Det jag tänker är att om man blir för beroende av den sortens sammanträffanden så känns spelet helt plötsligt rälsat. Faran slår aldrig till helt och hållet, utan avleds alltid i sista ögonblicket av något som går lite lättare att hantera.
Rulla mot Frukost:
Jag tror att problemet i spel ofta är att SL inte får nån hjälp. Alltså det här:
Och än en gång blir jag TVINGAD att lyfta Apocalypse World som ett bra exempel med sin lista av moves med konsekvenser som SL sneglar på vid missade slag och väljer nåt som verkar intressant. Jag tror på riktigt ALLA spel skulle vara bättre av nåt liknande.
Ah, jag menar verkligen inte att man alltid ska göra så. Jag är helt för att Nazgulen sliter en eller flera hober i stycken. Men spelar man med ett system som tillåter near miss odyl så kan det passa med sånt. Men jag tycker att det helt beror på kontext och spelgrupp. Om jag som SL slänger fram en omöjlig fiende och tvingar spelarna slå ett slag som har 93% chans att misslyckas, vilket resulterar i att en eller flera RP dör så kanske min prepp inte var helt lyckad...
Fem minuter in i första spelmötet också. Schysst SL, verkligen superschysst.
Ja, och det är ett av problemen med att slänga in för höga stakes till att börja med, men jag ser det på samma sätt som du som en fråga om prepp snarare än om hur misslyckandena hanteras i systemet. Hellre en situation där man kan ha ett "riktigt" misslyckande som inte fuckar upp allt, än en där allt till synes står på spel, men där misslyckandet kommer att få reducerade konsekvenser.
Ja, det är ju många rörliga delar som hänger ihop här.
Nu minns jag bara scenen från filmen, men är inte grejen att hoberna misslyckas med att gömma sig. Nazgulen stannar i höjd med trädet, kliver av hästen och närmar sig dem. Det är då en av hoberna får den briljanta idén att slänga en pinne åt ett annat håll. Nazgulen blir distraherad, vilket ger hoberna möjligheten att fly nerför en backe i tät terräng. För mig bygger scenens nerv på det inledande misslyckandet. Betraktat som en rollspelsscen är det någon av spelarna som därefter löser situationen med en kreativ idé, vilket så klart är roligare än att SL slänger in något tursamt sammanträffande.
Jag håller med om det här och kan också lyfta Svärdets sångs tabeller för missöden. När @Vulpe s vildmarksman misslyckas med sitt slag för att slå läger, ger det mig som SL hjälp att förklara vad det är som har hänt.
Jag vill dock slå ett slag för att misslyckanden kan få vara vad de är. Jag tycker, både som spelare och SL, att alldeles för få rollpersoner dör under äventyr och hade gärna sett att det skedde i första scenen. Sjukt dramatisk öppning, ju! Spelarna känner direkt att deras karaktärer svävar i livsfara!
Precis, lika så Band of blades (Blades in the Dark) där SL säger konsekvenserna av vad ett misslyckande, halv framgång och full framgång innebär innan man slår slaget. Där spelaren som skall slå därför har möjlighet att ändra sitt tillvägagångssätt eller spendera en resurs för att kunna förändra förutsättningarna.
Har inte spelat något Forged-spel än, men min spontana tanke när jag läst detta är att det blir väldigt mycket prat om eventualiteter kring rullandet?
Ja, detta var något som de där spelen på Indielistan™ ofta led av. Precis som du säger blev det mycket snack om att sätta stakes, och i vissa spel var det uttalat att man skulle "dividera" tills man kommit fram till konflikter och konsekvenser som alla var nöjda med. För mig dödade det en del av inlevelsen. Plötsligt fick jag för mycket information och det blev istället en förhandling. Jag tror också, som du säger, att orsaken var att man tidigare slog utan att riktig känna till riskerna, och det kunde också bli fel. "nä, hade jag vetat det hade jag aldrig slagit!", men även där håller jag med dig. Comitta! Det kanske inte blev som du tänkt dig. Å andra sidan har jag sett många spelare spela safe istället.
Japp. Mycket snack och mycket snack från positioner som kanske inte alltid var rätt. Diskuterar vi stakes utifrån vad jag in game vill åstadkomma eller som jag som spelare vill hitta på ska hända? Och vipps hade en kommit bort från den konkreta konflikten mitt framför ögonen på karaktärerna där någon ville köra en dolk i magen på en annan som helst ville undvika det hela och fly från platsen....Ja, detta var något som de där spelen på Indielistan™ ofta led av. Precis som du säger blev det mycket snack om att sätta stakes, och i vissa spel var det uttalat att man skulle "dividera" tills man kommit fram till konflikter och konsekvenser som alla var nöjda med. För mig dödade det en del av inlevelsen. Plötsligt fick jag för mycket information och det blev istället en förhandling. Jag tror också, som du säger, att orsaken var att man tidigare slog utan att riktig känna till riskerna, och det kunde också bli fel. "nä, hade jag vetat det hade jag aldrig slagit!", men även där håller jag med dig. Comitta! Det kanske inte blev som du tänkt dig. Å andra sidan har jag sett många spelare spela safe istället.
Ja, det är inte superenkelt detta och kanske, som så ofta annars, är lösning helt enkelt att man som spelgrupp känner varandra, är lyhörda och släpper all prestige? Jag kan inte minnas att vi har haft det här problemet i vår grupp på säkert 10 år.
Edit: Hade räckt med att likea ditt inlägg
Det här förhållningssättet är peak rollspel för mig. Personligen tar jag inte resonemanget bort från stunden och reflekterar över sannolikheter - jag rullar och ser vad som händer. Eftersom varje individuellt slag ger blanka faen i statistiken så kan exakt vad som helst hända. Allt annat är Gambler's Fallacy.
Det känns som det nästan varit en standard i alla spelgrupper jag spelat sen 2010 och framåt att om man tex smyger som grupp så slår hen som har lägst fv i smyga för hela gruppen. Det krävs då bara ett slag, nackdelen blir ju iofs att det kan kännas orättvist för Olle vars karaktär har 90% i smyga när Kalle som har 25% slår och misslyckas .
Medhåll. Och jag köper alltid Charmed Existence...
Haha ser nu att jag formulerade mig lite konstigt skulle skrivit sen 2010 och framåtSpelar ni i framtiden alltså?
//EvilSpook
