...jag har ett problem. Eller snarare, min nuvarande spelgrupp har ett problem. Ett problem som kanske har funnits där hela tiden, men som blivit tydligt i och med att gruppen avfolkats genom bl.a flyttar och annat jäkelskap.
Det handlar om spelstilar. Undertecknad är ju hemskt mycket inne på inlevelsedelen, att ta rollspel "på allvar", att försöks skärpa upp stämningen kring bordet, få bort så mycket "flams" som möjligt, begränsa OOC-pratet till kortare pauser, etc. Jag föredrar intensivt spelande, fokuserat och "uppstyrt". Jag tar rollspel på allvar, helt enkelt. För mig är rollspel allvar. Jag vill utvecklas som rollspelare, testa nya roller, etc. Jag har en till som är ungefär inne på det spåret.
En annan falang i gruppen, där självklart också där en viss spelare (tillika min inneboende) är mer öppen med att uttrycka saken, är raka motsatsen. För honom är rollspel "lek". Allt ska få "ske naturligt". Alla försök till att strama upp möts av "men det ska ju vara roligt, alla idéer man har om att försöka få spelarna att svara på frågor om sina rollpersoners bakgrund etc möts av "det blir för mycket skola". Han (som nu får representera falangen) testar sällan nya roller, vill sällan ge rollerna något djup, och tröttnar snabbt om det inte är minst 1-2 strider per spelmöte. Han vägrar också föra konversation om problemet, för han menar att det är att "prata sönder" upplevelsen.
Jag säger nu inte att hans sätt är "sämre" än mitt, men det tycks mig som att det är svårt att kompromissa utan att båda blir missnöjda. När jag spelleder, så vill jag ha det uppstyrt och seriöst. När jag spelar, vill jag ha fokus och inlevelse. När han spelar, vill han leka och ha roligt. Spelleder gör han inte. Jag har svårt att få ihop det.
Tidigare var det här problemet mindre. Vi hade fler kampanjer igång med fler inblandade, och jag hade möjligheten att skapa en grupp av ungefär lagom storlek utan att vederbörande var med, samtidigt som han kunde vara med när andra, mindre "seriösa", personer spelledde. Våra respektive spelstilar skavde inte lika mycket. Nu är det omöjligt att skapa en spelgrupp med flera än 1-2 personer (jag föredrar alla gånger tre) som inte innehåller personen. Föreningen har krympt, vilket i praktiken leder till skavsår för alla inblandade. "Tar man rollspel på allvar så spelar man rollspel av fel anledning", fick jag höra idag. Och detta från en spelare som är med i min kampanj som jag jobbar på. Kändes skitkul, verkligen.
Egentligen vet jag inte om jag förväntar mig någon form av konstruktivt svar på det här, jag ville mest ventilera lite.
Det handlar om spelstilar. Undertecknad är ju hemskt mycket inne på inlevelsedelen, att ta rollspel "på allvar", att försöks skärpa upp stämningen kring bordet, få bort så mycket "flams" som möjligt, begränsa OOC-pratet till kortare pauser, etc. Jag föredrar intensivt spelande, fokuserat och "uppstyrt". Jag tar rollspel på allvar, helt enkelt. För mig är rollspel allvar. Jag vill utvecklas som rollspelare, testa nya roller, etc. Jag har en till som är ungefär inne på det spåret.
En annan falang i gruppen, där självklart också där en viss spelare (tillika min inneboende) är mer öppen med att uttrycka saken, är raka motsatsen. För honom är rollspel "lek". Allt ska få "ske naturligt". Alla försök till att strama upp möts av "men det ska ju vara roligt, alla idéer man har om att försöka få spelarna att svara på frågor om sina rollpersoners bakgrund etc möts av "det blir för mycket skola". Han (som nu får representera falangen) testar sällan nya roller, vill sällan ge rollerna något djup, och tröttnar snabbt om det inte är minst 1-2 strider per spelmöte. Han vägrar också föra konversation om problemet, för han menar att det är att "prata sönder" upplevelsen.
Jag säger nu inte att hans sätt är "sämre" än mitt, men det tycks mig som att det är svårt att kompromissa utan att båda blir missnöjda. När jag spelleder, så vill jag ha det uppstyrt och seriöst. När jag spelar, vill jag ha fokus och inlevelse. När han spelar, vill han leka och ha roligt. Spelleder gör han inte. Jag har svårt att få ihop det.
Tidigare var det här problemet mindre. Vi hade fler kampanjer igång med fler inblandade, och jag hade möjligheten att skapa en grupp av ungefär lagom storlek utan att vederbörande var med, samtidigt som han kunde vara med när andra, mindre "seriösa", personer spelledde. Våra respektive spelstilar skavde inte lika mycket. Nu är det omöjligt att skapa en spelgrupp med flera än 1-2 personer (jag föredrar alla gånger tre) som inte innehåller personen. Föreningen har krympt, vilket i praktiken leder till skavsår för alla inblandade. "Tar man rollspel på allvar så spelar man rollspel av fel anledning", fick jag höra idag. Och detta från en spelare som är med i min kampanj som jag jobbar på. Kändes skitkul, verkligen.
Egentligen vet jag inte om jag förväntar mig någon form av konstruktivt svar på det här, jag ville mest ventilera lite.