Björn Wärmedal;n181490 said:
Nostalgia critic klagar väldigt mycket på att karaktärerna pratar och att det finns en bakgrundshistoria.
Som vanligt med honom så orkade jag bara se några minuter. Men jag insåg redan från början att han och jag återigen inte håller med varandra om en film - han säger "försök bry er om vad de här karaktärerna pratar om", jag lyssnade och brydde mig, och han fortsatte med typ "ni ser? helt omöjligt." Och jag var mest: "vaddå omöjligt? Det gick ju skitbra."
Jag tycker om att introt inte förklarar rånet där pappan mördas. Dels tyckte jag inte att det behövdes så värst mycket förklaring - de bodde uppenbarligen någonstans där det fanns en del kriminalitet, ett gäng bröt sig in och rånade dem, vad finns att förklara? Dels kan jag absolut tänka mig att en uppföljare somewhere down the line skulle ha kunnat ta upp den tråden igen. Tyvärr ser det nu inte ut att bli någon uppföljare pga att folk helt enkelt har kass smak =)
Och jag har noll problem med expositionstunga, världsbyggande filmer. Jag bryr mig ju ändå nästan alltid mer om idéerna och det övergripande än jag bryr mig om karaktärerna som sådana. JA tyckte jag hade en bra balans; den introducerade en jävla massa världsbygge som skulle kunna utvecklas och fördjupas i kommande filmer, men den hade också förhållandevis relaterbara karaktärar.
Sedan: man kan ha åsikter om att Jupiter försattes i situationer där hon saknade makt, men jag tycker att hon ändå hade en hel del agens givet de förutsättningar hon hade. Att hon behövde räddas av Caine en massa gånger kan ses som problematiskt, men jag tänker att den delen är en del av just "önskedröm"-grejen. Där många unga kvinnor fantiserar om att just "bli räddade av drömprinsen". Arkaiskt, föga feministiskt, problematiskt? Ja, men också något som var tänkt att spegla något som de facto är hyfsat vanligt hos målgruppen. (Jag skulle för den delen inte ha något emot att räddas av Caine själv. Hunkalicious!)
Filmen kan både vara feministisk och antifeministisk, på olika sätt. Jag tycker att det är feministiskt att utgå från annat än
mäns pubertala dagdrömmar för en gångs skull.
Det är som sagt inte så att den här på något sätt var
värre än sina manligt riktade motparter. Båda reproducerar och förstärker ju det narrativ som finns om könens roller, men varför skulle det vara
värre att förstärka det kvinnliga narrativet än det manliga? Är inte det en klassisk variant av att man anser att sexismen ska lösas genom att kvinnor "slutar vara så veka"? Om något tycker jag att det är värre med machofilmer riktade mot män isåfall, eftersom machoidealet ju är grunden till såpass mycket mer skit än kvinnors "passivitet"...