Mogger
Hipsteranka
Tänker inte diskutera detta mer, men att du förutsätter att diskussion är försök att sätta dig på pottkanten är kanske inte den inställningen man bör ha.
Nuff said. Nu tar jag helg.
Information, improvisation och ståryskapande
- Thread starter Genesis
- Start date
Nuff said. Nu tar jag helg.
entomophobiac
Low Prep High Play
Okej!
Christoffer
It's all pig.
Helt klart! Det är ju sådant jag menar med att ha en tydlighet vem som får säga vad.
Men behöver ju inte heller vara mekaniskt i den meningen utan vara tydligt.
Spännande, tack för utvecklingen!
Jag läser in lite att du inte är så förtjust i överraskningar eller stora förändringar när du spelar? Men det stämmer inte, eller hur? De måste bara passa in och komma öppet?
Jag tycker sådant här är intressant som tusan och i andra diskussioner i diverse grupper så har vi jämfört sådana här saker med skrivkramp. Att vissa känner sig inboxade av att det finns en storymässig verklighet att förhålla sig till oberoende av vilken den är och pss att vissa känner sig helt vilse om det inte finns ett tydligt uppdrag att följa.
Precis; jag älskar överraskningar! Men grejen jag går igång på i rollspel är mötet mellan idéer, historievävande i realtid, hur du hittar på en sak och jag tar den och springer iväg med den i en helt annan riktning, och det rena nöjet i att utöva en skicklighet när man snyggt hittar på något som krokar in i vad som redan är etablerat. Om du säger ”Fröken Borgström vänder sig om, ler mot dig och riktar pistolen mot ditt hjärta” och det är en del av ett förskrivet scenario att hon var förrädare, då blir jag ju liksom inte impad. Du har ju vetat om det hela tiden och spelat efter detta, och jag får känslan jag talade om.
Men om du säger ovanstående och jag vet att allt var improviserat, och jag ropar ut ”Herregud, det förklarar ju A, B och C!”, i vetskapen om att förräderiet inte var etablerat när vi hittade på A, B och C (och det var inte ens du som hittade på det), då går jag igång som fan. Då har du gjort något assnyggt i att ha tagit delar av den etablerade berättelsen, hittat en snygg lösning som binder ihop dem och sedan presenterat den i rätt tillfälle. Det är för mig som jag tänker mig att man känner i DnD4 när en snårig fajt plötsligt löses genom att en spelare använder sin förmåga precis rätt för att samtidigt oskadliggöra tre olika fiender. Det är njutningen i att utöva en skicklighet, och se den utövas. Överraskande etableringar som fortfarande passar in i berättelsen som etablerad är ASBALLT.
Och eftersom min spel fiskuterats lite (jag är på LinCon och kan inte riktigt hänga med i tråden i realtid):
Jag och @Christoffer brukar säga att vi båda gillar Story Now, men vi har radikalt olika spelstil. Jag och @entomophobiac gillar båda improvisation, men har också väldigt olika spelstil. Jag ogillar skarpt idén att använda ett resolutionssystem för att avgöra estetiska meningsskiljaktigheter mellan spelare, och jag tycker att synkning av förväntningar är ett bra och kraftfullt verktyg för att få bra spel. När jag spelar Psychodrame är det nästan bara förväntningar som styr spelet, och det blir asbra eftersom alla vet vad det är vi spelar.
För den som är nyfiken på den här spelstilen (vill förstå, inte nödvändigtvis vill spela) så pratar jag mycket om hur det funkar, vad jag tycker är kul i det och hur jag tycker att detta kul kan uppnås i boken ”Spelledarlös friform” som finns på min hemsida. PDF och EPUB är gratis och tryckt bok är självkostnadspris. Nu spelar jag en massa spel som inte är spelledarlös friform, men principerna är desamma.
Jag och @Christoffer brukar säga att vi båda gillar Story Now, men vi har radikalt olika spelstil. Jag och @entomophobiac gillar båda improvisation, men har också väldigt olika spelstil. Jag ogillar skarpt idén att använda ett resolutionssystem för att avgöra estetiska meningsskiljaktigheter mellan spelare, och jag tycker att synkning av förväntningar är ett bra och kraftfullt verktyg för att få bra spel. När jag spelar Psychodrame är det nästan bara förväntningar som styr spelet, och det blir asbra eftersom alla vet vad det är vi spelar.
För den som är nyfiken på den här spelstilen (vill förstå, inte nödvändigtvis vill spela) så pratar jag mycket om hur det funkar, vad jag tycker är kul i det och hur jag tycker att detta kul kan uppnås i boken ”Spelledarlös friform” som finns på min hemsida. PDF och EPUB är gratis och tryckt bok är självkostnadspris. Nu spelar jag en massa spel som inte är spelledarlös friform, men principerna är desamma.
Ordet ”roll” kommer från franskans ”rôle” som betyder ”rulle” och syftar på den skriftrulle skådespelare hade sitt manus på. ”Spel” betyder ursprungligen ungefär ”spektakel som utförs inför publik” (jfr. ”skådespel”).
Med vilket jag vill säga att man kommer ingenvart med att grunda sig på var ordet kommer ifrån och hur det är sammansatt. Då behöver man ha ett manus och spela inför publik.
I vilket fall som helst, som jag förklarade ovan är det improvisationen och att bygga upp något genom korsbefruktningen av allas idéer som jag går igång på, och även intensiteten i de spelade scenerna. Och även en jäkla massa annat. Det finns massor av aspekter jag älskar i rollspel som jag inte kan få genom att skriva en roman.
Ok. Så du gillar när saker tar en intressant vändning i spelet?
Men du gillar inte att preppen sätter upp den intressanta vändningen.
Utan det ska vara systemet och spelarnas skicklighet som skapar situationer där vändningarna kan uppstå?
Men att själva vändningen ska uppstå nästan helt spontant?
Då är vi ändå tillbaks lite kring Ento resonemang om när (och hur) etableringen och skeendet sker?
Intressant!
//EvilSpook
Precis! Och ja, både jag och Ento gillar ju som sagt improvisation. Men hans spelstil och min upplever jag som ganska skild på andra sätt. Jag gillar ju inte prepp för att det är dold info, men han gillar dold info. Till exempel.
entomophobiac
Low Prep High Play
Min uppfattning blir att jag skulle ha roligare på ditt sätt än du på mitt! Stor del av min preppaversion, och varför jag exempelvis inte är ett så stort fan av relationskartor av den typ du förordar i din bok, är att jag har dåligt tålamod. Jag vill börja NU.
Men de senaste åren spelar jag med en annan grupp, som är mer kampanjiga, och det har varit ganska skoj att utforska prepp och andra perspektiv också. Rollspel har mycket häftigt att erbjuda.
Men jag har som roligast när det är mer förutsättningslöst och improvisationsstyrt, med gruppkonflikter som drivkraft.
entomophobiac
Low Prep High Play
En stor grej kring information för min del är att jag inte vill göra saker i “onödan”. Om jag preppar en massa saker men endast 10% används så har ju 90% bara varit för mitt egna eller gruppens höga nöjes skull.
Improvisation innebär ju att endast det som behövs faktiskt skapas.
Lite som viss manusförfattarfilosofi - en karaktär har i praktiken aldrig varit fem år gammal förrän den säger “när jag var fem år gammal så …”
Improvisation innebär ju att endast det som behövs faktiskt skapas.
Lite som viss manusförfattarfilosofi - en karaktär har i praktiken aldrig varit fem år gammal förrän den säger “när jag var fem år gammal så …”
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Är det så fel, då? Jag menar att om det faktiskt bereder en nöje så är det ändå en eftersträvansvärd aktivitet.
Fair enough. För protokollet så var det inte så det var menat att tas, dock (och att du ändå tog det så var därmed ett misslyckande från min sida). Jag tänkte att jag genom mitt skämtsamma argument skulle visa någonting som jag (och Måns, fick jag uppfattningen av) såg som en absurditet i det du sa. Genom att belysa den absurditeten så tänkte jag att du fick chansen att förklara hur du såg på den aspekten (och då, förmodligen, varför du inte ansåg att den absurditeten var relevant). Så det var inte tänkt som en "gotcha!" utan mer som en "det här tycker jag verkar konstigt".
Nu ska det sägas att jag tror jag förstår hur du menar när du säger inga förväntningar. Som jag tolkar det så betyder det inte "exakt inga förväntningar överhuvudtaget" utan snarare "minimala förväntningar".
Übereil
En sak som gått upp för mig under trådens gång är att den undersöker konceptet improvisation vs förberedelser ur perspektivet att som grupp skapa en historia gemensamt (och det kan man tänka sig att jag hade kunnat utröna genom att läsa trådens titel, men det är även ett perspektiv så jag tycker mig sett att andra diskussioner implicit utgått ifrån). Och det här har skavt lite i mig av någon anledning. Det här inlägget jag skrev tidigare har dock hjälpt mig sätta fingret på vad det är:
Mitt perspektiv är att historieskapande, det är främst någonting som SL sysslar med. Som spelare så är det snarare upplevelsen av att vara sin rollperson som är det viktiga. Eller, det när nog inte så simpelt vad spelare sysslar med kontra vad SL sysslar med utan det är snarare en blandning mellan "jag skapar en historia" och "jag låtsas vara min rollperson". Och min upplevelse är att prep har olika påverkan beroende på av vilken av dessa perspektiv man vill åt. Framför allt så upplever jag att prep är betydligt mer användbart för att understödja folks upplevelse av att vara sin rollperson än det är för att hjälpa folk skapa en historia gemensamt.
Och det är väl inte en spaning som man bör gå in på närmare i en tråd om improvisation vs prep i förhållande till storyskapande. Men det kan ändå vara värt att ta upp, tycker jag. Särskilt som jag följt liknande trådar lite på håll och känt att det är någonting lite skevt i det som sägs. Det som gör att det känns skevt är att jag normalt har ett annat perspektiv på vad man gör som spelare när man spelar rollspel än de som deltar i tråden.
Übereil
entomophobiac
Low Prep High Play
Inte alls! Det är bara inte mitt kul.
Mina åsikter kan bara representera mig, särskilt kring underhållning.
entomophobiac
Low Prep High Play
Och i så fall behövs inte absurditeten. Jag reagerar mest för att det inte är första gången, och för att jag tycker det derailar samtalet.
entomophobiac
Low Prep High Play
Jag tror detta är hela upphovet till skav, mer eller mindre. Många spelare skulle vara obekväma med att exempelvis hitta på att deras goda vän från skolan bor i området och att de hälsar på och drar en bärs. Det är ju något som en individ inte kan “hitta på” själv.
Men för mig är det en suverän teknik för att göra samtalet runt bordet mer spontant och kännas som att vi konverserar som personer gör.
Förstår 100% denna preferensskillnad, och när jag spelat senaste tiden - med en blandad grupp - har jag frågat spelare vad de vill och inte vill driva själva.
Mogger
Hipsteranka
Problemet, i flera diskussioner, är när du gör dig till talesperson för spelare vars preferenser du inte delar, och gör det på ett genrellt plan typ "många spelare blir besvikna över X men jag tycker att det är superkul!".
Att du vet bäst vad du gillar är ju givet men det är inte alls lika givet att du svepande kan sumera vsd andra tycker. Och egentligen är det en helt onödig diskussion. Det går utmärkt att förklara vad man gillar utan att presentera en vag grupp som kanske tycker motsatsen.
Det här är ett tips i all välmening, för jag värderar dina inlägg högt och tycker du kommer med intressanta perspektiv.
Exempelvis tror jag inte någon är nöjd med att lägga 90% av sin tid på meningslösa saker. Istället kan man fundera på hur det kommer sig att dessa 90% är meningsfulla för andra eller omndet kanske är så att det inte ens finns någon motpol som är relevant?
Ps. Jag har själv pratat om andras spel och spelstilar. Alldeles för mycket. Jag försöker sluta med det, av precis den här anledningen. Men jag går såklart bort mig ibland. Återigen, detta är vänskapligt och ska inte ses som kritik.
entomophobiac
Low Prep High Play
Så att utgå från egna upplevelser och tidigare diskussioner gör mig till någon sorts talesperson? Det får stå för dig. Jag är inte mot andras sätt att spela.