Nekromanti [Impro] Att spela dynamiskt

[Nässe]

Re: Kom igen!

sorry, har inte hunnit svara tidigare...

jag har hållt på en hel del med impro långt innan jag läste Play unsafe och spelar med en professionell skådis och en "halv-professionell", plus då att vi läst play unsafe och en massa indie-flum av alla de slag. Då finns det liksom inte så mycket kvar att prata om utifrån din text. Vilket inte innebär att den inte är intressant. Ur mitt perspektiv är det grundläggande asbra kunskap som jag redan känner till.

Sen kanske andra inte känner till den men av andra anledningar inte svarar. I diskussionen nedan låter det lite som om man har rätt att bli kränkt när man inte får svar. Att folk diskuterar handlar ju om att folk blir berörda och känner sig bemötta/ kränkta/ upplysta/ whatever- inte om ett inlägg är "det bäst jag skrivit".

Du kanske bemöter ett problem som de flesta faktiskt inte upplever?

Om det var diskussion du ville ha så kanske du bör formulera dig kring vilken input du vill ha, inte kring vilken du vill ge...

 

[Sodivra]

Hur skriver vi rollspel?

Fäst dig inte för mycket vid frågan om varför jag inte hade fått några långa svar, det var ett sätt att försöka skaka igång/provocera fram lite fler svar.

Jag känner mig inte kränkt, besviken eller ens så förvånad. Läs meningen "ett av mina bästa" som en disclaimer för bias och något som ska väcka intresse, inte sårad stolthet.

Vi kan ju återgå till de tre första inläggen. Dessa var ganska splittrat. Det var ursprungligen ett brev med tips på hur man gör rollpersoner, som blev ett dokument om spelstil, som sedan börjar ge sig in på hur vi designar rollspel egentligen. Tankar som fortfarande formas.
Vi kan göra det enkelt och tydligt som MrG säger:

Varför skriver vi rollspel som arbetar mot kreativitet istället för att hjälpa den?

För mig så är detta en provocerande fråga som väcks i texten, som inte riktigt kan stå obesvarad. Är det som du säger, Nils, att det inte är så många som ser detta som ett problem? Väcks det något av att läsa frågeställningen så här, så läser jag gärna era tankar. krank, jag har inte glömt bort ditt inlägg, så bear with me.

 

[Sodivra]

Re: Kom igen!

Har du t.ex kollat in Boningen, Frispel eller gamla nummer av Nisse Nytt, massa källor som jag har för mig varit inne på kombon av impro och rollspel.

Åh, jag har läst något nummer av Frispel och Nisse Nytt, men det var innan jag upptäckte och förstod improteatern. Det vore kanske något! Har du exemplar du vill låna ut?

Själva har vi i baren inte skrivit något, men nog mest för att det är det här som i många lägen är det naturliga för oss. Men du har helt rätt, vi borde diskutera det oftare! Sedan har inte rollspel.nu alltid varit det mest mottagliga forumet för sånna här diskutioner

Ja, jag har märkt att du kan vara frustrerad över att "ditt" perspektiv förbises... Visst vore det kul med mer impro-inspirerat snack på forumet!

Jag har läst spelledarkapitlet i Apocalypse World nu, som är det nya heta (inte riktigt indie, inte riktigt trad), och det är tämligen improv-inspirerat, med spelledare som ska bejaka istället för att blocka och liknande, första spelmötet påminner verkligen om plattformsbyggande i impro, sådana grejer.

Kanske finns det även nya former att hitta här? Jag känner själv att min karta över impro i rollspel fortfarande håller på att skrivas ner.

 

[Nässe]

Re: Hur skriver vi rollspel?

Varför skriver vi rollspel som arbetar mot kreativitet istället för att hjälpa den?

Det här tycker jag är intressant och en mycket stor fråga...

själv tänker jag spontant på en helt annan fråga... hur det kommer sig att jag glömmer bort alla de här sakerna som jag vet skapar kul spel... varför hamnar jag ändå i min gamla klassiska spelledarskap eller spelarskap... fattar inte det själv att det ska vara så svårt att faktiskt praktisera de här sakerna.. främst tror jag det handlar om att släppa taget, inte försöka kontrolelra sig fram till bra spel, utan våga inte-kontrollera sig fram till bra spel.. det är ju liksom lätt att göra mer för att skapa mer... skitsvårt tycker jag.

Jag tänker också att dessa tekniker är så väldigt spelgruppsberoende, man måste ha en grupp där det man gör och hittar på landar- och jag tror att mycket spel bygger väldigt mycket på spelledaren som ankare- en person ska hålla den kreativa agendan... som spelare är man inte van att ens inlägg blir kärnan i hela spelpasset och kanske är man inte van att plocka upp varandras trådar- tänker bara på hur svårt det är att inte av misstag blockera varandras infall. Själv gör jag det allt som oftast när jag spelleder färdigskrivna äventyr... "nej det står i mina papper att det inte ska finnas några goblins i den källaren, tyvärr, leta vidare..."

Sen tänker jag också på en svårighet för mig att hitta liksom en ledstång i mitt spelledande... det finns så jäkla många tips och tekniker (nycklar, beliefs etc) men jag skulle behöva välja ut ett par få saker och träna mig på att spelleda med dem- typ alltid ha en kicker och be spelarna skriva rollpersoner med 3 relationer som de bryr sig om och som är hotade eller som är på väg ner i något skit eller så... liksom hitta en metod att med få penseldrag förbereda mig som spelledare, istället för att tänka på ALLT...

ja, lite strötankar..

egentligen är det ju så enkelt rollspel, vi berättar lite ihop, spelar några roller, skrattar och hittar på spännande situationer... men man vill så gärna att det ska vara bombastiskt...

tillbaka till:

Varför skriver vi rollspel som arbetar mot kreativitet istället för att hjälpa den?

vi kanske inte vill spela "kreativt"? alltså i den bemärkelse som jag tror du menar, a la indiestyle? (jag vill i och för sig...) Vi kanske vill uppleva färdiga berättelser, inte känna oss pressade att hela tiden hitta på, uppfinna, ta in, lyssna och lirka ut kula saker... det är ju fanigmig jobbigt att spela forgigt, eller vad man vill kalla det..

alla upplever ju inte improvisationsteater som stimulerande och utvecklande.. alla vill kanske inte bli utvecklade och vara kreativa? Ah, jag vet inte....

lite svammel...

 

[solvebring]

Förbaskat bra tråd. Mycket intressant läsning. Kan inte annat än att hålla med dig i de här teorierna.
Kan även tillägga det att jag strävar efter en sådan spelstil numera. Eller ja, de senaste åren har riktat sig mot en sådan spelstil. Inte för att jag kan säga vad jag haft för spelstil innan men jag har upptäckt mig med att vara noga med samberättandet och rollerna på senare tid. Jag vill lägga krutet på rollpersonen och berättelsen man berättar tillsammans. Så det jag tycker är bäst med hela texten är just bejakande och blockande. Samtidigt som det är sorgligt att man ska behöva ta upp och presentera sådana saker. Nå, och biten med att räcka ut sin rollperson och bjuda in alla andra, som just är lika viktigt för intresset i rollerna likväl som i berättelsen är ypperligt bra.

Jag menar det att man oavsett övrig spelstil och spelgenre - trad som indie - alltid bör bejaka. Jag har själv aldrig upplevt en bra spelsession ihop med folk som kör på "spelledaren mot spelarna". Ingenting positivt kan väl komma sig av det, eller?
Faktum är, speciellt sedan Berättelser från Staden med vilket min senaste spelgrupp som i majoritet var nervösa rookies, att jag blivit mycket noga som spelledare att presentera det här med att jobba tillsammans. Jag har alltid spelat efter den principen men eftersom jag med tiden blivit mer och mer säker på att det är däri som en stor del av lyckat rollspel ligger, har jag tagit det på allt större allvar och därför velat föra det vidare och göra det klart för andra jag ska spela med om jag är spelledare. Nåväl, jättebra exempel på det hela och förövrigt mycket trevligt skrivet och framlagt. Tackar!

... Ursäkta förresten det här inläggets skrovliga meningar. Jag är just nu trött men kaffe-speedad och skriver som en skenande häst.

 

[Nässe]

Faktum är, speciellt sedan Berättelser från Staden med vilket min senaste spelgrupp som i majoritet var nervösa rookies, att jag blivit mycket noga som spelledare att presentera det här med att jobba tillsammans. Jag har alltid spelat efter den principen men eftersom jag med tiden blivit mer och mer säker på att det är däri som en stor del av lyckat rollspel ligger, har jag tagit det på allt större allvar och därför velat föra det vidare och göra det klart för andra jag ska spela med om jag är spelledare.

Håller helt med dig om att prata om spelet med nya innan man kör.

Jag har missat det vid tillfällen och sen blir det pannkaka.

Svårt bara när man är osäker på hur nya spelar och rädd att trampa dem på tårna,

eller när det blir en maktgrej- ja, det blir det ju ofrånkomligen- jag berättar för dig hur vi ska spela. Jag definierar. Jag bestämmer. Det är lurigt det där. Man måste liksopm ha en uttalad ram som säger att DU har kommit hit för att spela som VI gör- då kan det bil bra, men när det där är otydligt så kan jag bli obekväm utifrån vilken statusroll man tar/ får som den som propagerar en spelstil

sen kan ju ett annat problem vara när man förklarar saker och spelarna nickar och håller med och sen inte alls gör så i spel. Frågan blir då, har de inte förstått? Vill de inte spela så? Klarar de inte av/ vågar de inte spela så?

Jäkla lurigt det där....

 

[solvebring]

eller när det blir en maktgrej- ja, det blir det ju ofrånkomligen- jag berättar för dig hur vi ska spela. Jag definierar. Jag bestämmer. Det är lurigt det där. Man måste liksopm ha en uttalad ram som säger att DU har kommit hit för att spela som VI gör- då kan det bil bra, men när det där är otydligt så kan jag bli obekväm utifrån vilken statusroll man tar/ får som den som propagerar en spelstil

Det gäller att vara försiktig i hur man säger saker, precis som du säger. Man får helt enkelt säga det på ett bra och schysst sätt. Man måste ju föra dialog och lägga fram det som förslag eller liknande, så att man inte kommer och kommenderar. Kommenderar man, tja, då kanske man inte är rätt person att prata om att jobba tillsammans, anser jag. Fast sedan anser inte jag att det handlar om att bestämma spelstil eller något sådant. För mig handlar det mer om att förtydliga - att tala högt - om det sociala kontrakt som finns vid spelbordet, något som är mycket nyttigt att tala om. Sedan har jag svårt att tro att någon ser snack om att alla hjälper till att dra lasset, att alla driver på på ett positivt sätt och hjälper till för att göra spelet intressant och underhållande som ett makttagande.

Problemet jag kan se i detta är väl egentligen det att en del har en sned syn på spelledare. De ser spelledaren som en auktoritär slå-på-fingrarna-figur. Kort och gott, de ser denne på just det sätt som "jobba tillsammans" talar emot, då de ser det som en maktkamp mellan spelare och spelledare. Jag vet inte vad ett sådant speldestruktivt tänkt kan bero på. Antingen så kanske man har haft jävligt taskiga spelledare eller så har man helt enkelt svårt för att någon har lite mer kommando (edit: ansvar) i vissa avseenden. En sak som jag tror bidrar till en taskig syn på spelledare, och som är något jag stör mig på så in i helvete, är i äldre svenska rollspel där det där förbannade "Spelledaren har alltid rätt!" finns med. Det är så jävla fel sätt att visa spelledarens uppdrag och ansvar på och det låter just som om spelledaren vore en jävla översittare och ger nog en ganska så taskig syn på spelledare om man tar orden bokstavligt. Nåväl... Spelstil kan vara mycket, men just delen med att dela ansvar anser inte jag vara så mycket spelstil som snarare ett socialt kontrakt. Det är samma sak som när folk går till jobbet eller fotbollsplanen som när folk sätter sig vid spelbordet - jobba som ett team för flow och bättre resultat.

... Nu vet inte jag om jag fick till det svar jag hade tänkt mig, men så ser jag på det och därav så tror jag att den här problematiken du talar om, egentligen inte finns. Och, om den finns, så bottnar den i helt andra saker än just detta.

sen kan ju ett annat problem vara när man förklarar saker och spelarna nickar och håller med och sen inte alls gör så i spel. Frågan blir då, har de inte förstått? Vill de inte spela så? Klarar de inte av/ vågar de inte spela så?

Nu tycker jag ungefär detsamma om detta som jag tycker om det ovan. Det blir ett problem om man gör det till ett problem. Visst, nej, ibland får man inte en spelgrupp att klaffa från första stund. Fast jag tycker bara det är att prata om det. Hur ska man ta reda på något eller kunna ordna något om man inte kommunicerar?
Blir man osäker på något så tycker jag man ska ta upp det. Speciellt som spelledare - som trots allt har lite mer ansvar - så måste man också erbjuda sina spelare stöd och hjälp. Man måste föra dialog med dem så att alla är med på skeppet. Nu kanske det bara är jag som anser att det bör vara så, men så har i alla fall jag själv gjort. Och ja, jag har haft spelgrupper som inte fungerat pga att någon eller några har varit osäkra, inte hängt med, inte vågat släppa loss osv. Men det går ju att fixa sådant och jobba med det. Man spelar ju tillsammans, man umgås ju, då kan man väl prata med varandra och hjälpa varandra också?
Det finns mycket olika spelstilar och speltekniker som kan hjälpa sådant på traven också. Om en spelare verkar vara lite rädd för att ta plats så visa att det är okej, ge spelaren mer plats. Hans sköna knep för spelaransvar är till exempel en grej man kan använda för det.


Nu får du ursäkta om jag låter som en besserwisser eller någon slags rollspels-Doctor Phil. Det enda jag vill säga är egentligen: Jag tror att allting löser sig bara man kommunicerar. Dessutom måste man, på alla plan, jobba tillsammans och se till att få med alla i en spelgrupp. Annars är det där det felar, inte i scenariot eller i tärningsslagen. Funkar man inte som grupp så funkar man inget vidare alls. Det spricker i fogarna...

 

[Ram]

Jag ber om några förtydliganden för att skaka om lådan lite.

Jag kallar dem dynamiska, för vad de är främst av allt är, är människor i rörelse, som förändras.

Är huvudsyftet med det som du beskriver att driva fram en förändring hos karaktären eller i huvudsak att utmana dem?

Gör det självklara

Försök att inte fundera ut vad som skulle vara mest roligt, originellt eller häftigt i en situation. Gör istället det som känns självklart.

Detta är den enda sak som du skriver som jag vänder mig emot. Jag menar inte att man skall sträva efter "roligt, originellt eller häftigt", men om man bara gör det självklara så uppstår det som jag upplever som det tråkigaste med detta typ av upplägg: Historien blir alltför förutsägbar och därmed mindre intressant. När jag hamnar i detta läge när jag spelleder om inte spelarna själva har ett grymt go i storyn/scenen (dvs. de trivs som det är) så kommer jag oundvikligen att bomba dem.

Men det är ett tveeggat svärd helt klart. Jag menar såklart inte att man inte skall utforska och fördjupa sig i de drag som man i huvudsak definierar sin rollperson via och de saker som man flaggat att man vill fördjupa sig i. Inte heller menar jag att man skall bryta mot sin karaktär. Snarare menar jag att man i dessa valsituationer får ett över lag får ett roligare spel om man gör något oväntat eller framför allt spetsar till saker och ting ordentligt.

Hitta din roll, bejaka omgivningen

I vilken kontext lever din rollperson? Och vilken roll finns det för henne i denna kontext? Vem är hon i äventyrargruppen, i sin familj, i sitt samhälle?

Fundera på vilken roll som är ledig och intressant i rollpersonens sammanhang. Försök hitta något som komplementerar eller bryter av mot rollpersonens omgivning, det ger dig en stark grund och lyfter de andra spelarnas spel, deras rollpersoner/spelledarpersoner.

Hittar den roll hon har i sitt sammanhang så kan du också hitta hennes status och hennes relationer. Status och relationer är sprängstoff för rollgestaltning.

Här måste jag bara säga Skitbra! (TM).

 

[Nässe]

min poäng är nog mer att det ofrånkomilgt blir en maktfråga om någon väljer att säga "nu ska vi prata om de här sakerna"- jag går in och bestämmer att detta ämne bör diskuteras. Sen har jag inget problem med att det blir en maktfråga- det är ofrånkomligt. Tvärtemot upplever jag att dessa diskussioner blivit bäst då det funnits ett tydligt uttalat maktförhållande. Du kommer till oss för att spela som vi gör.

Då elliminerar man genast kampen om vilken spelstil man ska köra- och man får en bas att utgå ifrån- "jaha- om resultatet ska se ut såhär, hur får vi till det?" Den som kommer in i gruppen får en bild med sig in i spel varthän de andra siktar.

Sen tror jag, vilket jag är säker på att du också tycker, att diskussion alltid är positivt men att det är lite naivt att tro att det är en lösning i sig, eller att det är okomplicerat. jag tror det kan finnas jättedestruktiva diskussioner. Jag tror att det finns diskussioner som inte leder någonstans alls, diskussioner där man missförstår varandra, polariserar sig mot varandra och bara i allmänhet inte når någonstans. Vilket i sig kan bottna om att man inte har samma ingång till vad och varför man diskuterar.

Jag menar alltså att ett maktförhållande är närvarande i alla former av socialt samspel- om det är oklart. makt är inte positivt eller negativt utan en faktor att förhålla sig till.

Mycket av förtjänsten med spel som tex Utpost eller Evolutionens barn är att de går in och tar en aktiv del i dialogen kring hur vi spelar. De säger- "spela såhär", vilket liksom blir en part i diskussionen och många gånger väljer dessutom gruppen att ge spelförfattaren ganska mycket makt, vilket kan verka väldigt neutraliserande för gruppen (på ett positivt sätt).

I friform av den art Mr G "förespråkar" (hoppas jag inte missförstått dig alldeles Gunnar...!) verkar ju denna faktor/ detta inlägg eller denna utgångspunkt/ bas/ maktfaktor finnas i en överenskommelse kring varför man spelar rollspel och vart man vill nå. Det är inte kontroversiellt att använda tekniker för att improvisera fram berättelsen eftersom denna agenda finns underförstått i hela gruppaktiviteten.

När man spelar med nya spelare eller på konvent eller så faller ju däremot mycket av makten tillbaka på spelledaren- gruppen sätter sig vid bordet och väljer oftast att låta spelledarenha makt- vilket är mycket effektivt när man spelar i det sammanhanget. Rollerna är tydligt definierade och vi slipper långa diskussioner om hur vi som grupp ska jobba- eftersmo en person givits en ledarroll. Det tar helt enkelt för lång tid att prata sig fram till konsensus för ett enda speltillfälle.

Så någonting tänker jag, om jag var oklar tidigare....

 

[Nässe]

Detta är den enda sak som du skriver som jag vänder mig emot. Jag menar inte att man skall sträva efter "roligt, originellt eller häftigt", men om man bara gör det självklara så uppstår det som jag upplever som det tråkigaste med detta typ av upplägg: Historien blir alltför förutsägbar och därmed mindre intressant. När jag hamnar i detta läge när jag spelleder om inte spelarna själva har ett grymt go i storyn/scenen (dvs. de trivs som det är) så kommer jag oundvikligen att bomba dem.

Men det är ett tveeggat svärd helt klart. Jag menar såklart inte att man inte skall utforska och fördjupa sig i de drag som man i huvudsak definierar sin rollperson via och de saker som man flaggat att man vill fördjupa sig i. Inte heller menar jag att man skall bryta mot sin karaktär. Snarare menar jag att man i dessa valsituationer får ett över lag får ett roligare spel om man gör något oväntat eller framför allt spetsar till saker och ting ordentligt.

Handlar inte det här mycket om var i processen man ska "vara kreativ" och hur? Jag blir skitfrustrerad om jag gjort nycklar till min rp och gjort flaggor som är helt självklara och spelledaren väljer att ignorera detta för att det är för enkelt, och istället tycker att jag själv får ansvara för att föra in dessa självklarheter i spel. Jag har ju gjort karaktären för att jag vill spela den.

Jag tänker att det mer är i nästa steg som man måste ha en öppenhet och tillåta sig spontanitet och kreativitet. När jag är som mest nöjd med mitt spel är när jag inser att jag via min karaktär svarar på en bomb eller en reaktion på ett helt annat sätt än jag tänkt mig- inte för att det blir mer unikt och spännande, utan för att jag vågar öppna mig för den känsla jag får när jag lever mig in i karaktärens huvud och allt i situationen ställs på sin spets.

Min älskling friar och jag... tackar nej!!! What the fuck, det känns bara inte bra för min rollperson, jag vet inte riktigt varför men det är jävligt häftigt att uppleva det, det känns som det självklara valet- inte på grund av följderna, inte på grund av att det är enkelt utan på grund av klumpen i magen över att gifta mig med henne som faktiskt deporterade mina vänner- shit, den här karaktären gör faktiskt inte allt för kälek- jag måste få en ny bild av honom...

På samma sätt är jag mest nöjd med mig själv som spelledare när jag spontant "kör på" i ett spår som jag inte riktigt tänkt ut men som känns som mest självklart i situationen- "självklart väljer hon att fängsla dig när du tackar nej"- och jag som SL bara: "hur fan ska vi kunna ta storyn vidare nu- shit vad ska det här bli för en historia" och så lägger jag undan mitt färdigskrivna äventyr- för att det var självklart att inte följa manus...

 

[Ram]

Handlar inte det här mycket om var i processen man ska "vara kreativ" och hur? Jag blir skitfrustrerad om jag gjort nycklar till min rp och gjort flaggor som är helt självklara och spelledaren väljer att ignorera detta för att det är för enkelt, och istället tycker att jag själv får ansvara för att föra in dessa självklarheter i spel. Jag har ju gjort karaktären för att jag vill spela den.

Ja. Det var lite det jag skrev: Jag menar såklart inte att man inte skall utforska och fördjupa sig i de drag som man i huvudsak definierar sin rollperson via och de saker som man flaggat att man vill fördjupa sig i. Inte heller menar jag att man skall bryta mot sin karaktär.

Jag tänker att det mer är i nästa steg som man måste ha en öppenhet och tillåta sig spontanitet och kreativitet. När jag är som mest nöjd med mitt spel är när jag inser att jag via min karaktär svarar på en bomb eller en reaktion på ett helt annat sätt än jag tänkt mig- inte för att det blir mer unikt och spännande, utan för att jag vågar öppna mig för den känsla jag får när jag lever mig in i karaktärens huvud och allt i situationen ställs på sin spets.

Absolut, det är precis det där som jag menar och som jag ansåg att Arvidos eventuellt inte menade.

På samma sätt är jag mest nöjd med mig själv som spelledare när jag spontant "kör på" i ett spår som jag inte riktigt tänkt ut men som känns som mest självklart i situationen- "självklart väljer hon att fängsla dig när du tackar nej"- och jag som SL bara: "hur fan ska vi kunna ta storyn vidare nu- shit vad ska det här bli för en historia" och så lägger jag undan mitt färdigskrivna äventyr- för att det var självklart att inte följa manus...

Well, det där är i princip i ett nötskal hur jag ser på spelledarrollen i denna typ av spel; Att i de val där beslutet är upp till spelledaren öppna upp för vidare utveckling. "Ja, men...". Du hamnar inte i fängelse, du blir en pariah; er relation dör inte, den förändras etc.

 

[Nässe]

Ah, missförstod nog det här:

Detta är den enda sak som du skriver som jag vänder mig emot. Jag menar inte att man skall sträva efter "roligt, originellt eller häftigt", men om man bara gör det självklara så uppstår det som jag upplever som det tråkigaste med detta typ av upplägg: Historien blir alltför förutsägbar och därmed mindre intressant.

Vad är det du vänder dig emot, när Arvidos skriver:

Gör det självklara

Försök att inte fundera ut vad som skulle vara mest roligt, originellt eller häftigt i en situation. Gör istället det som känns självklart.

Du håller inte med honom, jag håller med honom, och ändå tycks du och jag tycka lika...

 

[Sodivra]

Hur lever vi?

Åååh! Det känns verkligen häftigt och viktigt det du skriver här, för det är på något sätt lite där jag är också just nu. Jag har hållt på med impro i två år ungefär och är fortfarande lite nyfrälst på det, det är väldigt befriande för den jag är och det jag gör just nu.

Så när du skriver om spelledaren som kreativt ankare så väcker det känslor av distans, balansering och visdom för mig. Att balansera det jag lär mig nu (impro) med det gamla. (struktur)

Och som du säger, impro och forge är häftigt, men det är fan ansträngande! De flesta människor vill inte utmana sig på fritiden, de vill slappna av.

Det här berör alltså mig och min syn på livet, och man kan fråga sig: Vad är det jag tänker på egentligen när jag skriver om det här?

Rollpersonsmakande? Rollspelande? Rollspelsindustrin? Mig själv? Eller hela mänskligheten?

Låt mig ge ett exempel:

Jag har en spelare nu som påminner mig mycket om hur vi spelade när vi var nya rollspelare. Han pratar så mycket om hur ball hans karaktär är, vad han kan göra och vad han har gjort. I beskrivningar under strid (Vi spelar D&D) så har han beskrivit hur hans roll verkligen trycker ner fienden med spjutet när en fiende biter i gräset.

Allt det här, att vara kompetent, i kontroll, bemästra sin omgivning med planering och våld, motståndaren förnedras och har inte en chans... Det är en omnipotent fantasi. Nils, du förstår nog vad jag menar, för er andra så kan jag säga att det är ett tema inom psykodynamiken.

Han vill liksom spela en roll som inte kan påverkas, som är i full kontroll, som inte förlorar. Det är raka motsatsen till allt vad jag står för i den här texten!

Men, är det egentligen ett problem jag har med rollspel, eller är det ett problem jag har med hela mansrollen? Många, många människor överhuvudtaget reagerar så på spel. Att vara osårbar är det som har status i vår värld, aldrig någonsin att vara sårbar.

Och vi är ju så inkörda på hur vi gör saker, både i rollspel och i livet, precis som du säger. Keith Johnstone beskriver ju verkligen i sina böcker att alla kan vara kreativa, men man har så mycket spärrar och inskolning från uppväxten och insocialiseringen som hindrar en från det.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Hur lever vi?

Och som du säger, impro och forge är häftigt, men det är fan ansträngande! De flesta människor vill inte utmana sig på fritiden, de vill slappna av.

Det här är väl ett lite väl värderande uttalande? En taktisk eller intellektuell utmaning är väl lika mycket av en utmaning som en känslomässig eller kreativ sådan?

 

[Sodivra]

Att göra det uppenbara!

Jag kallar dem dynamiska, för vad de är främst av allt är, är människor i rörelse, som förändras.

Är huvudsyftet med det som du beskriver att driva fram en förändring hos karaktären eller i huvudsak att utmana dem?

Oj, bra fråga. Vad är det för skillnad?

Gör det självklara

Försök att inte fundera ut vad som skulle vara mest roligt, originellt eller häftigt i en situation. Gör istället det som känns självklart.

Detta är den enda sak som du skriver som jag vänder mig emot. Jag menar inte att man skall sträva efter "roligt, originellt eller häftigt", men om man bara gör det självklara så uppstår det som jag upplever som det tråkigaste med detta typ av upplägg: Historien blir alltför förutsägbar och därmed mindre intressant. När jag hamnar i detta läge när jag spelleder om inte spelarna själva har ett grymt go i storyn/scenen (dvs. de trivs som det är) så kommer jag oundvikligen att bomba dem.

Den här är ganska klurig. Det är en av grundpelarna inom impron, men kan vara ganska svår att greppa.

I Play Unsafe så beskriver Graham Welmsley att han startade en tråd på ett rollspelsforum. Han skriver en kort text om en inbrottstjuv som kikar in genom ett fönster. Därinne sitter en kvinna framför en spegel och plockar av sig sina smycken.

Sedan frågar han "Vad är det uppenbara som kan hända härnäst?" och "Vad är det mest häftiga som kan hända härnäst?"

Den första frågan fick en massa läckra svar som höll sig i fiktionens förväntningar, men som ändå kunde vara överraskande, som att kvinnan vänder sig om och tilltalar tjuven (sin älskare) på ett retsamt sätt, medans den andra fick överbombastiska och tillgjorda svar, som att när kvinnan vänder sig om så visar det att hon är gjord av en massa mardrömslika tentakler som fångar tjuven.

Det uppenbara behöver inte vara något alldagligt som alla väntar sig, det är bara vad du tycker är uppenbart det bästa, just nu.

När Darth Vader säger "Jag är din far" så är detta det uppenbara svaret. SÅKLART att han är Lukes farsa, det är ju hur coolt som helst!


Ett annat sätt att formulera regeln "Gör det uppenbara" hade kunnat vara:
"Gör dig inte till dig för att komma på det allra roligaste eller mest bombastiska du kan, och håll dig inom vad som passar med berättelsen".
Då kommer det som händer alltid att kännas naturligt, och inte tillgjort.

Welmsley skriver också att han under ett vampyrlajv hittar eller ger (jag kommer inte ihåg) ett brev skrivet i människoblod. Då tycker han att, förstås är brevet skrivet på människohud. Det tyckte han var det uppenbara, men alla andra tyckte att det var genialiskt.

Så är det ofta. Prova att fråga dina spelare hur det ser ut hemma hos den och den personen, eller vad "Five matches" egentligen är för ett ställe. Någon av dem kommer, om de är bekväma med samberättande, att säga något som ni tycker är helt awesome, men för denne är det uppenbart, och det var det första denne kom att tänka på. Det är ju just för att deras idéer passar in i berättelsen som de blir så bra.

Kolla här, här är en session från Berättelser från Staden, med väldigt många sådana uppenbara slutsatser. Så här skriver jag:

Den här berättelsen är helt crazy. Varje gång jag skriver noteringen OMG! så innebär det att i alla fall en av oss stod upp och hoppade och utropade "OMG! Det är ju SÅ det är!"

Då har vi gjort det som är uppenbart, men vi insåg det först då.

 

[Sodivra]

Re: Hur lever vi?

Och som du säger, impro och forge är häftigt, men det är fan ansträngande! De flesta människor vill inte utmana sig på fritiden, de vill slappna av.

Det här är väl ett lite väl värderande uttalande? En taktisk eller intellektuell utmaning är väl lika mycket av en utmaning som en känslomässig eller kreativ sådan?

Tja, jo.

Ett lite generaliserande uttalande förvisso, de flesta människor spelar ju inte ens rollspel.

Själv upplever jag att Lady Blackbird är både roligare och mer energikrävande än tradrollspel. Skulle jag bli mer stimulerad av taktiska utmaningar så skulle jag kanske tycka detta om D&D istället.

Sedan handlar ju improvisation om att utmana inte bara sin kreativitet utan sig själv också, göra sig sårbar. Jag skriver ju om en spelare som jag tror inte vill utmana sig själv. Min känsla är att de flesta rollspelare börjar här och lägger sig av med sådana vanor intuitivt. (För att det är "dåligt rollspel")
Men med detta i åtanke, innebär impro-rollspel en "större" utmaning och ansträngning för spelaren? Fan vet.

 

[solvebring]

För att hålla ned på en diskussion som riskerar att bli långdragen om vi sak fortsätta med det här fina tempot och alla exempel så kan jag väl kort och gott säga det att jag missförstod dig första gången och att jag tenderar att hålla med dig. Jag tror vi vill säga samma sak fast på olika sätt.

 

[Ram]

Re: Att göra det uppenbara!

Jag kallar dem dynamiska, för vad de är främst av allt är, är människor i rörelse, som förändras.

Är huvudsyftet med det som du beskriver att driva fram en förändring hos karaktären eller i huvudsak att utmana dem?

Oj, bra fråga. Vad är det för skillnad?

Oj... Allt skulle jag vilja påstå. Att utmana rollpersonen är precis vad jag är ute efter. Att provtrycka både ur spelarens, andra spelares och spelledarens perspektiv hur karaktären reagerar på olika stimuli.

Att driva fram en förändring är i mitt tycke själva definitionen av tråkigt. Detta då man för att driva fram förändringen måste förutsätta att man i ett skede innan det uppstår vet vad förändringen är. Trist, förutsägbart och ointressant.

Däremot så hårddrar jag naturligtvis det hela för att illustrera min poäng.

"Gör dig inte till dig för att komma på det allra roligaste eller mest bombastiska du kan, och håll dig inom vad som passar med berättelsen".
Då kommer det som händer alltid att kännas naturligt, och inte tillgjort.

Ok. Detta har jag avsevärt mycket enklare att köpa.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Hur lever vi?

Och som du säger, impro och forge är häftigt, men det är fan ansträngande! De flesta människor vill inte utmana sig på fritiden, de vill slappna av.

Det här är väl ett lite väl värderande uttalande? En taktisk eller intellektuell utmaning är väl lika mycket av en utmaning som en känslomässig eller kreativ sådan?

Tja, jo.

Ett lite generaliserande uttalande förvisso, de flesta människor spelar ju inte ens rollspel.

Själv upplever jag att Lady Blackbird är både roligare och mer energikrävande än tradrollspel. Skulle jag bli mer stimulerad av taktiska utmaningar så skulle jag kanske tycka detta om D&D istället.

Sedan handlar ju improvisation om att utmana inte bara sin kreativitet utan sig själv också, göra sig sårbar. Jag skriver ju om en spelare som jag tror inte vill utmana sig själv. Min känsla är att de flesta rollspelare börjar här och lägger sig av med sådana vanor intuitivt. (För att det är "dåligt rollspel")
Men med detta i åtanke, innebär impro-rollspel en "större" utmaning och ansträngning för spelaren? Fan vet.

Här kommer väl också i någon mån vår hobbys mångfacetterade natur in i bilden. För många, däribland mig, är idén om vad som gör rollspelande roligt knuten till en mängd olika faktorer, där alla inte understödjer samma agenda. Jag väljer till exempel inte bort impro-rollspel; jag nedprioriterar det, eftersom det inte är kompatibelt med många andra saker jag vill få ut ur mitt spelande.

Därtill har jag kanske en annan syn på kulturyttringar i allmänhet. Jag ser det som mycket mer intressant när en film, en pjäs eller en bok får mig att tänka än när de får mig att känna, så att samma princip följer mig i rollspelandet känns då inte märkligt. Jag tror knappast det handlar om en motvilja mot att "utmana sig själv", utan bara om en preferensskillnad.

 

[Sodivra]

Re: Att göra det uppenbara!

Oj... Allt skulle jag vilja påstå. Att utmana rollpersonen är precis vad jag är ute efter. Att provtrycka både ur spelarens, andra spelares och spelledarens perspektiv hur karaktären reagerar på olika stimuli.

Att driva fram en förändring är i mitt tycke själva definitionen av tråkigt. Detta då man för att driva fram förändringen måste förutsätta att man i ett skede innan det uppstår vet vad förändringen är. Trist, förutsägbart och ointressant.

Däremot så hårddrar jag naturligtvis det hela för att illustrera min poäng.

Aaaah, så du undrar om jag menar det bra eller det dåliga sätt? Jag väljer nog det bra!

Skämt åsido, det är ju precis utmana jag menar. Att vara nyfiken, skriva frågor och inte svar, lämna frågorna öppna för spelet, inte planera.