Nekromanti [Impro] Att spela dynamiskt

[Nässe]

Re: Makt och hänsyn

Det jag framför allt vill komma till, och nu må jag låta sådär surdegs-långsamhetens-lov-aktig, är att allting inte måste vara sådär häftigt hela tiden. Det är okej att låta spelandet handla om någon annans intressen snarare än ens egna ett tag, det är okej att inte ha kul nu, det är okej att vara lågintensiv. Ibland när jag lyssnar på indietyper tycker jag mig skönja någon slags stressad vinstmaximerarattityd: "Det ska vara awesome hela tiden! Ingen dödtid!". Det där är någonting jag gärna vill slippa i rollspelssammanhang. Saker får ta den tid de tar, helt enkelt, spel som försöker koka ner allting för att skapa en så fokuserad upplevelse som möjligt är inte riktigt för mig.

Vi pratade faktiskt om det där efter vårt spelpass igår- att vi aktivt måste göra våra spelpass mer långsamma- för att hinna ladda personer och platser med mer engagemang och intresse- vi är så jävkla snabba på att dra iväg- inte för att vi har en hets elelr ett tvång utan för att det är så jäkla kul! Här och nu kul liksom, men det är ju också fett att omvartannat suga på karamellen istället för att bita.

Du låter inte alls surdegs-långsam, jag fattar vad du menar och håller helt med dig- konverserar bara kring ämnet liksom...

 

[Svarte Faraonen]

Re: Makt och hänsyn

Du låter inte alls surdegs-långsam, jag fattar vad du menar och håller helt med dig- konverserar bara kring ämnet liksom...

Ja, jag hoppas verkligen inte att någon tar vad jag säger som någon sorts manifest. Det här bara idéembryon jag jonglerar runt med (värst vad den liknelsen blev grotesk) i brist på möjlighet att diskutera dem över en fika.

 

[Nässe]

Re: Makt och hänsyn

det är nog mycket en smaksak. Jag kan ibland tycka lågintensivt är tråkigt men jag vet att vi har olika åsikter om det i min spelgrupp. Vilket är bra.

Jag tycker lågintensivt är tråkigt när det inte finns någon bear on the beach. jag kan ha aslånga samtal med min syster om jag hela tiden att hon har en hemlighet som hon inte vill avslöja eller att någon när som helst kan storma in och försöka döda henne, eller när min karaktär samtidigt försöker dölja att han vill ligga med henne.

men lågintensivt som att hänga på en bar i största allmänhet eller gå ut på klubb med sin karaktär och se vad som händer, eller umgås med kompisarna tillför inte något till min spelupplevelse- men som sagt det är ju verkligen en smaksak.

Sen har ju AW som diskuteras i en annan tråd en lite annan take på detta. Första sessionen går man ut och hänger helt fritt, lågintensivt- men man vet också att de grejer man gör i de mötena kommer att explodera till hela kampanjens centrala konflikter och handling- man vet inte hur och varför eller vilka slp som blir viktiga- men det finns liksom en utlovad framtida björn på stranden- om det makar någon sense för att prata lite mer svengelska. Då är jag med på tåget igen.

Kanske handlar det om man känner någon glädje/ spänning/ upprymdhet av att bara vara i sin karaktär- och det gör inte jag.

 

[MrG]

Re: Kom igen!

Åh, jag har läst något nummer av Frispel och Nisse Nytt, men det var innan jag upptäckte och förstod improteatern. Det vore kanske något! Har du exemplar du vill låna ut?

Kan man inte köpa Frispel längre? Hur som ska de finnas i en flyttlåda och går säkert att låna när jag hittar dem. Nisse Nytt har jag lustigt nog aldrig köpt något nummer av, ingen aning om varför. Ett tips är att kolla runt på gamla hemsidor efter inspiration.

Förresten kolla också in Knutpunkt och gränslandet mellan rollspel/friform/lajv, där kombineras det rätt mycket med impro är min känsla. Kanske skulle Göteborgs Lajvfabrik kunna vara något? Har själv nästan lovat att arra något där och då blir det nog rollspel/friform/impro-betonat...

Ja, jag har märkt att du kan vara frustrerad över att "ditt" perspektiv förbises... Visst vore det kul med mer impro-inspirerat snack på forumet!

Helt klart! Inser hur korkat det är att vara frustrerad över att det varit svårt att diskutera och att jag istället borde jubla över att den här tråden sluppit kommentaterer i stil med "sök en teatergrupp istället" som jag fått tidigare. Men impro+rollspel kallas ofta (eller kallades ofta förr för) friform. Jag tyckte din ståndpunkt kändes väldigt bekant, men mycket för att det stämmer rätt väl med det jag kallar rollspel ;-)

-Gunnar (som naturligt länge kombinerat impro och rollspel, kan bero på att jag i forntiden spelat mycket med teaterapor)

 

[Ram]

Re: Makt och hänsyn

Det finns lågintensiva passager som kan vara roliga och intressanta beroende på läggning.

Vissa tycker att planering och förberedelser är spännande och intressant. Att filosofera över möjliga lösningar på problem och mysterier är lågintensivt och kan vara mycket kul. Att spela scener där karaktärerna vecklas ut om än vare sig utmanas eller förändras är guld. Det förbereder och flaggar för en intensivare upplevelse längre fram.

Att resa 120 mil längs med en landsväg kräver mer arbete för att det skall bli vidare roligt.

 

[mcwolfe]

Gör det självklara

Försök att inte fundera ut vad som skulle vara mest roligt, originellt eller häftigt i en situation. Gör istället det som känns självklart.

Detta är den enda sak som du skriver som jag vänder mig emot. Jag menar inte att man skall sträva efter "roligt, originellt eller häftigt", men om man bara gör det självklara så uppstår det som jag upplever som det tråkigaste med detta typ av upplägg: Historien blir alltför förutsägbar och därmed mindre intressant. När jag hamnar i detta läge när jag spelleder om inte spelarna själva har ett grymt go i storyn/scenen (dvs. de trivs som det är) så kommer jag oundvikligen att bomba dem.

Grejen är att med tanke på hur vi fungerar så BLIR det ofta mer intressant och dynamiskt när vi försöker komma på det självklara. I "Play Unsafe" berättar författaren om ett experiment (och nu skriver jag från hur jag mindes det, har inte boken här) där han satte upp en scen och postade det på ett forum (rpg.net tror jag) och sen bad folk dels skriva den självklara fortsättningen på scenen och dels skriva den mest kreativa och intressanta fortsättningen på scenen.

Resultatet var att de mest användbara och intressanta inläggen kom från samlingen "självklara" fortsättningar. Jag vet att det låter som en liten motsägelse, men av någon anledning så fungerar det.

Edit: Och nu upptäckte jag att någon redan tagit upp det exemplet, mer detaljerat och bättre än vad jag kunde... ces't la vie

/McWolfe

 

[solvebring]

Med spel som inte ger dig en tydlig ingång så tar man var man har istället - Makt.

Jo, det ligger väl ganska mycket i det antar jag. Mer än bara illvilja, vilket är så jag ofta ser det.

Samtidigt är det trist att du ska behöva utforska det med ett spel som gamla BFS, som har mycket vision men som också är ett så kasst spel!

Knappast. Det är ett jättebra spel. Det ger mycket och det hjälper många till utveckling. Som jag skrev i Stadenforumet för en längre tid sedan då vi var ett gäng som testade det första gången, så var just Staden det spel där vår spelgrupp connectade ordentligt med varandra och det spel där alla lärde sig att öppna upp, släppa loss och verkligen spela tillsammans. De flesta i den gruppen då, förutom jag själv, var rätt nya på rollspel och därför lite osäkra och blyga. Det ger sämre spelkvalitet. En grupp ska ju vara sammansvetsad och våga ge. Jag tog till Staden som ett medel för att förändra det och det gick som smort. Boken i sig är kanske "tunn" vad det gäller spelinnehållet. Man kanske kunde ha skrivit den på ett bättre sätt och fått in mer "spel" än bara "text". Det är dock vad boken i sig står för, spelet i sig är kanonbra. Jag tror att det mer är så att du själv tröttnat på det och gått vidare. Nåväl, jag väntar med spänning på den nya versionen. Det ska bli skoj!