Information, improvisation och ståryskapande

[Mogger]

Så att utgå från egna upplevelser och tidigare diskussioner gör mig till någon sorts talesperson? Det får stå för dig. Jag är inte mot andras sätt att spela.

Sorry. Det var inte det jag menade. Förösktw bara säga att det kan bli en onödig fond för den egna åsikten.

Men släpper detta nu.

 

[Übereil]

Och i så fall behövs inte absurditeten. Jag reagerar mest för att det inte är första gången, och för att jag tycker det derailar samtalet.

Fast min slutsats bygger på saker du sa efter det inlägget, så vid läget då behövde jag fortfarande mer information. Sen så var mitt försök att få fram den informationen inte så lyckad i det här fallet. Men det här börjar kännas som en ganska tangentiell diskussion så om du känner att du har något mer att säga så kanske vi kan ta det i PM istället.

Jag tror detta är hela upphovet till skav, mer eller mindre. Många spelare skulle vara obekväma med att exempelvis hitta på att deras goda vän från skolan bor i området och att de hälsar på och drar en bärs. Det är ju något som en individ inte kan “hitta på” själv.

Men för mig är det en suverän teknik för att göra samtalet runt bordet mer spontant och kännas som att vi konverserar som personer gör.

Förstår 100% denna preferensskillnad, och när jag spelat senaste tiden - med en blandad grupp - har jag frågat spelare vad de vill och inte vill driva själva.

Absolut så är det en suverän teknik. Så sent som i onsdags så besökte vi min familj i D&D-kampanjen vi spelade, varpå jag fick beskriva vilka de var och hur de bodde. För att knyta an till bakgrundstråden så var det här också saker jag redan hade funderat och skrivit ner i min bakgrund, och den informationen hade influerat hur jag spelat min RP så om SL hade gått in och hittat på det här så hade det kunnat bli förväntningskonflikter. Att ge den här makten till spelarna tror jag är bra ur alla perspektiv (och även om vissa spelare blir obekväma så tror jag att det är sånt som går att träna bort).

Sen så är det en fråga var gränsen går. Mina föräldrar vara inte bara med och gav flavor till settingen, de gav oss tillgång till magical items vi behövde för att kunna utföra nästa uppdrag också. Kan spelarna hitta på sånt? Säg att mina föräldrar hade varit ordförande för det lokala handelsgillet, som är en av de mäktigaste organisationerna i staden där vi ska spela, hade det varit ok om handelsgillet varit etablerat sedan tidigare? Om inte handelsgillet kommit upp, hade det varit ok att hitta på att det fanns? Jag ser ju en nivåskillnad på att hitta på sånt och att hitta på supputen Oskar som sitter och drar rövarhistorier på den lokala krogen.

En annan aspekt, som slog mig nu, är någonting som Matt Colville parar om i sin SL-skola: illusionen av att världen rollpersonerna går runt i finns på riktigt. Och han har pratat om risken med att förklara mekaniken bakom vad som händer. Det är här jag tror den klassiska "företablerad mördare vs improviserad mördare"-konflikten bottnar i. Inser spelarna att när de anklagade betjänten så var det plötsligt betjänten som var mördaren hela tiden så skadar det illusionen av att världen finns på riktigt. För mycket spelarmakt riskerar att få världen att kännas godtycklig vilket beroende på spelstil kan vara ett problem.

Übereil

 

[entomophobiac]

Men det här börjar kännas som en ganska tangentiell diskussion så om du känner att du har något mer att säga så kanske vi kan ta det i PM istället.

All good!

Jag ser ju en nivåskillnad på att hitta på sånt och att hitta på supputen Oskar som sitter och drar rövarhistorier på den lokala krogen.

Jag tror det bottnar i samma intressekonflikt som nämnts tidigare. Spelar vi för att lösa mysteriet/klara uppdraget, eller för att upptäcka/uppfinna något runt bordet?

I det första fallet finns ett incitament att min/maxa och därför införa stora fördelar genom improvisationen som leder närmre målet. I det andra fallet gör det inte det.

“Äkta”-preferensen känns som en vanlig anledning till hur den här skillnaden uppstår.

 

[Übereil]

Jag tror det bottnar i samma intressekonflikt som nämnts tidigare. Spelar vi för att lösa mysteriet/klara uppdraget, eller för att upptäcka/uppfinna något runt bordet?

I det första fallet finns ett incitament att min/maxa och därför införa stora fördelar genom improvisationen som leder närmre målet. I det andra fallet gör det inte det.

“Äkta”-preferensen känns som en vanlig anledning till hur den här skillnaden uppstår.

Delvis, men inte bara. Just "hitta på att mina föräldrar kan ge mig prylar"-grejen är absolut en sån sak. Men när det kommer till att det ska kännas "äkta" så upplever i alla fall inte jag att problemet med för stor frihet att hitta på egna grejer är att man frestas att minmaxa eftersom att känna sig som någon annan inte nödvändigtvis hanlar om att klara uppdrag (att vilja "vinna" skulle jag säga är ett tredje distinkt målsättning). Det är snarare risken att allt runtomkring ens RP känns som en kuliss som är problemet. Eller att allting runtomkring är utbytbart och därför meningslöst.

Übereil

 

[entomophobiac]

Det är snarare risken att allt runtomkring ens RP känns som en kuliss som är problemet.

Jag tror det här är en fråga om grundläggande inställning till rollspelandet, som iakttagelse av senaste årens diskussioner.

Det bästa är ju att komma fram till vad en själv föredrar.