Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Jag är trött på spelighet. Jag ser i många beskrivningar av folks privata rollspelsprojekt att de försöker få in ett spelelement eller ett utmaningselement i olika former av situationer. Är jag den ende som inte bryr mig om detta? Jag spelar inte rollspel för att ägna mig åt taktiska överväganden, försök att överlista mina medspelare eller avancerade försök att optimera min rollpersons framgång. Detta påverkar framför allt min behållning av många independentspel, då de tycks förutsätta att man vill kombinera sitt narrativistiska spelande med resurshantering och diverse spelmässigt tänkande som för mig bara kommer i vägen. Samtidigt tycker jag att det är roligt med regler, bara de inte tvingar mig som spelare att göra en massa beslut om vilket taktikval jag ska göra, vilka specialförmågor jag ska ta vid nästa nivå, och så vidare. Finns det någon som tänker likadant? Skulle någon uppskatta ett rollspel där spelarens utmaningsmoment i reglerna (i motsatt till rollens utmaningsmoment i scenariot) är lågprioriterat, medan immersion tar överhanden?