Nekromanti Kaffemannen vs PvP

[Swedish Chef]

Att det fortgick så länge verkar ju snarast visa på en bristande kommunikation kring spelbordet. Borde inte diskussionen börjat redan när man insåg att person D bara ville bli bäst med en fråga om varför han vill spela den RP:n när den verkar förstöra det som är kul för de andra. Att kampanjen blev förstörd låter snarast som att ni spelade någon form av räls vilken inte var anpassad till RP:na som var kvar på slutet.

min värld spelar vi för att göra en spännande historia i första hand och att "klara" äventyret blir eventuellt en del av det, bygger kampanjen på att rollpersoner måste dra åt samma håll hela tiden tycker jag lätt att det blir trist. Men visst att ha förrädare i spelgruppen blir ofta svårt, men att en rollperson låter några skurkar smita undan för att han gillar dem och inte berättar för de andra ser jag inte som ett problem.

Problemet med PvP är väl snarast om man spelar med mycket bleed (vilket verkar göras i exemplen) att ens nya rollperson skall hämnas på något som hänt ens gamla är ju bara trist.

Sen finns det ju massor med spel där konspirerande och PvP är en del av premissen. AW och Vampire spelas ju generellt så. Det är inte mer meta spel i dem än i massor av andra spel enligt min erfarenhet. PvP behövs inte betyda lönnmord eller öppen konflikt det kan också leda till bra spel om alla är med på att detta kan hända runt bordet. Moraliska problem, olika agendor och annat gött det är då jag går igång.

Sen jobbar vi aldrig med att gå iväg med spelare separat eller med att skicka lappar. I min spelgrupp förväntas man kunna spela utifrån vad ens rollperson vet och därför inte agera utifrån vad spelaren vet. Jag ser själv inga problem med detta förhållningssätt, jag gör ändå en massa andra saker som min rollperson som jag aldrig skulle ha gjort själv, typ skjuter ihjäl folk.

 

[Mogger]

Det är tydligen jätteskoj att fantisera om hur Kaffemannen slaktar folk till höger och vänster, men så länge jag känt honom har han aldrig haft ihjäl en rollperson. Han har bara berättat, på sitt säregna sätt, att han varken sysslar med PvP eller hemligheter.

Ok, det var inte så lätt att veta eftersom han uppmuntrade spelare B att yxa ihjäl spelare D varpå "...nya rollpersoner graviterade mot allt svårare paranoia. Proportionellt med detta växte den andel av speltiden som gick åt till att i hemlighet berätta för SL om alla - helt nödvändiga - säkerhetsåtgärder mot ytterligare lönnmord. Kampanjen var väsentligt bortglömd vid det här laget, ersatt av en sorglig kapprustning i hur subtila signaler man egentligen fick agera på. En pervers form av evolution selekterade snabbt fram rena metabedömingar: Vill tala med SL i enrum? Skickar hemlig lapp? Ond bråd död."

Men visst, jag tror dig.

Med PvP avses här något som kan ses som tävlan mellan spelare, en situation där de förväntas använda sin list för att deras rollpersoner ska uppnå något som resten av spelgruppen skulle motsätta sig.

Är detta en befintlig spelstil? Om ja, borde inte hemlighetsmakeri vara ytterst viktigt då och uppmuntras?

Som jag uppfattar hela diskussionen så ägnar sig Kaffemannens spelgrupp åt PvP fast de inte vill, och i den oönskade men uppenbarligen nödvändiga tävlan anses hemliga lappar, enskilda samtal etc innebära en osportslig fördel.

Visst, jag kan köpa det. Ska man spela öppet och ärligt PvP utan att tillskanska sig fördelar i hemlighet så bör man inte ägna sig åt att tillskanska sig fördelar i hemligheter.

Vill man inte spela någon form av PvP så bör eventuella hemliga lappar, enskilda samtal etc inte påverka spelet alls eftersom man uttryckligen inte ägnar sig åt PvP så med all sannolikhet så handlar den hemliga information inte om att i hemlighet tillskanska sig fördelar.

 

[Matolo]

Jo, jag borde nog ha varit tydligare med att grottröjet var innan jag träffade Kaffemannen. Det är alltså hans bakgrund, eftersom den efterfrågades - det är inte problemet självt. Jag såg som sagt bara hemlighetsallergin uppstå "live"; inte PvP-nojjan.

Om PvP i formatet tävling-mellan-spelare är en "befintlig spelstil"... Den är i alla fall inte särskilt ovanlig. Det stämmer att hemlighetsmakeri är viktigt i den. Metaspel är särskilt mäktigt i den. Något tillspetsat säger väl teserna att spelarna under sådana omständigheter tvingas balansera sin önskan att vinna, eller bara inte förlora mot någon annan, mot den uppriktiga gestaltningen av rollen, dvs oberoende av vad spelaren vet. Mannen med Kaffekoppen menar att tävlingselement drar ned kvaliteten på rolltolkningen i en grad som bestäms av den mest tävlingsinriktade spelaren, på ett relativt förutsägbart sätt.

PvP utan minsta element av tävlan förutsätter en fullständig frikoppling av spelarens och rollpersonens intressen. Jag börjar inte i det; jag måste aktivt kliva in i s.k. "konventsläge" och jag trivs inte där i längden. Det finns folk som bor i det och har det bra där. Swedish Chef har ju till exempel varken tävlan eller hemligheter, och därmed inga av problemen i teserna.

Vill man inte spela någon form av PvP så bör eventuella hemliga lappar, enskilda samtal etc inte påverka spelet alls eftersom man uttryckligen inte ägnar sig åt PvP så med all sannolikhet så handlar den hemliga information inte om att i hemlighet tillskanska sig fördelar.

Ja, så kan man sammanfatta mitt retoriska upplägg i argumentationen för hemligheter, som jag kommer att ha med Kaffemannen.

 

[krank]

Att det fortgick så länge verkar ju snarast visa på en bristande kommunikation kring spelbordet. Borde inte diskussionen börjat redan när man insåg att person D bara ville bli bäst med en fråga om varför han vill spela den RP:n när den verkar förstöra det som är kul för de andra.

Det var nog lite det här som var min reaktion också, men du uttrycker det mycket bättre.

 

[Matolo]

Tänk så många dåliga rollspelserfarenheter man hade kunnat slippa om man hade pratat med varandra... Idag är vi dessvärre vuxna människor allihopa. När i helvete skulle vi hinna prata med varandra?

EDIT: Ja, alltså, förutom att jag själv är opassande stolt över det där skämtet vill jag ha sagt att grottröjartexten inte ska tolkas som "såhär blir det alltid med PvP", utan som "såhär gick det till när C började tycka illa om PvP". Deras situation kanske hade kunnat lösas med samtal. Dock osäkert om D hade erkänt; det hade ju försvårat hans egna syften. Sidospår.

 

[Mogger]

Jo, jag borde nog ha varit tydligare med att grottröjet var innan jag träffade Kaffemannen. Det är alltså hans bakgrund, eftersom den efterfrågades - det är inte problemet självt. Jag såg som sagt bara hemlighetsallergin uppstå "live"; inte PvP-nojjan.

Lugnt, jag är med nu.

Om PvP i formatet tävling-mellan-spelare är en "befintlig spelstil"... Den är i alla fall inte särskilt ovanlig. Det stämmer att hemlighetsmakeri är viktigt i den. Metaspel är särskilt mäktigt i den. Något tillspetsat säger väl teserna att spelarna under sådana omständigheter tvingas balansera sin önskan att vinna, eller bara inte förlora mot någon annan, mot den uppriktiga gestaltningen av rollen, dvs oberoende av vad spelaren vet. Mannen med Kaffekoppen menar att tävlingselement drar ned kvaliteten på rolltolkningen i en grad som bestäms av den mest tävlingsinriktade spelaren, på ett relativt förutsägbart sätt.

Fast PvP i den formen Stenhöna talar om sker mellan rollpersoner, inte spelare. Det Kaffemannen upplevt sker ju helt frånskilt från setting, roller och story. Det är spelare som använder spelet som arena för någon märklig tävlan som jag faktiskt aldrig under mina 30 år i hobby (och då räknar jag med alla diskussioner jag haft och läst otaliga forum) har stött på. Jag är alltså ärligt nyfiken på om detta verkligen är någon som finns i någon större utsträckning. Och i så fall varför.

PvP utan minsta element av tävlan förutsätter en fullständig frikoppling av spelarens och rollpersonens intressen. Jag börjar inte i det; jag måste aktivt kliva in i s.k. "konventsläge" och jag trivs inte där i längden. Det finns folk som bor i det och har det bra där. Swedish Chef har ju till exempel varken tävlan eller hemligheter, och därmed inga av problemen i teserna.

Ok, här svarar du på frågan ovan. Men om vi säger så här då.

PvP är ju inte en överenskommelse innan spel. Det är min Ventrue som försöker vinna prinsens förtroende när din Tremere vill få igenom sin agenda. Det är inte spelare A som tävlar mot spelare B om vem som får flest XP. Konflikten finns endast i spelet. Det är så rollspel funkar. Om jag inte missar något väsentligt här.

Ja, så kan man sammanfatta mitt retoriska upplägg i argumentationen för hemligheter, som jag kommer att ha med Kaffemannen.

Topp! Lycka till!

 

[Örnie]

Jag är alltså ärligt nyfiken på om detta verkligen är någon som finns i någon större utsträckning. Och i så fall varför.

På r/dnd (subreddit för Dungeons & Dragons-diskussion) och på flera liknande subfora/reddits dyker det upp diskussioner om (ungefär) den här typen av PvP åtminstone en gång varje vecka (ofta från någon förtvivlad spelledare eller annan spelare som satte sig ned vid spelbordet för att spela tennis men omedelbart blev skjuten, för att fortsätta trådens metaforik). Så nog finns det, och verkar vara utbrett till och med.

Dock har inte jag heller stött på denna "hårda" version av PVP under mina 30 år som rollspelare (fast en del meta-baserat PvP har jag upplevt i första hand). Kulturell skillnad mellan Sverige och USA kanske? Eller så har jag bara haft tur.

 

[Mogger]

På r/dnd (subreddit för Dungeons & Dragons-diskussion) och på flera liknande subfora/reddits dyker det upp diskussioner om (ungefär) den här typen av PvP åtminstone en gång varje vecka (ofta från någon förtvivlad spelledare eller annan spelare som satte sig ned vid spelbordet för att spela tennis men omedelbart blev skjuten, för att fortsätta trådens metaforik). Så nog finns det, och verkar vara utbrett till och med.

Dock har inte jag heller stött på denna "hårda" version av PVP under mina 30 år som rollspelare (fast en del meta-baserat PvP har jag upplevt i första hand). Kulturell skillnad mellan Sverige och USA kanske? Eller så har jag bara haft tur.

Ah, ok. Ja, D&D-kulturen har jag noll koll på. Och den är ju onekligen en väldigt stor del av hobbyn. Jag glömmer det ibland

 

[luddwig]

Att spela på det sätt som beskrivs i trådstarten låter helt olidligt och när jag tänker efter har jag faktiskt i vuxen ålder råkat ut för något som drog lite åt samma håll. Dock var det inte grottkräl utan ett mer culture game:igt spel, och det gick inte så långt som till mord men det var ändå inte kul. Därefter har jag undvikit spelare med en tendens till ohälsosamt tävlande inom gruppen.

 

[Lupus Maximus]

Själv tror jag att om PvP (eller ja, RPvRP) skall funka i en rollspelsgrupp, så behövs det åtminstone någon form av villighet till "play to lose" där man ibland kastar ut krokfötter mot sin egna rollperson, och är villig att ge vinster till "motståndaren" även om ens egna rollperson kanske skulle vunnit vid just det tillfället. Dvs lite Dramatist/Narrativist-tänk.

Samt att konflikter inte per default är att slåss till döds. En hel del verkar trots allt gilla att spela på ett sätt som ger en högre kill-count på en spelsession är John Wesley Hardin dödade under sin livstid.

Sedan, om rollpersonerna också fungerar som en grupp, varför de hänger ihop. Även brutala serierånmördare brukar sällan försöka mörda sina kamrater.

 

[krank]

Jag har funderat lite. Här är en lös tanke:

Låt oss säga att man spelar regeringsagenter. Man är anställda av sin uppdragsgivare för att ta hand om övernaturliga fenomen och helst hyscha upp dem så att allmänheten inte upptäcker att det finns sånt. Det här är inte en speciellt unik premiss, men den tjänar sitt syfte.

Låt oss tillföra PvP: Inom organisationen kan man bli befordrad. Alla i gruppen kan inte bli befordrade samtidigt – bara en agent befordras per äventyr.

Så. Gruppen har fortfarande gemensamma mål, som måste uppnås oavsett inre stridigheter. Löser man inte mysterierna blir ingen befordrad.
Man kan inte döda varandra, för det skulle som allra minst innebära suspendering och en ordentlig utredning. Dessutom kraftigt försämrad förmåga att lösa uppdragen, ifall en agent plötsligt inte är med längre.

Man har alltså, som enskild agent, intresse av att 1) lösa uppdragen, 2) visa framfötterna, 3) låta övriga rollpersoner vara maximalt hjälpsamma utan att det faktiskt märks. De ska alltså fortsätta vara vid liv, mysterierna ska lösas, men man ska försöka ta credsen från dem när man kan.

Det betyder att gruppen har fortsatt anledning att arbeta tillsammans (man är trots allt anställda), man har anledning att inte döda varandra, man har anledning att fortsätta lösa äventyr.

Det man har anledning att smussla om och ha hemligheter kring är i princip enbart sätt att få sig själv att framstå som mer handlingskraftig, och övriga spelare som mindre handlingskraftiga i sina överordnades ögon.


Det är säkert så att även detta skulle kunna eskalera/degenerera till en slafsig röra av ryggdolkar och stupnedsparkningar, men jag tycker att det illustrerar en poäng ändå. Framför allt tänker jag att den invändning mot PvP som bygger på "men varför skulle RP hänga ihop" adresserats – det är ju en fråga jag ofta ställer även i spel utan PvP, och som jag själv i mina spel brukar försöka lösa genom att ge just ett färdigt ramverk (i form av anställning eller andra gemensamma intressen).

 

[Lupus Maximus]

Jag kan tillägga att svaret på "varför skulle RP hänga ihop?" vara "det gör de inte".

Rollspelandet kan röra sig runt en plats, och RP rör sig i samma cirklar. T.ex. WoD och vampyrer i samma stad, där de kämpar om att utöka. och behålla, makt i staden. Visst, en vampyr kan döda en annan vampyr. Men hur reagerar resten av vampyrsamhället? Som med agenterna, att rensa undan någon har konsekvenser. Så det finns fler hinder än enbart personliga moralen.

 

[Matolo]

Det är min personliga övertygelse att RPvRP kräver fullständig dissociation mellan spelarens och rollpersonens intressen. Det förutsätter också att alla uppriktigt är överens om den saken. En hel del spelare klarar inte det här. De blundar inte - de vill vinna. Jag och Krank växte upp med ett skolexempel. Vi vet varför han alltid rullar tärningarna i riktning mot bordskanten så att han måste stoppa och täcka över dem med andra handen. För er som inte trodde att det gick: vi vet också hur manipulation av utfall i friform ser ut.

Agentexemplet ovan försöker lösa just mördarbiten, men den är ett symptom - inte själva sjukdomen. Krank behöver bara föreställa sig hur en kampanj med sådana premisser skulle bli med skolexemplet i gruppen. Övriga kan notera att den bara förhindrar rollpersonerna från att personligen hålla i dolken. De kan också fortfarande leverera de komprometterande bevisen och äta upp biljetten utifrån meta-information, enligt en tidigare post.

Strängt taget kräver RPvRP inga hemligheter. Detta i motsats till PvP, där rollpersonen är den pjäs man flyttar för att överlista de andra spelarna. Hemligheter behöver inte betyda PvP, men de är nära nog en förutsättning för det.

Det är viktigt att förstå att Mannen med Kaffekoppen inte sade “låt oss alla mörda varandra!”
I förtydligandet riktar han sig tvärtom till alla som tänker tävla, fiffla till sig fördelar eller sabotera i en saga som påståtts handla om samarbete. Till alla som tänker hogga SL för utdragna solo-upptåg. Till alla spelledare som inte berättar att någon i MC-gruppen kommer att vara kättare. Han talar till dem, som Jesus en gång talade till dem som samlats omkring honom:
- Let me tell you something, pendejo. You pull any of your crazy shit with us, you flash a piece out on the lanes, I'll take it away from you, and stick it up your ass and pull the fucking trigger 'til it goes "click."

 

[God45]

Det är min personliga övertygelse att RPvRP kräver fullständig dissociation mellan spelarens och rollpersonens intressen. Det förutsätter också att alla uppriktigt är överens om den saken. En hel del spelare klarar inte det här. De blundar inte - de vill vinna. Jag och Krank växte upp med ett skolexempel. Vi vet varför han alltid rullar tärningarna i riktning mot bordskanten så att han måste stoppa och täcka över dem med andra handen. För er som inte trodde att det gick: vi vet också hur manipulation av utfall i friform ser ut.

Agentexemplet ovan försöker lösa just mördarbiten, men den är ett symptom - inte själva sjukdomen. Krank behöver bara föreställa sig hur en kampanj med sådana premisser skulle bli med skolexemplet i gruppen. Övriga kan notera att den bara förhindrar rollpersonerna från att personligen hålla i dolken. De kan också fortfarande leverera de komprometterande bevisen och äta upp biljetten utifrån meta-information, enligt en tidigare post.

Strängt taget kräver RPvRP inga hemligheter. Detta i motsats till PvP, där rollpersonen är den pjäs man flyttar för att överlista de andra spelarna. Hemligheter behöver inte betyda PvP, men de är nära nog en förutsättning för det.

Det är viktigt att förstå att Mannen med Kaffekoppen inte sade “låt oss alla mörda varandra!”
I förtydligandet riktar han sig tvärtom till alla som tänker tävla, fiffla till sig fördelar eller sabotera i en saga som påståtts handla om samarbete. Till alla som tänker hogga SL för utdragna solo-upptåg. Till alla spelledare som inte berättar att någon i MC-gruppen kommer att vara kättare. Han talar till dem, som Jesus en gång talade till dem som samlats omkring honom:
- Let me tell you something, pendejo. You pull any of your crazy shit with us, you flash a piece out on the lanes, I'll take it away from you, and stick it up your ass and pull the fucking trigger 'til it goes "click."

Jag tycker att Kaffemannens inställning ät hård men rättvis! Western film citat får honom bara att låta mer som rättvisans ensamma hämnare mot PVP patrasket!

 

[Skarpskytten]

Historiker som jag är kan jag tillägga att det ju tycks ha varit så att vissa/många/en del på den gamla onda tiden när DnD var ett ungt spelkörde rätt hårt på PvP. En av grejjerna med henchmen var tydligen att de kunde vakta din gubbe från den andra spelarnas gubbar medan hen sov ... Själv har jag aldrig varit med i en grupp som kört PvP på det sätt som beskrivs i trådstarten. Däremot känner jag till en tämligen dysfunktionell grupp som nog ligger rätt nära, även om de nog mer gnäller på varandra/varandras rollfigurer än går loss med lönnmorden. Jag har också genom åren mött spelare som tydligt har varit präglade av en spelstil där spelledare varit spelarnas antagonist och som därför spelat extremt försiktigt och misstänksamt utifrån premissen att SL alltid försöker sätta dit både dem och deras rollfigurer. Vilket kanske är ämnet för en annan tråd, iofs.

Paranioa har en intressant lösning på detta med meta och PvP. Å ena sidan uppmuntrar spelet till PvP, å andra sidan har det en stark spelledarmakt och en belöningsfunktion ("perversity point") som gör att SL i alla fall delvis kan belöna och straffa spelare som inte genomför sina angrepp på andras spelares rollfigurer på ett snyggt sätt. Hela spelet säger "gå totalt PvP, men gör det snyggt, elegant och raffinerat, annars blir du straffad".

Slutligen. Den här tråden får mig mig att tänka på hur mycket vår hobby bygger på både kommunikation (som flera varit inne på) och tillit.

 

[Mogger]

Det är min personliga övertygelse att RPvRP kräver fullständig dissociation mellan spelarens och rollpersonens intressen. Det förutsätter också att alla uppriktigt är överens om den saken. En hel del spelare klarar inte det här. De blundar inte - de vill vinna. Jag och Krank växte upp med ett skolexempel. Vi vet varför han alltid rullar tärningarna i riktning mot bordskanten så att han måste stoppa och täcka över dem med andra handen. För er som inte trodde att det gick: vi vet också hur manipulation av utfall i friform ser ut.

Ja det är självklart så att det dels finns spelsätt som inte passar alla och det finns de som inte riktigt har lust att följa reglerna. Jag tror att vi alla har spelat med någon som har haft en del märkliga hyss för sig (Vi hade under en kort tid en spelare som "sparade" slag hen hade slagit hemma. Så kom hen till spelmötet med en lapp med färdigslagna slag. Sedan kunde hen plocka därifrån utifrån vad som passade... Vi spelade inte ihop särskilt länge...)

Agentexemplet ovan försöker lösa just mördarbiten, men den är ett symptom - inte själva sjukdomen. Krank behöver bara föreställa sig hur en kampanj med sådana premisser skulle bli med skolexemplet i gruppen. Övriga kan notera att den bara förhindrar rollpersonerna från att personligen hålla i dolken. De kan också fortfarande leverera de komprometterande bevisen och äta upp biljetten utifrån meta-information, enligt en tidigare post.

Jo, men jag tycker ändå nånstans att lösningen på att det inte vara en rövhatt Och funkar inte det så är det adios muchasos som gäller.

Strängt taget kräver RPvRP inga hemligheter. Detta i motsats till PvP, där rollpersonen är den pjäs man flyttar för att överlista de andra spelarna. Hemligheter behöver inte betyda PvP, men de är nära nog en förutsättning för det.

Förlåt om jag tjatar om detta, men existerar detta som spelstil där inte rör sig om någon slags dysfunktionell tävlan? Alltså typ RISK RPG eller liknande? För det hade varit lite spännande att testa. Alltså där det är spelare vs spelare.

Det är viktigt att förstå att Mannen med Kaffekoppen inte sade “låt oss alla mörda varandra!”
I förtydligandet riktar han sig tvärtom till alla som tänker tävla, fiffla till sig fördelar eller sabotera i en saga som påståtts handla om samarbete. Till alla som tänker hogga SL för utdragna solo-upptåg. Till alla spelledare som inte berättar att någon i MC-gruppen kommer att vara kättare. Han talar till dem, som Jesus en gång talade till dem som samlats omkring honom:
- Let me tell you something, pendejo. You pull any of your crazy shit with us, you flash a piece out on the lanes, I'll take it away from you, and stick it up your ass and pull the fucking trigger 'til it goes "click."

Alltså, det är ju skitbra att veta vad man gillar och inte gillar. Någonstans måste ju rollspel bli en kompromiss, men förhoppningsvis en som blir bättre av många kockar. Men det finns ju verkligen inget egenvärde i att spela med hemligheter om inte spelgruppen vill det. Hemligheter är väl en grej som oerhört enkel att spela utan.

Kaffemannen borde läsa alla trådar med termen "blorb" i. Tror han hade gillat det. Det gör jag med f.ö.

 

[krank]

Det är min personliga övertygelse att RPvRP kräver fullständig dissociation mellan spelarens och rollpersonens intressen. Det förutsätter också att alla uppriktigt är överens om den saken. En hel del spelare klarar inte det här. De blundar inte - de vill vinna. Jag och Krank växte upp med ett skolexempel. Vi vet varför han alltid rullar tärningarna i riktning mot bordskanten så att han måste stoppa och täcka över dem med andra handen. För er som inte trodde att det gick: vi vet också hur manipulation av utfall i friform ser ut.

Agentexemplet ovan försöker lösa just mördarbiten, men den är ett symptom - inte själva sjukdomen. Krank behöver bara föreställa sig hur en kampanj med sådana premisser skulle bli med skolexemplet i gruppen. Övriga kan notera att den bara förhindrar rollpersonerna från att personligen hålla i dolken. De kan också fortfarande leverera de komprometterande bevisen och äta upp biljetten utifrån meta-information, enligt en tidigare post.

Alltså, jag tycker att det försiggår en hel del spetsdragande här, som jag inte är helt säker på att det är motiverat. Det är mycket "kräver", "fullständig", "alltid", "alla".

Det jag försöker injicera är nyansen, gråskalan. Att bara för att något tenderar i en viss riktning så kommer det inte alltid att kantra ditåt, givet rätt överenskommelser och att de inblandade någonstans är relativt resonabla människor som inte går helt i vinnarskalle-baklås så snart någonting verkar det minsta tävling-aktigt. Man kan varken designa kampanjer, spelgrupps-överenskommelser eller regelverk utifrån "vad händer om en elak sopprot sätter sig och saboterar alltihop". Det finns alltid spelare som drar saker till sin spets, men jag menar att de bör hanteras som de enskilda fall de trots allt är, snarare än som ett systemfel som omöjliggör alla mellanlägen eller föranleder fullständiga utrensningar av vissa aspekter av rollspelande.

Det går att argumentera för att man lägger ner all sport eftersom det finns folk som blir hulliganer, eller att man inte bör spela brädspel eftersom det finns de som välter bordet när de är på väg att förlora. För mig är "PVP leder alltid till eskalering där nån förr eller senare får en dolk i ryggen" eller för den delen "RPvRP kräver fullständig dissociation" lite i samma kategori av uttalanden som "Vi kan inte spela icke-coop-spel någonsin eftersom det alltid leder till att (ytterligare en gemensam kamrat) vänder uppochner på brädet när han är på väg att förlora". Om man hårddrar, om man tar extremfall, om man räknar med att ens spelgrupp kommer att ha minst en person som de gemensamma exemplen… För all del, men det är, tycker jag, inte en rimlig utgångspunkt.

Ingenting har någonsin skapats, mig veterligen, som kan hålla tärningsmannen stången. Och jag vet inte om jag skulle vilja spela något som vore helt tärningsmannen-säkert.

 

[Matolo]

Förlåt om jag tjatar om detta, men existerar detta som spelstil där inte rör sig om någon slags dysfunktionell tävlan?

Svaret på frågan är lite komplicerat. Det är ovanligt med grupper som annonserar att de söker folk som strävar efter att vinna över de andra spelarna. Det är ovanligt att folk presenterar sig som sådana. Ofta känner man igen dem först när man spelar, om man nu inte råkar höra dem skryta om hur blåsta och sura alla i deras förra grupp blev. Jag tror att många av dem inte vet om eller vill kännas vid att de fungerar så. Många förstår heller inte att de har gjort något dåligt - i deras värld har de ju bara varit lite smartare än de andra.

Även om de förstod problemet skulle de inte ha någon anledning att ge sig till känna. Ju fler som “inser” att det är en tävling desto svårare blir det ju att vinna, själv.

Kaffeteserna spaltar upp de incitament som PvP i rollspel medför (alltså inte RPvRP - praktiskt att göra skillnad på de där). Homo economicus, fullständigt rationell och fullständigt självisk, skulle i en tävling med formatet rollspel följa den algoritm som teserna målar upp. Eskalera binärt; hela vägen eller inte alls. All information är beslutsunderlag. Om du inte spelar ut en mask kan ingen se igenom dig. Ju mer du pratar med SL ensam desto mer utrymme får din agenda och dina motåtgärder. Det är så man vinner över gruppen. Det är ingen större brist på folk som värderar det. Många av dem kan vara riktigt trevliga i övrigt.

Teserna talar snarare om vad som belönas i PvP än vad det "alltid", "fullständigt" blir. De säger inte att alla blir rövhattar - de säger att den störste rövhatten vinner.

Hmm. Jag borde kanske lura in Mannen med Kaffekoppen på WRNU under det namnet, nu när han är känd och älskad...

 

[Mogger]

Hmm. Jag borde kanske lura in Mannen med Kaffekoppen på WRNU under det namnet, nu när han är känd och älskad...

Ska erkänna att jag först utgick ifrån att kaffemannen var en fiktiv figur som bestod av lite tankar tagna från lite varstans. I ärlighetens namn har jag också då och då sagt nått i stil med att "hemligheter är bara tråkiga".

Jag spelar inte speciellt mycket med hemligheter idag, och jag kan väl inte säga att några minnesvärda spelmöten har berott på dem. Jag tycker att de fyller en funktion. De en del av den buffé av verktyg som man kan använda när man spelar. De är ingen helig ko för mig, men inte heller något jag skyr som pesten.

 

[Swedish Chef]

Svaret på frågan är lite komplicerat. Det är ovanligt med grupper som annonserar att de söker folk som strävar efter att vinna över de andra spelarna. Det är ovanligt att folk presenterar sig som sådana. Ofta känner man igen dem först när man spelar, om man nu inte råkar höra dem skryta om hur blåsta och sura alla i deras förra grupp blev. Jag tror att många av dem inte vet om eller vill kännas vid att de fungerar så. Många förstår heller inte att de har gjort något dåligt - i deras värld har de ju bara varit lite smartare än de andra.

Även om de förstod problemet skulle de inte ha någon anledning att ge sig till känna. Ju fler som “inser” att det är en tävling desto svårare blir det ju att vinna, själv.

Kaffeteserna spaltar upp de incitament som PvP i rollspel medför (alltså inte RPvRP - praktiskt att göra skillnad på de där). Homo economicus, fullständigt rationell och fullständigt självisk, skulle i en tävling med formatet rollspel följa den algoritm som teserna målar upp. Eskalera binärt; hela vägen eller inte alls. All information är beslutsunderlag. Om du inte spelar ut en mask kan ingen se igenom dig. Ju mer du pratar med SL ensam desto mer utrymme får din agenda och dina motåtgärder. Det är så man vinner över gruppen. Det är ingen större brist på folk som värderar det. Många av dem kan vara riktigt trevliga i övrigt.

Teserna talar snarare om vad som belönas i PvP än vad det "alltid", "fullständigt" blir. De säger inte att alla blir rövhattar - de säger att den störste rövhatten vinner.

Hmm. Jag borde kanske lura in Mannen med Kaffekoppen på WRNU under det namnet, nu när han är känd och älskad...

Fast det känns som att hela den här grejen handlat om att RpvRP alltid övergår i spelbords konflikter, vilket inte stämmer för min spelgrupp. Inte ens på den tiden när vi spelade med splittrad grupp och lappar. Att spela mot varandra är inte min favorit form av spel men det finns ju en del indiespel där man ställs emot varandra, jag har både spelat och sett folk spela det utan att man blir ovänner i nästa spel.

Om din och kaffemannens tankar handlar om att man tycker att lappskickande skapar spelbordskonflikter är ju det så klart ett problem. Men problemet där är ju att han misstänker att de han spelar med endast vill en illa. Jag fattar att detta är någon form av mentaltschema han byggt upp kring rollspel och att han inte vill spela så. Men det känns ju som en enskild grej (som vilken fobi som helst).

Din argumentation bygger mest på att det finns rövhål så därför måste vi spela öppet (typ samma som 2097 ofta har kring öppna vs dolda slag). Jag säger spela inte med rövhål.