Nekromanti Kära rollspelsbullen...

[krank]

...jag har ett problem. Eller snarare, min nuvarande spelgrupp har ett problem. Ett problem som kanske har funnits där hela tiden, men som blivit tydligt i och med att gruppen avfolkats genom bl.a flyttar och annat jäkelskap.

Det handlar om spelstilar. Undertecknad är ju hemskt mycket inne på inlevelsedelen, att ta rollspel "på allvar", att försöks skärpa upp stämningen kring bordet, få bort så mycket "flams" som möjligt, begränsa OOC-pratet till kortare pauser, etc. Jag föredrar intensivt spelande, fokuserat och "uppstyrt". Jag tar rollspel på allvar, helt enkelt. För mig är rollspel allvar. Jag vill utvecklas som rollspelare, testa nya roller, etc. Jag har en till som är ungefär inne på det spåret.

En annan falang i gruppen, där självklart också där en viss spelare (tillika min inneboende) är mer öppen med att uttrycka saken, är raka motsatsen. För honom är rollspel "lek". Allt ska få "ske naturligt". Alla försök till att strama upp möts av "men det ska ju vara roligt, alla idéer man har om att försöka få spelarna att svara på frågor om sina rollpersoners bakgrund etc möts av "det blir för mycket skola". Han (som nu får representera falangen) testar sällan nya roller, vill sällan ge rollerna något djup, och tröttnar snabbt om det inte är minst 1-2 strider per spelmöte. Han vägrar också föra konversation om problemet, för han menar att det är att "prata sönder" upplevelsen.

Jag säger nu inte att hans sätt är "sämre" än mitt, men det tycks mig som att det är svårt att kompromissa utan att båda blir missnöjda. När jag spelleder, så vill jag ha det uppstyrt och seriöst. När jag spelar, vill jag ha fokus och inlevelse. När han spelar, vill han leka och ha roligt. Spelleder gör han inte. Jag har svårt att få ihop det.

Tidigare var det här problemet mindre. Vi hade fler kampanjer igång med fler inblandade, och jag hade möjligheten att skapa en grupp av ungefär lagom storlek utan att vederbörande var med, samtidigt som han kunde vara med när andra, mindre "seriösa", personer spelledde. Våra respektive spelstilar skavde inte lika mycket. Nu är det omöjligt att skapa en spelgrupp med flera än 1-2 personer (jag föredrar alla gånger tre) som inte innehåller personen. Föreningen har krympt, vilket i praktiken leder till skavsår för alla inblandade. "Tar man rollspel på allvar så spelar man rollspel av fel anledning", fick jag höra idag. Och detta från en spelare som är med i min kampanj som jag jobbar på. Kändes skitkul, verkligen.



Egentligen vet jag inte om jag förväntar mig någon form av konstruktivt svar på det här, jag ville mest ventilera lite.

 

[Pendragon]

Hmm... nu känner jag mig lite kluven här eftersom jag inte att jag känner att jag passar in på någon av dina två extremer. Jag är helt klart för inlevelsebiten och utveckla mig själv på det som du nämner, men jag tycker hela biten om "uppstyrning" och "allvar" känns...tja.. främmande.
Jag spelar rollspel för att för att det är roligt. Punkt.
Men för mig är inte nödvändigtvis ständiga strider det roliga (även om det är skoj att knäcka skallar ibland). Jag tycker det är kul med inlevelse och karaktärsutveckling. Jag gillar att eftersnacka om spelmöten och analysera rollpersoner och slp:er.
Jag gillar också dråpliga off-topic kommentarer. Jag gillar hela grejen att sitta och softa med mina kompisar och lira lite kravlöst rollspel.
Fast det jag nästan gillar mest med rollspel, är samberättande. Jag är ibland lite begränsad i min inlevelse i det att jag inte alltid utgår stenhårt från vad rollpersonen skulle göra, utan ibland fattar jag beslut utifrån vad jag känner skulle tillföra kampanjen något, eller vad som skulle roa de andra spelarna (eller spelledaren för den delen). Min inlevelse blir sällan så djup att jag inte står med ena foten utanför spelmötet och blickar in i storyn utifrån.

Alltså, i slutändan tar jag inte rollspel heller riktigt på allvar. Ändå brinner jag för det, som jag gör med andra av mina hobbies. Visst brinner jag för det, och lägger ned massor av mina lediga tid och tankeverksamhet på det... men att ta det på allvar? Nej, då hade det inte känts som en hobby längre. För mig i alla fall.
Jag går upp i det totalt för jag tycker det är kul, inte för att jag känner att jag måste researcha maltesiskt vardagsliv för att jag trovärdigt ska kunna gestalta en rollperson uppvuxen på Malta.

/Joel - pratade mer än han fick sagt.

 

[krank]

Mjo, jag förstår din utgångspunkt, precis som jag förstår den spelare jag har problem med (observera - inte "problemspelaren", utan "spelaren jag har problem med").

Jag kanske ska förklara mig: För mig är "givande" betydligt större än "roligt". Planering av rollspel är inte "roligt", men det är "givande". Programmering är inte särdeles "roligt", men det kan vara "givande". Rollspel, för mig, är ibland roligt - men framförallt är det "givande" jag är ute efter. Visst kan jag köra "kravlöst" rollspelande ibland också, men efteråt känner jag mig tom och ödslig och som att jag just slösat bort ett perfekt tillfälle att faktiskt få ut något "på riktigt", om du förstår hur jag menar. Jag menar inte att "ha roligt" inte är "på riktigt", men... jag vill känna min rollpersons ångest, jag vill känna dess glädje, dess ilska, dess frustration och dess kåthet och dess glädje. Min glädje ger mig inte lika mycket, förstår du? Katharis, liksom.

Men, mitt spelsätt är egentligen inte intressant här, och det är definitivt inte "bättre" än något annat sätt. Det jag ville få fram var att jag just nu har problem med att min grupp verkligen drar i helt olika riktningar vad gäller spelstil, och vi tycks ha svårt, mycket svårt, att finna gemensam mark på ett sätt som gör alla nöjda. Alltid är det någon som vantrivs kring spelbordet, och det tycker jag inte är särdeles givande...

 

[Mogger]

Det här är väldigt ofta ett problem. Det finns olika sätt att lösa det på, och vad jag kan se har du redan försökt steg 1 - att prata. Dessvärre är det så att om inte spelgruppen kan lösa det är det få andra som kan. Med ett undantag - speldesignern. Spel som formaliserar överenskommelsen mellan deltagarna har lite större chans att dra med alla. Nu är ju nämligen din tolkning lika giltig som hans. Spelen ni spelar bygger inte på att de ska tas på allvar, eller att allt är lek. Det har ni hittat på själva.

Dessvärre finns det bara ett spel som jag känner till som klarar detta på ett bra sätt* och det är mitt eget regelsystem till Mutant.

*Bra sätt har här betydelsen det jag gillar.

 

[Organ]

Kompromissa.

Kör två parallella kampanjer, en enligt din modell med mer "seriöst" spelande, och en lite mer lättsam i den stil som mer tilltalar din polare.

Eller nått.

/Anders

 

[Krille]

"Tar man rollspel på allvar så spelar man rollspel av fel anledning", fick jag höra idag. Och detta från en spelare som är med i min kampanj som jag jobbar på. Kändes skitkul, verkligen.

Tja, det blir ju faktiskt inte bättre av att han har rätt, ur sin synvinkel.

En sak som jag slås av är att du mest plockar fram dåliga sidor med den andra sidans spelsätt, vilket ju ger intrycket att hans sätt är "sämre" trots att du inte vill säga det. Har du försökt att se på ditt eget sätt att spela ur hans synvinkel, och ta fram vad som är dåligt med ditt sätt att spela ur den synvinkel, samt förstås ta fram vad som är bra med hans? Det kan kanske ge en insikt som kan hjälpa er att överbrygga klyftan.

Jag skulle än en gång vilja rekommendera "Robin's Laws for Good Game-mastering". Det är en av de få avhandlingar om spelledande som faktiskt tar upp det som motiverar folk att spela rollspel och använder det för att öka engagemanget i rollspelet.

Som personlig ankedot så tar jag rollspel på allvar - jag investerade till och med 40 papp i mitt rollspelande - men jag tillhör nog ändå mer hans falang än din. Det finns fler sätt än ett att ta saker på allvar. Ett sätt är att ha roligt. Ett annat sätt är att investera tokmycket pengar. Ett tredje är att minska på flamset. Men allihopa är att ta rollspelet på allvar, på sitt sätt.

 

[Bunny]

Urvattnat konsensusrollspel

"En sak som jag slås av är att du mest plockar fram dåliga sidor med den andra sidans spelsätt, vilket ju ger intrycket att hans sätt är "sämre" trots att du inte vill säga det."

Men spelaren är ju helt klart sämre. Krank redogör för sin typ av rollspelande, och utifrån sin subjektiva utgångspunkt är denna specifika spelare just sämre. Jag har inte läst Robin Laws alster, men var gång du nämner honom här på forumet - och det har blivit ett par gånger - får jag uppfattningen att han förespråkar någon slags naivt "låt gå"-spelande. "Med en axelryckning och lite vaselin går det nog!", typ. Som om alla speltyper vore kompatibla. Som om inte vissa kompromisser snarare leder till en urvattnad upplevelser för alla, och inte till att alla får ta plats och ha roligt (kramkalas!). Som om speledaren ska skippa att ha en mer avancerad vision av sitt spelledande än "så länge jag har en strid åt Joppe och lite emo åt Stina blir allt jättebra." Nu drar jag det hela till sin spets, men det tycker jag är rolit.

Robin Laws tycks inte komma med en lösning åt denna typ av spelledare och spelare, snarare verkar han avskriva dem. Jag tycker en spelledare med en vision är jätteballt. Det går så långt att jag kan kompromissa med min egen smak för att få ta del av kakan (typ att spela rollspel som jag annars inte skulle se åt). Jag spelar och spelleder dessutom många gånger bättre i rätt sorts spelgrupp. En hårdare driven vision ska givetvis söka mera efter att entusiasmera än att kompromissa, men misslyckas det första har man ett problem som inte alltid kan lösas med det andra. Alla spelgrupper är inte skapade att funka, oavsett hur mycket nonsensbetonat gäsplir man ger sig in på. Jag är smärtsamt medveten om att man inte alltid har urval nog att handplocka sin spelgrupp - så kranks problem fortsätter vara ett problem, trots Robin Laws goda råd.

 

[krank]

En sak som jag slås av är att du mest plockar fram dåliga sidor med den andra sidans spelsätt, vilket ju ger intrycket att hans sätt är "sämre" trots att du inte vill säga det.

Eh, faktum är att jag helt enkelt använt hans ord när jag beskrivit hans spelsätt...

 

[krank]

Kör två parallella kampanjer, en enligt din modell med mer "seriöst" spelande, och en lite mer lättsam i den stil som mer tilltalar din polare.

Det är lite det som är planen; problemet är väl att jag har svårt att motivera mig att spelleda lättsamma kampanjer.

 

[Krille]

Eh, faktum är att jag helt enkelt använt hans ord när jag beskrivit hans spelsätt...

Även när du säger det här?

Han (som nu får representera falangen) testar sällan nya roller, vill sällan ge rollerna något djup, och tröttnar snabbt om det inte är minst 1-2 strider per spelmöte.

Sen kanske det bara är jag, men jag uppfattar nästan hans cittattecken - kanske på grund av att du inte använder citattecken när du beskriver din egen stil - som nästan lite föraktfullt, med en liten talande paus före och efter termen samtidigt som du gör citattecken-gesten.

Hur skulle han beskriva din spelstil, inklusive samma citattecken? Och hur skulle du beskriva hans spelstil i så positiva ordalag som möjligt?

 

[Rising]

Det är alltid jättesvårt att göra saker ihop, om man har olika anspråk.

Dr. Phil (ha ha, fan vad skönt det känns att referera till honom) berättade en gång om hur han och hans fru spelade tennis dubbel. Både han och hans fru spelar mycket tennis - men de har helt olika spelsätt; själv är han helt inställd på det sportsliga, medan hon ser det som en social, rolig grej. Och Dr. Phil berättade att de grälade så mycket på varandra under matchen att det nästan blev löjligt. De bestämde sig sedan för att aldrig spela tennis tillsammans igen, för äktenskapets skull.

Jag personligen tror att "tennis" var en metafor för "sex", men... öh, vänta...

Så... tja, det är svårt att lösa. Man kan:

1. Kompromissa och spela någon sorts mellanting (vilket jag inte tror på för ett ögonblick).
2. Leta efter en tredje form som båda gillar. Typ stenhård problemlösning eller samberättande a la munchaussen. Det är omöjligt för mig att avgöra om något sådant finns för er två.
3. Blanda, precis som Organ redan föreslagit. Att varva lättsamt socialt spel med den sortens spel du vill köra. Det är en fantastisk lösning om ni båda är tillräckligt mogna - men risken finns att någon av er medvetet saboterar den andres sessioner genom att inte ens anstränga sig att spela på den andres sätt. Jag ser det som riskfyllt.
4. Starta nya rollspelsgrupper, och leta efter nya spelare för att fylla ut dem som inte vill spela på det ena eller det andra sättet. Vi körde så i min gamla spelförening Strengnensis: Jag, och några med mig, kunde spela alla sorters rollspel med alla typer av spelare och alla typer av spelstilar - medan det fanns andra som enbart deltog i vissa typer av sessioner. Det är också bra, om än svårt att lyckas med om man inte är många.

 

[krank]

Hur skulle han beskriva din spelstil, inklusive samma citattecken? Och hur skulle du beskriva hans spelstil i så positiva ordalag som möjligt?

Jag gissar att han skulle beskriva det som att jag tar rollspel på "blodigt jävla allvar" och att jag vill att det ska bli skola av alltihop, inte det minsta flödande och naturligt. Ska man göra något på fritiden så ska man väl göra det för att man tycker är roligt...


Och jag... Hm. Jag har nog faktiskt svårt att beskriva hans spelstil i direkt positiva ordalag.

Jodå - jag tycker illa om hans spelstil (och spelarstil). Däremot anser jag inte att den är "sämre" än min. Förstår du skillnaden? Han får gärna spela så, men det är helt enkelt inte min kopp té. Jag spelar ogärna på det viset, men han får gärna göra det - så länge det inte stör mig som vare sig spelare eller spelledare.

 

[Krille]

Re: Urvattnat konsensusrollspel

Jag har inte läst Robin Laws alster

Då tycker jag att du ska göra det.

men var gång du nämner honom här på forumet - och det har blivit ett par gånger - får jag uppfattningen att han förespråkar någon slags naivt "låt gå"-spelande. "Med en axelryckning och lite vaselin går det nog!", typ.

Skyll det mer på min oförmåga att referera hans teori på en begränsad plats, än på teorin eller dess upphovsman. Med tanke på hur hårt visionsmässigt exempelvis Feng Shui (samma upphovsman) är drivet så skulle jag bli förvånad över om visionen inte går att knyta samman med teorin.

Trots allt, Robin Laws bygger sin tes på "rollspel ska vara till så stort nöje som möjligt för så många deltagare som möjligt", och jag tycker knappast att "urvattnad upplevelse för alla" rimmar med den modellen. Så om du drog det till sin spets så drog du för långt och missade "så stort nöje som möjligt" när du fokuserade på "för så många deltagare som möjligt".

 

[Flurtis]

Som så många redan har påpekat så är det svårt att mixa extrema spelstilar (Vilket uppenbarligen är onödvändig information till alla här, men ändå). Men jag får intrycket av att du vill vara seriös i din kampanj och inte känner motivation till att köra lättsamma "kampanjer".

Jag har följt några av dina inlägg dom senaste månaderna just därför att jag liksom du lirar samma spel för tillfället: Adventure. Du har även nämnt CoC och Hellboy. Alla tre spelen kräver (enligt mig) rätt så mycket engagemang från SL (i alla fall Adventure och CoC, har inte lirat Hellboy) och bör spelas (Enligt mig igen) någorlunda seriöst för att rätt känsla skall uppnås. Därför förstår jag ditt problem.

Ni kanske skulle testa något annat spel som har en liten mer lättsam "klang"? Vissa spel passar vissa spelstilar liksom.

När jag spelleder så strävar jag alltid att bli så bra SL som möjligt. Jag anser att om spelupplevelsen blir bra för hela gruppen så blir den som bäst. Ibland misslyckas det ibland blir det succé.

Ett motivationstips här skulle ju vara att du ser detta som en "begränsning" i ditt eget spelledande som måste överkommas. Precis som med allt. Det är ju egentligen enda sättet att utvecklas. Jag menar liksom ingen är perfekt och om du vill utveckla dig själv som SL så kan det kanske va en idé att försöka motivera dig själv till mer lättsamma spelsessioner.

Om jag låter "besserwizzer" i det här inlägget så ber jag om ursäkt. Jag har läst många av dina inlägg angående Adventure och tagit mycket inspiration ifrån dom till min egen kampanj, så jag tvivlar inte ett dug på din SL förmåga.

//Flurtis som hoppas att krank tar inlägget på rätt sätt.

 

[Johan K]

Yepp, det är svårt att jämka när man har olika syn på vad man vill med sitt spelande & spelledande.Det håller jag helt med dig om !!
Än svårare kanjag tämnka mig om man har olika spelar i sin grupp, det gör det inte lättare. Så att säga.
Hr väll inga svar egentlgien, men kanske som man skulle tänka sig att man kör lite oliak stilar på mötena. Att man ibland tillåter lite flamms & trams & ibland så ör man helseriöst rakt igenom. Tror du att det skule funka i er grupp ?

 

[krank]

Alla tre spelen kräver (enligt mig) rätt så mycket engagemang från SL (i alla fall Adventure och CoC, har inte lirat Hellboy) och bör spelas (Enligt mig igen) någorlunda seriöst för att rätt känsla skall uppnås. Därför förstår jag ditt problem.

Mjo, exakt. Som fotnot - jag spelleder Hellboy, med reglerna från Adventure! ...

Ni kanske skulle testa något annat spel som har en liten mer lättsam "klang"?

Mjo, jag funderar på en Supergänget"kampanj" som ska vara ytterst lättsam. Fast där har jag svårt att komma på idéer...

 

[Bunny]

Re: Urvattnat konsensusrollspel

"Då tycker jag att du ska göra det."

Ok, jag gick just och funderade på om det var vad du försöker kommunicera.

"Med tanke på hur hårt visionsmässigt exempelvis Feng Shui (samma upphovsman) är drivet så skulle jag bli förvånad över om visionen inte går att knyta samman med teorin."

Jo, ja, men... jag pratar ju uteslutande om spelledare med visioner, inte spelskapare - och Feng Shui är knappast hårt nichat på det sätt som jag tror krank efterfrågar. Nu tror jag att jag håller på att glida från ämnet dock.

 

[walium]

"Det är lite det som är planen; problemet är väl att jag har svårt att motivera mig att spelleda lättsamma kampanjer."

Lägg ner mindre arbete på dem då och leta fram mer självspelande kampanjteman och rollspel. Som "Supergänget" till exempel.

Dessutom tycker jag att du ska bestämma dig för om du bara vill beklaga dig över livets orättvisor eller om du faktiskt vill lösa ditt dilemma. Råd är bortkastade om du bara vill ha sympati.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har inga råd, däremot sympati. Jag har varit med om samma sak (om än inte med samma uppdelning), och vet att det är fruktansvärt irriterande med en liten grupp spelare som inte kan komma överens om en spelstil. För mig löste det sig med att jag till sist hittade en annan spelgrupp, men det är ju knappast något alla kan göra. Det enda tips jag har är att lajva och åka på konvent, för det är så man hittar nytt folk att spela med.

 

[krank]

Dessutom tycker jag att du ska bestämma dig för om du bara vill beklaga dig över livets orättvisor eller om du faktiskt vill lösa ditt dilemma. Råd är bortkastade om du bara vill ha sympati.

Både och, var liksom poängen.

Jag är tacksam för alla råd - problemet är väl att de flesta råd jag fått här antingen testats eller helt enkelt funnits vara... mindre tilltalande.

Min plan är, som jag skrev, att starta en Supergängetkampanj - problemet är att all min inspiration just nu är av antingen Hellboy- eller CoC-typ (och därmed också mycket inriktat på "seriöst" rollspelande).