Re: rollspelsutveckling (OT)
"Det var när de spelade figurspel (som till exempel Chainmail) som idéerna till det första D&D föddes, men att påstå att det utvecklades från figurspel är att hårddra det."
Jag har bestämt för mig att jag har läst någonstans att så mer eller mindre var fallet, men du kan antagligen ämnet mycket bättre än jag. Det var hur som helst figur-/strategispelare som utvecklade det första rollspelet, och därmed kan man tänka sig att många spelkoncept och tankemönster faktiskt följde med därifrån.
"...erfarenhetspoäng och grader kom från deras egna idéer om hur man bäst beskriver skilnaden mellan en nybörjare och en mästare."
Det är här någonstans jag tror att "felet" med rollspelen härstammar ifrån, för min del då. Alltså att exempelvis levelsystemet tillkom för att man just behövde ett sätt att beskriva gradvis förbättring från en väldigt låg nivå till en väldigt hög nivå. Regelkonceptet tillkom alltså inte utifrån en observation av verkligheten - alltså att folk faktiskt har en tendens att bli duktigare med ökad erfarenhet - utan för att man i förhand hade bestämt att spelet skulle kretsa kring hjältar, men att man skulle börja sin bana som gröngödling. Alltså konstruerade man ett förbättringssystem som helt och hållet bortser från hur kognitiv utveckling sker i verkligheten. På gott och ont, antar jag.
Efter mycket funderande kring frågan har jag alltså kommit fram till varför exempelvis levelsystem inte alls passar min syn på regelsystem till rollspel. Jag vill nämligen ha "simulation" av en tilltänkt verklighet, och jag vill att reglerna som används i simulationen ska vara hämtade från observationer av verkligheten. Därmed faller allt vad levels, XP, hitpoints med mera heter. Men det får som sagt vara mitt problem - ni andra lider som bekant inte av det.
"Sedan "lanserades" det inte som ett "sällskapsspel". Faktum är att det knappast lanserades alls."
Det kan ju hända att den ursprungliga versionen inte var en "kommersiell produkt" som marknadsfördes som något annat än vad det var. (Alltså ett proto-rollspel som hämtat en hel del koncept från figurspelshobbyn.) Däremot har jag bestämt för mig att någon av de tidigare utgåvorna (om det sedan var D&D eller AD&D) faktiskt marknadsfördes som ett "sällskapsspel". Ja, rent av som ett familjespel. Och nu menar jag när spelet slog igenom stort och blev världsberömt.
Hur som helst så tycker jag fortfarande att D&D (speciellt de tidigare utgåvorna, kan jag tänka mig) känns mer som "äventyrsspel" med betoning på förbättring (eller "utveckling från nybörjare till mästare", som det också kan uttryckas). Spelet känns helt enkelt väldigt enformigt, tycker jag. Man förväntas ju spela samma slags kampanj om och om igen. Visst kan man byta spelmiljö och börja om med en helt annan slags rollfigur, men det blir fortfarande bara en upprepning av samma slitna tema. (Alltså att man försöker uppnå så hög level så fort som möjligt, för att sedan tröttna och börja om på nytt.) Visst kan det vara hur underhållande som helst, men efter D20 gånger skulle i alla fall jag tröttna - det är jag övertygad om.
"Man "vinner" i D&D genom att övervinna de svårigheter som spelledaren presenterar med de till buds stående medlen. Genom att rollfiguren förbättras för man följa med den till nya höjder med andra svårigheter och kraftigare medel."
Jag inser också behovet av att variera äventyren i en D&D-kampanj, men är förbättring verkligen det bästa sättet? Att hela tiden öka i potential och möta allt svårare motstånd känns i alla fall för mig som ett dataspel av något slag. (Jag är för övrigt inte speciellt intresserad av dataspel heller, om jag ska vara ärlig. Även om jag misstänker att Baldurs Gate skulle vara roligare att spela som dataspel än som rollspelsäventyr, om man säger så. Vad jag förstår så finns Baldurs Gate faktiskt i båda versionerna...)
"...i din värdering "primitiv" tycks ligga en värdering om att D&D är mindre utvecklat och föråldrat, och det invänder jag kraftigt mot."
Jasså, verkligen? Jag som trodde att D&D-spelare var stolta över det faktum att deras favoritspel minsann var så pass bra och fulländad i originalutförandet att inga utmärkande spelkoncept har behövt förändras eller moderniseras i någon större utsträckning under drygt 25 års utveckling.
Jag inser givetvis att spelet har blivit mer nyanserat, finslipat och allt mindre ett "äventyrsspel" under åren. Men det går fortfarande ut på att utföra quests och gå upp i level. Det är i alla fall min fördom om vilken sorts kampanjer som D&D-reglerna faktiskt är bäst lämpade för.
Märk dock att jag inte lägger någon egentlig värdering i ordet "primitiv" i det här fallet. Jag menar snarare att det just är mindre utvecklat - eftersom man krampaktigt håller fast vid samma regelkoncept och vägrar ens medge att de kan ha svagheter. (Jfr Cooks försök att utmåla svagheterna som styrkor.) Det är alltså inget fel med att spela eller gilla D&D, eller något annat "äventyrsspel". Så länge man har roligt så tänker åtminstone jag inte komma med några pekpinnar eller nedsättande kommentarer.
/Baldyr, kritisk
