Absolut, det kanske kan ge lite nya perspektiv. Jag har inte supermånga exempel då det här sättet att spela (spelare med flera olika
stance som ska hitta immersion samtidigt) mig veterligen inte är inkodat i skrivna produkter särskilt ofta men nedan följer ett från ett par år tillbaka i Norrköping. Jag tror att det var
Fiasco som spelades med Rickard (från tråden här) samt ickeforumiterna D, M och möjligen någon mer och jag kommer inte ihåg den exakta situationen i fiktionen men följande skedde i en scen där Rickards karaktär hade huvudrollen:
Rasmus,
author stance: Kastar in en komplikation för Rickards karaktär i situationen som jag upplever vara intressant för Rickard
OM han är i
actor stance.
Rickard, inte alls i
actor stance utan i
author stance: Skrattar lite förvånat, rycker på axlarna och säger aningen uppgivet något i stil med: "Jaha, vad ska jag göra med det här?"
Nu vet jag att Rickard inte är något fan av
Fiasco (för att uttrycka det milt
) men jag är rätt säker på att han försökte hitta sitt flow och ha kul med oss trots spelvalet (dvs ingen självvald distans till materialet vi skapade).
Genom att missta min medspelares eftersökta immersionsnivå kickade jag honom ännu längre ut ur sin zon än han var tidigare.
Exempel på hur vi kan spela när det här flyter på: Ungefär samma konstellation spelar
the Final Voyage of the Selene och spelar en karaktär var. Flera av oss lever ut i vår gestaltning, vissa söker karaktärsimmersion genom att "vara" sin karkatär
men vi klipper hela tiden till metanivå, ställer frågor till varandra som spelare om vart karaktärerna kommer ifrån, drar iväg på långa sidodiskussioner om hur somavärldarna fungerar, vad som egentligen fått karaktär A att vara i situationen hen var i, etc varpå vi klippte tillbaka till gestaltningsscenerna och det fungerade, i alla fall för mig, helt sömlöst och perfekt. Att klippa till diskussion om tekniken i fiktionen och sedan tillbaka till att bekänna min kärlek till min värsta fiende gav mig en immersion som växlade mellan karaktär och historia. Samtidigt tror jag (rätt mig här om jag har fel Rickard) att Rickard uppskattade omgången och hade immersion i historien på
author-nivån snarare än på karaktärsnivån och att ickeforumit M bara hade sin på karkatärsnivå.
Populationen av exempel är rätt begränsad och i mitt fall bundet till spelgrupp snarare än spel. Jag vet att det kan fungera och har en någorlunda förståelse av "hur" och "varför" men det är fortfarande bundet till samma spelgrupp och jag söker därför erfarenheter och tankar från andra som antingen upplevt detta, påstår att det är omöjligt, har idéer om hur man kan designa det i spelform eller annat.
Där har ni lite empiri att jobba med! Analys, tankar eller frågor?