsta tärningen i dådslaget. När du avlossar ett semiautomatisk vapen skjuter du lika många patroner som nuffran på den högsta tärningen. Har du bestämt dig för att sätta styvt mot styvt och rasslar på med automatled skjuter du lika många skott som summan av dådslaget plus fem. OBS! Ammoåtgången gäller för ett mål. Vill du att din eldgivning ska omfatta flera mål så dubblar du åtgången med antalet mål.
----

Annars tänker jag nog att jag är den där raspiga trailer-rösten, som ackompanjeras av en drönare som flyger in och filmar det som beskrivs. Zoomar allt längre och längre in. Rösten i Kopparhavets hjältar är f.ö ett homage. Vi försökte efterlikna det effektiva berättandet hos @Mekanurg som är rakt på sak och saknar adjektivsjuka.
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
Jag gillar när spel lurar spelarna att lära sig saker om spelvärlden utan att helt inse det.

One ring är väldigt bra på det, genom att de olika bakgrunds alternativen och blessing och rewards för varje kultur.
En spelare som läst igenom dem när hen skapar sin rollperson har då lärt sig en hel del om kulturen de kommer komma ifrån.
 

Oscar Silferstjerna

Doktor Snuggles urmakare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,683
Location
Nirvana
Vad jag också funderar över är hur stor del av settingen (även räknat i antal sidor) som bör vara exklusiv för SL och hur mycket spelarna bör ha tillgång till från start (exempelvis genom handouts eller rentav info på rollformulären). Jag tycker inte att det behöver vara en viss given procent (det kan förstås se väldigt olika ut och ändå funka), men om nästan allt i texten är hemligt börjar jag undra hur mycket som verkligen kommer till användning i spel.

Det här är ett högst väsentligt designval som påverkar hela textmassans utformning. Jämför exempelvis CoC (utförligt hemlighetsmakeri) och valfritt OSR-spel (mer speligt och kärnfullt). De lägger fokus på helt olika aspekter av settingen. Jag föredrar nästan alltid det kärnfulla och konceptuellt effektiva.
 
Last edited:

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Vad jag också funderar över är hur stor del av settingen (även räknat i antal sidor) som bör vara exklusiv för SL och hur mycket spelarna bör ha tillgång till från start.
Mitt intryck är att många rollspelsböcker skrivs antingen som spelledarläsning eller för att författarna ville skriva dem på ett visst sätt. Symbaroums kampanj tillhör för mig det första, och även om jag inte kan veta att det var intentionen så stämmer det rent anekdotiskt på alla jag känner som köpt den. Alla gillar att läsa den, men har haft svårare att spelleda den. Medan Degenesis uttalat är det andra (enligt Marko själv). I båda dessa fall spelar det inte så stor roll vad som är exklusivt egentligen, för materialet som är skrivet har ett egenvärde (för läsaren eller för spelförfattaren). Om det sedan figurerar i spel är lite sak samma, för antagligen kommer ändå spelet formas mer av vad som händer runt bordet än vad som står skrivet.

Eftersom jag gillar konflikter i gruppen och gentemot en gärna lite mindre skara SLPs i gruppens närområde så är informationsasymmetri mellan SL och spelare inte alls lika viktigt. I vissa fall innebär det att eventuella "hemligheter" aldrig undersöks överhuvudtaget, för de är inte i fokus (som varför de döda vaknar, i alla olika AFMBE-scenarier). Ibland finns frågan, men det finns inget svar definierat--det kan vi upptäcka genom spel. I andra fall finns det preppade hemligheter men inga definierade sätt att reda ut dem, för det kan vi upptäcka genom spel. Och så vidare.

Min upplevelse är helt enkelt att konflikter är mycket mer intressanta än svar, men det bottnar ju helt i mina preferenser. Men därför ser jag "setting" mer som sammanhang än som definitioner.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Jag har märkt att det är rätt vanligt (om än kanske att det var vanligare förr) att folk uttrycker sig i generella termer om torra och tråkiga faktatexter, eller för den sakens skull pinsamt dåliga skönlitterära stämningstexter i rollspel.
Jag kan definitivt uttrycka mig på det här sättet, men det är ju i slutänden för att mina preferenser är de motsatta. Sen försöker jag, om jag skriver recensioner, fokusera på vad författarens intention varit (eller åtminstone min tolkning av den) och då får ju faktatexter och skönlitterära stämningstexter ses som del av det. (Även om jag tyckte de i The Riddle of Steel verkligen var pinsamt dåliga...)
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,866
Location
Värnhem, Malmö
Jag kan definitivt uttrycka mig på det här sättet, men det är ju i slutänden för att mina preferenser är de motsatta. Sen försöker jag, om jag skriver recensioner, fokusera på vad författarens intention varit (eller åtminstone min tolkning av den) och då får ju faktatexter och skönlitterära stämningstexter ses som del av det. (Även om jag tyckte de i The Riddle of Steel verkligen var pinsamt dåliga...)
Jag tycker väl att den sortens uttalande såklart kan vara ett giltigt uttryck för den egna frustrationen, men nog inte bidrar till så mycket positiv förändring, om man nu vill att spelskapare ska ta till sig och göra ett bättre jobb. Jag tänker lite på Bertrand Russells klassiska citat "The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt" – de som tar åt sig och börjar tvivla på sin förmåga är inte nödvändigtvis de som faktiskt behöver det.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
om man nu vill att spelskapare ska ta till sig och göra ett bättre jobb
Grejen är ju att det är subjektivt. Dels är min tolkning av intentionen (om den inte finns uttalad) subjektiv, men sen är också mitt nöje och min syn på innehållet subjektivt. Rollspel är ju underhållning. Och alla gillar inte allt.

Spelskapare, kanske i synnerhet små rollspelsskapare, skriver ju det de vill skriva. Jag räknar exempelvis med att Bargains & Bloodshed också är “pinsamt dåligt” eller helt missar målet som S&S-tolkning för vissa av dem som läst det. Men det gör ju inte mig mindre nöjd med det ur mitt egna perspektiv. :)
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,866
Location
Värnhem, Malmö
Grejen är ju att det är subjektivt. Dels är min tolkning av intentionen (om den inte finns uttalad) subjektiv, men sen är också mitt nöje och min syn på innehållet subjektivt. Rollspel är ju underhållning. Och alla gillar inte allt.

Spelskapare, kanske i synnerhet små rollspelsskapare, skriver ju det de vill skriva. Jag räknar exempelvis med att Bargains & Bloodshed också är “pinsamt dåligt” eller helt missar målet som S&S-tolkning för vissa av dem som läst det. Men det gör ju inte mig mindre nöjd med det ur mitt egna perspektiv. :)
Jo, det är lite så jag tänker också – det beror väldigt mycket på vad man vill uttrycka med sitt uttalande. Jag vet ju själv att mycket av det jag gillar är rätt fringe, och ser det heller inte som en särskilt viktig kamp att övertyga andra om att ändra sina preferenser efter mina. Däremot är jag såklart alltid intresserad av att bli en bättre skribent, men då är det ju inom ramarna för vad jag själv gillar – jag vill så att säga skriva roligare och mer intressanta fiktiva historieböcker, så då blir kritik från personer som inte gillar fiktiva historieböcker alls mindre användbar för mig.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,402
Location
Örebro
Däremot är jag såklart alltid intresserad av att bli en bättre skribent, men då är det ju inom ramarna för vad jag själv gillar – jag vill så att säga skriva roligare och mer intressanta fiktiva historieböcker, så då blir kritik från personer som inte gillar fiktiva historieböcker alls mindre användbar för mig.
Det här är väl extremt viktigt att bära med sig om man inte vill drunkna i missriktad kritik. Folk är, i min upplevelse, duktiga på att dela med sig av sin kritik mindre skickliga på att faktiskt ge kritik utifrån vad mediet faktiskt vill göra och förmedla. Jag vet inte hur ofta jag mött detta i andra sammanhang, det ges en lista med vad som ska skärskådas men kritiken handlar om allt annat än det som faktiskt ska skärskådas.

Edit: På andra sidan finns även ett problem som inte får glömmas, den där horden med folk som är väldigt dåliga på att uttrycka vad de vill ha kritik omkring och säger "Kan du kika om texten är bra?" utan att förklara vad textens syfte är eller vad texten ska användas till.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,402
Location
Örebro
Man ger väl kritik om sånt man tror sig hantera, vilket inte alltid är det som efterfrågas.
Absolut och då är frågan bör jag då ge kritik? I min mening så är svaret att det bör man inte. Det känns, för mig i vilket fall, bara irriterande och förstör mer än det tillför. Lite respektlöst inför den som efterfrågat konkret kritik och nu tvingas använda sin tid till att läsa sådant som inte berör det som efterfrågades. Nu låter jag förmodligen väldigt grinig, jag förstår att intentionen är god men om intentionen inte följs upp av en handling som går i linje med det som efterfrågas då kommer jag stå fast vid att handlingen blev ganska missriktad oavsett personens goda intention.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Absolut och då är frågan bör jag då ge kritik? I min mening så är svaret att det bör man inte.
Om saker existerar i ett offentligt rum kommer det kritiseras. Tycker det blir en konstig take att det skall krävas något gentemot skaparna för att kommentera deras verk.

Kritik är ju sällan riktad till skaparna, om vi pratar om generella uttalanden och generaliseringar av typen “X suger”, liksom.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,402
Location
Örebro
Om saker existerar i ett offentligt rum kommer det kritiseras. Tycker det blir en konstig take att det skall krävas något gentemot skaparna för att kommentera deras verk.

Kritik är ju sällan riktad till skaparna, om vi pratar om generella uttalanden och generaliseringar av typen “X suger”, liksom.
Jag borde varit tydligare, jag menade i själva processen när verket skapas och när du som skapare söker relevant kritik för det du skapade. Om det däremot är vid ett tillfälle där ditt verk står offentligt eller öppet för allmänheten så talar vi om en helt annan kontext. Jag borde varit tydlig med vad jag menade. Vi talar helt enkelt om olika former av kritik och kritik vid olika tillfällen i processen. :gremsmile:
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Bomber under bordet

Alfred Hitchkock lär ha sagt ungefär att en scen där en familj äter middag är tråkig, men att exakt samma scen föregripen av en kort sekvens där vi sett någon placera en tickande bomb under border, blir olidligt spännande. Jag har nog nämnt det här förut, i någon annan tråd, och greppet kan förstås, som alla stilistiska genvägar, genomföras på ett banalt och dåligt sätt, men det fungerar ofta förvånansvärt bra för att skapa energi i en text, och liksom ”knuffa läsningen framåt”, därför att man som läsare vill se hur det ska gå. Tänk på alla scner i fimer och böcker som börjar med att berättaren säger ”Jag trodde att jag kände henne, men det skulle snart visa sig hur fel jag hade”, eller ”När dagen var slut skull en av oss vara inlåst på rättspsyk, och den andre hänga i en snara från ett träd”, eller något liknande, och som sedan klipper över i en vardaglig scen: en familj äter frukost, en man kör till jobbet.

Hur använder man detta i en settingtext? Om det finns en mörk hemlighet bakom det som beskrivs, eller om ljusskygga sällskap är verksamma på en plats, eller om en konflikt kokar under ytan, eller om spektakulära scener utspelar sig där klockan tolv varje midsommarafton, så antyd detta så fort som möjligt istället för att först skriva en ”torr” text och bara på slutet skriva ut alla hemligheter.

Nedan följer tre exempel på vad som måste vara en rätt tråkig genre — korta utdrag ur wikipediaartiklar om svenska småstäder — men med Hitchkocks ”bomber under bordet” i början — prova gärna att först hoppa över det inledande stycket, och läsa dem utan ”bomben”, för att se vad det lilla enkla greppet trots allt åstadkommer:

Kurorten

På ytan ser Varberg ut som vilken tätort som helst. Men under den vardagliga ytan rör sig mörka krafter. Något händer med invånarna. Frågan är bara vad?

*

Varbergs historia som kurort går tillbaka till 1811, då den så kallade Svartekällan, en surbrunn vid Apelviken några kilometer söder om staden, lanserades av de styrande i Varbergs stad. Hur länge källan varit känd av lokalbefolkningen är okänt. Ett litet brunnshus byggdes över källan 1817, men efter 20 år fann man det mer praktiskt att transportera vattnet i tunnor med häst och vagn in till Varberg. Brunnshuset från Apelviken forslades även det in till staden och placerades väster om kyrkan. Runt brunnshuset anlades Brunnsparken. Redan på 1822 uppfördes Varbergs första varmbadhus, och i vattnet utanför placerades det första kallbadhuset, som utgjordes av en badflotte.

osv
Regn, regn, regn

Alla som vuxit upp i Borås vet hur mycket där regnar, men ett litet, slutet sällskap, som möts i bibliotekets källare varje höstdagjämning, vet att de ständiga regnen dessutom gör Borås till ett perfekt gömställe och näste för en mycket långväga, och inte helt mänsklig besökare. Någon eller något som definitivt inte vill människorna väl.

*

Borås har ett inlandsklimat med inslag av maritimt klimat, och är orten som har näst flest regndagar i Sverige -- 192 regndagar per år -- och får normalt 975 mm nederbörd per år. Medeltemperaturen i juli är som högst 20 °C och som lägst 10 °C, medeltemperaturen i januari är som högst -1 °C och som lägst -6 °C.
Värmerekordet ligger på 36,0 °C och uppmättes 1 juli 1901.
Köldrekordet ligger på -34,1 °C och uppmättes 9 februari 1966.

osv
Den svarta dörren i Norrköping

På en sidogata i centrala Norrköping finns en källardörr, låst med dubbla slag, som öppnar sig mot en lång korridor. I slutet av korridoren finns en dörr, målad fullständigt svart. Den som rör vid dörrens handtag får en kort elektriskt stöt, och en känsla av ofattbar förtvivlan och gammal och bitter sorg.

*

Norrköping fick stadsrättigheter 1384. Eventuellt hade sådana rättigheter givits även tidigare, men redan då hade människor bott kring Motala ströms fall under lång tid.

Staden fick sin första storhetstid under 1600-talet när den nederländske affärsmannen Louis De Geer slog sig ner i staden. Han grundade ett flertal industrier, bland annat pappersbruk, vapenfabriker, klädesfabriker och ett skeppsvarv. Under denna tid var staden Sveriges till folkmängden näst största.

Norrköping har flera gånger under sin historia förstörts av yttre fiender. Första gången var av danskar 1567 under Nordiska sjuårskriget, men mest avgörande för staden var härjningen av ryssar 1719 under Stora nordiska kriget. Staden har också drabbats av ett flertal bränder, varav en år 1655 ska ha varit väldigt ödeläggande.

osv

Nu blir väl wikipediatexterna ändå inte särskilt kul att läsa, och man kan måhända inte använda det här greppet hela tiden, men som sagt, jag brukar själv bli förvånad över hur mycket mer liv det blir i en text när jag börjar med att smyga in en liten bomb under bordet: ofta är den inte så explicit som i exemplen ovan, utan bara en lite gåtfull eller spännande bild eller fras som får sin förklaring först när man kommit en bit in i den löpande texten. Några egna exempel ur Tistelriddare, som man kan läsa om man har lust:

Fickurshjärta

Under rocken, i en innersta, hemlig ficka i västen, eller kanske i ett mycket tunt halsband som försvinner i din täta päls, bär du ett fickur. Inte ens en bandit som klappade över dina fickor på jakt efter värdesaker skulle hitta det. Du vrider upp det var tredje dag.

Tick-tack.

Du minns inte allt från olyckan eller det som kom efteråt. Mörker och kyla. Tystnad. Och sen det där ljudet: tick-tack. Tick-tack: du vaknade och fickuret låg på ditt bröst, alldeles över hjärtat, och någon satt vid sängkanten, och viskade att det mekaniska tinget var förtrollat. Att det höll igång ditt hjärta.

Tick-tack.
Tick-tack.

Sedan du fick fickuret blir du aldrig trött. Du kan gå och gå utan att stanna, så länge du vrider upp klockan var tredje dag. Du blir skadad precis som andra, och du åldras, om än sakta, men du behöver inte andas, och du tror att du bara kommer att dö på riktigt om någon tar fickuret ifrån dig och väntar tills det stannar, eller — ve och fasa — slår sönder det. Du behöver inte sova eller äta, även om du gör det ibland därför att det är trevligt att drömma och dela en smörgås med vänner.

Vad var det för olycka som drabbade dig? Var det ett ormyngel som bet dig i tassen? Föll du ner från ett tak, eller var du nära att drunkna? Blev du träffad av blixten? Var du barn, eller skedde det alldeles nyss? Kanske är du redan mycket gammal, och har levt i många hundra somrar. Tänker du ofta på de där timmarna i mörkret, när ditt hjärta stod stilla, eller försöker du glömma dem? Och vem var urmakaren som gav dig fickuret.
Drömmens geografi: yatrier och tirthar

I de täta granskogarna i nordöst, finns en tjärn med svart, spegelblankt vatten, i vilket inget tycks leva. Det sägs att den som stiger ner i tjärnen aldrig återvänder, och att underliga väsen ibland stiger upp ur den: paddor och hermeliner, vita som silver; en varelse som såg ut som en orm, men vars mun var en blomma.

Och längs storskogens gräns visar sig ibland i skymningen en figur som ser ut som en stor bönsyrsa, vars kropp består av långa, torra kvistar och grenar. Den är längre än den resligaste räv, men rör sig snabbt och ryckigt genom skuggorna, som torrt ris i vinden, eller som grenar som spänns och sedan knäcks. Smådjuren på gårdarna i trakten kallar den för Buskrået och säger att den förebådar dålig skörd.

*

Inuti den gröna drömmen finns varelser som inte är växternas drömbilder av sig själva, utan deras bilder av annat: av flyktiga känslor som kommer och går, av lindarnas knakande tusenårslängtan eller känslan av avsked när deras löv blir röda om hösten, av åsknedslagen som klyver de äldsta ekarna, av hoppet om regn när torka råder, av minnet av kristallårstiden.
Den gröna drömmen skapar inte dessa varelser medvetet, utan de… lösgör sig ur drömmens vegetation, eller föds ur kokonger eller blommor, eller stiger fram som groddar ur drömmens evigt fuktiga, svarta jord.

Den gröna drömmen kallar dem för för yatrier, som på ett av världens gamla språk — eller kanske någon annan världs språk, vars inbyggare har besökt den gröna drömmen för länge sedan — betyder ”pilgrimer” eller ”vandrare”.
STENRÖSENAS FOLK

Den som färdas genom vildmarken kommer förr eller senare att stöta på stenrösen och jättelika klippblock ordnade i cirklar, och former som skepp eller altare. De reser sig många meter höga på kullarna och ängarna, och i de susande skogarna, och om det råkar vara vår- eller höstdagjämning inser man att solen och ibland stjärnorna rör sig i harmoni med dem: solen lyser kanske genom vissa portar och glipor precis i skymningen, eller så tycks sju särskilda stjärnor stiga upp ur de spetsiga stenblockens tinnar.
Smådjuren i Annwyn har alltid vetat att dessa platser är förbundna med ett uråldig släkte som levde innan de själva, men utöver det vet de inte mycket, i synnerhet inte i Krickdala, där man har slutat lyssna på de gamlas berättelser och vidskepelser.
Vissa av dessa halvt bortglömda sägner menar att stenrösena är ulvars och björnas gravar, från en tid då dessa var mångtaligare än vad de är nu, och då de hade sina egna kungariken och städer. Andra sagor berätar rösena är en sorts slott i vilka älvornas konungar och drottningar bor, eller att det tvärtom är fängelsehålor där älvornas ondskefulla kusiner hålls inspärrade.
Inga av dem har helt och hållet rätt, men i alla sådana berättelser finns små korn av den hemska sanningen.

Rösefolket

Världen har haft fler härskare än paddor och grodor. För länge sedan levde ett folk som smidde vapen av det mycket tunga, svarta järn som finns inuti de stenar som faller ur himlen. De jagade de hornkrönta, håriga jättar med vilka de delade den forntida världen, klädde sig i deras skinn och kronor och sabeltandade skallar, och använde trolldom för att stjäla deras gestalter och egenskaper: de gjorde detta under så många årtusenden att de glömde bort hur de sett ut från början, ty deras barn ärvde de former de klädde sig i.

osv
 
Last edited:
Top