Krälek
"Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?"
Nej, det har jag aldrig sett fungera, jag tycker inte om det varken som spelare eller spelledare iaf. Jag skulle personligen aldrig skriva ett äventyr som "Snösaga" där en förälskelse står i centrum på det där viset. De måste komma naturligt och man kan inte förutsätta någonting som spelledare.
Det är en anledning till att jag tycker det är bäst om rollpersoner börjar som singlar. Då får rollpersonen välja sin egen partner istället för att vara gift med någon som de har noll kemi med.
Jag tycker det roligaste som spelledare är att framkalla känslor hos spelarna. Skräck, kärlek, humor och melankoli är mina fyra hörnstenar. Det intressanta är att man får använda ungefär samma trix för dem allihop. Ni vet, man kan inte bara säga "det kommer ett blodmonster mot dig som ser skitäckligt ut" och tro att spelarna skall bli rädda, och på samma sätt kan man inte bara stoppa in en snygg spelledarperson och tro att detta skall framkalla kärlek. Visst, rollpersonerna kan bli förälskade av sådana billiga trick, men det är snyggare om man lyckas spelleda det så att både spelaren och rollpersonen börjar fatta tycke för spelledarpersonen. Det är mitt mål, och verkligen inte så lätt alla gånger. (Det blir dock betydligt lättare om spelarna är med på noterna och -vill- bli förälskade)
---
Mina nybörjartips är: (rätt hemliga trick från djupet av min visdomskälla) Det är alltså hysch-pysch på hög nivå... Okej, är ni redo?
#1: Blyga och försynta rollspelande killar (som jag) är sååå förutsägbara. De är en spelartyp som gärna vill gestalta förälskade rollpersoner, och de kan man fiska upp med ett och samma bete varenda gång. De är Kermit-typen. Lite töntiga, lite snälla och lite roliga. Noll sex appeal. Vad de drömmer våta drömmar om är Miss Piggy-tjejer, alltså en typ av oåtkomliga kvinnor som av någon mer eller mindre outgrundlig anledning tycker om just dem av alla människor. Det handlar främst om att hitta ett ögonblick där det säger -klick- mellan spelledarpersonen och rollpersonen. Ett ögonblick där hon "väljer ut" honom. När han gör henne en tjänst, till exempel, när han står upp och försvarar henne mot någon skrävlande buse eller när han säger något som får henne att skratta. Gentlemannamässighet är också ett säkert kort, samt respekterande på lika vilkor; typ "lustigt, i vanliga fall brukar jag få skala potatisar eller tvätta kläder när jag är ute i fält, men här är jag med dig, och du räcker mig ett vapen och säger åt mig att ta första vakten... Heh... Du, förlåt för det jag sade på slottet. Jag menade ingenting av det där, jag trodde..." "Nejnej, kära du. Det är ingen fara. Jag har full förståelse för vad du är van vid och bla bla" osv. Där smäller det. Starka kvinnor med modersinstinkt, missförstådda hårda rebelltjejer, försynta kvinnor som inte litar på någon... Det finns tusen möjligheter på det här temat. Killen är speciell. Alla blyga killar vill vara speciella.
#2: Tuffa, gåpåiga killar med bättre självförtroende är svårare att spelleda kärlek med. De tar gärna och flörtar aktivt med sina rollpersoner också, men man får inte samma spänst mellan dem och sina spelledarpersoner om man börjar agera ut romantiska scener för snabbt. Här fungerar däremot tricket att spela svårfångad betydligt bättre. Den här sortens spelare är inte alls lika sugna på att bli "utvalda" sådär utan vidare av någon oklar anledning, utan de vill hellre få kämpa lite för det. De fungerar bäst ihop med tjejer som inte låter sig imponeras så lätt eller pojkflickor som hänger med i gänget som vilken kille som helst utan att fästa någon märkbar notis om rollpersonens ivriga flirtförsök. Jag brukar tänka på Han Solo och Leia. Det är en bra relation, eftersom de fungerar bra ihop medan äventyret pågår med övriga spelare runt bordet.
Det är förstås inte så här enkelt och man gestaltar förstås inte bara rollpersoner som är som en själv, men det här är mina utgångspunkter. När killar gestaltar tjejer tycker jag att de ofta går närmre "sin egen" personlighet i just den här frågan.
#3: När det gäller spelande tjejer är det svårare, för man känner sig så dum om man försökt vara så charmig man bara kan och får nobben med någon syrlig kommentar, typ "vilket svin, försöka den kommentaren på mig, va?"... Som tur är så gestaltar de flesta tjejer jag spelat med manliga rollpersoner, och då känns det bekvämare att skruva upp ens kvinnliga sidor istället. Att spela en förälskelse med en kvinnlig rollperson mot en kvinnlig spelare är lite lurigare än vanligt. Jag har inte mycket kunskap att ge, men våp och amazonbimbos går fetbort. Bäst är den sortens tjejer som den kvinnliga spelaren vanligtvis har som kompisar. Jag lånar en massa drag från dem. När det gäller de själva romantiska stunderna går de betydligt bättre att spela igenom med en tjej i spelgruppen. Annars är det lätt att det blir fnissigt av det hela.
/Ring