Kampanjkyrkogården

[luddwig]

Visst är det surt när en RP som hela spelgruppen diggar går å dör? Varit med om det flera gånger. Varit en riktig humörsänkare i båda kampanjerna/motsv.

Jo, det är trist. Samtidigt tycker jag att det tillför ett spänningsmoment om rollpersonerna riskerar att dö ifall de hamnar i farliga situationer. En svår nöt att knäcka det där.

 

[Basenanji]

Too many, too soon.

Jag är som mest besviken på att jag gav upp min Detroit-kampanj, en asgrym skapelse till d20 Modern. Började som ett polismysterium och slutar som en skräckdystopi.

Första och andra spel tillfället var jättekul och alla förtjusta, men sedan dog kampanjen "tredje mötet-döden" med flera återbud (mina spelare är awesome men lever hektiska liv, vilket innebär att de allra flesta kampanjer dör till tredje tillfället). Varpå jag tolkade det som att intresset ändå inte var så stort och avslutade allt med en epilog där jag förklarade hur allt hängde ihop.

Sedan vill jag ju spela hela (gamla) Femte konfluxen med L, men det lär ju aldrig bli av.

 

[Lukas]

Jag har haft många kampanjer som runnit ut i sanden, men det är bara en jag sörjer.

För 10år sedan, startade jag vad som på många vis var mitt magnum opus, över ett år av planerande och funderande. Påbörjade jag en kampanj jag kallade Distant land chronicle (DLC).
Grund premissen var att alla Sagor och och berättelser vi hört är baserade på riktigt händelser i andra världar.
Spelarna var medlemmar av en organisation som jobbade med att försöka hålla andra värdars inflytande bota ifrån vår värld.

Det var en Kampanj som handlade om att lösa brott, interagera och slåss emot kända figurer i från filmer, böcker och sagor.
Jag Hade spenderat en lång tid på att skriva om berättelser och förklara vad som egentligen hände ( De berättelser vi hört är ju såklart väldigt till rätta lagda för att vara narrativt tillfredsställande, när sanningen ofta var, mörkare, krångligare och sällan hade ett tydligt slut).

Allt detta knöt an till en stor maffig lång metaplott som handlade om hur universum hade delats upp i så många olika värdar.
Det var Urban diskbänksfantasy, det var ofta fånigt, det var stundtals väldigt mörkt och det var fylld med min skapar kärlek.

Efter 10 spelmöten, som narrativt fungerade som introt rann det ut i sanden, Två helt separata händelser gjorde att tre olika spelare var tvungna att lämna ungefär samtidigt.

Luften gick ur mig och jag har aldrig påbörjat ett lika stort projekt igen. Jag har kvar alla anteckningar och världsbygget ifrån kampanjen, jag har flera gånger lekt med tanken att göra något med det. Men det har aldrig blivit av.

Den sista del som var färdigplanerat men aldrig spelat hette ”try not to remember” och handlade om personer som förföljdes av minnet saker som hänt för länge sedan.
Det namnet ekar ofta i mitt huvud när jag tänker tillbaka.

 

[Skarpskytten]

Sedan vill jag ju spela hela (gamla) Femte konfluxen med L, men det lär ju aldrig bli av.

Vad eller vem är L och varför kommer det inte bli av?

Edit: ah, jag fattar, det är ”Liberalerna”, och nu när de sålt sin själ för stödröster vill du inte spela med dem. Makes sense.

Lite synd på ett sätt, för snart är hela partiets medlemsskara en lagom stor spelgrupp.

 

[Franz]

Väldigt många. I tonåren började vi köra Svavelvinter-kamanjen till DoD. Det kom av sig då spelledaren, som inte var särskilt bra från början, blev så usel under Kristalltjuren att ingen kände någon större lust att fortsätta.

Vi spelade del ett och två av Den nidlänska reningen, men äventyren var så dåliga att vi struntade i sista delen.

Vi spelade Viljharta, men Snösaga verkade så ospelbart och jobbigt att sätta sig in i att ingen ville vara spelledare. Tror att minst tre i spelgruppen började läsa men gav upp innan de tagit sig igenom något bröllop.

Jag spelledde Vid regnbågens slut till Mutant UA och tanken var att jag sen skulle spelleda kampanjen Undergångens Arvtagare, men jag är såpass dålig på att spelleda grejer som andra skrivit att jag inte fick någon rätsida på Pirit - Den innersta kretsen.

 

[Basenanji]

Vad eller vem är L och varför kommer det inte bli av?

Edit: ah, jag fattar, det är ”Liberalerna”, och nu när de sålt sin själ för stödröster vill du inte spela med dem. Makes sense.

Lite synd på ett sätt, för snart är hela partiets medlemsskara en lagom stor spelgrupp.

Haha, ja jag är nog inte så liberal, men visst kan jag SL:a några ledsna politiker för att få dem på bättre humör!

L är min finfina barndomskompis som jag spelat spel med sedan 1984. Jag vill inte hänga ut honom här men han och jag har format varandra genom åren. Vi kan fortfarande - med viss hetta - diskutera rollspel och regler.

 

[Daniel]

Två långa Eon-kampanjer.

Min omskrivna mastodontversion av "Jarla: Maktens skugga" var nog ganska nära en final, men när spelgruppen fick diverse utdragna schemaförhinder och somliga flyttade utomlands rann hela kampanjen ut i sanden och får nog anses begravd.

En tidigare spelgrupp var oerhört engagerad i kampanjen Sylfens vrede, som vi började med 2004, men medan vi väntade på att del 4 skulle komma (vilket dröjde ofattbara 8 år) dog kampanjen en oförtjänt död då spelgruppen upplöstes av tidens tand. Det grämer mig, vi hade en rejält snygg cliffhanger efter del 3, och väldigt karismatiska rollpersoner som byggts upp inom kampanjen. Det finns inte en chans att vi samlar ihop den gruppen och fortsätter där vi slutade, men för att få ett avslut för mig som SL överväger jag att eventuellt reboota en omskriven kampanjversion med mina nuvarande spelkamrater, där jag valt russinen ur kakan.

 

[Fnord]

Började köra Rise of the runelords till Pathfinder för länge sedan för att testa DnD (detta var innan 5e kom). Spelarna tycke det var kul att levla sina karaktärer så vi tragglade på, även om jag som SL tyckte att äventyren var hopplöst tråkiga grinds. Lyckades ta livet av kampanjen till slut men vi hann banne mig spela 4/6 delar.

Vi spelade Rise of the Runelords förra året med mig som SL. Vi tog oss igenom det första äventyret sedan svor jag att jag aldrig mer kommer att spela Pathfinder eller D&D 3.X.

 

[Lemur]

Vi spelade Rise of the Runelords förra året med mig som SL. Vi tog oss igenom det första äventyret sedan svor jag att jag aldrig mer kommer att spela Pathfinder eller D&D 3.X.

Det är sjukt, för på internetz verkar runelords ändå väldigt populär. Som att den vore helt grym.

 

[wilper]

Det är sjukt, för på internetz verkar runelords ändå väldigt populär. Som att den vore helt grym.

Internetdiskussioner är rent allmänt granska dominerade av jänkare. Och det är ju en lite annan kultur. Det som funkar där funkar inte nödvändigtvis här.

 

[Fnord]

Det är sjukt, för på internetz verkar runelords ändå väldigt populär. Som att den vore helt grym.

Det känns som att inom Pathfinder fandomen så är Rise of the Runelords fortfarande omtyckt. Det var i alla fall intrycket jag fick när jag läste lite om ävnetyret online, för att se om det fanns något man behövde tänka på som SL. Vad som fick mig att ge upp var inte kampanjen i sig, det var Pathfinders regler.

 

[Bolongo]

Det känns som att inom Pathfinder fandomen så är Rise of the Runelords fortfarande omtyckt. Det var i alla fall intrycket jag fick när jag läste lite om ävnetyret online, för att se om det fanns något man behövde tänka på som SL. Vad som fick mig att ge upp var inte kampanjen i sig, det var Pathfinders regler.

Jag har haft tankar på att köra flera av de gamla Adventure Pathsen, men med andra regler. Det skulle aldrig falla mig in att använda originalreglerna - jag har spelat hyfsat mycket DnD 3e och vill aldrig återvända till något som påminner om det.

 

[Dimfrost]

Den kampanj jag verkligen saknar var något slags Dune-/40k-/Fading Suns-aktig rymd-SF, med kilometerlånga rymdskepp, mystiska religioner och monster i bortomrymden mellan hyperhoppen. Systemet var ett PbtA-system som vi improviserade efterhand. Detta var inte så lyckat, men fungerade kanske ändå bättre än det borde ha gjort (vi hade knappt moddat basic moves från början). Men det hela rann ut i sanden, troligtvis på grund av en kombination av sommaruppehåll och att någon i spelgruppen försvann för ett tag (barn eller Taiwan troligtvis? Jag skulle nog kunna kolla upp vilka som var med, jag tror att jag har kvar rollformulären i en pärm, men är inte hemma just nu). Lite av tankarna från den kampanjen har spillt över till ett sf-osr-spel som Gurgeh och jag pysslar lite med dock.

 

[Leon]

En kampanj som aldrig riktigt kom ur startgroparna men som jag hade grymma idéer för var min "Alkemism år 1601"-kampanj. Vi använde Savage Worlds Solomon Kane som grund (även om det inte var tänkt att utspela sig i Kane-universat) och plotten var jakten på det femte elementet/de vises sten mot Onde Kepler som satt i Prag under Rudolf II och förberedde en armé av kejserliga Krigsgolems. Stenen behövdes för att ge dem liv. Två henchmen inspirerade av Princes Bride, atlantid-deep ones och riddare av St Stefansorden figurerade också.

Vi kom halvvägs genom intro äventyret, sedan krockade jag med en av spelarna, tyvärr.

 

[Lemur]

Jag har haft tankar på att köra flera av de gamla Adventure Pathsen, men med andra regler. Det skulle aldrig falla mig in att använda originalreglerna - jag har spelat hyfsat mycket DnD 3e och vill aldrig återvända till något som påminner om det.

Det sjuka är att jag inte har nått särskilt mot dnd 3.5 reglerna. Det var äventyret som var tråkigt...

 

[chrull]

Alla mina planer på Planescape-spel dör på olika sätt. Ibland för att jag gjort misstaget att tänka ”vi börjar på Faerun, sen hamnar de i Underdark, sen går de vilse rakt in i Pandemonium, det kommer bli ASHÄFTIGT”. Också blir resultatet en gigantisk räls med några fria stationer som behöver 20 spelmöten på faerun för att allt ska fastna innan TWISTEN kan komma. Så helt fel alltså. Ibland bara för att de aldrig startar.

Kartelljammer dog ut mest på grund av sommaren dök upp, tror jag. Och att vi ville spela något annat efteråt. Den har potential för en comeback på något sätt, men orkar man spela DCC igen?

 

[Nero]

En kampanj som aldrig riktigt kom ur startgroparna men som jag hade grymma idéer för var min "Alkemism år 1601"-kampanj. Vi använde Savage Worlds Solomon Kane som grund (även om det inte var tänkt att utspela sig i Kane-universat) och plotten var jakten på det femte elementet/de vises sten mot Onde Kepler som satt i Prag under Rudolf II och förberedde en armé av kejserliga Krigsgolems. Stenen behövdes för att ge dem liv. Två henchmen inspirerade av Princes Bride, atlantid-deep ones och riddare av St Stefansorden figurerade också.

Vi kom halvvägs genom intro äventyret, sedan krockade jag med en av spelarna, tyvärr.

Låter fantastiskt!

 

[Rickard]

Jag har bara haft en enda kampanj som runnit ut i sanden.

Det var till min variant av Gemini-världen när jag testade Matinés magisystem. Rollpersonerna var de enda som kunde magi i världen och var en del av inkvisitorerna. De färdades land och rike över döda landskap och stötte på små egenheter som fick dem att ställa sin religiösa övertygelse på prov. De besökte alvdrottningen och nystade mer och mer i sanningen

Sista spelmötet ville jag spela ut i tre olika scener som jag klippte emellan, där en scen skulle utspela sig mellan "slutbossen" och en rollperson, andra scenen skulle handla om att infiltrera borgen och tre om ett stort fältslag för att ta borgen. Det skulle utmynna i att spelarna fick reda på att de alla var inkarnationer av Den Enda guden och att splittringen av guden är anledningen till varför magin försvann ur världen, låste den i ständig skymning och gjorde ovanjord omöjlig att färdas över. Ur detta föddes den förtryckande religionen. De skulle få ett val att förenas tillbaka till gudsformen och släppa världen lös från sitt fängelse eller följa sin tro som de följt under flertalet spelmöten.

Det hela kraschade på att det blev så storslagna planer att jag inte orkade göra klart det. Sedan släppte jag Matiné och det var då ingen vits med att testa magisystemet mer. Jag har alla anteckningar kvar men orka skriva ihop något till Gemini.

 

[Mannen i skogen]

Jag var visserligen inte spelledare vid dessa tillfällen, men jag har varit med om 2 (två!) gånger i samma spelgrupp att en långtgående och mycket lovande kampanj tvingats avbrytas för att något par i spelgruppen gjort slut.
Första gången var det spelledaren och en spelare som separerade. Spelaren i fråga var den som hade kontraktet på lägenheten vi spelade i och spelledaren fick flytta ut. Det gick an att spela några spelmöten till – de höll sams för rollspelets skull – tills de hamnade i en infekterad vårdnadstvist om deras ena katt. Mig veterligen har de inte pratat med varandra sedan dess.
Andra gången var mindre dramatiskt. Två spelare var ihop med varandra och slutade med det på ett sätt som gjorde att de inte kunde sitta vid samma spelbord. Nu minns jag inte om SL inte ville fortsätta utan båda spelarna, eller om båda slutade komma i rädsla för att den andra skulle dyka upp.

Efter detta tyckte jag ett tag att man inte skulle ha parrelationer inom spelgruppen alls.
Nu kör jag mer med en hemlig handlingsplan i bakhuvudet för vem av spelarna i paret som får vara kvar om de inte kan spela tillsammans mer.

 

[Ram]

Det har varit några genom karriären, men den tyngsta var utan tvekan när vår grupp efter att ha spelat igenom Mos Mosel, Järnringen och sedan kommit fram till det sista deläventyret i Den grå döden drabbades av total härdsmälta mellan en spelare och ett annat par spelare. Vi pratar relationsavslutande, vi-pratar-aldrig-mer-med-varandra-härdsmälta. Tre års spelande och personlig relation som var över på grund av att de inte kunde komma överens om hur en situation skulle lösas i ett rollspel.

Passionen var stor på den tiden...