Nekromanti Immersion i historien

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Genesis;n87976 said:
Vi kan kalla det immersion istället, om du föredrar. Antingen kan vi säga:

"En spelare kan spela utan karaktärsimmersion, den kan ha karaktärsimmersion under delar av sessionen och den kan helt bygga på karaktärsimmersionen. Till exempel kan man ha historieimmersion utan att han ens en droppe karaktärsimmersion."

Eller så kan vi säga:

"En spelare kan spela utan karaktärsflow, den kan ha karaktärsflow under delar av sessionen och den kan helt bygga på karaktärsflow. Till exempel kan man ha historieflow utan att han ens en droppe karaktärsflow."

Mig är det egalt. Men säger man "flow med karaktärsimmersion" så låter det konstigt för mig, eftersom det man säger är "immersion med karaktärsimmersion". Det blir lite tårta på kaka.

Så immersion = flow i dina texter med andra ord, olika namn på samma fenomen?
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,592
Location
Göteborg
RasmusL;n87997 said:
Så immersion = flow i dina texter med andra ord, olika namn på samma fenomen?
Jepp. Det skrev jag i min första post i den här tråden. :) Jag tror att det rollspelare kallar "immersion" är samma sak som det Csíkszentmihályi kallar "flow". Ungefär som att smält sten kallas "lava" eller "magma" beroende på om det är ovan eller under jord.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Genesis;n88009 said:
Jepp. Det skrev jag i min första post i den här tråden. :) Jag tror att det rollspelare kallar "immersion" är samma sak som det Csíkszentmihályi kallar "flow". Ungefär som att smält sten kallas "lava" eller "magma" beroende på om det är ovan eller under jord.

Bra, bra, då beror mycket av meningsskiljaktigheterna ovan mest på hur vi ser på termerna snarare än fenomenet. Om man tittar på vissas (min bland annat) svårighet i att växla mellan metanivå <-> karaktärsnivå så kanske detta har att göra med ovana och därmed en lägre skicklighetsnivå som kickar ut en ur flow? Det känns rimligt att övning på en viss spelstil ska öka den egna upplevda skickligheten och frågan är här hur väl vi råkar lura oss själva att vi "inte kan" även fast de färdigheter som krävs för att spela karaktärsimemrsivt är de samma som för historieimmersivt.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,258
Location
Rissne
(Parentetiskt: Anledningen till att jag är emot ihopklumpningen av olika sorters flow eller immersion är för att olika sorters flow upplevs olika. Jag upplever huvudsakligen flow när jag spelar rollspel, när jag läser och när jag programmerar. De tre aktiviteterna känns helt olika och jag får olika sorters flow av dem. Och skulle inte kunna byta ut en av dem för en annan. Det känns också lite märkligt att man alltid skulle kunna gå från en sorts flow till en annan. Det är möjligt att jag skulle kunna gå direkt från programmeringsflow till rollspelsflow till läsflow och tillbaks till programmeringsflow, men jag är skeptisk -- och jag tror att det kräver mycket mer träning än jag egentligen tycker är värt besväret. Lite så känner jag inför flow i rollpersonsimmersion (alltså, flow i att leva sig in i rollpersonen) och flow i historieimmersion (flow i att leva sig in i berättelsen). Jag skulle säkert kunna lära mig att switcha, men jag tycker skillnaden är såpass stor att det skulle kräva en väldigt stor investering i att lära sig behålla flow i övergången. Typ.)
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,437
Location
Göteborg
RasmusL;n88032 said:
Bra, bra, då beror mycket av meningsskiljaktigheterna ovan mest på hur vi ser på termerna snarare än fenomenet. Om man tittar på vissas (min bland annat) svårighet i att växla mellan metanivå <-> karaktärsnivå så kanske detta har att göra med ovana och därmed en lägre skicklighetsnivå som kickar ut en ur flow? Det känns rimligt att övning på en viss spelstil ska öka den egna upplevda skickligheten och frågan är här hur väl vi råkar lura oss själva att vi "inte kan" även fast de färdigheter som krävs för att spela karaktärsimemrsivt är de samma som för historieimmersivt.
Fast det luriga här är ju att Rikard och Genesis menar att fenomenet flow är samma sak som fenomenet immersion, vilket inte alla håller med om. Det är ju inte bara en fråga om att vi har olika definition på termen immersion där vissa använder den som = flow och andra på ett annat sätt utan det Rikard försöker bevisa med sin bild är ju att det som vissar menar när de pratar om immersion är samma sak som flow men de har bara inte förstått det.

Själv kan jag tycka att det därför i den övriga diskussionen hade varit smidigare att de som vill prata om flow använder begreppet flow och inte något annat begrepp, det hade gjort det så mycket enklare. Sen kan det absolut vara en intressant diskussion om immersion = flow men att bara byta ut ordet för att en är av "åsikten att flow=immersion" gör det ju bara förvirrat.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Björn den gode;n88041 said:
Fast det luriga här är ju att Rikard och Genesis menar att fenomenet flow är samma sak som fenomenet immersion, vilket inte alla håller med om. Det är ju inte bara en fråga om att vi har olika definition på termen immersion där vissa använder den som = flow och andra på ett annat sätt utan det Rikard försöker bevisa med sin bild är ju att det som vissar menar när de pratar om immersion är samma sak som flow men de har bara inte förstått det.

Själv kan jag tycka att det därför i den övriga diskussionen hade varit smidigare att de som vill prata om flow använder begreppet flow och inte något annat begrepp, det hade gjort det så mycket enklare. Sen kan det absolut vara en intressant diskussion om immersion = flow men att bara byta ut ordet för att en är av "åsikten att flow=immersion" gör det ju bara förvirrat.
Själv är jag rätt kluven inför hur flow och immersion överlappar och/eller skiljer sig men jag tror att vi kan diskutera vidare oavsett vad vi kallar det bara vi har koll på vad som menas :)
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,572
Location
Slätta
RasmusL;n88032 said:
Bra, bra, då beror mycket av meningsskiljaktigheterna ovan mest på hur vi ser på termerna snarare än fenomenet. Om man tittar på vissas (min bland annat) svårighet i att växla mellan metanivå <-> karaktärsnivå så kanske detta har att göra med ovana och därmed en lägre skicklighetsnivå som kickar ut en ur flow? Det känns rimligt att övning på en viss spelstil ska öka den egna upplevda skickligheten och frågan är här hur väl vi råkar lura oss själva att vi "inte kan" även fast de färdigheter som krävs för att spela karaktärsimemrsivt är de samma som för historieimmersivt.
Jag tycker det låter helt rimligt att man genom träning kan bli bättre på att återgå till karaktärsimersion efter att man klivit upp i berättarläge. Att man skulle tappa flow av att växla tycker jag är helt individuellt, det är två oförenliga stance:r, men flow har ingenting med karaktärsinlevelse eller stance att göra i sig. Man kan ha flow i karaktärsinlevelse, men man kan även ha flow i en spelsession, flow i hela upplevelsen av rollspelandet. Flow är en känsla, ett tillstånd och det kan upplevas på så många olika nivåer. Man kan tappa karaktärsimmersion (inlevelse i karaktären) utan att tappa flow (känslan av lycka, att agera utan självmedvetenhet och att totalt förlora sig i det man gör).

Så Rasmus, vad är det du egentligen funderar över? Är det om man kan behålla Flow i rollspelandet om man skiftar mellan karaktärs- och historieimmersion eller är det om man kan ha immersion i karaktären och historien samtidigt?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Ram;n88076 said:
Jag tycker det låter helt rimligt att man genom träning kan bli bättre på att återgå till karaktärsimersion efter att man klivit upp i berättarläge. Att man skulle tappa flow av att växla tycker jag är helt individuellt, det är två oförenliga stance:r, men flow har ingenting med karaktärsinlevelse eller stance att göra i sig. Man kan ha flow i karaktärsinlevelse, men man kan även ha flow i en spelsession, flow i hela upplevelsen av rollspelandet. Flow är en känsla, ett tillstånd och det kan upplevas på så många olika nivåer. Man kan tappa karaktärsimmersion (inlevelse i karaktären) utan att tappa flow (känslan av lycka, att agera utan självmedvetenhet och att totalt förlora sig i det man gör).

Så Rasmus, vad är det du egentligen funderar över? Är det om man kan behålla Flow i rollspelandet om man skiftar mellan karaktärs- och historieimmersion eller är det om man kan ha immersion i karaktären och historien samtidigt?

Jag håller på att knåpa på ett spel som har olika spelare på olika "nivå" och är lite orolig att immersionen för båda parter går förlorat i någon form av mellanläge. Därför vill jag höra lite vad andra som tänkt mer än mig har kommit fram till och jag gillar diskussionen så som den artat sig. Om man antar att immersion=flow så söker jag alltså ett tillstånd där spelare med olika plats för immersionen (karaktär/historia/etc) ska kunna flowa tillsammans vilket egentligen inte bör vara något konstigt (jfr klassisk spelledare vs spelare) men jag vet samtidigt att det här växlandet mellan karaktärscentriskt och helikopterperspektiv, att spela ärligt vs att spela djärvt, Czegeprincipen vs dramaskapande, osv är sådant som jag själv upplever kan vara problematiskt.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,572
Location
Slätta
RasmusL;n88077 said:
Jag håller på att knåpa på ett spel som har olika spelare på olika "nivå" och är lite orolig att immersionen för båda parter går förlorat i någon form av mellanläge. Därför vill jag höra lite vad andra som tänkt mer än mig har kommit fram till och jag gillar diskussionen så som den artat sig. Om man antar att immersion=flow så söker jag alltså ett tillstånd där spelare med olika plats för immersionen (karaktär/historia/etc) ska kunna flowa tillsammans vilket egentligen inte bör vara något konstigt (jfr klassisk spelledare vs spelare) men jag vet samtidigt att det här växlandet mellan karaktärscentriskt och helikopterperspektiv, att spela ärligt vs att spela djärvt, Czegeprincipen vs dramaskapande, osv är sådant som jag själv upplever kan vara problematiskt.
Ur ett flow-perspektiv ser jag det inte som någonting problematiskt. Om du är tydlig med den premissen i ditt spel så är det något som man får köpa och sedan kan du via spelets struktur beskriva ett flöde som sätter förväntningar så bra som möjligt och gruppen bygger sitt flow runt en gemensam premiss. Jag tror som sagt att det blir lite trixigt vad gäller just karatärsimmersion därför att det för mig i vissa delar involverar eller åtminstone underlättas väldigt mycket av att man inte har kontroll och att det motverkas aktivt av när man befinner sig i historieläge där man just kontrollerar historien. I karaktärsimmersion så vill jag gärna svepas runt som ett löv i en flod och drabbas av verkligheten och jag verkar i historien just genom min karaktär.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
För mig är immersion och flow helt olika saker. Fast de kan flyta ihop i bland. Jag kan till exempel uppleva flow i D&D4, utan nån immersion alls.

Som jag uppfattat begreppen historiskt i alla fall. Men nån kan säkert såga jag har tokfel och missuppfattat rubbet.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,592
Location
Göteborg
Arfert;n88084 said:
Som jag uppfattat begreppen historiskt i alla fall. Men nån kan säkert såga jag har tokfel och missuppfattat rubbet.
Grejen är ju att begreppet "immersion" har vidgats rätt mycket det senaste decenniet eller så. Från att vara ett helt rollpersonscentrerat begrepp har det gått mot att handla om inlevelse överhuvudtaget, med uttryck som "immersion i berättelsen" och "immersion i systemet".

RE: krank, så tror jag att om man upplever det som att "växla" mellan olika sorters flow så är slaget redan förlorat. Självklart är rollspelsflow och programmeringsflow helt olika saker, men det finns också tusen andra sorters flow. Om du har en kongruent spelstil så kan du ha flow i en aktivitet som inbegriper växlandet. Du skulle kunna spela ett spel som inbegriper programmering som en del av spelet och få flow i den aktiviteten, och detta skulle vara en tredje typ av upplevelse.

Så mitt råd för att ha ett spel med olika stancer är att se till att varje spelare upplever sin aktivitet som en kongruent helhet, som en aktivitet. Mer som att växla mellan att springa och att slå i brännboll eller mellan att skjuta och åka skidor i skidskytte än som att växla mellan programmering och rollspel. Jag tror vi lätt hänger upp oss för mycket i uppdelningen mellan olika sorters flow. Sanningen är att varje flowupplevelse är unik. Att man "rycks ur" sitt flow när man tvingas ta author-stance-beslut är på grund av att man:
* är ovan vid att arbeta i author stance och därför inte har den skicklighet som krävs
* upplever spelande i author stance som en helt separat aktivitet och inte som en dimension i den aktivitet man är involverad i (rollspel)
* inte gillar director stance, eller
* har bestämt sig för / vant sig vid att "immersionen bryts" av den här typen av växlande
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Genesis;n88103 said:
Grejen är ju att begreppet "immersion" har vidgats rätt mycket det senaste decenniet eller så. Från att vara ett helt rollpersonscentrerat begrepp har det gått mot att handla om inlevelse överhuvudtaget, med uttryck som "immersion i berättelsen" och "immersion i systemet".
...och trots att det vidgats så hänger de gamla definitionerna med även på de mest progressiva arenorna. Pohjola hänvisar så sent som igår till definitionen:

Pohjola said:
Immersion is the player assuming the identity of the character by pretending to believe their identity only consists of the diegetic roles.


...i sin artikel Steering for immersion in five nordic larps - a new understanding of eläytyminen (http://nordiclarp.org/2015/04/22/st...dic-larps-a-new-understanding-of-elaytyminen/ ) som är extremt karaktärscentrisk och på många sätt drar upp barriärer mellan "historia" och "karaktär". Kul läsning annars, rätt mycket bekräftande av Turku school-mentaliteten (http://mikepohjola.com/turku/).


Genesis said:
RE: krank, så tror jag att om man upplever det som att "växla" mellan olika sorters flow så är slaget redan förlorat. Självklart är rollspelsflow och programmeringsflow helt olika saker, men det finns också tusen andra sorters flow. Om du har en kongruent spelstil så kan du ha flow i en aktivitet som inbegriper växlandet. Du skulle kunna spela ett spel som inbegriper programmering som en del av spelet och få flow i den aktiviteten, och detta skulle vara en tredje typ av upplevelse.

Så mitt råd för att ha ett spel med olika stancer är att se till att varje spelare upplever sin aktivitet som en kongruent helhet, som en aktivitet. Mer som att växla mellan att springa och att slå i brännboll eller mellan att skjuta och åka skidor i skidskytte än som att växla mellan programmering och rollspel. Jag tror vi lätt hänger upp oss för mycket i uppdelningen mellan olika sorters flow. Sanningen är att varje flowupplevelse är unik. Att man "rycks ur" sitt flow när man tvingas ta author-stance-beslut är på grund av att man:
* är ovan vid att arbeta i author stance och därför inte har den skicklighet som krävs
* upplever spelande i author stance som en helt separat aktivitet och inte som en dimension i den aktivitet man är involverad i (rollspel)
* inte gillar director stance, eller
* har bestämt sig för / vant sig vid att "immersionen bryts" av den här typen av växlande
Fett!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,592
Location
Göteborg
Räätelse: det borde stå "är ovan vid att arbeta i den aktuella spelstilen (som innefattar stance-växlande) och därför inte har den skicklighet som krävs".
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,258
Location
Rissne
Genesis;n88103 said:
Så mitt råd för att ha ett spel med olika stancer är att se till att varje spelare upplever sin aktivitet som en kongruent helhet, som en aktivitet. Mer som att växla mellan att springa och att slå i brännboll eller mellan att skjuta och åka skidor i skidskytte än som att växla mellan programmering och rollspel. Jag tror vi lätt hänger upp oss för mycket i uppdelningen mellan olika sorters flow. Sanningen är att varje flowupplevelse är unik. Att man "rycks ur" sitt flow när man tvingas ta author-stance-beslut är på grund av att man:
* är ovan vid att arbeta i author stance och därför inte har den skicklighet som krävs
* upplever spelande i author stance som en helt separat aktivitet och inte som en dimension i den aktivitet man är involverad i (rollspel)
* inte gillar director stance, eller
* har bestämt sig för / vant sig vid att "immersionen bryts" av den här typen av växlande
Jag förstår absolut hur du menar, och håller med till större delen. Utom den del som handlar om att vi "hänger upp oss för mycket på skillnaden".

I dunno, jag blev nog mest lite tjurig när jag upplevde att ännu en teoridiskussion iaf delvis började handla om att den spelstil/upplevelse/inriktning som råkar vara den jag gillar ansågs "inte existera" eller åtminstone inte vara värd att konceptuellt skilja från andra spelstilar/upplevelser/inriktningar som råkar vara de jag ogillar.

Alltså: Det jag citerar ovanstående är en väldigt bra förklaring av något jag upplevde inte förklarades speciellt bra från början. =) Det borde absolut gå att konstruera sammanhang där flow inte bryts trots att man växlar aktivitet, men jag tror att det är olika svårt givet vilka aktiviteter det handlar om (och vilka som är inblandade) samt att det inte alltid är värt besväret. Och att inget av det innebär att det inte finns anledning att skilja på olika sorters flow.

Det där "inte gillar director stance" är viktigt =)
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,592
Location
Göteborg
krank;n88140 said:
Det borde absolut gå att konstruera sammanhang där flow inte bryts trots att man växlar aktivitet, men jag tror att det är olika svårt givet vilka aktiviteter det handlar om (och vilka som är inblandade) samt att det inte alltid är värt besväret.
Självklart. Gillar man att spela rollpersonscentrerat finns det ju ingen anledning att börja blanda in andra stancer. Och visst kan det finnas en poäng att skilja på olika sorters flow, så länge man är medveten om att det finns fler kategorier. Det jag är orolig för när man talar om "immersion i rollpersonen" och "immersion i historien" är att man tänker på dem som diskreta kategorier istället för två förenklingar av olika områden på ett kontinuum som rymmer miljontals olika typer av flow.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Genesis;n88103 said:
RE: krank, så tror jag att om man upplever det som att "växla" mellan olika sorters flow så är slaget redan förlorat. Självklart är rollspelsflow och programmeringsflow helt olika saker, men det finns också tusen andra sorters flow. Om du har en kongruent spelstil så kan du ha flow i en aktivitet som inbegriper växlandet. Du skulle kunna spela ett spel som inbegriper programmering som en del av spelet och få flow i den aktiviteten, och detta skulle vara en tredje typ av upplevelse.

Så mitt råd för att ha ett spel med olika stancer är att se till att varje spelare upplever sin aktivitet som en kongruent helhet, som en aktivitet. Mer som att växla mellan att springa och att slå i brännboll eller mellan att skjuta och åka skidor i skidskytte än som att växla mellan programmering och rollspel. Jag tror vi lätt hänger upp oss för mycket i uppdelningen mellan olika sorters flow. Sanningen är att varje flowupplevelse är unik. Att man "rycks ur" sitt flow när man tvingas ta author-stance-beslut är på grund av att man:
* är ovan vid att arbeta i author stance och därför inte har den skicklighet som krävs
* upplever spelande i author stance som en helt separat aktivitet och inte som en dimension i den aktivitet man är involverad i (rollspel)
* inte gillar director stance, eller
* har bestämt sig för / vant sig vid att "immersionen bryts" av den här typen av växlande
Vettigt!

Jag tänker att det är omöjligt att verkligen dela på karaktärsgestaltning/berättelse, eftersom vi människor ALLTID är berättelseskapande varelser. Här kommer en liten sidoruta:

Varje gång vi beskriver oss själva, drömmer om en framtid eller återberättar ett skeende mellan oss och någon annan så gör vi berättelser. Vi tänker att vi handskas med objektiva fakta, men egentligen konstruerar vi berättelser. Fakta får oss inte att byta beteende, (vi vet alla att vårt beteende på samhällsnivå leder till klimatkollaps, så varför byter vi då inte beteende?) det är berättelser som motiverar vårt beteende. En av de starkaste berättelserna är berättelsen om offer-förövare-hjälte, vi vill alltid hitta en person som är skyldig till vårt lidande, en motivation till varför, och gärna en hjälte som slåss med skurken. För att fortsätta klimatliknelsen, vi tänker gärna att oljebolagen är skurkarna, men det är ju vi som åker/flyger/konsumerar/äter kött. Men att se ett dysfunktionellt system har inte alls samma memetiska punch som att se en ond förövare.
Om vi stannar upp ett ögonblick och tänker efter, är det inte märkligt att något som inte finns (film, böcker, spel) kan få oss att känna känslor som om det vore på riktigt? Vi vet att berättelser/rollspel/lekar är på låtsas, men också på riktigt, annars skulle hela kultursektorn av vår civilisation försvinna. I mentaliseringsbaserad terapi kallar man detta "psychic equivalence" (=mina tankar är verklighet) och "pretend mode" (=det här är bara låtsas, inget jag bryr mig om, tomma ord) och menar att vi utvecklar bägge dessa positioner allteftersom vår hjärna mognar som barn. För att göra bra terapi (och berättelser, tänker jag mig) måste bägge vara på "samtidigt" så att man får ett "reflective mode". Alltså, jag tänker på något som inte är här och nu, jag vet att det inte är här och nu, men det känns som på riktigt.
Varför skrev jag allt det där? Bara för att väcka en tanke om hur oerhört berättelseskapande vi människor är. Och när du sitter ner och planerar semestern, tänker på det där som hände mellan dig och en vän, eller leker/spelar något med andra, så gör du berättelser. Där har du berättelsen.

Empati/inlevelseförmåga, tänker jag är en förutsättning för att berättelser ska funka. Och där har du karaktärsimmersion, eller hur?

Att reda ut situationen i din spelgrupp Rasmus genom att diskutera teoretiska konstruktioner är jag rädd bara blir "pretend mode" där vi utbyter tankekonstruktioner med varandra. ;) Men utifrån Genesis råd och ditt minne av dina upplevelser kanske vi tillsammans kan diagnostisera exakt vad det var som hände i din grupp och hur det blev ett problem?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,015
Location
Stockholm
Sodivra;n89049 said:
Vettigt!

Jag tänker att det är omöjligt att verkligen dela på karaktärsgestaltning/berättelse, eftersom vi människor ALLTID är berättelseskapande varelser. Här kommer en liten sidoruta:
Jag håller med dig på det stora hela: rollspel är inte möjligt utan att blanda in fenomenet "karaktär" och när detta fenomen är närvarande kommer vi alltid att till någon grad införa element i "karaktär" som vi identifierar oss med MEN om vi är lite mer förlåtande med spill mellan definitionerna så är IMO spelare-spelledare en klassisk uppdelning där en har fokus på historien och den andre på karaktären (i mer eller mindre hög grad). Med andra ord finns den här uppdelningen de fakto redan i det traditionella sättet att spela i utövandet (även om de olika delarna överlappar och flyter ihop på sina ställen).

Sodivra said:
Varför skrev jag allt det där? Bara för att väcka en tanke om hur oerhört berättelseskapande vi människor är. Och när du sitter ner och planerar semestern, tänker på det där som hände mellan dig och en vän, eller leker/spelar något med andra, så gör du berättelser. Där har du berättelsen.

Empati/inlevelseförmåga, tänker jag är en förutsättning för att berättelser ska funka. Och där har du karaktärsimmersion, eller hur?
Mjaoaoaoaa, jag är inte helt säker på att jag tycker det. Om vi exempelvis tittar på Pohjolas artikel:

http://nordiclarp.org/2015/04/22/st...dic-larps-a-new-understanding-of-elaytyminen/

...så kan vi, i mina ögon, skilja på olika stadium i Pohjolas spel. De inre monologerna och gråtandet i ensamhet ser jag som en djupdykning i karaktärsimmersion emedan stunderna av planering av strategi för att uppnå spel av önskad typ med önskade resultat (det vi kallar "steering") är rent historiemakande på spelarnivå. Jag har skrivit ner några dåligt formulerade tankar om detta på annan plats rörande den här dualiteten:

Rasmushimself said:
Strävan och komplikation står i motsättning till varandra och det är viktigt, för mig i alla fall, att de inte blandas allt för mycket då jag verkligen älskar att få uppleva och iklä mig en karaktär och sträva mot dess mål utan att behöva tänka på metanivån. Jag uppskattar även tragedier och ofta sätter jag upp komplikationer som jag aldrig lyckas övervinna, men jag kämpar fan med näbbar och klor för att lyckas! Varför? Bleed. Mina känslor och min karaktärs känslor får blandas på ett härligt sätt och det blir spännande, riktigt spännande.


http://inlajv.se/visa/79/play-the-cards (tydligen blev det den ej korrekturlästa versionen som blev publicerad)

Historieimmersion (metanivå/spelarperspektiv) vs karaktärsimmersion (inlevelse i rollen och ärligt spel), två olika känslor som båda kan ge mig immersion/flow.

Sodivra said:
Att reda ut situationen i din spelgrupp Rasmus genom att diskutera teoretiska konstruktioner är jag rädd bara blir "pretend mode" där vi utbyter tankekonstruktioner med varandra. ;) Men utifrån Genesis råd och ditt minne av dina upplevelser kanske vi tillsammans kan diagnostisera exakt vad det var som hände i din grupp och hur det blev ett problem?
Absolut, det kanske kan ge lite nya perspektiv. Jag har inte supermånga exempel då det här sättet att spela (spelare med flera olika stance som ska hitta immersion samtidigt) mig veterligen inte är inkodat i skrivna produkter särskilt ofta men nedan följer ett från ett par år tillbaka i Norrköping. Jag tror att det var Fiasco som spelades med Rickard (från tråden här) samt ickeforumiterna D, M och möjligen någon mer och jag kommer inte ihåg den exakta situationen i fiktionen men följande skedde i en scen där Rickards karaktär hade huvudrollen:

Rasmus, author stance: Kastar in en komplikation för Rickards karaktär i situationen som jag upplever vara intressant för Rickard OM han är i actor stance.
Rickard, inte alls i actor stance utan i author stance: Skrattar lite förvånat, rycker på axlarna och säger aningen uppgivet något i stil med: "Jaha, vad ska jag göra med det här?"

Nu vet jag att Rickard inte är något fan av Fiasco (för att uttrycka det milt ;) ) men jag är rätt säker på att han försökte hitta sitt flow och ha kul med oss trots spelvalet (dvs ingen självvald distans till materialet vi skapade).
Genom att missta min medspelares eftersökta immersionsnivå kickade jag honom ännu längre ut ur sin zon än han var tidigare.

Exempel på hur vi kan spela när det här flyter på: Ungefär samma konstellation spelar the Final Voyage of the Selene och spelar en karaktär var. Flera av oss lever ut i vår gestaltning, vissa söker karaktärsimmersion genom att "vara" sin karkatär men vi klipper hela tiden till metanivå, ställer frågor till varandra som spelare om vart karaktärerna kommer ifrån, drar iväg på långa sidodiskussioner om hur somavärldarna fungerar, vad som egentligen fått karaktär A att vara i situationen hen var i, etc varpå vi klippte tillbaka till gestaltningsscenerna och det fungerade, i alla fall för mig, helt sömlöst och perfekt. Att klippa till diskussion om tekniken i fiktionen och sedan tillbaka till att bekänna min kärlek till min värsta fiende gav mig en immersion som växlade mellan karaktär och historia. Samtidigt tror jag (rätt mig här om jag har fel Rickard) att Rickard uppskattade omgången och hade immersion i historien på author-nivån snarare än på karaktärsnivån och att ickeforumit M bara hade sin på karkatärsnivå.

Populationen av exempel är rätt begränsad och i mitt fall bundet till spelgrupp snarare än spel. Jag vet att det kan fungera och har en någorlunda förståelse av "hur" och "varför" men det är fortfarande bundet till samma spelgrupp och jag söker därför erfarenheter och tankar från andra som antingen upplevt detta, påstår att det är omöjligt, har idéer om hur man kan designa det i spelform eller annat. :)

Där har ni lite empiri att jobba med! Analys, tankar eller frågor?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
RasmusL;n89060 said:
Absolut, det kanske kan ge lite nya perspektiv. Jag har inte supermånga exempel då det här sättet att spela (spelare med flera olika stance som ska hitta immersion samtidigt) mig veterligen inte är inkodat i skrivna produkter särskilt ofta men nedan följer ett från ett par år tillbaka i Norrköping. Jag tror att det var Fiasco som spelades med Rickard (från tråden här) samt ickeforumiterna D, M och möjligen någon mer och jag kommer inte ihåg den exakta situationen i fiktionen men följande skedde i en scen där Rickards karaktär hade huvudrollen:

Rasmus, author stance: Kastar in en komplikation för Rickards karaktär i situationen som jag upplever vara intressant för Rickard OM han är i actor stance.
Rickard, inte alls i actor stance utan i author stance: Skrattar lite förvånat, rycker på axlarna och säger aningen uppgivet något i stil med: "Jaha, vad ska jag göra med det här?"

Nu vet jag att Rickard inte är något fan av Fiasco (för att uttrycka det milt ;) ) men jag är rätt säker på att han försökte hitta sitt flow och ha kul med oss trots spelvalet (dvs ingen självvald distans till materialet vi skapade).
Genom att missta min medspelares eftersökta immersionsnivå kickade jag honom ännu längre ut ur sin zon än han var tidigare.

Exempel på hur vi kan spela när det här flyter på: Ungefär samma konstellation spelar the Final Voyage of the Selene och spelar en karaktär var. Flera av oss lever ut i vår gestaltning, vissa söker karaktärsimmersion genom att "vara" sin karkatär men vi klipper hela tiden till metanivå, ställer frågor till varandra som spelare om vart karaktärerna kommer ifrån, drar iväg på långa sidodiskussioner om hur somavärldarna fungerar, vad som egentligen fått karaktär A att vara i situationen hen var i, etc varpå vi klippte tillbaka till gestaltningsscenerna och det fungerade, i alla fall för mig, helt sömlöst och perfekt. Att klippa till diskussion om tekniken i fiktionen och sedan tillbaka till att bekänna min kärlek till min värsta fiende gav mig en immersion som växlade mellan karaktär och historia. Samtidigt tror jag (rätt mig här om jag har fel Rickard) att Rickard uppskattade omgången och hade immersion i historien på author-nivån snarare än på karaktärsnivån och att ickeforumit M bara hade sin på karkatärsnivå.

Populationen av exempel är rätt begränsad och i mitt fall bundet till spelgrupp snarare än spel. Jag vet att det kan fungera och har en någorlunda förståelse av "hur" och "varför" men det är fortfarande bundet till samma spelgrupp och jag söker därför erfarenheter och tankar från andra som antingen upplevt detta, påstår att det är omöjligt, har idéer om hur man kan designa det i spelform eller annat. :)

Där har ni lite empiri att jobba med! Analys, tankar eller frågor?
Bra frågeställning!

Jag har inte en aning.

Men spontant tänker jag att det är viktigt med samspelet och agendan kring bordet för att det ska funkaaaa...? :)
 
Top