Nekromanti Kärlek mellan rollpersoner

[ripperdoc]

I diskussionen nedan om vad man upplevt i rollspel, vill uppleva och inte vill uppleva verkade det vara många som ville uppleva kärlek mellan rollpersoner. Jag med flera tyckte att det vore ett utmärkt diskussionsämne. (Har det inte tagits upp förut? Iaf inte enligt mina sökningar, men tipsa mig gärna om andra trådar som tar upp detta konkret).

Alltså, hur kan man dels få fram kärlek mellan rollpersoner, dels gestalta den. Jag ska börja med att ta de enkla förslagen så att ni slipper komma med dem:

Att skapa kärlek mellan rollpersoner kan lösas på det enkla sättet att båda rollpersonerna älskar varandra vid spelstart. Det är inte särskilt svårt att knåpa ner texten "Kär i Adam" på rollpersonen Eva. Man skjuter då upp alla ev. problem till gestaltandet. En annan metod är att helt enkelt, off-game, komma överens om att två rollpersoner skall bli kära i varandra, ex. som överenskommelse mellan spelare eller som ett beslut av spelledaren. Jag är inte intresserad av dessa metoder. Jag vill, i möjligaste mån, få någon känsla av samhörighet att växa fram hos rollpersonerna via deras gestaltning som får det att verka som kärlek. Visst, illusionen blir aldrig total. Det krävs att båda spelarna är beredda att låta sina rollpersoner att kära ned sig och det är också sannolikt att det förr eller senare krävs någon slags överenskommelse, att man säger "Okej, vid det här laget verkar det som om våra rollpersoner blivit kära i varandra. Hur ska vi hantera det?".

Så, vad har ni för tips? Hur kan på ett snyggt sätt gestalta kärlek mellan rollpersoner? Hur kan två spelare komma överens om kärlek mellan deras personer? Hur syns det att den växer fram i spelet (annat än på rollpersonernas beteenden)? Hur kan man kanske "lura" in spelarna i situationer som leder till kärlek mellan rollpersoner? Hur kan man "hinta" spelarna att det är dags för kärlek? Etc, etc. Alla tips uppskattas.

/RipperDoc - som likt många andra aldrig riktigt fått till kärlek mellan rollpersoner

 

[Pendragon]

Jag har aldrig rollspelat kärlek till en annan rollperson, däremot har jag gjort mitt yttersta för att få omkull en... Jag menar, vem kan motstå en from nunnenovis... *ahem*

Synd att vi blev vampyrer och så på vägen, det var ytterst... distraherande.

/Joel - som inte gillade att den kampanjen rann ut i sanden.

 

[Wictor]

För det första så krävs nog väldigt skickligt spelande från bägge parter för att det inte bara ska bli pinsamt och larvigt. Sen tror jag att det underlättar om de två som spelar faktiskt är av olika kön, exempelvis så är det nog svårt för Christoffer att realistiskt skildra att hans karaktär känner sig attraherad av Bos karaktär när de spelar med varandra, särskilt när Bo helt saknar förmåga att spela sin karaktär som en attraktiv kvinna med leende och röst etc, trots att hon har jättehög karisma.

Bäst lämpade att spela kärlek mellan karaktärer måste nog de som faktiskt är ett par vara, men det säger väl sig självt, de behöver ju inte spela särskilt mycket.

Det största hindret med att spela kärlek mellan karaktärer är väl att rollspelhobbyn är tämligen mansdominerad, man vill inte gärna spela förälskad i sin kompis eller hur man ska uttrycka det. Jag har bland annat spelat i en kampanj där vår SL försökte spela glädjeflickor som skulle "locka oss i fördärvet", problemet var att vi inte alls kände oss särskilt lockade, snarare avtända och det hela mynnade ut i skratt. Men de problem jag beskrivit här är till stor del sammankopplade med problemen att spela det motsatta könet, jag har liksom tagit för givet att det inte finns så jättemånga rollspelande kvinnor och inte alls gett mig in på homosexuell kärlek i rollspel.

Men det är mina tankar i alla fall, detta är en tråd jag skulle vilja höra lite fler människors åsikter på faktiskt.

 

[w176]

Kärlek mellan rollpersoner funkar

Nå jag kan knappast säga annat än att jag är en van spelare när det gäller kärlek. Jag har spelat på det relativt mycket eller konstant den senaste året halvåret, lajvat det och vant mig vi det.

Själv har jag svårt att förstå homofobi argumentet, eller har själv inte upplevt det som ett problem. Jag har rollspelat hetor sexuell relation med en annan tjej som hade en manlig karaktär och en lesbisk relation med en kille som hade kvinnlig karaktär och på lajv förfört tjejer.
Och det har funkat.
I och för sig är det väl som folk brukar säga om killar och tjejer om homofobi, det är bra mycket mer okej för en tjej att fyllehångla med en annan tjej för kul skull än om två killar skulle göra motsvarade, Och sådant spökar säkert i kulisserna.
Men som sagt, i min erfarenhet har det funkat trots samma/olika kön.

Jag har varit med att spela på ett lajv där man har fått kärleksintriger (vilka arrangörer ofta är ganska lösa på, man måste inte spela på dem, utan det är en uppmaning om personkemin funkar. Då det krävs att personkemin stämmer något så när och en modig eller erfaren lajvare). Och det har känna lite krystat och inte funkat i 2/3 av fallen, men då har man helt enkelt släpp det och låtigt de rinna ut i sanden.
De fall där det har funkat har det varit väldigt stämningsfullt både för egen del och för andra spelare.

Sedan har jag även vid ett ställe haft en (in) spontanromans på lajv med två riddare i ett triangeldrama med min lilla manipulativa adelsdam. Sedan har det självklart också funnits gånger med ren off attraktion som synts i spelet med det är lite andra vägen runt.

I bordsrollspel och textrollspel har jag faktiskt spelat bra mycket mer på kärleksintriger än på lajv, och det tillför djävulskt mycket till spelet. (Just nu är den smått insestiösa relationen mellan min våldsamma bordelinekaraktär Tanna med den överdeprimerade odöda nekromatikern Samael vilka alltid talar om varan som bror och syster, vilken egentligen är en vidare utvecklig ut olycksbroder resp. då de både fann tröst i att den andra kunde förstå deras känslor (vars spelare för övrigt är kvinna).

Nå stunt samma, slut på exemplen. I min erfarenhet är det enklaste sättet att få naturliga och spontana kärleksrelationer mellan karartärerna att hela tiden ha lite spel på den nivån med alla karaktärer i sexuell preferens. Har man hela tiden lite sexuella undertoner i spelet på samma sätt som det finns i vardagen finns grogrund för kärleksrelationer mellan karaktärer.
Klarar man att spela på vänskap och sedan lägger till en sexuellitet eller en attraktion åt det håller dimension på det så har man kärlek typ. Eller egentligen krävs det inte så mycket sexualitet utan helt enkelt en vänskaps relation mellan två karaktärer av sexuell preferens så har man en kärleksrelation typ även om man inte behöva skildra mer än att folk står och håller handen, lutar sig mot varandra eller lufter upp varandra aningen mer känsligt än när man normalt sett slänger upp en skadad karaktär på axeln.

Passar två karaktärer ihop eller en situation för en sådan dimension för spelet känner man och fattar man det bara man har det i tankarna. Det kommer alltid delvis vara en överenskommelse mellan spelarna, osagd eller inte, men det är något dom behövs för att det ska funka. Trevar man sig fram, och märker att det här inte funkar eller det här vill jag/min motspelare inte spela på egentligen så skiter man i det. (Därmed inte sagt att en karaktör kan ha en obesvarad kärlek för en annan men detta kräver också till en viss del att både spelarna är med på det.)

 

[chrull]

För det första så krävs nog väldigt skickligt spelande från bägge parter för att det inte bara ska bli pinsamt och larvigt.

Jag har inte träffat en enda person som inte betett sig larvigt när den varit kär.
Det finns faktiskt inga som är så larviga som två nykära personer. ibland är det riktigt smärtsamt att umgås med dem just för att det beter sig så larvigt.

Och skickligt spelande? vadå? spela kär är inte svårare än att spela något annat.

De problem du beskriver verkar mer ha med mognad att göra än rollspelsvana. Det finns ju folk som är säkra på att två killar som kramas måste vara bögar och att bögar är äckliga människor som borde skjutas. Med sådana medspelare blir det nog inte lätt för två killar att rollspela en kärleksrelation. som tur var så finns det vettigare människor också

chrull

 

[Rosen]

Sen tror jag att det underlättar om de två som spelar faktiskt är av olika kön, exempelvis så är det nog svårt för Christoffer att realistiskt skildra att hans karaktär känner sig attraherad av Bos karaktär när de spelar med varandra, särskilt när Bo helt saknar förmåga att spela sin karaktär som en attraktiv kvinna

Tycker inte det; jag har gjort det ett par gånger och upplevde det inte som speciellt svårt (inte ens när spelaren av fel kön också var ovanligt ful). I mina spelgrupper har det också hänt då och då att RP har haft romanser med SLP, och det är ju i stort sett samma sak - bara att spelaren utgörs av SL i det fallet.
Sen håller jag nog med Chrull här; kära personer är larviga, så om det blir larvigt i spel så gör det inget.

Ett tillägg, dock. Om RP/RP eller RP/SLP blir kära under spelets gång, och inte är det från början, är det bra för historien och den allmänna gruppdynamiken om man ser till att få in en bra inledning på det hela - nån händelse som öppnar deras ögon för varandra, eller en sjysst uppvaktning*, så att de inte bara plötsligt är ihop.
Rent storymässigt är det ofta bra att dra ut på inledningen lite så att de inte "får" varandra på en gång, utan har hinder som måste övervinnas (alla bra litterära romanser bygger ju på att de inblandade vill ha varandra men nånting är ivägen).

* Mitt paradexempel på sjysst uppvaktning är från vår WFRP-kampanj. RP:na kom till en alvby efter att ha utplånat en lokal fasa i trakten, och inbjöds att stanna där några dygn. En ung krigare såg min alvtjej-RP och fattade tycke, så han stack ut i skogen. På kvällen kom han tillbaks med en vit vildhäst som han fångat och tämjt, och överlämnade som gåva till henne...

Bäst lämpade att spela kärlek mellan karaktärer måste nog de som faktiskt är ett par vara, men det säger väl sig självt, de behöver ju inte spela särskilt mycket.

Jag har å andra sidan sett exempel på när det blivit ett hinder om deras RP inte ska vara kära - för många verkar det vara svårare att fejka icke-kärlek än motsatsen (i ett fall skulle den enas RP egentligen vara starkt lojal, om än inte kär, till en helt annan person, men med tiden ignorerade hon det alltmer och favoriserade sin pojkväns RP istället).

--
Åke

 

[chrull]

what is love?

Jag har rollspelat kärlek flera gånger.

I ett fall så var det en homosexuell relation mellan två killar med radikala åsikter i mutant 2090. Min rollperson var homo och min kamrat Fs rollperson var Bi. Detta ledde till en hel del svartsjuka. Det var kul, men vi spelade inte fler än kanske tre gånger så särskilt mycket utrymme fick vi inte.
Den gången hade jag och F kommit överrens om det hela innan, utan att berätta något för någon annan. Det var lite dumt tror jag

En annan gång i en neotech-kampanj så var könsfördelningen bland spelarna och rollpersonerna 2-2. En hetereosexuell kärleksrelation dök upp ganska snabbt. Jag var inte en av dem. Min rollperson som var en ganska socialt misslyckad människa blev väldigt avundsjuk på hans mycket mer framgångsrika kamrat så han i panik försökte inleda en relation med den andra kvinnan.
Hon tyckte mest synd om honom och det hela ledde till en alkoholstinn kväll, lite sexdroger och en våldtäkt. Och alla var överrens om att det kunde vara slutet på den kampanjen. De två andra rollpersonerna har dock fortsatt senare, och har en väldigt lustigt förhållande. De utrycker aldrig sina känslor öppet eller knappt ens privat. De mest bor tillsammans som två vänner. Med en sporadisk sexuell relation. Deras kärlek har dock bevisats flera gånger då de gör exakt vad som helst för att rädda varandra ur en knipa.
I de här fallen kom vi inte överrens om något alls. det bara växte fram för att det verkade passande och roligt.

En annan relation uppstod ur ett herre-slav-förhållande. (mannen köpte en kvinnlig slav och de inledde en kärleksrelation senare. inget rollspel.se alltså.)
Där hade ingen heller planerat något, men det var samma spelare som hade förhållandet i neotech-kampanjen och det var kort därefter. de hade väl vanan inne eller något.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>

Personligen tycker jag kärlek och relation i rollspel är roligast om de får dyka upp själv. Planerade är inte alls lika roligt.

Sen tycker jag att man inte ska hänga upp sig på vanliga kärleksförhållanden. Kärlek kan vara så mycket mer än man-kvinna=barn. Och nu är det inte homorelationer jag tänker på. Syskonkärlek och kärleken till en kamrat är bara två exempel. Ni kan säkert komma på fler.

 

[ripperdoc]

Re: what is love?

Personligen tycker jag kärlek och relation i rollspel är roligast om de får dyka upp själv. Planerade är inte alls lika roligt.

Jo, jag håller självfallet med. Problemet kan väl vara att vå rollpersoner kan hålla på och gulla med varandra i all evighet, flörta, etc men det krävs ofta ett beslut från båda spelarna om att det ska bli en kärleksrelation. Hur kan man som spelledare påverka i dessa beslut? Kan man inte påverka så är det ju helt upp till spelarna att själva bestämma om det är dramaturgiskt riktigt att bli kära eller liknande, men som spelledare vill man ju kunna styra mer än så ibland. Vad finns det för metoder för att leda in spelarna i rätt fålla?

Sen tycker jag att man inte ska hänga upp sig på vanliga kärleksförhållanden. Kärlek kan vara så mycket mer än man-kvinna=barn. Och nu är det inte homorelationer jag tänker på. Syskonkärlek och kärleken till en kamrat är bara två exempel. Ni kan säkert komma på fler.

Mycket sant. Jag ville inte heller hänga upp mig på någon typ av förhållanden. Jag nämner ju aldrig kön i mitt inlägg (väl?) medan andra som svarat i den här tråden direkt tog upp problemen med att spela relationer mellan två killar. Jag var dock mer intresserad hur man får relationen att dyka upp, och det stämmer knappast på syskonrelationer och vänskapsrelationer är ofta så luddiga att det är svårt att veta om de finns med i spelet eller inte. Jag menar, det enklaste tecknet på vänskap är att vännerna spenderar mycket tid med varandra (frivilligt) vilket ju redan är fallet med de flesta karaktärsgrupper. Så, hur initierar man relationer.

Sist, för att haka på homofobdelen av det här ämnet. Personligen tycker jag man kan kombinera vilka kön och läggningar som helst hos både RP och spelare. Men det gör inte problemet med "spelarhomofobi" mindre om man vill ha en kärleksrelation mellan två manliga spelares rollpersoner där spelarna kanske tycker det är en knepig situation eller bara är ovana vid konceptet. Hur kan man leda dem rätt utan att det blir fånigt eller tråkigt?

/RipperDoc - som mest vill gallra upp lite kunskap i rollspelsrelationer här på forumet

 

[Krille]

Rätt fålla?

"Men det gör inte problemet med "spelarhomofobi" mindre om man vill ha en kärleksrelation mellan två manliga spelares rollpersoner där spelarna kanske tycker det är en knepig situation eller bara är ovana vid konceptet. Hur kan man leda dem rätt utan att det blir fånigt eller tråkigt?"

"Rätt"?

Det som slår mig är att de som inte har problem i den här tråden är mogna och vuxna människor som är säkra i sin sexuella identitet. De klarar sig ofta rätt bra på egen hand.

Problemet med homofobin ligger snarare hos de yngre spelarna, som ännu inte är på det klara med sin sexuella identitet. För dem handlar det inte så ofta om "homofobi", som rädsla för hur man själv uppfattas. Med tanke på att "bög" inte används som en identifierande term om sexuell läggning utan som skällsord så kan man förstå om en ung och osäker person är ytterst tveksam till att leva ut någon kärleksrelation till någon av samma kön, även om det bara är på låtsas. Jag tror att många hämmas av en undermedveten tanke: "tänk om folk tror att jag är bög?", eller snarare "tänk om folk börjar kalla mig för bög?". Huruvida det stämmer eller inte har inte med saken att göra: kom ihåg att "bög" är ett skällsord i allmänt språkbruk. Det är skällsordet och bruket av det som man är rädd för, inte sin sexuella läggning.

I det läget finns det inget "rätt". Det gör mer skada än nytta att försöka tvinga spelarna in i något. Fållan är då definitivt fel. Vill de inte, respektera det. Och om deras motvilja sabbar din ståry... tja, trist för dig.

 

[chrull]

Re: what is love?

Jo, jag håller självfallet med. Problemet kan väl vara att vå rollpersoner kan hålla på och gulla med varandra i all evighet, flörta, etc men det krävs ofta ett beslut från båda spelarna om att det ska bli en kärleksrelation.

Herregud. vad har du för spelare?
sånt beslutar man ju själv. "vill min rollperson ha en relation med den här rollpersonen? ... JA!" då kör man. Om kärleksrelationer är kul i rollspel så är MISSLYCKADE, MISSUPPFATTADE och FÖRSTÖRDA kärleksrelationer ännu roligare.
Precis som i verkliga livet får man väl chansa lite. det är dessutom mycket lättare att chansa, kära ner sig, göra slut och flytta ihop i rollspel än i verkliga livet. Att komma överens om att "vi ska bli kära" känns faktiskt plötsligt mycket trist. En sak är det att innan spelet börjar komma överrens om att "vi ÄR kära". men då pratar vi ju om något annat tror jag.

Mycket sant. Jag ville inte heller hänga upp mig på någon typ av förhållanden. Jag nämner ju aldrig kön i mitt inlägg (väl?) medan andra som svarat i den här tråden direkt tog upp problemen med att spela relationer mellan två killar.

Men det var ju precis det jag INTE ville göra. Jag tycker bara det finns en hang-up på sexuella kärleksrelationer i den här tråden. må det vara kvinna-man, man-man eller kvinna-kvinna. Det finns andra relationer där kärlek är det viktiga. Och dom är ännu svårare att få igång. Visst är de flesta karaktärsgrupper redan vänner. Men ÄKTA vänskap är något helt annat.
Den kärlek som kan uppstå mellan syskon är väl något liknande.

Men sånt är det ingen som pratar om. Alla (inte bara här, utan i vårt samhälle i stort) pratar bara om sex och förhållanden. Sånt vi får stå ut med att höra dagligen timme efter timme. Hur man som spelare får igång sånt i rollspel känns faktist rätt lätt eftersom alla är experter på förhållanden efter kvällspressen bilagor.

Som spelledare däremot? Tja. fråga om inte nån skulle tycka det skulle vara kul att pröva? Många spelare har nog inte ens tänkt tanken.

chrull

 

[Storuggla]

Re: what is love?

"Jag har rollspelat kärlek flera gånger."

Menar du att din karaktärs trånande efter min i WFRP inte är kärlek alltså? Jaha, där ser man!


Storuggla, familjefest?

 

[chrull]

va?

... var påstod jag att det inte var det?

 

[Johan K]

Skulle nog tro att en av lösningarna helt enkelt är att spela fram att man blir kär mellan karaktärerna. Att push på det hela tror jag bara blir fel & kan lät bli oseriöst, tyvärr.
Hur man gestaltar det...
Tjaa, kan tänka mig att gestaltar det som allt anant, fasten just det här är kanske lite svårare.. Tror jag iaf, har inte sådär jättestor erfarenhet av detta..

 

[Krille]

Rollspel.se

"mannen köpte en kvinnlig slav och de inledde en kärleksrelation senare. inget rollspel.se alltså."

Kommentaren blir synnerligen rolig om man faktiskt besöker http://www.rollspel.se...

Hint: domänen pekar inte på samma ställe numera.

 

[chrull]

Re: Rollspel.se

jag vet. men jag tänkte att folk skulle förstå ändå.

men om det inte var någon som inte inte fattade så menade jag inte med rollspel.se inte inte bdsm.

Och om du inte fattar tjusningen med trippla negationer så kommer du aldrig få åka till Molvanien.

 

[Foggmock]

Precis som chrull säger verkar fokus ligga på sexuella relationer. I vår Star Warskampanj skulle jag vilja säga att det fanns kärlek mellan Zharta och Fandomar (som är en Ithorian med allt vad det innebär) som efter sin brottsliga bana som något av en Bonnie-and-Clydekopia lugnade ner sig och ... hrm.. "tog värvning" i Republikens säkerhetsstyrkor. Inget som spelades ut, men det fanns där, trots att de var stenhårda actionhjältar mer eller mindre så brydde de sig om varandra.

Nu i veckan spelade jag Eon, och efter ett halvt oseriöst förslag till en av spelarna nappade han och gjorde min bror, som var trubadur. Trots att han ställde till det för oss (där "oss" är en baron till och inga fler) så är han ändå min bror, och han har hängt efter mig sen jag lämnade familjehemmet. Han stjäl all uppmärksamhet och det tycker Hedaiel är ganska skönt.

Nå, båda dessa har kommit fram helt naturligt och inget jag har ansträngt mig för att fixa, typ "nu ska jag bli gullegosvän med den där gröna slemmiga saken som skjuter på allt som rör sig" utan en naturlig rollutveckling. Att pådyvla någon det här är svårt. Dels kanske inte personen alls är intresserad av den biten av gestaltandet av sin rollperson, dels kanske han har andra planer, dels kanske han själv är inne i en trasslig relation/kärlekshistoria så att man sårar honom genom att försöka spela på det.

Att det inte växer på fler ställen tror jag beror på att motparten inte ens har tänkt igenom möjligheten för dennes rollperson att bli förälskad, och fattar alltså inte hintarna man lägger ut själv. Och hintar är dåliga av just den anledningen, det är inte alls säkert att man plockar upp dem. Samtidigt är det för SL det bästa sättet, att hinta, tala om känslor etc, för en framkallad kärleksrelation blir aldrig lika rolig. Det ska vara lite trevande och missförstånd etc, precis som i verkligheten.

 

[GrottrolletNaug]

Been there, done that.

Yup. Jag spelade en kvinnlig karaktär som ramlade in i en kärlekshistoria med en annan spelares RP (han var en man, som spelade en man om någon undrar). Det funkade väldigt bra och vi hade en hel del intressanta motsättningar som man kunde bygga jättebra drama på. Synd är bara att kampanjen är islagd på grund av omständigheter.

Jag ser mig förvisso inte som expert på hur kärlek mellan RPer uppstår, men jag några saker kan jag säga som verkar vettiga. Först och främst kommer ingenting funka om inte båda spelarna har ett intresse i att låta sin RPer bli förälskade i varandra. Efter det, så måste ett initiativ uppstå. Någon av spelarna måste ta det första steget, precis som i vilken vanlig irl-kärlek som helst. I mitt fall så hade jag bestämt sedan tidigare att jag skulle låta min RP försöka förföra en av de andra RPerna, för det hade jag aldrig provat förut. Det funkade, och blev riktigt bra till och med

Men... någonting man kan säga om kärlekshistorier. De är som mest intressanta när det finns motsättningar. När det finns något hinder för deras kärlek som man måste komma över. Liksom, hur kul vore Romeo och Julia om föräldrarna sa "Vi kommer bli bästa vänner. Gift er ni och ta alla dom här fina bröllopspresenterna"? Den skulle bli dödstrist. Ingen tycker om Familjen Bra-storysar. Det måste finnas en motsättning någon stans. Förbjuden kärlek är en klassiker, men även personliga problem som hindrar kärleken kan ge bra drama. Triangeldramor är också väldigt bra (vilket är anledningen till att de är så flitigt använda).


/Naug

 

[ripperdoc]

Re: Rätt fålla?

I det läget finns det inget "rätt". Det gör mer skada än nytta att försöka tvinga spelarna in i något. Fållan är då definitivt fel. Vill de inte, respektera det. Och om deras motvilja sabbar din ståry... tja, trist för dig.

Du kanske missförstår mig eller gissar något om mig eller min spelgrupp, eller så har vi ganska olika syn på det. Självklart kan man inte tvinga spelare att spela på ett visst sätt - och det blir aldrig bra om man gör det. Men man kan fortfarande leda spelarna i någon riktning - det är ju ens uppgift som spelledare. Jag tror att många spelare, iaf de jag spelat med, varken är homofober eller omogna. Men att spela kärlek mellan två manliga spelare (t.ex.) kan uppfattas som besvärligt, ovant och potentiellt fånigt om man inte redan spelat mycket sådant i grppen (att bryta isen, s.a.s). Man vet inte vilka reaktioner det får, alltså undviker man det. Och då är det väldigt svårt att få fram spontankärlek mellan rollpersoner, som jag och chrull var enade om att man skulle sträva efter. Alltså, hur kan man visa spelarna "Titta här, det är inte så farligt" eller på annat sätt ge dem en enkel eller självklart sätt att börja spela förälskad oavsett könen på spelarna. Att få en person som verkligen är homofob eller omogen på området att plötsligt spela ex. homosexuell är förstås mycket svårare och tar lång tid, men det var inte heller främst det jag frågade efter.

Jag är inte ute efter en guidebok för egen del eller för någon annans. Jag vill bara att tips luftas för forumet och att folk som läser det ska ha chansen att nappa åt sig något av dem.

/RipperDoc - som tycker att forumet trots allt är ganska fattigt på bra tips

 

[Pendragon]

Re: what is love?

kärleken till en kamrat

Det där är stenkört. Frodo och Sam har bevisat bortom allt tvivel att 75% av alla människor kommer tolka det som homoerotik...

Äh va fan... det är dags jag ser till att skildra en riktigt djup manlig viktoriansk manlig vänskap för att krossa myterna.
Det ska inte behöva bli Fight Club för att manlig vänskap inte ska klassas som homoerotik.

/Joel - tillhör de resterande 25 procenten, och såg heller ingen homoerotik i "Pirates of the Carribean" eller "Troja" (även om den hade varit på sin plats i det senare).

Cousins. They were totally cousins.

 

[Troberg]

Re: Rätt fålla?

Det som slår mig är att de som inte har problem i den här tråden är mogna och vuxna människor som är säkra i sin sexuella identitet. De klarar sig ofta rätt bra på egen hand.

OK, jag ska undvika att kommentera den andra meningen, även om det skär i hjärtat på mig, speciellt med tanke på inlägget jag skrev för en stund sedan...

För min del så tror jag det är enklare än så. Jag är trygg i min sexualitet. Jag känner ingen homofobi (tvärtom så har jag en handfull vänner i det som jag i så fall skulle varit rädd för...).

När man spelare skräck så måste man sätta sig i en stämning där man triggar skräckresponsen i kroppen, får fart på adrenalinet. Man kan fixa det genom inlevelse i situationen och lite självsuggesion.

På samma sätt så tror jag att för att spela kärlek och sex så måste man trigga den responsen i kroppen. Man måste bli lite småtänd. Problemet för mig i det läget blir då att det inte funkar. Situationen triggar inte någon sådan respons. På samma sätt så skulle tex inte en kärlekshistoria mellan två karaktärer som är insektoider eller minotaurer funkat för mig, hur romantisk den än är, för den passar inte in i de mönster jag finner upphetsande. Jag har svårt att komma på fler exempel, de blir lätt lite väl far out, men ni förstår nog vad jag menar.

Det andra problemet jag ser är att man då för att inlevelsen ska funka ska trigga en viss upphetsningskänsla i kroppen så börjar man kanske bli lite väl personlig runt spelbordet. Även om det är en kvinnlig motspelerska så är jag inte säkert på om det alltid är lämpligt att leka för mycket på det området om man inte har något på gång utanför spelet också, det kan så lätt tolkas som påträngande, obehagligt eller på annat sätt olämpligt. Det kan lät bli att endera parten uppfattar det som om flirtandet lämnat spelet och kommit in i verkligheten och tycker att det går för långt, vilket om det vill sig illa kan ställa till problem i spelgruppen.

Personligen skulle jag nog föredra att bara spela förälskad i en NPC eller en spelarkaraktär vars spelare jag redan har en ömsesidig och bekräftad förälskelse med.