I Sinkadus om Dungeons & Dragons

[Mekanurg]

Det vill säga: för mig som läsare då gav Sinkadus ingen bild alls av DnD.

Vi var inte intresserade av att förmedla någon bild av D&D, utan vi satsade helt och fullt på att supporta våra egna spel.

 

[Theo]

Det lustiga är ju att Äventyrsspel vid samma tid också publicerade SRR/MERP, som ju var en slimmad version av Rolemaster som i sin tur var en AD&D-variant. Det hade också klasser och levels även om det inte var lika strikt som i AD&D.

Men jag tror också man får väga in olika grupperingars intressen. 1991-versionen av DoD med sina yrkesförmågor osv gick ju distinkt mer i D&Ds riktning men vid det laget hade "maktskiftet" på Äventyrsspel redan inträffat.

 

[Skarpskytten]

Sinkadus handlade om våra spel; det var därför tidningen fanns. Vi ville supporta våra produkter gentemot kunderna. Konkurrenternas produkter ignorerade vi för det mesta och "sprida hat" fanns inte på kartan. Vi drev ett kommersiellt företag med syfte att få många nöjda kunder som ville köpa fler av våra grejer. Uppenbarligen gillade svenska 80-talsgamers våra "jordnära" världar.

Nej, jag tror inte alls att ni spred hat och jag är (som den kulturmarxist jag är) fullt på det klara med att ni var ett vinstdrivande företag med allt vad det innebär, men jag undrar om det var så att ni var nedlåtande mot DnD. Ska läsa de där delarna av Sinkadus och bilda mig en uppfattning själv.

Jag är ju själv en av dem som gillar era jordnära världar/spel. Det har tagit mig 35 år att komma över den bild av vad fantasy ska vara som jag fick av Äventyrsspel (och Tolkien); så i mitt fall var ni otroligt framgångsrika. Jag är nog inte helt avgiftad än idag!

Och jag är alltså inte intresserad av att ta reda på "vems fel det var". Jag har sett ett fenomen, förakt mot levelar i synnerhet och DnD i allmämhet, bland äldre svenska rollspelare - och jag själv har också varit en del av det där - och jag vill förstå varför det blev så. Min arbetsypotes är att Äventyrsspel var en viktig om inte nödvändigtvis den enda komponenten där. Vilket återstår att bevisa.

 

[Leon]

Och jag är alltså inte intresserad av att ta reda på "vems fel det var". Jag har sett ett fenomen, förakt mot levelar i synnerhet och DnD i allmämhet, bland äldre svenska rollspelare - och jag själv har också varit en del av det där - och jag vill förstå varför det blev så.

Förrakt?

 

[Mekanurg]

Det lustiga är ju att Äventyrsspel vid samma tid också publicerade SRR/MERP, som ju var en slimmad version av Rolemaster som i sin tur var en AD&D-variant. Det hade också klasser och levels även om det inte var lika strikt som i AD&D.

Men jag tror också man får väga in olika grupperingars intressen. 1991-versionen av DoD med sina yrkesförmågor osv gick ju distinkt mer i D&Ds riktning men vid det laget hade "maktskiftet" på Äventyrsspel redan inträffat.

SRR var ett rent kommersiellt beslut. Vi ville publicera Midgårdsmoduler eftersom Tolkien var det skarpast lysande fantasynamnet i mitten av 1980-talet och då fick vi MERP-rollspelet "på köpet".

DoD91 var en skapelse av Henrik Strandberg. Han och jag hade olika designfilosofier -- nothing more, nothing less.

 

[Bifur]

Jag är ju själv en av dem som gillar era jordnära världar/spel. Det har tagit mig 35 år att komma över den bild av vad fantasy ska vara som jag fick av Äventyrsspel (och Tolkien); så i mitt fall var ni otroligt framgångsrika.

Det blir kanske någon slags kulturanalys men i den frågan vågar jag påstå att den gren av fantasy som Äventyrsspel stod för låg mycket mer i linje med den fantasylitteratur som var populär i Sverige på den tiden, som i sin tur slår an bättre mot svensk berättartradition i stort än vad DnDs mer "high" och "gonzo" stil står för. Det tror jag är mycket mer betydelsefullt än eventuella åsikter om spelsystem.

 

[Theo]

SRR var ett rent kommersiellt beslut. Vi ville publicera Midgårdsmoduler eftersom Tolkien var det skarpast lysande fantasynamnet i mitten av 1980-talet och då fick vi MERP-rollspelet "på köpet".

Jag vet. Jag observerar bara att det finns en lustig paradox mellan ett utbrett snobberi gentemot levelsystem (till minst lika hög grad bland andra än skribenter i Sinkadus) och att SRR inte verkade drabbas av det.

DoD91 var en skapelse av Henrik Strandberg. Han och jag hade olika designfilosofier -- nothing more, nothing less.

Visst. Men det måste väl också vara en fråga om vad som låg eller uppfattades ligga i tiden? Samuraj ett par år tidigare var väl också Strandbergs verk och det går ju inte direkt i den riktningen.

 

[Leon]

Gällande MERP så är det ju också färdighetssbaserat, och även om det har levels och classes så är det inte alls lika framträdande som i D&D/D20, Dessutom ger det allvarliga skade-systemet en gritty och jordnära känsla.

Sedan får jag väl erkänna att det kanske inte är ett system jag plockat upp själv, men har haft mycket kul över åren med en skicklig SL som faciliterar reglerna.

 

[Svarte Faraonen]

Det blir kanske någon slags kulturanalys men i den frågan vågar jag påstå att den gren av fantasy som Äventyrsspel stod för låg mycket mer i linje med den fantasylitteratur som var populär i Sverige på den tiden, som i sin tur slår an bättre mot svensk berättartradition i stort än vad DnDs mer "high" och "gonzo" stil står för. Det tror jag är mycket mer betydelsefullt än eventuella åsikter om spelsystem.

Till viss del skulle jag säga att den spänningen finns kvar. Jag tänker på den senaste recensionstråden om Den kanderade magikerns krypta till Svärdets sång. Äventyren där företräder en helt annan tradition än den svenska fantasytradition med rötterna i Äventyrsspel som Svärdets sång i vanliga fall står för, och upplevs därför passa illa ihop med spelvärlden.

 

[Theo]

Med risk för att glida lite OT så är det ju så att senare upplagor av D&D från 3.0 och framåt plockade upp en hel del från Rolemaster. Det integrerade färdighetssystemet i kombination med klasser och levels i D&D3 är ju i princip Rolemasters modell fast lite mindre krånglig (eller krånglig på andra områden). Så D&D och MERP liknar varandra mer nu än de gjorde då.

 

[Skarpskytten]

Förrakt?

Motvilja, animositet, nedlåtenhet. Jo, jag har mött en del sådant genom åren. Inte minst i samband med att DoD6 kom. Och DnD har sina haters här på forumet.

Var det ett svar på din fråga?

 

[Mekanurg]

Visst. Men det måste väl också vara en fråga om vad som låg eller uppfattades ligga i tiden? Samuraj ett par år tidigare var väl också Strandbergs verk och det går ju inte direkt i den riktningen.

Samuraj var Henriks förstlingsverk, hans gesällprov, skrivet under min handledning. När det blev dags för DoD91 var Henrik Ä-spels hantverksmästare och kunde ta ut svängarna som han ville. Och Henrik gillade Rolemaster, det minns jag.

 

[Mekanurg]

Det blir kanske någon slags kulturanalys men i den frågan vågar jag påstå att den gren av fantasy som Äventyrsspel stod för låg mycket mer i linje med den fantasylitteratur som var populär i Sverige på den tiden, som i sin tur slår an bättre mot svensk berättartradition i stort än vad DnDs mer "high" och "gonzo" stil står för. Det tror jag är mycket mer betydelsefullt än eventuella åsikter om spelsystem.

Du har en poäng där. D&D hör ihop med några typer av fantasy som var nästan okända i Sverige på 1980-talet, som romaner av Jack Vance, noveller av Lord Dunsany och berättelser av Robert E Howard.

Dåtida svenskar läste istället JRR Tolkien, Astrid Lindgren, Eric Leijonhufvud, Frans G Bengtsson, Joy Chant, gamla vikingasagor och Howard Pyles tolkningar av Robin Hood och kung Arthur. Sett i backspegeln 30+ år efteråt skulle jag säga att Äventyrsspels dåtida fantasyprodukter mest ligger inom samma berättartradition som Hobbiten, Mio min Mio, Röde Orm, Njals saga och Robin Hood.

 

[Leon]

Motvilja, animositet, nedlåtenhet. Jo, jag har mött en del sådant genom åren. Inte minst i samband med att DoD6 kom. Och DnD har sina haters här på forumet.

Ja, det är ju sjukt om du har upplevt det. Förstår inte hur folk kan ha så starka åsikter.

 

[Mekanurg]

Ja, det är ju sjukt om du har upplevt det. Förstår inte hur folk kan ha så starka åsikter.

Jo, jag minns hur det var på Ä-spelstiden. Jag kunde stå vid vårt försäljningsbord på något konvent ute i landet och svenska gamers i övre tonåren eller lägre tjugoåren kom fram till mig och kallade mig "tjuv" rätt upp i ansiktet eftersom "du har stulit den här idén härifrån och den där idén därifrån".

Jag fick lugnt och pedagogiskt förklara (till exempel):
a) att vi betalade royalty till Chaosium för Drakar och Demoner och att vi var stolta över vårt samarbete med Greg Stafford
b) att JRR Tolkien arbetade inom samma uråldriga europeiska sagotradition som Drakar och Demoner och att den illustre professorn därför varken "uppfann" eller "ägde" (exempelvis) orcher, jättespindlar, alver eller magiska lanternor
c) och så vidare.

 

[Mogger]

Ja, det är ju sjukt om du har upplevt det. Förstår inte hur folk kan ha så starka åsikter.

Jag kan säga att vårt spelgäng nog alltid har haft en viss misstänksamhet gentemot D&D, och den fanns absolut representerad på detta forum innan OSR-vågen. Jag har nästan aldrig spelat D&D (utom under en period där vi verkligen spelade så som OSR ibland spelas idag, med elaka fällor, hög dödlighet och grottor) så det bottnar inte i att jag har läst flera D&D-versioner utan jag vågar nog påstå att den åsikten har smittat av sig från andra källor, och rimligtvis är Sinkadus en av dessa.

Sedan är det naturligtvis inte hat det handlar om utan snarare "Oasis är fan bättre än Blur!" och liknande

 

[Bifur]

Till viss del skulle jag säga att den spänningen finns kvar. Jag tänker på den senaste recensionstråden om Den kanderade magikerns krypta till Svärdets sång. Äventyren där företräder en helt annan tradition än den svenska fantasytradition med rötterna i Äventyrsspel som Svärdets sång i vanliga fall står för, och upplevs därför passa illa ihop med spelvärlden.

Den finns absolut kvar . Jag skäms inte för mina preferenser för mer "jordnära" fantasy som grundades på den tiden och genom den litteratur (inte minst exempelvis Astrid Lindgren) och de spel som var inne då.

 

[DanielSchenström]

Finns vanligen inte någon anledning att skämmas för sina preferenser, men ibland kanske man kan skämmas om man är sådan att man sprider osanningar om spel man inte spelat, konstant vill hacka på de med annorlunda preferenser än en själv. Oftast så kommer det senare i perioder då man är mindre erfaren, men tror man vet allt, som tonåren och tidigare, kanske också kopplat till en slags behov att övertala sig själv varför man spelar ett visst spel/system. En del släpper aldrig behovet hos.

För mig är det flödet i AD&D 2nd ed som jag gillar, det har precis det fokus jag vill på strider, det har färdigheter, det har de yrkesroller jag vill ha osv. Om jag vill spela jordnära eller superhjältefantasy föredrar jag systemet, och ändrar på det som inte passar. (Jag har dock inget mot BRP eller de flesta andra system jag testat eller läst och byter inte ut system till en värld för att jag föredrar ett över ett annat.)

Vill jag köra jordnära i AD&D kan jag helt enkelt ta bort att man får livspoäng vid varje grad. Allt annat är anpassning till världen snarare än känsla. Och som i många spel kan man antingen ändra själv eller ta någon officiell alternativ regel.

Sinkadus kan ju jämföras med TSR:s Dragon Magazine där man också hade en bit officiell linje, blandat med insändare och frilansares åsikter. Skillnaden är väl att Dragon alltid hade med recensioner av andra företags produkter i olika spelgenrer.

Trots att Sinkadus inte ständigt prisade AD&D så är det ändå min favorit av de svenska rollspelstidningarna även om de inte hade material till spel jag spelledde. Den kändes mysig, fram till postereran då.

 

[Theo]

Samuraj var Henriks förstlingsverk, hans gesällprov, skrivet under min handledning. När det blev dags för DoD91 var Henrik Ä-spels hantverksmästare och kunde ta ut svängarna som han ville. Och Henrik gillade Rolemaster, det minns jag.

Det var väl egentligen precis det här jag menade med "maktskiftet", men jag inser att mitt lite raljanta ordval om det och "grupperingars intresse" går att tolka mer konspiratoriskt än jag avsåg. Jag menade just det: när ni gjorde t ex Samuraj hade du den positionen, och några år senare var du ute i bilden och det var andra som satte den kreativa agendan.

 

[Mekanurg]

Det var väl egentligen precis det här jag menade med "maktskiftet", men jag inser att mitt lite raljanta ordval om det och "grupperingars intresse" går att tolka mer konspiratoriskt än jag avsåg. Jag menade just det: när ni gjorde t ex Samuraj hade du den positionen, och några år senare var du ute i bilden och det var andra som satte den kreativa agendan.

Jo, så var det. Nisse tog över det kreativa ledarskapet efter mig med rollen produktionsansvarig och jag lämnade Åsögatan för gott. Tre stora förändringar för mig i mars-april 1989: nytt yrke, ny flickvän, nya ambitioner.