Nästa ämne är något jag skrivit en uppsats om, så det finns risk för information overload, men jag ska försöka koka ned det till sin kärna. Det är dags för...
Fotlinding. Yeah. This is a rough one, so brace yourselves.
Nån gång under tiden då Kina var den mest storslagna civilisationen på jorden (under Tang- eller Mingdynastierna ungefär) bestämde man sig för att det började bli lite för gött och civiliserat, man behövde någon groteskt brutal sedvänja som kontrast. Folks vana trogen lät man givetvis detta gå ut över kvinnorna, för alla historiska civilisationer med självaktning måste ju ha ett tjockt lager misogyni...
anyhoo. Fotlinding går ut på att göra kvinnors fötter jättesmå. Fossingarna deformeras i barndomen genom att man viker in tårna under fotsulan och drar hårda lindor från hälen till ryggen på foten för att pressa ihop foten mot fotvalvet, som ibland krossas med en sten för extra effekt. Sedan får de gråtande, blödande småflickorna stappla runt på sina lindade fötter tills de tids nog är totalt deformerade och knappt tjänliga att gå på. Googla det för att tillfredställa er morbida nyfikenhet, ni vet att ni vill.
Lindade fötter var givetvis en klassmarkör, som signalerade rikedom. Men genom århundradena kröp traditionen nedåt i samhällslagren, eftersom alla bönder alltid vill emulera överklassen, även om man i lägre samhällsskikt inte brukade linda lika hårt. De få, mycket gamla kvinnor som finns kvar idag med lindade fötter växte alla upp i avlägsna, gudsförgätna byar i Kinas minoritetsområden, där traditionen överlevde längst. Så vad som började som en överklasstradition slutade som en backwards ritual i bondesamhällets lägsta skikt. Det tros att fotlindingen hade sina äldsta rötter hos hovdanserskor under Tangdynastin, som lindade sina fötter likt ballerinor gör idag, men ironiskt nog ledde sedvänjan sedermera till att Kinas danskultur dog ut, eftersom kvinnorna inte längre kunde dansa.
Det fanns en omfattande erotisk, fetischistisk tradition kring de lindade fötterna, som i hög grad påminner om de kring klackskor och kvinnofötter idag. Många författare som efterlämnat bevarade skrifter obsessar över lindade fötter och beskriver dem i diverse hyllande ordalag, men är noga med att aldrig ens fantasiera om att linda upp fötterna, så att de slipper tänka på det ruttnande, deformerade köttet därunder. I bevarade kinesiska porrillustrationer (vilka det finns massor av) är kvinnorna nakna -utom- på fötterna, som alltid är pyttesmå och ordentligt lindade.
När manchuerna erövrade Kina på 1600-talet förbjöd de manchuiska kvinnor att linda fötterna, kanske på grund av manchuernas atletiska, nomadiska traditioner, så den egendomliga situationen uppstod att en tradition var utbredd bland den hànkinesiska lägre överklassen, men icke-existerande bland den manchuiska högre överklassen. Det var först under republiktiden på 1920-30-talet som man förbjöd fotlinding på riktigt, även om vissa proto-feministiska rörelser (ofta sponsrade av kristna missioner) agiterade mot det hela långt tidigare än så.
Fotlinding tas upp hela tiden i kines-amerikanska akademikers, författares och filmskapares produktioner, men förekommer i princip aldrig någonsin i moderna kinesiska verk, inte ens i den socialrealistiska filmtradition som Zhang Yimou, Chen Kaige etc introducerade. Jag vågar inte säga definitivt vad det beror på, för även om kines-amerikaner är väldigt fokuserade på genushistoria och kulturhistoria, finns en rik tradition av socialhistoria om umbäranden och elände även i fastlandskinesisk film och litteratur.