Re: Könsförtyck – historiskt trovärdigt? …
Lord Hubba said:
Raljerande för raljerandets skulle blir väldigt snabbt tröttsamt.
Jag tror faktiskt inte att det är det herr Edlund ägnar sig åt.
Och personligen tycker jag det är intressant att lyfta fram såna här funderingar. Jag, som i rollspelssammanhang är en gammal räv, minns insändare i White Dwarf från åttiotalet där kvinnliga rollspelare tar upp exakt samma problem – dvs. osynliggörande av kvinnor i rollspel (och de grabbiga tongångarna i rollspelsnördkretsar).
Det hela har dessutom dryftats på internetforum så länge jag har bevistat dem (vilket torde vara cirka femton år nu).
Och frågan som då inställer sig är naturligtvis: Varför är det lika eländigt idag som för snart trettio år sedan?
Bristen på kvinnliga nördar? Knappast. I litteratur, serier och tv-serier har kvinnliga protagonister och antagonister (och intressanta biroller) ökat dramatiskt under samma tid. Och attraherat en ansenlig skara kvinnliga fans.
Bristen på historier som tilltalar kvinnor? Näppeligen. Den nördpopulärkultur jag hänvisar till ovan berättar i stort sett samma historier som alltid. Ta
Buffy the Vampire Slayer som ett exempel: Huvudrollerna kan lätt jämföras med ett klassiskt äventyrargäng som ständigt måste ta på sig att rädda världen (inte sällan med våld som universallösning). Klassiskt äventyrande med andra ord. Och kvinnliga fans gillar det.
Slentrian och tanklöshet? Troligen. Hjältarna och de intressanta birollerna har »alltid« varit män, och därför är det lätt att bara fortsätta på den inslagna vägen. Trots att det vore den enklaste sak i världen att gå igenom det man skrivit och se till att ungefär hälften av alla intressanta SLP är kvinnor.
För det borde vara ytterst sällan som
könet har någon inverkan på SLP:ns agenda, mål och motiv.
