[Liten spoiler, mina spelare]
I vårt Mundana bestämde sig den allt mer senile kejsar Jargus för att han inte hade gjort nog mycket som skulle föreviga hans namn på världshistoriens runstenar, därför lät han sina legioner erövra Drunok slutgiltigt, skeppa dit några tiotusental jargiska fattigbönder och omvandla landet till provinsen Runocia. Det var inte så många som hade något att sätta emot.
Lite senare dog visserligen kejsar Jargus på grund för en förrädares giftbägare,
eftersom arvtagaren till tronen, Jargus barnbarnsbarn Caljargian, ansåg att han väntat länge nog på tronskiftet, men det är en annan historia...
Aboraten av Tibara lät värva en legion av frivilliga Daakdårar som fortsatte från Runocia till Asharien där de försökte erövra först Chadarians hopp och sedan Boron i Det Heliga Korstågets Namn, vilket de storligen misslyckades med eftersom asharierna använde en framgånsrik Brända Jordens Taktik och gömde sig bakom sina murar medan jargierna valsade runt i öknen och förlorade män i drösar. Legionen återvände till Runocia och grundade sig en stad i provinsens sydöstra hörn, Agenhor, och började samla krafter inför en ny invasion. Det enda de egentligen lyckades med var att inta och plundra och bränna Nada på nervägen.
Dessa två krig påverkade inte världsläget mycket mer än att Jargiens relationer med alla andra länder ytterligare försämrades, men inget rike har ännu varken resurserna eller skälen att försöka slå tillbaka mot kejsardömet.
Ett av skälen till att jag som spelledare la in de här krigen var för att få en till aktör på den politiska marknaden i Rhung-Alari-området, där rollpersonerna håller hus. Aktören blev Kalorim, ett rike som grundades av konung Akala Gahallan III av Drunok som tog med sig åtta tusenden av sitt folk plus hela sin resterande armé och flydde sitt hemland när jargierna erövrade Arlon. Han flydde norrut, mellan Kraggbergen och kratersjön, och kom till raunländerna som han genom skicklig diplomati lyckades få tillstånd att ta sina män igenom. Norr om kratersjön slog de läger i någon månad för att därefter blanda sig i ett raunländskt stamkrig, och hjälpa hövding Ran Gamad att skapa ett smärre klanimperium kring sig, varefter denne skänkte till Akala landet mellan Kholonbergen och de Ikamriska bergen, dvs slätterna nordöst om Thalamur. Där fann konungen till sin sydliga grannes oändliga harm en av världens största guldfyndigheter som han använde till att skaffa sig vänner bland kungarna och handelshusen söderut, och innan Thalamur hunnit besluta vad de skulle göra åt den drunokiske nybyggaren hade han med hjälp av enorma mutor till dvärgarna (skänkt dem vissa inmutningar) smällt upp en starkt befäst stad på en bergssluttning med deras hjälp, samt byggt världens största damm i Elivanifloden som inte bara gav staden, kallad Nokarlon eller Nya Arlon, ett bättre försvarsläge utan även en hållhake på Thalamur. Hållhaken var att thalaskierna nedströms i floddalen har ett antal städer, härläger, byar och fort som alla skulle spolas bort om dammen förstördes...
Raunlänningarnas krig och Kalorims grundande är heller inte något som puttar det redan oroliga världsläget över kanten - men det blir klart oroligare...
Just nu jobbar rollpersonerna för några sabriska agenter som tänkt ut en avancerad list:
Om man förvandlar några trogna agenter till thalaskiska rakhorimän med hjälp av sammansvurna inom Legio Colonan, och sedan låter agenterna klä ut sig till några välkända män från Kalorim, och därefter få agenterna att erhålla konung Gahallans förtroende att förhandla fram en viktig uppgörelse med Ran Gamad, kan man genom att svika det förtroendet och våldsamt förolämpa raunlänningarnas gästfrihet få raunlänningarna att anfalla Kalorim, för att i sista stund avslöja för de båda härskarna att agenterna inte alls är de kalorimier de utger sig för att vara, utan thalaskier... därmed hoppas man på ett krig mellan de därmed allierade och hämndgiriga raunlänningarna och Kalorim mot Thalamur, så att sabrierna kan få uppskov med sitt krig mot Thalamur ännu några år...
En annan sabrisk plan som dock inte rollpersonerna är inblandade i är att få Ebhron att anfalla Cirefalierna genom att man försöker manipulera ledarna för ett mätkigt cirefaliskt handelshus att utropa Lalasta, en stor ö under ebhronitisk kontroll, till en cirefalisk koloni...
Nackdelen med båda dessa planer är förstås att om sabriernas inblandning upptäcks kan snart Consaber stå där med hela världen mot sig (eftersom man nyligen retat upp Jargien till bristningsgränsen genom att ta avstånd från den jargiska moderkyrkan när denna krävde att Consaber gjorde sig av med Legio Colonan. Consabers vägran ledde till ett jargiskt försök att exkommunicera hela det sabriska riket, men tyvärr så underskattade de jargiska prästerna hur mycket kraft som skulle släppas lös när man försökte eliminera nära två miljoner människors samlade Qadosh...
)
Andra möjliga platser där krig kan skapas utan att dra in hela världen är till exempel Ebhron... Tänk om de plötsligt bestämmer sig för att erövra Stora Arkipelagen igen? Consaber skulle säkerligen tveka innan de gav sig in i ett krig för att försvara sina kolonier där eftersom hotet mot Thalamur består, och Samväldet skulle nog inte heller vara överförtjusta i att försvara sig mot nio miljoner ebhroniters samlade dumhet...
Tänk om Damariens tron besattes av en ny galning som bestämde sig för att försöka invadera Melorion igen? Då skulle följden med all sannolikhet bli att Damarien erövrades av Melorion, i alla fall delvis, som hämnd. Få andra länder skulle väl riskera sina handelsförbindelser med Samväldet för att ta parti för Damarien, snarare tvärtom...
Ju mindre länder som krigar, desto färre behöver dras in i kriget....
Bifogar förresten en fil vilken består av en inscanning av små bitar av Mundanakartan i vilken jag illustrerat mina små ändringar i den..............