Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

[zo0ok]

Fast då kan man ju ifrågasätta om det verkligen är värt att köpa 3 rätt så dyra böcker om man ska i princip köra friform.

Håller med till 100%.
Men kommer man behöva det (?).

Men det där är ju en fråga om spelstil. [...] Men att vilja ha stridsregler i ett spel är ett aktivt val, eller möjligtvis ett resultat av dålig fantasi.

Absolut. Det är ändå den spelstilen - äventyrande - som är väldigt vanlig.

 

[Genesis]

Absolut. Det är ändå den spelstilen - äventyrande - som är väldigt vanlig.

Jepp. Men inte nödvändigtvis det mest passande för Ghibli, i alla fall som det presenterades i OP. Jag har själv inte jättebra koll. Har bara sett Spirited Away. Men i Prosopopée så spelar man också äventyrare. Man spelar personer som ställs inför problem och som försöker att använda sina kunskaper och resurser för att lösa problemen. Och spelarna försöker också att göra detta. De försöker att vinna genom att lösa alla dessa problem så effektivt som möjligt. Spelets regler ger dem dock inte våld som ett verktyg som kan ha en effekt på det målet, så då tvingas de använda andra verktyg. Så det är ju inte äventyrandet som gör att man måste ha ett stridssystem. Det är en ganska speciell och snäv traditionell spelstil som uppfanns av D&D och som inbegriper en massa antaganden, och om man plockar bort dessa antaganden så får man mer utrymme. Man behöver inte gå hela vägen till samberättande för det. Man behöver ett stridssystem för att spela D&D eller D&D-liknande spel, som DoD eller Mutant. Men poängen i OP var ju att den sortens spelstil inte är det som passar bäst för den här genren.

Sedan kan jag känna, som jag skrivit tidigare, att traditionellt rollspelsäventyrande är lite sin egen genre och att vad man egentligen vill ha är inte att skapa berättelser som liknar originalets, utan man vill spela rollspeliga äventyr i originalets spelvärld. Och om det är det man vill göra så är det ju såklart rimligt att använda D&D-reglerna, eftersom de redan stödjer den spelstil man är intresserad av. Det blir inte Ghibli-berättelser, utan det blir rollspelsberättelser med Ghibli-estetik, men det är också vad man är intresserad av, så toppen!

 

[zo0ok]

Jepp. Men inte nödvändigtvis det mest passande för Ghibli

Och det har jag ingen som helst uppfattning om.

 

[Troberg]

Jag delar åsikten som framförs av flera här, att D&D5e är ett stridssystem och att eventuellt rollspel är mer trots regelsystemet än tack vare det. 5e har egentligen inte kommit så långt ifrån ursprunget som stridssimulator. Men det kanske räcker? Behöver ett rollspel egentligen regler för annat än strid och möjligen vissa andra utmanande situationer? De som vill rollspela tycks ju göra det ändå.

Är regler för annat än strid ett strikt, definitivt måste? Nej. Inte ens regler för strid är det.

Men, regler som stöttar rollspelande, stöttar karaktärsspel, stöttar social dynamik osv underlättar. De ger en startpunkt, de ger rollspelsbränsle, de ger trådar att ta tag i när kreativiteten tryter, det ger anledningar till att ta bakgrunder som egentligen är dåliga för karaktären men som innehåller bra spelbränsle.

Jag kan snickra ett bord med typ en handfull verktyg, men resultatet blir inte lika bra och det är inte lika smärtfritt som när jag har hela min verkstad. Frågan handlar inte om vad man måste ha, den handlar om vad som är bra att ha.

 

[Rangertheman]

Men, regler som stöttar rollspelande, stöttar karaktärsspel, stöttar social dynamik osv underlättar. De ger en startpunkt, de ger rollspelsbränsle, de ger trådar att ta tag i när kreativiteten tryter, det ger anledningar till att ta bakgrunder som egentligen är dåliga för karaktären men som innehåller bra spelbränsle.

Jag vet. Jag spelade djävulens advokat

Men när det gäller D&D5e och liknande tycks många anse att icke-stridsregler inte behöver kodifieras i någon större utsträckning, utan att det ändå finns rollspelsbränsle. Jag får inte riktigt ihop det.

 

[Rymdhamster]

(Fast iofs gissar jag att den officiella licensen bidrog en del)

"Den officiella licensen"?

 

[Brödbane]

Fast de gör ju inte en klon. De gör ett supplement till ett existerande spel. En setting. Det verkar ju inte ens följa med några klasser (bara några subklasser).

Förlåt men är inte det här det allra märkligaste fenomenet när det kommer hysterin med 5E. Man bygger unika, annorlunda och spektakulära världar men tänker ändå att folk kommer ändå vilja ha en Druid, Barbar eller Fighter med samma förmågor och fördelar som standard-DnDs stridfokuserade settings. Det om något skapar ju en disonans mellan vad man erbjuder för verktyg till spelaren och den värld och känsla man vill sälja in.

 

[Troberg]

Men när det gäller D&D5e och liknande tycks många anse att icke-stridsregler inte behöver kodifieras i någon större utsträckning, utan att det ändå finns rollspelsbränsle. Jag får inte riktigt ihop det.

Egentligen så behöver det inte ens vara "regler", i formen "regelmekanik". Det kan vara en packe tabeller för att bygga bakgrund, vänner, fiender, likes och dislikes och så vidare. Bara en hjälp att skapa en djupare karaktär och beskriva dess plats och relation till världen.

Rent krasst, tittar man på regelböckerna till D&D (med förbehåll för att jag inte tittat i de senaste editionerna), så har man egentligen inte mycket incitament eller inspiration för att göra så mycket mer än "standardbarbar 1A" (och det är inte ens historiskt korrekta barbarer, de nämner inte ens att de inte kan grekiska), "standardtjuv 1A" osv. Feck, de första levlarna så är det inte ens speciellt mycket skillnad på olika karaktärer av samma klass, eftersom de skillnaderna kommer av val man gör när man levlar upp, val som nästan uteslutande är relaterade till strid.

Bara en så enkel sak som hur mycket plats har de rollformulär som finns i regelböckerna för karaktärsbeskrivning? Sure, man kan skriva på baksidan, men finns det en tom ruta så skriker den liksom åt spelaren "Stoppa något intressant i mig!" (på ett ickesexuellt sätt). Bara att lämna en plats för något inspirerar till att skapa det, och frånvaron av den platsen säger en hel del om vad spelskaparen tycker inte är viktigt.

 

[Rymdhamster]

Förlåt men är inte det här det allra märkligaste fenomenet när det kommer hysterin med 5E. Man bygger unika, annorlunda och spektakulära världar men tänker ändå att folk kommer ändå vilja ha en Druid, Barbar eller Fighter med samma förmågor och fördelar som standard-DnDs stridfokuserade settings. Det om något skapar ju en disonans mellan vad man erbjuder för verktyg till spelaren och den värld och känsla man vill sälja in.

I synnerhet som klasserna är det sämsta med 5E, så jag hade gärna sett att fler gjorde ersättningsklasser (alltså inte fler klasser, utan andra klasser) =D

Å andra sidan har ju WOTC gjort så jäkla många olika klasser redan att det liksom inte finns ett _behov_ av något annat. Om något skulle varje setting komma med en lista på vilka klasser som är "tillåtna" XD

 

[Brödbane]

I synnerhet som klasserna är det sämsta med 5E, så jag hade gärna sett att fler gjorde ersättningsklasser (alltså inte fler klasser, utan andra klasser) =D

Å andra sidan har ju WOTC gjort så jäkla många olika klasser redan att det liksom inte finns ett _behov_ av något annat. Om något skulle varje setting komma med en lista på vilka klasser som är "tillåtna" XD

Ja, det skulle ju i vissa fall räcka att man satte upp andra tapeter på klasserna. Om man nu inte orkar skapa klasser utan fokus på strid så hade jag ju hellre velat spela en klass som heter Krigarprinsessa eller Flygplansmekaniker än Fighter och Artificer.

Sen tycker jag väl också att det oändliga antalet klasser till DnD i sig är ett problem, det blir samma problem som med Magic the Gathering. Omöjligt att få översikt och oundvikligen obalanserat, vilket leder till Minmaxing.

 

[Botulf]

Jag spelar inte 5e ännu men jag har inget emot regelsystemet i sig (än så länge). Själv tycker jag bara det är bra om man i första hand väljer att publicera sin produkt till ett väletablerat regelsystem och moddar så gott man kan för att få det att funka.

Dyker det upp någon ny produkt som som använder 5e, Savage Worlds, D6, BRP, OSR etc så föredrar jag det framför ännu ett unikt regelsystem som aldrig i praktiken kommer spelas utan bara samla dam i bokhyllan. Men jag sticker inte under stol med att jag hatar att behöva lära mig nya regelsystem. Inte för att allt nytt är dåligt, men det är ofta ett minus att behöva lägga tid på att plugga in något helt nytt. Tid jag hellre lägger på att läsa äventyr, setting etc. Ibland kommer något nytt som blir lite av nästa stora grej och slår sig in på marknaden och lyckas etablera ett nytt ekosystem. Exempelvis Fate eller PbtA. Vilket alltid är trevligt för variationen.

Om det gick att porta The One Ring till Adventures in Middle-Earth 5e med goda resultatet (om man ska tro recensionerna och vad man hört på forum av folk som spelat det) så verkar man kunna bända 5e till rätt mycket.

 

[Björn den gode]

"Den officiella licensen"?

Avatarrollspelet som jag jämförde med och som drog in över hundar miljoner, hade så vitt jag förstått en officiell licens att ge ut avatarrollspelet, medans det vi diskuterade i den här tråden bara var 'inspired of'. Jag tror att ett officiellt studio ghibli rollspel nog kunnat dra in ännu mer.

 

[Rymdhamster]

Avatarrollspelet som jag jämförde med och som drog in över hundar miljoner, hade så vitt jag förstått en officiell licens att ge ut avatarrollspelet, medans det vi diskuterade i den här tråden bara var 'inspired of'. Jag tror att ett officiellt studio ghibli rollspel nog kunnat dra in ännu mer.

Ah! Jag undrade just vad det var för PbtA-spel som dragit in så mycket pengar XD.

 

[CapnZapp]

Hur fan kan man få för sig att göra ett Ghibli-inspirerat rollspel och välja fucking D&D som regelsystem?

Hela jävla poängen med Studio Ghiblis samlade produktion är för tusan att våld inte är svaret.

D&D5, däremot, är ett regelsystem fullständigt fokuserat på våld som primär konfliktlösning. Detta är en central premiss i hela regelsystemet.

Detta är sjuttioelfte gången jag ser folk försöka lansera nån slags myspysig setting till D&D, när hela regelsystemets uppbyggnad signalerar att Goblin Slayer hade legat närmare till hands.

Hur fan tänker folk?

Gör egna regelsystem, snälla, sluta livnär vanföreställningen att D&D är en generisk spelmotor som funkar bra till allt.

Svaret är att folk är okritiska.

Detta drabbar långt ifrån enbart glada amatörer.

Minns hur Paizo skrev en hel kampanj där premissen var att hjältarna spelar stadsvakter som behöver (så småningom) rädda sin stad från att galaxen exploderar (eller nåt liknande, alla level 20 äventyr slutar med att galaxen metaforiskt hotas av explosion).

Anyway. Pathfinder 2E är exakt lika fokuserat på att combat är den helt centrala konfliktresolutionsmetoden.

Ingen tänkte uppenbarligen igenom optiken här.

Att spela polisman. Som förväntas bli hyllad för att han löser sina problem med våld.

Men om det enda du har är en hammare ser alla problem ut som spikar.

Och D&D är - marknadsmässigt - det enda rollspelet.

 

[CapnZapp]

Alltså, om du skalar av det som är D&D-specifikt så är ju regelbasen ändå rätt nice. d20 + Mod + Proficiency, slå över svårighetsgrad för att lyckas. Crit Success är en grej. Advantage och Disadvantage. Level ökar din Proficiency.

Kan absolut se en styrka i att inte behöva lära sig hur inför varje nytt spel, även om samma sak för mig är en stor lockelse med hobbyn som sådan.

Att bli sur på den som är störst är väl däremot en väldigt väletablerad sed. Under många år brukade det ju gå såpass långt att folk här på wrnu inte tyckte D&D var rollspel överhuvudtaget.

Gissar andra redan svarat här, men:

Om du skalar av det som är D&D specifikt... finns ingenting kvar.

Inget av det som folk är intresserad av iallafall.

Om du väljer D&Ds regler för din regelmotor gör du det av en anledning. Om du sedan skalar av alla dessa anledningar, njä, då vore det mycket bättre välja några andra regler i första skedet.

Det funkar inte att påstå ditt spel är D&D 5E kompatibelt om det sedan direkt går tvärt emot allt det som folk förväntar sig av D&D.

 

[CapnZapp]

Det är här som det finns ett aber för mig. Jag har absolut inget emot att D&D är världens största spel, att många gillar det och att många introduceras till rollspel genom det. Men jag tycker det är synd att det verkar finnas en förutfattad mening om att reglerna är de ”bästa”, samt att D&D liksom ”är” rollspel. Typ att många/en del blir nyfikna på rollspel, testar D&D, för det är ju spelet man ”ska” spela, inte gillar just det spelet och därmed tror att de inte gillar rollspel. Eller kanske tror att de inte kommer gilla rollspel, för rollspel är ju fantasy i och med att D&D är fantasy. Sen vågar jag inte säga att dessa saker leder till att D&D gör hobbyn mer skada än nytta, eller tvärtom för den delen, men det är en sak som retar mig lite.

Det finns ju så MYCKET mer att uppleva inom rollspel som är närmast omöjligt uppnå med D&D reglerna.

Call of Cthulhu.

D&D fast OSR.

KULT (särskilt PbtA reglerna Divinity Lost).

osv...


---

WotC skulle aldrig erkänna det, men D&D cementerar ett visst tänk, och ett visst synsätt:

* din hjälte är untouchable. Ja, äventyret och SL kan döda dig och kanske i allra värsta fall tvinga dig slå fram en ny karaktär, men då hann du oftast aldrig nå särskilt hög level
* dina stats och din utrustning är närmast helig. Döden är knappast ens en vägbula men ve den spelledare som (permanent) minskar mina grundegenskapsvärden eller delar ut permanenta handikapp eller vanställelser. Sådant finns det inte ens regler för och många spelare tränas i att uppfatta sådant som helt otänkbart.
* en låglevel gubbe är disposable medan en höglevelgubbe är en investering
* du är mycket snabbare och starkare och därför bättre än din omgivning - reglerna ger dig och din grupp en stor verktygslåda av trick som SLPer och monster helt saknar. När du väl nått level 5 är det att motarbeta spelets regler och inriktning att försöka skapa en stämning av att vara en liten fisk i ett stort hav. Spelet är helt och hållet inställt för att stödja den klassiska hjältesagan där du börjar som bondpöjk och slutar som galaxens härskare.
* du har rätten till att bli eller vara en hjälte. Lätt 99% av alla äventyr bara utgår kallt från att rollpersonerna är de utvalda hjältarna utan att reflektera över detta.


Vill du ha regler som uppmuntrar empati och sympati för din omgivning, och fokuserar på genuint hjältemod (sådant som uppstår när man frivilligt väljer att gå in i reell fara) i motsats till artificellt hjältemod (där spelets regler säkerställer att du har betydligt bättre chanser, och att "alla" i spelet behandlar dig som hjälte oavsett vad du verkligen åstadkommit) så finns det många många bättre regelsystem.

 

[JohanL]

WotC skulle aldrig erkänna det, men D&D cementerar ett visst tänk, och ett visst synsätt:

* din hjälte är untouchable. Ja, äventyret och SL kan döda dig och kanske i allra värsta fall tvinga dig slå fram en ny karaktär, men då hann du oftast aldrig nå särskilt hög level
* dina stats och din utrustning är närmast helig. Döden är knappast ens en vägbula men ve den spelledare som (permanent) minskar mina grundegenskapsvärden eller delar ut permanenta handikapp eller vanställelser. Sådant finns det inte ens regler för och många spelare tränas i att uppfatta sådant som helt otänkbart.
* en låglevel gubbe är disposable medan en höglevelgubbe är en investering
* du är mycket snabbare och starkare och därför bättre än din omgivning - reglerna ger dig och din grupp en stor verktygslåda av trick som SLPer och monster helt saknar. När du väl nått level 5 är det att motarbeta spelets regler och inriktning att försöka skapa en stämning av att vara en liten fisk i ett stort hav. Spelet är helt och hållet inställt för att stödja den klassiska hjältesagan där du börjar som bondpöjk och slutar som galaxens härskare.
* du har rätten till att bli eller vara en hjälte. Lätt 99% av alla äventyr bara utgår kallt från att rollpersonerna är de utvalda hjältarna utan att reflektera över detta.

* Strid är alltid legitim och oftast oundgänglig konfliktlösning och kommer alltid att vara mer eller mindre balanserad (vilket utifrån ovanstående innebär att du med 99-100% sannolikhet vinner).
* Det är oproblematiskt att slå ihjäl de som enligt ovan behöver slås ihjäl, och ingen mängd dödande eller egna skador kommer att orsaka några psykologiska, eller i det senare fallet heller fysiologiska, problem för din rollperson.
* Lik- och gravplundring är prosociala aktiviteter.

 

[God45]

Svaret är att folk är okritiska.

Detta drabbar långt ifrån enbart glada amatörer.

Minns hur Paizo skrev en hel kampanj där premissen var att hjältarna spelar stadsvakter som behöver (så småningom) rädda sin stad från att galaxen exploderar (eller nåt liknande, alla level 20 äventyr slutar med att galaxen metaforiskt hotas av explosion).

Anyway. Pathfinder 2E är exakt lika fokuserat på att combat är den helt centrala konfliktresolutionsmetoden.

Ingen tänkte uppenbarligen igenom optiken här.

Att spela polisman. Som förväntas bli hyllad för att han löser sina problem med våld.

Men om det enda du har är en hammare ser alla problem ut som spikar.

Och D&D är - marknadsmässigt - det enda rollspelet.

Timingen på när de släppte den kampanjen var också maximalt otur för dem!

 

[Sömniga Isaac]

Timingen på när de släppte den kampanjen var också maximalt otur för dem!

Tänker jag fel nu, men var inte det Agents of Edgewatch där de i samband med det som hände i omvärlden gick ut och korrigerade just för att temat kom väldigt fel i tiden sett till samtiden?

 

[JohanL]

Tänker jag fel nu, men var inte det Agents of Edgewatch där de i samband med det som hände i omvärlden gick ut och korrigerade just för att temat kom väldigt fel i tiden sett till samtiden?

Mutant City Blues 2nd edition fick också skrivas om en del och blev (avsiktligt) fördröjt.