Jag har en teknik för inlevelse jag använt ett par gånger när en rollperson redan befinner sig i en mycket besvärlig situation. Mycket enkelt: Jag spänner ögonen i den berörde spelaren och deklarerar lugnt och tydligt att nu befinner sig du dig verkligen i klistret, att det kanske inte finns någon utväg den här gången, och att du ska få tid att verkligen fundera på vad i helvete du ska kunna göra åt den saken. Sedan går jag vidare till att spela scener som involverar andra rollpersoner. Lämna Spelare A att kallsvettas för sig själv en stund. Detta har visat sig vara ett dugligt recept för att få igång desperationskänslorna ordentligt, för när jag väl återvänt till spelaren har denne verkligen börjat agera som om den balanserar på en väldigt vass knivsegg.
En utomordentlig grogrund för inlevelse är att spelarna sympatiserar med (tycker om/uppskattar/intresserar sig för) sin egen och varandras rollpersoner, samt med saker i sin omvärld, inklusive spelledarpersoner, samhället, osv. Ett sätt att främja det är vad jag skulle kunna kalla Den Lyckliga Scenen. Den går ut på att sätta en scen där harmoni råder, där vi ger och får uppskattning, där vi samlar en grupp människor som faktiskt trivs i varandras sällskap en stund och där vi spelar på just det. Det kan vara en knepig scen att lyckas med, inte minst för att vi i regel är väldigt ovana att spela harmoniska. Går det åt pipan, var inte rädda att pausa, diskutera och backa lite (omtagning). Du kan tänka dig Scenen som en familjemiddag, ett besök på tivolit eller någon annan liten ljusglimt i en annars säkert ganska tuff tillvaro. Jag ska göra ett spelexempel:
I min gamla kampanj Ravensburg var normaltillståndet en rejält rälig tillvaro. Mitt i detta lyckades dock två rollpersoner finna varandra och bestämma sig för att gifta sig. De hade som sagt inte haft det lätt, och det var nog det som förde det samman. Det de hade gemensamt var en stark rättvisepatos, vilket vägledde dem genom det moraliska moras jag förde dem in i. Bröllopet spelades som en Lycklig Scen, välbesökt, med gäster från alla samhällsgrupper där för att visa sin tacksamhet. De fick igen på ett sätt de inte fått tidigare för de goda handlingar de tidigare utfört: Rörda tal, fina gåvor, genuina lyckönskningar, gamla ovänner som kom fram och ville försonas.
Vad är då den vidare poängen med detta, förutom att få till en väldigt fin scen? Jo, det är ju att locka spelarna att investera sin empati i sina medmänniskor. Lyckas vi med det så kommer spelarna vilja agera utifrån genuin välvilja nästa gång dessa medmänniskor blir satta under press. Det är ett sätt att höja de emotionella insatserna i spelet.
