I praktiken är Rangern helt ointresserad av Barbarens jätteyxa; Warlordens sköld, Tjuvens dolk, Wizardens kristallkula.
Men varje
guldmynt de hittar kommer de allihop att vara intresserade av. Och att gänget hittar utrustning som helt klart är vinklade åt en viss rollperson - det är något som hjälper till för att göra den gemensamma resursfördelningen intressantare och mer utmanande: Om gänget exempelvis hittar två saker som helt klart Krigaren i gruppen tjänar mest på att bära, men som inte riktigt är de saker han hade valt att köpa om han själv hade fått välja, då uppstår den intressanta frågan hur mycket man egentligen skall kompensera resten i gruppen. Att sälja den magiska yxa man hittat för att köpa en ny magisk yxa av den typen som krigaren
egentligen vill ha - det är ju helt klart ett resursslöseri i jämförelse med att köpa en magisk båge åt Jägaren istället, och låta Krigaren få stå ut med yxan de hittat tills vidare.
Så även om gänget hittar en kristallkula som de helt klart skall låta Trollkarlen i gänget ta hand om, så betyder inte det att denna händelse skulle sakna betydelse för de strategiska avvägningarna. Absolut inte. Tvärtom så är det ett finurligt sätt för att göra den gemensamma resurshanteringen av (i första hand) guldmynt intressantare; genom att rubba priserna som står i regelboken på olika vis. Den magiska dolk du skulle vilja ha när du sitter och bläddrar i PHB - den blir lite mindre värd i förhållande till andra typer av utrustning om en av de skatter ni hittat i äventyret är en magisk dolk som du anser vara
halvbra.
Här snackar vi om att Ymer blir avtänd på "julgransskiten" och hur D&D faktiskt kan spelas utan den.
O RLY?
Ymir said:
Bör jag lägga ned D&D för alltid, eller finns det hopp?
Du vantolkar visst inlägg lika mycket som du vantolkar spelmekanismer. Jag har givit mitt svar på Ymirs fråga.
Och mitt svar är "lägg ner D&D, Ymir". Om man känner ett artificiellt (och ja, Ymirs skäl är extremt artificiella för D&D4E - eftersom det verkligen inte finns många fiender i vars modus operandi det ingår att förstöra eller beslagta rollpersonernas utrustning) behov av att cappa valmöjligheterna i ens spel, då spelar man fel spel.
Att försöka husregla det på något sätt är dels att arbeta i uppförsbacke, och dels att försöka omstöpa det i en form som det redan finns massor av bättre lämpade system för. Vill man ha simulationism och dramaturgi så finns det massor av andra spel att välja på. Vill man inte ha mer valmöjligheter än vad spelarna behöver hantera på den extremt låga nivån då de bara har ens egna personliga resurser och val att sysselsätta sig med (redan innan man är level 4 så har man nämligen börjat få tillräckligt med resurser att börja påverka ens build i anmärkningsvärd riktning genom att inhandla utrustning) så tror jag helt enkelt inte att D&D är rätt spel för en.
Om man spelar ett spel där man enbart gillar de allra första, inledande dragen; och sedan hittar på artificiella och fakking stupid (och Ymir får förlåta, men hans skäl var verkligen helt mofo såsom han uttryckte dem) skäl att inte vilja utveckla spelet utifrån denna startpunkt; då är det faktiskt ett rent slöseri med ens tid och pengar att ens köpa och lära sig spelet.
Men okej, jag kan ge ett konstruktivt förslag också:
Ymir, om du tycker att spelmekanismen med gemensamma resurser har ett tråkigt
tema eftersom det uppmuntrar spelarna att girigt lägga beslag på alla mynt de kan hitta, och att det känns fattigt när fokus styrs bort från en hjältes förmågor över till dennes utrustning; då är det helt enkelt detta
tema du skall ändra på. Behåll mekaniken precis som den står i PHB, men välj att
beskriva det på ett annat sätt i er kampanj: Ersätt guldmynt med ära, texempel! Istället för att hjältarna skall dela upp högar med mynt mellan varandra, så tackar de varandra och ger varandra äran för att ha varit den som dragit det största lasset i striderna. Istället för att ens rollperson skall ge pengar till en annan rollperson så kan hon skalda en dikt om dennes bravader när de sedan kommer tillbaka till en taverna och berättar för byborna om deras eskapader.
Och istället för att köpa *nya* vapen och hjälmar, så berättar man att vad rollpersonerna gör är att utöka och skifta sina förmågor *genom* sin utrustning. Krigaren slår plötsligt hårdare än han gjorde tidigare - men inte för att han köpt ett styrkearmband, utan för att han modigt gick in i närstrid med en uppretad minotaur och deflekterade dennes hugg med armbandet i fråga. Man kan än idag se ett hack i detta armband om man tittar noga. Gängets bard har förevigat denna parad i en sång.
Man behöver inte ens bry sig om att knyta an förmågorna till de olika utrustningsslot:arna om man nu skulle tycka att det gör spelet för utrusningscentrerat. Det går utmärkt att bara tänka på slot:arna som olika typer av quirky extrafeats åt ens rollpersoner, om man nu inte är rädd för att förhålla sig väldigt fritt till utrustningsnamnen som står i böckerna. Men i vilket fall som helst så rekommenderar jag att fortsätta använda reglerna precis som de står i boken, men välja ett annat sätt att beskriva dem i fiktionen om det nu är det som stör Ymir.
För; man kan inte bara trickla och tråckla med regler i ett spelmässigt spel. Det går inte. Vill man göra det så skall man fortsätta att spela Eon, BRP eller whatever.