Rising
Vila i frid
Jag har inte en kopia av spelet. Jag kan enbart hänvisa till ett flertal recensioner och forumsposter som jag baserar mina uppfattningar om spelet på. Flera där Lumpley själv deltar, mind you.Har du en kopia av spelet? Skulle du bara kunna nämna på vilken sida det står att spelledaren skall göra den bedömningen?
Enligt Ice Cream Emperor (som Lumpley direkt efteråt menar har rätt) så står det i boken att man "i gruppen" skall sätta stopp för oövertygande traitanvändning, och att boken uttryckligen säger att man ska "follow the judgement of the pickiest player". Så, även om det inte nödvändigtvis är "Spelledaren, får jag lov?" i denna bemärkelse, blir det ändå någon runt bordet man måste blidka med ens motiveringar.
Nä. Jag har förstås inga problem med att spelledarpersoner har olika personlighet och därmed beter sig olika, när man bara umgås eller lär känna varandra.Så du menar att alla spel som innebär att spelledaren bedömer hur spelledarpersonerna handlar är "får jag lov"-spel?
Men om spelet bygger på spelmekaniska utmaningar (vilket Lumpley själv menar är en del av det roliga i Dogs, och en anledning till att man slår tärningar öppet) så tycker jag det är viktigt att detta system spelas av "spelare vs. spelare" - och inte "spelare vs. spelledarpersoner".
När jag var liten så spelade jag ofta Schack mot min farsa, och för att vi skulle kunna mötas på någorlunda jämna villkor så tog han bort hälften av figurerna på sin del av brädet. Sedan spelade han så hardcore han bara kunde. På så vis så kunde vi båda känna oss stolta när vi vann. Om han istället hade spelat med fullt bräde men larvat sig och spelat dåligt med flit för att ge mig en chans så hade det däremot inte blivit roligt för någon av oss, eftersom jag bara hade vunnit i de fall då han medvetet valt att spela särdeles dåligt. Jag hade aldrig kunnat hoppas på att vinna tack vare goda och genomtänkta drag, och min far skulle aldrig ha hamnat i någon situation där genomtänkta drag krävdes av honom.
Det är samma sak i rollspel. Spelmekaniska utmaningar har verkligen potential att vara spännande och dramatiska - särskilt om insatsen är något som vi spelare verkligen bryr oss om (vilket jag upplever är mycket starkare i rollspelshobbyn än i brädspelshobbyn. I ett brädspel kan jag bara få flest vinstpoäng av alla, men i ett rollspel så kan en vinst medföra att min rollperson lyckas återförenas med sin flickvän efter en svår separation, eller att han lyckas utkräva hämnd på elddemonen som mördade hans föräldrar, whatever). Men det är rätt meningslöst i mina ögon om denna spännande konflikt i praktiken kommer att avgöras av huruvida spelledaren väljer att larva sig med flit eller inte.
När jag vinner så vill jag känna att det är jag som spelat klokt och tagit rätt mått av chansningar. Jag vill inte att det i praktiken skall vara som att fråga spelledaren "nå? Vad händer?" Jag är extrem motståndare till fenomen såsom att DnD-spelledare skall styra ointelligenta varelser på ett "korkat" sätt, eller att det blir upp till spelledarens vilda goja att avgöra hur allvarliga dilemman som rollpersonerna skall försättas i.
Jag säger inte att det är nödvändigtvis dåligt, dock. Jag säger bara att den här spelstilen där spelarnas öde i praktiken ligger i spelledarens händer inte passar mig.
Lumpley skriver: "Gaming the system is part of the fun! Calculating out your dice vs mine like that doesn't hurt the game at all, I encourage you to do it."Du tittar på konflikterna i Dogs och tror att spelaren och spelledaren spelar ett spel mot varandra. Men så är det inte alls!
Vem ska jag lita på?
Det låter faktiskt som en mycket sund utveckling, så jag är glad för din skull, och hoppas att du kan börja uppleva det såsom varandes befriande med tiden. Jag tror nämligen inte det är särskilt hälsosamt att ha några idoler på det där viset, och själv vill jag då absolut inte ha några lärjungar (opponenter och folk som tycker att jag är kass och förlegad, är däremot något jag eftersökt länge). Jag kan låta bli att svara på dina inlägg framöver om du önskar, men jag tänker fortsätta läsa dem med stort intresse, för jag tycker du är en mycket intressant forumit (särskilt när jag inte håller med dig eller förstår vad du pratar om)Vet du, när jag "växte upp" på rollspel.nu var du min store idol, Rising. Du var så cool. Sedan upptäckte jag andra saker, växte som rollspelare och tyckte själv att jag började komma upp på din "nivå".