Nekromanti Inlevelsefullt ROLLspelande

Harry S

Swordsman
Joined
27 Sep 2015
Messages
682
krank;n137798 said:
Jag tror att regelsystem som aktivt uppmuntrar inlevelse i rollpersonen, snarare än bara inte ställer sig i vägen för den, mestadels kommer att ligga antingen utanför själva spelandet (i processen för att skapa rollperson till exempel, eller i portaler) eller hos spelledaren. Jag tror mycket på SL-tekniker överlag. Inte nödvändigtvis mekanik med poäng, tärningar och tabeller men att ha ett batteri av tekniker som används när det passar. Att till exempel beskriva skador på ett grafiskt och äckligt sätt istället för bara som förlorade KP, eller att istället för en Sanity-mätare i Cthulhuspelande ändra sina beskrivningar av världen för att motsvara det tilltagande vansinnet.
Jag skrev ett svar på det här som försvann. Sammanfattar mitt svar med att jag nog vill se spelledarteknikerna i reglerna ändå. Spelar man MÅ0 så spelar man fiskdamm och sandbox oavsett om man är medveten om att man gör det eller inte. Detta eftersom spelreglerna får spelgruppen att spela så. Jag tror jag vill ha spelledartekniker som är konstruerade som spelregler så att teknikerna används utan att spelledaren måste aktivt använda dem om du förstår vad jag menar.
 

Harry S

Swordsman
Joined
27 Sep 2015
Messages
682
krank;n137798 said:
Jag tror att regelsystem som aktivt uppmuntrar inlevelse i rollpersonen, snarare än bara inte ställer sig i vägen för den, mestadels kommer att ligga antingen utanför själva spelandet (i processen för att skapa rollperson till exempel, eller i portaler) eller hos spelledaren. Jag tror mycket på SL-tekniker överlag. Inte nödvändigtvis mekanik med poäng, tärningar och tabeller men att ha ett batteri av tekniker som används när det passar. Att till exempel beskriva skador på ett grafiskt och äckligt sätt istället för bara som förlorade KP, eller att istället för en Sanity-mätare i Cthulhuspelande ändra sina beskrivningar av världen för att motsvara det tilltagande vansinnet.
Jag skrev ett svar på det här som försvann. Sammanfattar mitt svar med att jag nog vill se spelledarteknikerna i reglerna ändå. Spelar man MÅ0 så spelar man fiskdamm och sandbox oavsett om man är medveten om att man gör det eller inte. För att spela fiskdamm och sandbox i gammel-Mutant så behövde spelledaren medvetet spela så. I MÅ0 får spelreglerna spelgruppen att spela fiskdamm och sandbox. Jag tror att jag vill ha spelledartekniker som är spelregler så att teknikerna används utan att spelledaren medvetet måste tillämpa dem i spel för att de ska fungera.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Robert;n137906 said:
Sedan kan man aldrig skilja rollperson från spelaren utan den förra är en produkt ur den senare. Det går inte fylla en rollperson med något som inte finns eller kan förkroppsligas av spelaren. Eftersom rollperson förutom detta används i den konstruktionen som kallas rollspel så har jag svårt att se på vilket sätt du kan förhålla dig till en rollperson överhuvudtaget utan att metaspela i en eller annan form.

Ut den synvinkeln har jag svårt att se att det är särledes viktigt att ha dold mekanik för att höja inlevelsen eftersom situationen är så konstruerad ändå.
Det där är ett rätt märkligt resonemang, tycker jag. Varför ens försöka känna inlevelse om inlevelsen aldrig kan bli total? Varför försöka bygga ett bra rollspel när det aldrig kommer att bli perfekt? Varför sträva efter noll döda i trafiken när det alltid kommer att ske enstaka olyckor? Att ett mål är omöjligt att nå till 100% i praktiken är en ganska dålig anledning till att sluta försöka. Självklart kommer det väl alltid att finnas metaspel - men jag vill minimera det. Självklart kommer det alltid att finnas viss distans mellan mig och rollpersonen - men jag vill minimera den distansen.

Robert;n137906 said:
Inlevelsen tror jag snare är ett aktivt val som bygger på intresse och koncentration. Du väljer hur rädd du ska bli i ett skräckrollspel vilket kräver lite psykologiskt arbete.
Mja, man kan välja att vara öppen för möjligheten att bli skrämd, men jag vågar hävda att i välfungerande skräckrollspel sitter inte spelaren och funderar på hur rädd hen ska bli - hen blir det bara. Hen känner ångesten och obehaget, alldeles utan att det ska till något aktivt val i den specifika situationen. Spelaren kan välja att delta och ge sig hän eller ej.
 

Harry S

Swordsman
Joined
27 Sep 2015
Messages
682
chrull;n137800 said:
En annan sak jag stött på som skapar inlevelse är när man i ett äventyr som innehåller dubbelgångare/hamnskiftare som tar över folks utseende låter spelaren spela både sin rollperson och dubbelgångaren som tagit rollpersonens form när de stöter på varandra. Och varken spelare eller spelledare vet inte vem det är som gör vad just då. Paranoia och ångest delux.
Om jag förstår dig så kommer sig effekten av att spelaren måste spela dubbelgångaren som en kopia av rollpersonen istället för som en kopia av spelaren själv?

Om jag har förstått dig rätt så kanske det går att skapa inlevelse i rollpersonen genom att en rollperson alltid har en dubbelgångare som är en person som finns i bakgrunden som är identisk med den person som man vill leva sig in i att rollpersonen är? Den personen skulle kunna vara en pappa eller en tvillingbror eller någon annan som har en "identisk" agenda som rollpersonen. Spelaren måste återkommande fråga sig vad bakgrundsfiguren förväntar sig att rollpersonen ska göra i olika situationer i äventyret? Jag är så klart ute efter att få spelaren att leva sig in i sin rollperson genom sin dubbelgångare pappan/tvillingbrodern. Bakgrundsfiguren måste då vara en dubbelgångare till rollpersonen men han behöver inte vara en pappa/bror. Bakgrundsfiguren kan vara rollpersonens egen hjärna i en glasburk i ett forskningslabb och rollpersonen är själva kroppen som tar direktiv genom tankeöverföring från hjärnan.

Jag försöker bara lyfta min tolkning av dubbelgångartesen till att bli en genomgripande del av spelet för att uppnå inlevelse.

Dessutom så gör det ingenting om rollpersonen dör för då kan hjärnan fortsätta med en ny kropp som har samma agenda som den gamla rollpersonen hade. Hjärnan kan så klart ta skada av att kroppen dör men hjärnan behöver inte dö bara för att kroppen dör.
 

Harry S

Swordsman
Joined
27 Sep 2015
Messages
682
.113;n137837 said:
Sen kan man kanske gå in och kolla på målet med spelet. Det är ju svårare att säga att man känner med karaktären för att denne levlat, eftersom level up inte är något man känner riktigt så. Vissa spel kanske går ut på lite andra saker och därför är lättare att "känna" i.
Jag hade den uppfattningen förut också men jag är inte lika säker efter att ha läst svaren om levlar i D&D. Chrulls kommentar om vampyren som suger levlar är ett exempel på den typen av svar som har fått mig att börja tvivla. Jag börjar tro att levlar har en större betydelse för den rollpersonsfokuserade inlevelsen än de ser ut att ha på pappret.

Någon drog en parallel till ranger i Ä-spels SRR. Det fick mig att tänka på hur jag upplevde förbättringarna i SRR. Det känns mer som att man bli bättre om man hoppar upp en level jämfört med om man ökar lite i taget hela tiden. Det kan vara så att den "orealistiska" levlingen skapar en större känsla av att rollpersonen har förbättrats hos spelaren än vad motsvarande ökningar på pappret gör i mer "realistiska" successiva förbättringar. Det är ju känslan av att rollpersonen har blivit mäktigare som man vill åt och inte att förbättringen är spelmekaniskt realistisk. Det här låter flummigt och det är mycket möjligt att jag har fel men jag har ändå blivit mycket mer positiv till level-system efter min D&D-tråd än jag var för bara några dagar sedan.
 

Harry S

Swordsman
Joined
27 Sep 2015
Messages
682
Genesis;n137853 said:
Även mekanik som i Det sjätte inseglet, där du lockas med extra tärningar för att göra hemska saker, kan vara bra. Spelaren har svårt att spela en rollperson som känner sig lockad av att göra saker som hen egentligen inte vill göra, alltså problem med självbehärskning. Jag vill inte vara otrogen mot min fru, men här har vi en vacker kvinna som försöker att förföra mig. När jag lägger till en mekanik som är lockande på spelarnivå, där jag får extra tärningar om jag ger efter för min lusta, så skapas en lockelse och ett dilemma även hos spelaren. Detta speglar rollpersonens kval och ökar därför inlevelsen.
Det låter som beskrivningen av FATE-aspekterna och fate points tidigare i tråden.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Harry S;n137782 said:
Finns det metoder i form av regler för att skapa inlevelse i spel?
Min tolkning av "inlevelse i karaktär" är "att själv känna och uppleva de känslor och upplevelser min rollperson känner", alltså bleed, och för detta ändamål finns det absolut pricksäkert designade spel och regler. Jeepform-spelen är nog de mest namnkunniga och tillspetsade jag kommer på och de använder en rad tekniker som är tydligt fokuserade mot att pusha dig som spelare utanför din comfort zone (typ genom att du ska simulera en sexscen med en annan spelare genom att sensuellt dansa en "sliskig tango" med denne, berätta om mer eller mindre privata upplevelser från ditt eget liv, osv) samtidigt som det fokuserar på känslofulla ämnen och teman som många kan identifiera sig med och förstå. Resultatet blir, när det fungerar, utelämnande och ärligt (och jävligt läskigt) och inlevelsen i karaktär mycket stark (känslor som "utlämnad" och "obekväm" kan delas av karaktär och spelare, liksom de känslor av närhet, glädje och kärlek som kan delas av en spelgrupp som tar sig igenom det här tillsammans).

Jämfört med en klassisk omgång Drakar och Demoner kan teknikerna som används i jeepform samt den höga graden av metaspel (det är exempelvis väldigt vanligt att spelarna får explicit berätta vad deras karaktärer tänker och tycker och hoppas och är rädda för under spel, ofta genom olika former av strukturerade "inre monologer", som flaggor till de andra spelarna) kännas jävligt far out och kanske är just detta ett tecken på olika designmål och filosofier som tjänar olika syften olika bra?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Finns det motsvarande fokuserade spel för just "inlevelse" i/genom andra element än"roll"?
 

Robert

Warrior
Joined
22 Feb 2014
Messages
246
krank;n137916 said:
Det där är ett rätt märkligt resonemang, tycker jag. Varför ens försöka känna inlevelse om inlevelsen aldrig kan bli total? Varför försöka bygga ett bra rollspel när det aldrig kommer att bli perfekt? Varför sträva efter noll döda i trafiken när det alltid kommer att ske enstaka olyckor? Att ett mål är omöjligt att nå till 100% i praktiken är en ganska dålig anledning till att sluta försöka. Självklart kommer det väl alltid att finnas metaspel - men jag vill minimera det. Självklart kommer det alltid att finnas viss distans mellan mig och rollpersonen - men jag vill minimera den distansen.
Grym jämförelse där med trafikolyckor :D

Så här menar jag, självklart ska man sträva efter maximal inlevelse om man går igång på det men vägen dit är en personlig preferens. I en totalt konstruerad företeelse som rollspel ändå är anser inte jag att det är ett krav att mekaniken är dold eftersom det är så mycket annat i sammanhanget som filtrerar. I vilket fall som helst är det en inlevelse som även den är konstruerad i det att den inte sprungen ur t.ex en verklig rädsla. Man har inte dödsångest även det går driva fram adrenalin. Sedan måste man fråga sig om det skulle vara odelat positivt med total inlevelse, som om skeendet är helt ofiltrerat och upplevs på riktigt? Människor skulle få psykologiska trauman, gå på mediciner, begå övergrepp mot varandra och utveckla psykoser efter en Chutulu-kampanj. Björn och Didi skulle få rätt helt enkelt.

krank;n137916 said:
Mja, man kan välja att vara öppen för möjligheten att bli skrämd, men jag vågar hävda att i välfungerande skräckrollspel sitter inte spelaren och funderar på hur rädd hen ska bli - hen blir det bara. Hen känner ångesten och obehaget, alldeles utan att det ska till något aktivt val i den specifika situationen. Spelaren kan välja att delta och ge sig hän eller ej.
Jag tror du har rätt här för med övning och inställning försvinner uppstartsfasen i inlevelseprocessen varför man bara blir rädd. I grund vidhåller jag att det är ett aktivt val i det att det egentligen inte finns något att bli rädd för.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
RasmusL;n137982 said:
Finns det motsvarande fokuserade spel för just "inlevelse" i/genom andra element än"roll"?
Såklart! A thousand years under the sun och The Quiet Year är väl lysande exempel, pucko!?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Dazumal;n137878 said:
Jag spelar med folk som har ganska skilda spelstilar. Somliga är hyfsade "method actors" och gillar att tala i första person, medan andra helst inte gör det - och det vore synd att tvinga någon av dem in i en spelstil som de inte är bekväma med. Tanken är att vi alla ska ha kul, och därför känns det bra med ganska lösa riktlinjer för karaktärsspelande. För det mesta fungera det fint (i.e. alla tycks ha utbyte av spelet, trots att de spelar ut sina roller på olika sätt).

Personligen så tenderar jag att rynka på näsan åt regler som försöker dirigera rollpersonens känsloliv. Som SL brukar man ju inte säga åt spelarna vad deras rollpersoner tycker eller känner, och då känns det också fel att reglerna ska göra det?
Är det inte konstigt att en inte gör det? Varför är det så egentligen?
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Lupus Maximus;n137895 said:
Men här kommer "the kicker", om portalen är rätt utförd så kan det fortfarande fungera bra med att säga "du känner hur du blir rädd, hur rädslan stiger i kroppen" och spelaren kommer att skapa symtomen.
Skitintressant diskussion om hypnos. Tack för det. Nu förstår jag ju att ovanstående exempel mest är tänkt att synliggöra något kring just hypnos, men det fick mig ändå att tänka lite. För mig är att bli given en känsla - varsågod, du är rädd - inte direkt främjande för min inlevelse. Jag kanske spelar på känslan, men bygger ett motstånd mot att inleva den. Det är det där att gå utöver att ge upp kontrollen över det externa, sinnesförnimmelser alltså, till att behöva förlora kontrollen över det interna, tankar och känslor. Jag föredrar starkt att tekniker för inlevelse håller sig till sinnesvärlden, inte av rädsla av att förlora kontrollen, utan för att känslan då blir introducerad av mig - något jag inbillar mig främjar styrkan i inlevelsen.
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
RasmusL;n138034 said:
Är det inte konstigt att en inte gör det? Varför är det så egentligen?
Nja, jag vet inte om det är så konstigt? Men det är nog ett perspektiv som kommer ur en avspänd attityd till rollgestaltningarna i spelet. Jag har inget intresse av att t.ex. "pusha spelarna till nya prestationer". Det får de göra om de själva vill; "av var och en efter förmåga", och så. Jag tycker även det blir roligare för mig som SL, ju lösare tyglar de får.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Dazumal;n138065 said:
Nja, jag vet inte om det är så konstigt? Men det är nog ett perspektiv som kommer ur en avspänd attityd till rollgestaltningarna i spelet. Jag har inget intresse av att t.ex. "pusha spelarna till nya prestationer". Det får de göra om de själva vill; "av var och en efter förmåga", och så. Jag tycker även det blir roligare för mig som SL, ju lösare tyglar de får.
Spelen dikterar ju allt som oftast vårt yttre så varför inte vårt inre? Det känns som en gammal konvention som bitit sig fast sedan medeltiden (80-talet) och frågan är om detär en "...för så har vi alltid gjort" eller en "...det här har vi testat i ett otal spel och det är dåligt pga X, Y och Z"? Jag lutar åt det tidigare...
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Jag har en teknik för inlevelse jag använt ett par gånger när en rollperson redan befinner sig i en mycket besvärlig situation. Mycket enkelt: Jag spänner ögonen i den berörde spelaren och deklarerar lugnt och tydligt att nu befinner sig du dig verkligen i klistret, att det kanske inte finns någon utväg den här gången, och att du ska få tid att verkligen fundera på vad i helvete du ska kunna göra åt den saken. Sedan går jag vidare till att spela scener som involverar andra rollpersoner. Lämna Spelare A att kallsvettas för sig själv en stund. Detta har visat sig vara ett dugligt recept för att få igång desperationskänslorna ordentligt, för när jag väl återvänt till spelaren har denne verkligen börjat agera som om den balanserar på en väldigt vass knivsegg.

En utomordentlig grogrund för inlevelse är att spelarna sympatiserar med (tycker om/uppskattar/intresserar sig för) sin egen och varandras rollpersoner, samt med saker i sin omvärld, inklusive spelledarpersoner, samhället, osv. Ett sätt att främja det är vad jag skulle kunna kalla Den Lyckliga Scenen. Den går ut på att sätta en scen där harmoni råder, där vi ger och får uppskattning, där vi samlar en grupp människor som faktiskt trivs i varandras sällskap en stund och där vi spelar på just det. Det kan vara en knepig scen att lyckas med, inte minst för att vi i regel är väldigt ovana att spela harmoniska. Går det åt pipan, var inte rädda att pausa, diskutera och backa lite (omtagning). Du kan tänka dig Scenen som en familjemiddag, ett besök på tivolit eller någon annan liten ljusglimt i en annars säkert ganska tuff tillvaro. Jag ska göra ett spelexempel:

I min gamla kampanj Ravensburg var normaltillståndet en rejält rälig tillvaro. Mitt i detta lyckades dock två rollpersoner finna varandra och bestämma sig för att gifta sig. De hade som sagt inte haft det lätt, och det var nog det som förde det samman. Det de hade gemensamt var en stark rättvisepatos, vilket vägledde dem genom det moraliska moras jag förde dem in i. Bröllopet spelades som en Lycklig Scen, välbesökt, med gäster från alla samhällsgrupper där för att visa sin tacksamhet. De fick igen på ett sätt de inte fått tidigare för de goda handlingar de tidigare utfört: Rörda tal, fina gåvor, genuina lyckönskningar, gamla ovänner som kom fram och ville försonas.

Vad är då den vidare poängen med detta, förutom att få till en väldigt fin scen? Jo, det är ju att locka spelarna att investera sin empati i sina medmänniskor. Lyckas vi med det så kommer spelarna vilja agera utifrån genuin välvilja nästa gång dessa medmänniskor blir satta under press. Det är ett sätt att höja de emotionella insatserna i spelet.
 

Magnamund

Warrior
Joined
29 Jan 2015
Messages
398
Trist att spela i en grupp där ena hälften spelar inlevelsefullt och gestaltar karaktären utifrån karaktärens förutsättningar när halva gruppen inte ens försöker gestalta sina karaktärer utan bara är ute efter att opta sin figur, spela "effektivt", rulla mycket tärning och satsa på att "klara äventyret". Alla kan inte vara mästerskådisar och ingen kräver det heller men nåt sorts försök till "roll"spelande mer än "min karaktär hugger på den som står närmast" och "min karaktär säger åt honom att han e en dumming" tycker jag ändå att man kan begära i ett rollspel.

För mig är interaktionen med slp och de andra karaktärerna själva grejen med rollspel. Jag har aldrig testat några tekniker eller övningar för att få bättre inlevelse. Det brukar falla sig naturligt ändå trots att jag inte är nån mästerskådis eller helt oblyg. Man får bjuda till lite helt enkelt.

När spelare enbart är aktiva (och visar intresse) i samband med tärningsrullande, strid och magianvändande tappar jag all känsla för spelet och känslan av att vara någon annanstans än i spelrummet är som bortblåst.

Tyvärr finns det spelare som ser rollspelet mer som en tävling och ett spel som ska vinnas än som ett spel där man skapar en historia och upplever fantastiska ävetyr tillsammans. Men alla är olika gissar jag..
 

holmstrom

Veteran
Joined
18 Mar 2015
Messages
70
Magnamund;n138158 said:
Trist att spela i en grupp där ena hälften spelar inlevelsefullt och gestaltar karaktären utifrån karaktärens förutsättningar när halva gruppen inte ens försöker gestalta sina karaktärer utan bara är ute efter att opta sin figur, spela "effektivt", rulla mycket tärning och satsa på att "klara äventyret". Alla kan inte vara mästerskådisar och ingen kräver det heller men nåt sorts försök till "roll"spelande mer än "min karaktär hugger på den som står närmast" och "min karaktär säger åt honom att han e en dumming" tycker jag ändå att man kan begära i ett rollspel.

För mig är interaktionen med slp och de andra karaktärerna själva grejen med rollspel. Jag har aldrig testat några tekniker eller övningar för att få bättre inlevelse. Det brukar falla sig naturligt ändå trots att jag inte är nån mästerskådis eller helt oblyg. Man får bjuda till lite helt enkelt.

När spelare enbart är aktiva (och visar intresse) i samband med tärningsrullande, strid och magianvändande tappar jag all känsla för spelet och känslan av att vara någon annanstans än i spelrummet är som bortblåst.

Tyvärr finns det spelare som ser rollspelet mer som en tävling och ett spel som ska vinnas än som ett spel där man skapar en historia och upplever fantastiska ävetyr tillsammans. Men alla är olika gissar jag..
Jag håller helt med att det känns mycket tråkigt och tar bort all glädje att spela med/spelleda för den typen av spelare. Men det är ju en extrem. Spelarna som kör "jag ska minmaxa, få fet loot och vinna spelet" tröttnar på rollspel rätt snabbt om man inte föder den hungern i dem (vilket jag aldrig varit med om någon SL som gjort). Jag tycker dock inte att det enda botemedlet mot det är att spelarna skall gestalta (läs: skådespela) sina karaktärer bättre utåt. Jag känner några spelare som inom två minuter lever sig in till fullo i karaktärernas öden - de biter på naglarna, rör sig nervöst och oroligt och känner sig på riktigt pressade när deras karaktärer är jagade etc... men de är samtidigt långt ifrån bekväma med att porträttera sina karaktärer med skådespel och röstförställning. Jag känner även spelare som är det motsatta - mästerliga karaktärsportättörer med en stor vilja att leva sig in i karaktärerna, men som likväl är de de första som kollar efter fet loot direkekt efter att de dödat den onde baronen och konsulterar böckerna för att planera sin nästa level up, samt sällan lever sig in emotionellt i karaktärens situation. Man får ta det "bra" med det "dåliga". Det viktiga är att alla är med på grundpremissen, vilken jag brukar framställa som: Vi är här för att spela rollspel, inte brädspel.
 

Magnamund

Warrior
Joined
29 Jan 2015
Messages
398
holmstrom;n138180 said:
Jag håller helt med att det känns mycket tråkigt och tar bort all glädje att spela med/spelleda för den typen av spelare. Men det är ju en extrem. Spelarna som kör "jag ska minmaxa, få fet loot och vinna spelet" tröttnar på rollspel rätt snabbt om man inte föder den hungern i dem (vilket jag aldrig varit med om någon SL som gjort). Jag tycker dock inte att det enda botemedlet mot det är att spelarna skall gestalta (läs: skådespela) sina karaktärer bättre utåt. Jag känner några spelare som inom två minuter lever sig in till fullo i karaktärernas öden - de biter på naglarna, rör sig nervöst och oroligt och känner sig på riktigt pressade när deras karaktärer är jagade etc... men de är samtidigt långt ifrån bekväma med att porträttera sina karaktärer med skådespel och röstförställning. Jag känner även spelare som är det motsatta - mästerliga karaktärsportättörer med en stor vilja att leva sig in i karaktärerna, men som likväl är de de första som kollar efter fet loot direkekt efter att de dödat den onde baronen och konsulterar böckerna för att planera sin nästa level up, samt sällan lever sig in emotionellt i karaktärens situation. Man får ta det "bra" med det "dåliga". Det viktiga är att alla är med på grundpremissen, vilken jag brukar framställa som: Vi är här för att spela rollspel, inte brädspel.
Sant.

Jag har dock rollspelskompisar som spelat i över 30 år som fortfarande inte har kommit förbi stadiet med "måste opta gubben, måsta loota, måste kolla regelböcker inför nästa level" och som inte gestaktar karaktärens personlighet överhuvudtaget. Det är tråkigt och förtar känslan helt. Åtminstone för mig.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,963
Location
Stockholm
Magnamund;n138287 said:
Sant.

Jag har dock rollspelskompisar som spelat i över 30 år som fortfarande inte har kommit förbi stadiet med "måste opta gubben, måsta loota, måste kolla regelböcker inför nästa level" och som inte gestaktar karaktärens personlighet överhuvudtaget. Det är tråkigt och förtar känslan helt. Åtminstone för mig.
Whoa, försiktig med ordvalen nu kompis! "Komma förbi" är inte riktigt rätt ordval här skulle jag vilja påstå men om du formulerade dig i stil med:

"Trots att vi spelat jättelänge så har vi som spelgrupp inte lyckats komma överens om hur vi ska spela och vad vi vill ha ut av spel!"

...så förstår jag vad du menar! Det kan vara ascool och funktionellt att opta i första hand och endast leva ut rollgestaltning perifert, det är inget en "kommer förbi" när en "blir en bättre rollspelare" :)
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
RasmusL;n138293 said:
Det kan vara ascool och funktionellt att opta i första hand och endast leva ut rollgestaltning perifert, det är inget en "kommer förbi" när en "blir en bättre rollspelare" :)
Puss ett. Det finns många sätt att spela rollspel och minmaxning och lootmaximerande är en funktionell och kongruent spelstil. Det finns massor med folk som spelar på det sättet och har hur kul som helst. Däremot blir det ofta problem när man har en grupp som har alltför vitt skilda preferenser.
 
Top