Nekromanti Hur vill du ha din magi?

[Svarte Faraonen]

jag satt och tänkte på det här med magisystem, och nu undrar ajg helt enkelt hur ni forumister föredrar magins väsen (till skillnad från magissytemet rent regelmässigt) i era rollspel. Jag tänkte mig lite olika modeller:

1. Jag tycker om den Vanceianska D&D-stilen, med memorerade besvärjelser som man går och håller i minnet och sedan rapar ut när de behövs, varpå man inte minns dem längre. Kanske lappar över lite på regelsystem, men är ändå egentligen en så pass udda idé att den får räknas som en kategori.

2. Jag gillar Eons akademiska magi, med otaliga magiska "lagar" designade av ivriga naturvetare.

3. Magi är hemskheter som människan inte var menad att känna till. Om man sysslar med sånt blir man galen eller ond.

4. Magi är en konstart som innebär att de inneboende magiska krafterna i världen manipuleras av det starka sinnet. Det är ju inte utan att det tar på krafterna, men man slipper sitta och memorera skiten. Jag räknar även in system i stil med LeGuins namnmagi här, alltså att magi främst grundar sig på att magikern är i kontakt med olika nergier i världen och kan manipulera dem.

5. Magi är en gåva från gudarna till de rättfärdiga. Ungefär samma som alternativ 3, fast omvänt.

6. Magi som folk trodde förr. Alkemi, signerier och diabolism, bland annat.

7. Ingen magi i mina rollspel!

Själv är jag en rätt klar fyra, med vissa inslag av tre.

 

[Storuggla]

Med stark senap, tack!

Jag gillade tvåan tills harry Potter gjorde entre från höger sida av scenen och för evigt sabbade min bild av magikerskolor.
Trean har jag alltid gillat, men sen är jag en smyg-geminit också ^_-
Fyran känns som pö om pö medan femman är mysig, fast då ska det vara på rätt nivå. Alla ska inte kunna förinte världen eller hiva eldtrianglar, men att öppna dörren på avstånd kanske.
Sjuan funkar beroende på vilken settingen är, jag var stark emot magi i nutidslir tills jag stötte på Unknown Armies.


Storuggla, komemr på att han egentligen inte sagt något av substans och går och skäms i ett hörn

 

[Krille]

Välstekt med senap och lite basilika, tack!

Jag föredrar en magi som betyder något. Det ska inte enbart bara en fälthaubits eller en schweizisk armékniv i fantasytappning.

Istället föredrar jag en mysticistisk smak på magin. Magin får gärna ha en religiös betydelse, inte nödvändigtvis en gåva från gudarna men en betydelse i religiösa sammanhang. Alkemi handlar till exempel inte särskitl mycket om att framställa guld. Sådan eventuell kunskap skulle vara en bieffekt: målet är snarare en själslig insikt, fysiskt representerad av de Vises sten. Eventuella fysiska bieffekter (eldbollar, guld, whatever) är just bara bieffekter. Det som verkligen betyder något är närmandet till det mystiska och gudomliga.

 

[Svarte Faraonen]

Samma skämt två gånger! Skäms på er!

Du svarar inte på frågan. Det du säger kan nog det flesta hålla med om, men har du några speciella preferenser i fråga om din meningsfulla magi, eller ser du lika gärna meningsfulla D&D-memoriseringar som meningsfulla PSY-poängs-magiker?

 

[Johan K]

Bloody as hell !!

Jag gillar faktsikt den vilda magin ! Är den lite rå & vild så är det helt ok !
Magi är nått som nästan tillhör rollspel.

 

[Krille]

Men olika smak!

"Det du säger kan nog det flesta hålla med om, men har du några speciella preferenser i fråga om din meningsfulla magi, eller ser du lika gärna meningsfulla D&D-memoriseringar som meningsfulla PSY-poängs-magiker?"

Jag föredrar flexibla regler och jag gillar varken PSY-poäng eller instant amnesia. Den sorts system som jag tycker bäst om är nog Star Wars eller Ars Magicas: man har en klase färdigheter, som sedan kombineras på olika sätt till "besvärjelser". Detta reflekterar väl någorlunda hur magisystemet ska fungera. Inte nog med att en kraftfull magiker har lättare att lyckas, en kraftfull spelare (dvs en som faktiskt gräver ner sig i reglerna) har ofta större möjligheter att utnyttja reglerna till sin fördel. Denna regelmodell finns inte i någon av de sju modeller som du ställer upp.

När det gäller dess... um... metafysiska princip (till skillnad från regelprincipen) så nämns den inte heller bland någon av de sju modeller som du ställer upp.

Så jag kan väl svara på din fråga så här: "none of the above".

 

[Svarte Faraonen]

Inte helt olika, båda tog ju senap ^_^

Jag tänkte den lite som nummer fem. Det är ungefär samma sak, att magikern förstår sig på världen och manipulerar de olika kraftflödena (eller motsvarande), vilket väl motsvaras av olika färdigheter. Det är ungefär samma sak som jag gillar, förutom att jag föredrar att man slänger in magipoäng på ett hörn om man vill få mig glad.

 

[Krille]

Men han tog ingen basilika!

"Jag tänkte den lite som nummer fem. Det är ungefär samma sak, att magikern förstår sig på världen och manipulerar de olika kraftflödena (eller motsvarande), vilket väl motsvaras av olika färdigheter."

Hmmm. Antingen skriver du inte vad du menar, eller så finns det en massa rader däremellan som man också måste läsa:

"5. Magi är en gåva från gudarna till de rättfärdiga. Ungefär samma som alternativ 3, fast omvänt."

Det är väldigt lite "förstår sig på världen" och "manipulerar kraftflödena". Möjligen kan det vara som din fyra:

"4. Magi är en konstart som innebär att de inneboende magiska krafterna i världen manipuleras av det starka sinnet."

Men det är inte heller vad jag menar.

Möjligen har jag en tanke som liknar din sexa:

"6. Magi som folk trodde förr. Alkemi, signerier och diabolism, bland annat."

Men i så fall ska det vara som folk verkligen trodde förr: magi var varken en gåva från gudarna eller att manipulera de magiska krafterna med det starka sinnet. Istället mer att magi är att komma i kontakt med det gudomliga och mystiska, att överbrygga klyftan mellan det jordiska och det övernaturliga (dvs inte det minsta gåva - här får man fanimej slita för't, eller så är det en guds börda, inte en guds gåva), och att det inte är det mänskliga "starka sinnet" som gör jobbet, utan dete gudomliga. Det är inte magikern som sejdar för att förbanna offret, det är magikern som sejdar för att guden ska förbanna offret. Det är inte jedi-riddaren som manipulerar Kraften: Kraften och jedi-riddaren är ett. De är oskiljbara, och de återspeglar varandra. Jesus har inte fått en massa gudagåvor från Pappa; han utför Gud Faders vilja på Jorden.

Ser du skillnaden?

 

[Svarte Faraonen]

Basilikan är ändå slut här

Ooops, my wrong. Fyran, menade jag. OK, då får du väl bli åttan då, din gnällspik.

 

[Man Mountainman]

Det här är ett intressant ämne tycker jag.

I många spel så är magi avskärmat från resten av verkligheten; den utgör så att säga en annan "nivå" av verkligheten, ett sätt att manipulera den som är väsenskilt från alla andra sätt (som att använda händer och fötter). Den exakta förklaringen kan variera; man kan snacka om mana eller Quintessence eller vad sjutton som helst, men magikern skiljer sig från medelsvensson genom att han känner till ett sätt att manipulera verkligheten som inte utnyttjar sig av den vanliga uppsättningen naturlagar. Den här sortens magi passar bäst att reglera.

Sedan finns det den andra sortens magi, den som använder sig av samma naturlagar som allt annat, men som kräver esoterisk kunskap och särskilda personkvaliteter för att kunna utöva. Den här sortens magi liknar i mycket "tillräckligt avancerad teknologi", men kan även omfatta sådana saker som esoteriska alkemiska processer och direktkommunikation med gudarna. Gemensamt är dock att vilken medelsvensson som helst kan utföra magin om han blir instruerad. Den här sortens magi passar bäst som äventyrsverktyg.

Jag diggar den andra sorten mest, för den är i första hand ett hjälpmedel för spelledaren. Magi som används som en maktfaktor av spelarna blir lätt tråkig och ointressant, ännu ett i raden av verktyg som spelarna kan använda för att uppnå sina mål. Då magi är ett verktyg för spelledaren är det mycket enklare att skapa mystik kring magin.

Om jag måste beskriva mina preferenser med utgångspunkt ur den första kategorin, så kan jag påstå att jag är ganska anpassningsbar. Jag gillar dock inte D&D-magi som främst är ett verktyg för *äventyrare*, jag vill ha magi som är fokuserad på en viss uppgift, där magin och uppgiften den används till är tätt knuten till spelvärlden. Jag vill också ha magi som förklaras, som inte bara är ett verktyg utan en vetenskap, en kultur, en livsstil. Slutligen diggar jag mäktig magi (eller i alla fall potentiellt mäktig magi); magi som kan förändra världen.

Jag gillar Eons magisystem, med dess fokus på alkemi och ritualer. Här märks det tydligt att magin inte bara är ett verktyg för rollpersonerna (besvärjelser, alltså den form av magi som är behändig på äventyr, är skrämmande värdelösa i Eon) utan ett verktyg för världens verkliga invånare. Magiker är vetenskapsmän och uppfinnare, och deras skapelser syftar till att ge dem själva makt och rikedom och göra livet lättare. Magin är integrerad i världen.

Edit: jag föredrar alltså ingen speciell av dina kategorier, jag vill bara att kategorin implementeras i spelet på ett visst sätt.

 

[Svarte Faraonen]

I min tappning av nummer fyra blir magin faktiskt inte hller i första hand ett äventyrsverktyg. Magin är så mycket konst att en magiker inte gör en besvärjelse -- det är ungefär som om Carl Orff skulle sätta sig ner för att komponera en liten trudelutt att vissla på i någon minut.

 

[Man Mountainman]

"besvärjelser", inte "naturlagar", sorry

Nummer fyra, då föreställer du dig någon slags "one size fits all"-magi, där en driftig magiker kan uppnå i princip vilken effekt som helst och inte är bunden till besvärjelser?

 

[Troberg]

Långsam och lömsk

Magi ska kräva eftertanke, den ska vara manipulativ, den ska vara lömsk. I händerna på rätt utövare blir den därmed mäktig, medan en utövare som är skicklig men inte har känslan för tillämpningen har svårt att hantera den.

Jag gillar inte standardfantasymagin, med flygande eldbollar och blixtar och sånt. Magi är hjärnornas kamp, medan formler och sånt bara är vapnen. Man överlistar fienden, inte slår honom med eldkraft.

Sedan gillar jag ett optional-system jag såg till GURPS, där man i stället för att räkna ner Mana/Psy/Kraft har ett värde man räknar upp. Man kan gå hur högt man vill, men ju högre man går desto mer har man tänjt på verkligheten och desto riskablare blir magin.

Spells/magiskolor jag gillar:

Illusionism
Summoning (fast den ska vara riskabel)
Spiritism
Spådom/fjärrseende
Helande magi
Sinnespåverkande magi
Väderkontroll

Spells/magiskolor jag gillar sämre

Merparten av elementarmagin
Merparten av nekromantin
Direkt magi som flyga, teleportera och liknande

 

[Railin av Zolod]

Själv gillar jag magi, kanske som i Jediriddarnas magi, den är rätt rolig.
Jag hatar både steretypen på den gamla allvetande magikern, och på den unge klanten.

Jag gillar snabb magi, sådan som man manipulerar elementen, eller sådan där man använder något annat, så länge det inte är ritualer, utan typ improviserat.

 

[Svarte Faraonen]

Min magi är mer konstnärlig än de flesta andra system, en magiker utövar den på samma vis som en målare eller musiker gör sin grej. Enda skillnaden är att magin kan användas till en hel del praktiska grejer också, men många magiker nedlåter sig inte till sådana simpla saker. Den innehåller magiska formler (eller "opus" som de kallas här), men en magiker med talang kan förstå sig på ett opus som han ser användas och göra något liknande själv om han får klura lite. Ungefär som en musiker kan spela en låt han hör eller en målare måla av en annan bild, även om det funkar bättre om man studerar ämnet lite innan. Magin har väl sällan varit bunden till naturlagar, däremot har till exempel Eon lagt in en massa lagar om hur magi funkar. Sådant finns inte här, däremot finns problemet med kostnad i magipoäng. Man kan inte göra något som är hur möktigt som helst, speciellt inte om det ska funka längre än magikern koncentrerar sig på det.

 

[Man Mountainman]

Hmm, nå det låter gott och väl. Låt mig då applicera mitt resonemang på detta.

Vilken roll har magikerna i världen? Betraktas de som vanliga kulturarbetare i vår värld, eller har de makt och status på grund av deras magis användbarhet. Var står de i samhället. Vilka konflikter ger deras närvaro upphov till. Hur betraktar de sig själva? Hur betraktar de omgivningen? Hur betraktas de av omgivningen? Vilka kan bli magiker? Vad krävs?

Om dessa frågor inte blir besvarade, så tycker jag magi är rätt trist, faktiskt, oavsett hur den fungerar.

 

[Staffan]

Tja, för tillfället har jag två favoritsystem vad gäller magi, som dessutom är rätt olika varandra: Ars Magica och Exalted.

I Ars Magica styrs magin av ett antal olika färdigheter, som kan kombineras spontant till att göra lite vad som helst (inom vissa absoluta gränser) även om "färdigförpackade" besvärjelser är kraftfullare (en halvbra magiker kan antagligen tända en fackla spontant, men med en trollformel kan han slänga riktigt farliga eldbollar på folk).

I Exalted finns det flera "nivåer" på magin. Den vanligaste är vad jag kallar "folkmagi" som egentligen mest består i att blidka olika andar och få dem att utföra det man vill. Även mindre talismaner och sånt hamnar här. Nästa nivå är "Charms", inneboende förmågor som magiska varelser har. Dessa är för det mesta av typen "gör något väldigt mycket bättre" - t ex finns det en charm som gör att man kan parera vilken attack som helst, eller en charm som gör att man kan lugna en folksamling med några väl valda ord, eller en charm som gör att man kan totalsabba en byråkrati med en välplacerad ansökan om något. Över charmsen finns det Sorcery, som endast gudarnas utvalda (Exalted) har tillgång till - tämligen mäktig, men kan vara lite långsam (från någon stridsrunda till timmar eller dagar för de mäktigare besvärjelserna). Sorcery finns i sin tur i tre nivåer: Terrestrial (relativt mesig, "bara" ungefär på samma tuffhetsgrad som level 3-6-formler i D&D), Celestial (avsevärt tuffare, t ex en besvärjelse som raserar en stads murar) och Solar (brutalhårdast, kan skapa berg och annat skoj på egen hand).

Till skillnad från vad många andra har sagt så vill jag ha magi som i alla fall kan vara nyttig i klassiskt "äventyrande" - inte nödvändigtvis av fälthaubitstyp, men definitivt mer på nyttosidan än på det mer esoteriska hållet. Därmed inte sagt att det bara ska vara äventyrarmagi - i Ars Magica är labbarbetet oftast avsevärt viktigare än äventyrandet, och äventyrandet går förvånansvärt ofta ut på att fixa saker man behöver till själva labbandet.

Slutligen skulle jag vilja nitpicka lite angående D&Ds magisystem (som funkar bra till just D&D, även om det inte är min favorit när det gäller magi): i den senaste utgåvan gjorde de lite semantiska ändringar för att ta bort det där med att memorera och glömma bort formler. I stället så förbereder man formler (vilket tar runt en timme för en magikers dagliga repertoar) så att de nästan är redo att ta effekt. När man sedan behöver använda formlen så gör man helt enkelt klart de där sista bitarna, och WHOOSH så händer nåt kul. Det ger iofs till 95% samma effekt som AD&D 2nd eds system för memorering, men den semantiska skillnaden gör det lite mer lättsmält.

 

[Cybot]

Själv så ogillar jag D&Ds sk "Fälthaubitz".

Jag gillar system där användande av magi ska antingen vara opåtagligt och lurig eller där effekten är långsam och tar planering.
Om det ska finnas någon "snabb" magi så ska den ha ett ohyggligt pris eller vara en konst som är bortglömd...eller både och. I alla fall så vill jag själv nog gärna att för att magi ska fungera så ska den antingen ha ett sådant pris spelaren tänker "Fan...måste jag verkligen använda den här för att jag ska klara mig?" eller så måste han använda den intelligent för att den ska ha någon effekt(och inte intelligent så att det känns som han koboldar/munchkinspelar).

Typ en blandning av 2-5

Fast detta är ju förstås när man spelar allvarligt.
När det gäller humor så är ju mer magi som finns destå bättre!
Tex så är en av de mest humoristiska spelsessioner jag haft en Goblin version av Magiakademi(ja, tänk harry potter med små elaka och klåfingriga goblins som elever).

 

[Duddmannen]

World shattering and all-powerful

Nja, OK kanske inte HELT övermäktig, men den ska kännas och den ska märkas.

Alternativ 4 passar närmast in, även om alternativ 2 ligger hyfsat nära. Favoritsystemen har varit Ars Magíca (som ännu inte mött sin överman) och CJ Carella's WitchCraft. De är i sig ganska olika men låt mig förklara.

I Ars Magíca har man ett system som handlar om kombinationer. Ett kombinationssystem är oerhört väl lämpat till magi eftersom det enligt min mening är just kreativitet som ska styra magi, snarare än regler (in-game alltså). Dessutom tillåter systemet ett stort antal variationer på sitt eget tema, det vill säga man låter olika former av magi och olika magiska källor fungera enligt liknande regler, vilket gör att man kan förklara i stort sett vilka krafter och förmågor som helst med de grundläggande magiska termerna. Snyggt och som sagt ett system som ännu inte mött sin överman.

I WitchCraft handlar det mer om känlsan kring det övernaturliga, alltså vad magi är och varifrån de magiska energierna kommer och hur de påverkar människor och miljö. Man talar om Essence, en sorts ur-substans från vilken gudarna skapade världen och som vi alla kan nyttja i olika grad. Essence är känslor och styrs av känslor, påverkas och färgas av känslor. Spöken och andra immateriella varelser består av starka känslor som bundit Essence till sig. Wicca-magin fungerar så att man samlar Essence, väver den till det man vill göra och sedan låter Essence flöda tillbaka till världen. Gör man inte detta, finns det risk att de magiska effekterna fortsätter okontrollerat. Dessutom styrs Essence av användarens känslor. Om man är lugn, harmonisk och fylld av välvilja så kommer den Essence man samlar att vara lugn, harmonisk och välvillig. Om man däremot är hatisk, hämdlysten eller lömsk så kommer den Essence man samlar också att vara det. Därför är det ofta svårare att använda magi till att skada andra, eller i alla fall farligare än att försöka hjälpa någon.

Så i sammanfattning:
Ett system som blandar Ars Magícas regelsystem för magi med WitchCrafts filosofi och tankar kring magi skulle vara det allra bästa i mina ögon.

Jag jobbar på det...

/Duddmannen

 

[Svarte Faraonen]

En magiker betraktas först och främst som en konstnär, med det förbehållet att det är en konstnär som om han ville skulle kunna sätta eld på ditt hus. Den typiska magikern är lite "snobbig" och ser sig som stående över de simpla konflikterna i världen. att börja lägga sig i och politisera och använda sin magi för praktiska syften ses som lite vulgärt, även om det givetvis finns magiker som struntar i detta och blir en maktfaktor i den vanliga världen.

För att bli magiker krävs att man har talang för magin, vilket innefattar kreativitet och viljestyrka. Det är möjligt att lära sig på egen hand, men det vanligaste är att man blir upplärd. Det är vanligen de självlärda personerna som blir maktfaktorer i världen, eftersom de dels ofta kommer från enklare familjer (om en rik familj märker spår av magikertalang blir magikern oftast upplärd) och ser det som ett vis att "komma upp sig", dels saknar den "magikeranda" som utmärker den som blivit utbildad av en annan magiker -- en skolad magiker är liksom uppvuxen med magikerns snobbism.

Magin ses inte med blida ögon i vissa delar av världen, främst eftersom man minns den tid då magikerna inte hade sin "anda" och verkligen var maktfaktorer. Faktum är att "magikerandan" växt fram ur ett gemensamt samförstånd om att allt för mäktiga magiker skapar obalans i världen, men senare blivit ett självändamål. Dessa länder är dessutom ofta allmänt kulturfientliga, något som kanske har sin grund i att många magiker dessutom är konstnärliga på annat vis.