Jag har slutat fantisera

[God45]

Det som är så intressant med det där är att han, duktig författare som han är, lyckas klä vår välrd i en otroligt vacker språkdräkt. Jag kan inte låta bli att lyssna på det där och tänka "Ja, vår värld är verkligen fascinerande. Vem behöver fantasy när vi har allt detta?". Jag har lite samma problem med Lovecraft-citatet ovan. Både Lovecraft och Martin låter som människor som förlorat förmågan att fascineras av världen. Det känns som att något dött inom dem. När jag växte upp fann jag fantasyböcker spännande, men vet ni vad? Sedan upptäckte jag vår egen värld, och det finns liksom inget i Westeros som kan tävla med Västerås. På allvar. Vår värld är så mångfacetterad, så spännande, så djup, så vacker, så full av sorg och hat och kärlek och glädje. Vi har flygmaskiner som dånar genom himlen och metallburar som rullar över gatorna, framdrivna av små explosioner som kommer av förbränningen av organismer som dog för miljoner år sedan. Kan en drake jämföras med detta? Vi har djupa konflikter grundade i årtusenden av religion, kultur, geografi och historia. Kan tronkriget i En sång av is och eld jämföras med palestinakonflikten?

Jag kan gilla fantasy, och jag kan uppskatta de estetiska konstruktioner som genren kan ge upphov till, men de kan aldrig tävla med verkligheten. De är kul, och tjusiga, men de kan liksom aldrig tävla med vår egen värld. Vår värld har, förutom det oändliga djupet och lager på lager av skönhet, den oersättliga egenskapen att den är verklig. När jag spelar en berättelse om en ICA-kassörska har den en förmåga att beröra mig på ett sätt som en berättelse om en magisk prins aldrig kommer att kunna göra. Varje liv är en fascinerande historia med lager på lager på lager.

Martin har all rätt att drömma sig bort om han vill, men hans försök att framställa vår värld som platt och tråkig faller på sin egen orimlighet, och om han känner så, kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Jag kämpade en stund med om jag skulle gå till Buddha eller Thomas Ligotti för att hitta något som kunde hjälpa mig att uttrycka mitt äckel över din position här. Det blev Ligotti:

One cringes to hear scientists cooing over the universe or any part thereof like schoolgirls over-heated by their first crush. From the studies of Krafft-Ebbing onward, we know that it is possible to become excited about anything—from shins to shoehorns. But it would be nice if just one of these gushing eggheads would step back and, as a concession to objectivity, speak the truth: THERE IS NOTHING INNATELY IMPRESSIVE ABOUT THE UNIVERSE OR ANYTHING IN IT.

Look, jag vet inte vilka dina livsupplevelser är men verkligheten är fruktansvärd. Den är fylld med lidande, meningslöshet, död, folk som slår sina barn, folk som missbrukar sönder sig själva, dödliga meningslösa sjukdomar och vårt egna ständiga medvetande om detta. Att leva är att lida och tanken på att vara fascinerande över fossila bränslen eller andra människorna vardagliga meningslöshet gör mig enormt illa till mods. Allt är kaos, folk lider, vi måste engagera oss för att hjälpa till. Att bry sig och göra vad man kan för att göra saker bättre är gott. Men att tycka det innehåller mer skönhet än ett annat universum med magiska under är vansinnigt. Bara… Det är en vansinnig position efter att man sett lidandet och meningslösheten som är den här verkligheten.

 

[Mogger]

Jag kämpade en stund med om jag skulle gå till Buddha eller Thomas Ligotti för att hitta något som kunde hjälpa mig att uttrycka mitt äckel över din position här. Det blev Ligotti:

One cringes to hear scientists cooing over the universe or any part thereof like schoolgirls over-heated by their first crush. From the studies of Krafft-Ebbing onward, we know that it is possible to become excited about anything—from shins to shoehorns. But it would be nice if just one of these gushing eggheads would step back and, as a concession to objectivity, speak the truth: THERE IS NOTHING INNATELY IMPRESSIVE ABOUT THE UNIVERSE OR ANYTHING IN IT.

Look, jag vet inte vilka dina livsupplevelser är men verkligheten är fruktansvärd. Den är fylld med lidande, meningslöshet, död, folk som slår sina barn, folk som missbrukar sönder sig själva, dödliga meningslösa sjukdomar och vårt egna ständiga medvetande om detta. Att leva är att lida och tanken på att vara fascinerande över fossila bränslen eller andra människorna vardagliga meningslöshet gör mig enormt illa till mods. Allt är kaos, folk lider, vi måste engagera oss för att hjälpa till. Att bry sig och göra vad man kan för att göra saker bättre är gott. Men att tycka det innehåller mer skönhet än ett annat universum med magiska under är vansinnigt. Bara… Det är en vansinnig position efter att man sett lidandet och meningslösheten som är den här verkligheten.

Jag skulle vilja ge dig en kram, eller säga något positivt, men mest tycker jag nog synd om dig. Och tror att den här tråden blir betydligt mer fruktbar om vi lämnar dylikt utanför. Alltså inte kramar, utan betraktelser om världen som fruktansvärd.

 

[Franz]

Jag kämpade en stund med om jag skulle gå till Buddha eller Thomas Ligotti för att hitta något som kunde hjälpa mig att uttrycka mitt äckel över din position här. Det blev Ligotti:

One cringes to hear scientists cooing over the universe or any part thereof like schoolgirls over-heated by their first crush. From the studies of Krafft-Ebbing onward, we know that it is possible to become excited about anything—from shins to shoehorns. But it would be nice if just one of these gushing eggheads would step back and, as a concession to objectivity, speak the truth: THERE IS NOTHING INNATELY IMPRESSIVE ABOUT THE UNIVERSE OR ANYTHING IN IT.

Look, jag vet inte vilka dina livsupplevelser är men verkligheten är fruktansvärd. Den är fylld med lidande, meningslöshet, död, folk som slår sina barn, folk som missbrukar sönder sig själva, dödliga meningslösa sjukdomar och vårt egna ständiga medvetande om detta. Att leva är att lida och tanken på att vara fascinerande över fossila bränslen eller andra människorna vardagliga meningslöshet gör mig enormt illa till mods. Allt är kaos, folk lider, vi måste engagera oss för att hjälpa till. Att bry sig och göra vad man kan för att göra saker bättre är gott. Men att tycka det innehåller mer skönhet än ett annat universum med magiska under är vansinnigt. Bara… Det är en vansinnig position efter att man sett lidandet och meningslösheten som är den här verkligheten.

Eller som Herzog uttryckte det:

 

[Genesis]

Jag kämpade en stund med om jag skulle gå till Buddha eller Thomas Ligotti för att hitta något som kunde hjälpa mig att uttrycka mitt äckel över din position här. Det blev Ligotti:

One cringes to hear scientists cooing over the universe or any part thereof like schoolgirls over-heated by their first crush. From the studies of Krafft-Ebbing onward, we know that it is possible to become excited about anything—from shins to shoehorns. But it would be nice if just one of these gushing eggheads would step back and, as a concession to objectivity, speak the truth: THERE IS NOTHING INNATELY IMPRESSIVE ABOUT THE UNIVERSE OR ANYTHING IN IT.

Look, jag vet inte vilka dina livsupplevelser är men verkligheten är fruktansvärd. Den är fylld med lidande, meningslöshet, död, folk som slår sina barn, folk som missbrukar sönder sig själva, dödliga meningslösa sjukdomar och vårt egna ständiga medvetande om detta. Att leva är att lida och tanken på att vara fascinerande över fossila bränslen eller andra människorna vardagliga meningslöshet gör mig enormt illa till mods. Allt är kaos, folk lider, vi måste engagera oss för att hjälpa till. Att bry sig och göra vad man kan för att göra saker bättre är gott. Men att tycka det innehåller mer skönhet än ett annat universum med magiska under är vansinnigt. Bara… Det är en vansinnig position efter att man sett lidandet och meningslösheten som är den här verkligheten.

Jag tänker nöja mig med att säga att jag inte håller med. Jag skulle kunna utveckla, men som Måns sade, den här tråden blir inte bättre för att vi diskuterar detta.

 

[Man Mountainman]

Jag kämpade en stund med om jag skulle gå till Buddha eller Thomas Ligotti för att hitta något som kunde hjälpa mig att uttrycka mitt äckel över din position här. Det blev Ligotti:

One cringes to hear scientists cooing over the universe or any part thereof like schoolgirls over-heated by their first crush. From the studies of Krafft-Ebbing onward, we know that it is possible to become excited about anything—from shins to shoehorns. But it would be nice if just one of these gushing eggheads would step back and, as a concession to objectivity, speak the truth: THERE IS NOTHING INNATELY IMPRESSIVE ABOUT THE UNIVERSE OR ANYTHING IN IT.

Look, jag vet inte vilka dina livsupplevelser är men verkligheten är fruktansvärd. Den är fylld med lidande, meningslöshet, död, folk som slår sina barn, folk som missbrukar sönder sig själva, dödliga meningslösa sjukdomar och vårt egna ständiga medvetande om detta. Att leva är att lida och tanken på att vara fascinerande över fossila bränslen eller andra människorna vardagliga meningslöshet gör mig enormt illa till mods. Allt är kaos, folk lider, vi måste engagera oss för att hjälpa till. Att bry sig och göra vad man kan för att göra saker bättre är gott. Men att tycka det innehåller mer skönhet än ett annat universum med magiska under är vansinnigt. Bara… Det är en vansinnig position efter att man sett lidandet och meningslösheten som är den här verkligheten.

Men asså, en verklighet skulle ju inte bli mindre objektivt meningslös för att den innehöll magi.

 

[Henke]

Jag fantiserar aktivt för att komma ner i varv när jag har svårt att sova.

Ofta fantiserande i form av gäst på Junker Hildurs i Arhem eller äventyrare som anländer till Kmordahelgedomen på Biletand. En annan variant är som skrotfyndsförsäljare i Nordholmia som stänger sin butik för kvällen.

 

[Feuflux]

När jag fantiserar är det alltid någon form av övernaturlighet inblandad (så om vi låtsas att jag är 100% av urvalsgruppen så betyder det att verkligheten är tråkigt, för annars hade jag ju nöjt mig med den...).

Jag kommer aldrig att vara en stå-på-barrikaderna-person (eller ja, sist på bollen eller så kan jag ju bli kanske) men i fantasin kan jag vara en jedi som står upp mot ondskan (nu peakade just den fantasin på högstadiet någonstans men oj så mycket tid jag spenderat i en galax långt borta). Jag kan behärska magi, vara den utvalde kämpen eller någon annan kliché medan verkligheten i all sin fantastiskhet har en tendens att vara lite mer "det där bryter mot paragraf 5 så vi kan inte stoppa det uppenbart dåligt" eller "jodå, Orbán vann ett val till, demokratiskt korrekt". Då har jag hellre ljussablar och supersterotypa profetior och dagdrömmer mig bort.

Att fantisera att jag skulle bli stadsminister, säpochef eller VD över ICA är bevisligen inte tillräckligt mycket bort.

Så visst kan man tycker synd om mig för att jag håller med George R R Martin, men jag lider inte i verkligheten (lite uppgiven över saker ibland bara) och jag tycker absolut inte att Middle Earth och Corusant är perfekta ställen att hänga i om det nu skulle gå att välja.

 

[Mogger]

En annan variant är som skrotfyndsförsäljare i Nordholmia som stänger sin butik för kvällen.

Vacker godnattfantasi!

 

[Christoffer]

Drömmer på för fullt hela tiden, lite för mycket både om min vardag, vår värld och andra världar. Men de andra världarna gör inte att jag inte fascineras av vår värld, tror tvärtom att för mig kopplar de samman, jag dagdrömmer och älskar berättelser som inte är baserade på vår verklighet just för att de kan handla om precis samma saker. Kassörskan på Ica har inte ensamrätt på att ha dumpat sina barns far pga dennes religiösa fanatism, mellanchefen på valfritt företag har inte ensamrätt på sin frustration av att sitta fast mitt i hierarkier där alla kämpar uppåt och sparkar neråt precis som att hjälten med svärd inte har ensamrätt att helt plötsligt finna sig i en situation där dennes moraliska kompass helt plötsligt är meningslös som hjälp.

 

[Rymdhamster]

De gånger jag i allmänhet fantiserar är när jag håller på med något som inte kräver min mentala fokus, OCH när jag inte har något pressande problem jag behöver lösa på som upptar tankarna när jag inte behöver dem till annat.

Dessa tillfällen är betydligt mer sällsynta nu när jag är ansvarstagande vuxen med ett smått utmanande jobb, har åtskilliga fritidsprojekt på gång som kräver tankemöda, samt tillgång till både MP3-spelare med ljudböcker och internet nästan var jag än är.

Men när dessa tillfällen uppstår, ibland för att jag aktivt skapar dem, så fantiserar jag.

 

[Sömniga Isaac]

Jag vet faktiskt inte om jag fantiserar så mycket och vet inte heller om jag saknar det så mycket. Växte upp i ett hem där det fanns väldigt hög vördnad för vetenskap och myter som fick prägla min världsbild. Jag saknar inte nödvändigtvis att fantisera, det finns allt för mycket att fascineras av i vår värld såväl det vidunderliga, det vackra som saker som väcker avsky. När jag vandrar iväg i tankarna så är det för att utforska den värld jag befinner mig i. Den verklighet jag omges av och som även gett upphov till en myriad av myter skapade av oss människor för att bli greppbar, även om vi idag har en bättre förståelse för den värld vi lever i. Inget är så inspirerande som den värld vi lever i, även om den kan vara såväl fylld av lycka, glädje, vemod och sorg.

 

[Leon]

Drömmer på för fullt hela tiden, lite för mycket både om min vardag, vår värld och andra världar. Men de andra världarna gör inte att jag inte fascineras av vår värld, tror tvärtom att för mig kopplar de samman, jag dagdrömmer och älskar berättelser som inte är baserade på vår verklighet just för att de kan handla om precis samma saker. Kassörskan på Ica har inte ensamrätt på att ha dumpat sina barns far pga dennes religiösa fanatism, mellanchefen på valfritt företag har inte ensamrätt på sin frustration av att sitta fast mitt i hierarkier där alla kämpar uppåt och sparkar neråt precis som att hjälten med svärd inte har ensamrätt att helt plötsligt finna sig i en situation där dennes moraliska kompass helt plötsligt är meningslöst som hjälp.

Att fantisera över andra världar är ju ett sätt att reflektera och fantisera om vår egen värld.

 

[Brior]

Att fantisera över andra världar är ju ett sätt att reflektera och fantisera om vår egen värld.

Så är det väldigt mycket för mig!

 

[JohanL]

Så visst kan man tycker synd om mig för att jag håller med George R R Martin, men jag lider inte i verkligheten (lite uppgiven över saker ibland bara) och jag tycker absolut inte att Middle Earth och Corusant är perfekta ställen att hänga i om det nu skulle gå att välja.

Jag vill bara turista i Midgård.

Deras WiFi suger verkligen!

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag fantiserar ofta. I tid och otid. Det gör mig så tankspridd att jag tappar bort saker och ibland även människor. Mycket har försvunnit genom åren. Äggkoppar, hattar, jackor och flickvänner. Folk blir arga på mig. Det gör det ännu mer lockande att fantisera.

På senare år har jag släktforskat och upptäckt att jag har delvis andra rötter än vad jag trodde att jag skulle ha. Det har också blivit något att fantisera om. 1800-talets Europa och Nordamerika är en stor del av min fantasivärld. Underbart men stundtals också oroande. Jag kommer från mörker, men visste inte om det.

Vad var det som hände egentligen ombord på Wilson-Liniens Rollo? Det är oklart och ja, ni förstår ju. Fantasieggande. Dunkelt upplysta gestalter som blickar ut över Atlantens djupa, svarta vatten. Stjärnklar himmel. Sjögång, saltstänk på däck. I innerfickan: en sliten kortlek, några ryska guldmynt och en revolver. Längtan efter det oerhörda och främmande som nalkas. Någonstans där bortom horisonten väntar Frihetsgudinnan med sin fackla i skyn. Det är till henne vi ska. Hon är bara några timmar bort.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har upptäckt att min fantasi med åldern skiftat ifrån sagornas värld mer och mer mot vår egen . När jag som barn såg ett kryssningsfartyg så kunde jag fantisera om allt ifrån pirater till att upptäcka försvunna kulturer och skatter på fjärran kontinenter.

när jag ser ett kryssningsfartyg numera så fantiserar jag om att fyfan vad gott det hade vart att ha råd att hoppa ombord på ett av dom där fartygen och sticka till Jamaica och bara sitta på stranden lyssna på bob marley och dricka red stripe och klippa en hövding dagarna i ända utan ett enda ansvar och en enda care in the world.

När jag var barn fantiserade jag om alver , drakar , troll , riddare och prinsessor och onda trollkarlar , numera fantiserar jag om att ha modet att sälja allt jag äger , köpa en husbil , säga upp mig på jobbet , bli digital nomad och jobba online fram tills jag får plocka ut pensionspengar och kuska runt i Europa resten av livet.

 

[Marrik den allvetande]

Jag fantiserar hela tiden, på gott och ont. Majoriteten av mina fantasier grundar sig i grav ångest, så det blir mycket ofrivilliga ångesttankar/fantasier.

I de bättre fallen fantiserar jag om storslagna händelser som blir ett rollspel eller en novell.

 

[Henke]

Jag fantiserar hela tiden, på gott och ont. Majoriteten av mina fantasier grundar sig i grav ångest, så det blir mycket ofrivilliga ångesttankar/fantasier.

I de bättre fallen fantiserar jag om storslagna händelser som blir ett rollspel eller en novell.

Det här är intressant för ser jag till mig själv så har jag ett ständigt aktivt risktänkande som snurrar i hjärnan. Jag har en tendens av att scanna av och göra situationsbedömningar med händelseförlopp kring risker som en slags ryggradsreflex. Det känns som att den allmänna fantasin och kreativiteten kan hänga ihop med risk- och sårbarhetstänk a´la "tänk om..." ?

 

[Dr_Dängrot]

Det här är intressant för ser jag till mig själv så har jag ett ständigt aktivt risktänkande som snurrar i hjärnan. Jag har en tendens av att scanna av och göra situationsbedömningar med händelseförlopp kring risker som en slags ryggradsreflex. Det känns som att den allmänna fantasin och kreativiteten kan hänga ihop med risk- och sårbarhetstänk a´la "tänk om..." ?

Intressant , när jag gjorde min diagnosutredning så sa min dåvarande psykiatriker att jag hade extremt högt på stapeln för riskbedömning och trygghetstänkande kontra risktagande och spontanitet

Jag känner igen det där att jag scannar av varje ny situation jag befinner mig i och kalkylerar vilka potentiella risker som finns i situationen och hur stor chans det är att dom kan förverkligas.

 

[Minimoni]

Jag fantiserar hela tiden, på gott och ont. Majoriteten av mina fantasier grundar sig i grav ångest, så det blir mycket ofrivilliga ångesttankar/fantasier.

I de bättre fallen fantiserar jag om storslagna händelser som blir ett rollspel eller en novell.

Det här är intressant för ser jag till mig själv så har jag ett ständigt aktivt risktänkande som snurrar i hjärnan. Jag har en tendens av att scanna av och göra situationsbedömningar med händelseförlopp kring risker som en slags ryggradsreflex. Det känns som att den allmänna fantasin och kreativiteten kan hänga ihop med risk- och sårbarhetstänk a´la "tänk om..." ?

Jag lider själv av ångest och har medicinerats med olika sorters bensodiazepiner i minst 10-15 år. Jag är alltid orolig och grubblar om mer eller mindre alla problem som ”kan” hända. Jag skulle kunna ha lika mycket pengar som Elon Musk och jag skulle fortfarande vara orolig över min ekonomi. Jag har haft flera vänner som dött alldeles för tidigt nära och kära som drabbats av stroke i alldeles för tidig ålder. Detta har dels givit mig en enorm dödsångest men också gjort att min hjärna är på högvarv hela tiden.

Precis som du säger Henke, så tror jag att det kan finnas samband mellan att fantisera mycket och att vara en ”grubblare” som hela tiden gör riskbedömningar både medvetet och omedvetet. Med detta sagt så är jag inte ledsen över mitt liv, jag har ett bra liv och ingen behöver tycka synd om mig. Men jag vet hur det är att ha ångest mer eller mindre varje dag över något samtidigt som man(jag) skall sköta ett vanligt liv med familj etc.

Som tur är så har jag hanterar detta lite som Krank, jag har inga lån utöver CSN och köper aldrig saker på avbetalning. Jag bor i lägenhet med min fru och barn och även om vi kollat lite hus så är jag väldigt nöjd just nu att jag inte köpte något hus för ett år sedan. Sen finns det säkert massor av människor som fantiserar hela tiden och är extremt duktiga på det samtidigt som de aldrig haft någon ångest alls.