azzmazzter300
Veteran
- Joined
- 14 Apr 2015
- Messages
- 111
Hej!
Jag sitter och filar på en äventyrstrilogi till min egenhändigt gjorda DoD-värld, det går lite långsamt, så för att motivera mig lite tänkte jag att jag kunde ta och dela med mig av den i den takt jag färdigställer den. Jag tar tacksamt emot alla synpunkter och åsikter, men jag känner att det är viktigt att påpeka att det här är min värld, och mitt epos, och jag tänker inte göra kompromisser på min vision, något jag är säker på att många av er som skrivit rollspel själva kan känna igen sig i. Stukturen på dessa inlägg kommer vara i form av avsnitt, lite som en följetong, för att öka folks intresse.
Nåväl, med detta sagt, låt oss börja med avsnitt 1:
Kaosslottets förbannelse
-första delen i Paradigmserien
Inledning
Instruktioner: Läs all kursiv text högt för spelarna, och ändra texten eller låt spelarna reagera på det som händer när detta indikeras inom hakparenteser ([]).
”Det är en varm sommardag i staden Extrobol i landet Arbarien, som ni kommit till efter månader av färd genom den stora Sarharanöknen, vilken ni vandrat igenom som vakter åt en större köpmannakaravan som hyrt era tjänster för en billig penning som ni nu sitter och åtnjuter genom att spendera på mjöd och bröd. [Om rollpersonerna är nykterister eller inte behöver äta mat, säg att de ändå köper mjöd och bröd för att bjuda andra kompanjoner från karavanen].
Er vakttjänst delade ni med ett följe av karabisiska legoknektar, som ni blivit goda vänner med under färden och som ni nu sitter och diskuterar högljutt med. Särskilt god vän har ni blivit med Rogbodbar, den bargbiske barbaranimantikern, som räddade [namnet på spelaren med lägst SMI + STY] efter att denne blev anfallen av ett gäng degenererade skoveldvärgar som ordnat ett överfall genom att gräva ner sig i en sanddyn för att sedan försöka dränka offren i sanden, ett överfall som Rogbodbar barskt bekämpade med hjälp av sin kraftfulla livsmagi, mer bestämt genom att frammana en hord av kvartsbeckasiner som gjorde processen kort med skoveldvärgarna. Ni sitter och begrundar Rogbodbars bragd
[Låt samtliga rollpersoner i tur och ordning berömma Rogbodbar, medan han ödmjukt sveper handen genom sitt flödande gyllene hår och skrattar charmerande och viftar bort sina bedrifter med kommentarer såsom: ”Det var inget, om du var en animantiker i världsklass hade du gjort detsamma” och ”Jag kan ju inte låta en vän fara illa, det är inte Rogbodbars väg”].
När ni sitter och byter berättelser med Rogbodbar som bäst så slås dörren till värdshuset upp och en illa tilltygad person rusar in. Han faller till marken vilket leder till stor uppståndelse. Rogbodbar reser sig bryskt från bordet och rusar till den sårade mannen. [Låt rollpersonerna rulla ett svårt slag Finna Dolda Ting, om de lyckas, ser de att en annan av medlemmarna av det Karabisiska följet, Gerbernon, en person som stridit tillsammans med rollpersonerna under flera tillfällen, men som de i övrigt inte har lärt känna så väl, ler och gnuggar händerna, som om han planerade något].
Rogbodbar tar till orda:
- Den här mannen är skadad och behöver genast vård. Alla behöver hålla avståndet medan jag förbereder mina animantiska besvärjelser.”
Medan Rogbodbar besvärjer så återgår aktiviteten i värdshuset till det mer normala, vilket innebär ett högljutt stojande från alla närvarande. En gammal man kommer förbi rollpersonerna och säger:
-Har ni hört att hertig Undragug av Fernisien äntligen har betalt av hemgiften för äktenskapet mellan hans dotter och furst Amdalius av Hengorien. Jag har hört att han betalade hela 10 000 arbariska forinter och två långhalsade ridstrutsar.
(Berätta för RP att Fernisien är en provins i Arbarien, och Hengorien en provins i Emdolanien.)
[Rollpersonerna är självklart fascinerade av denna nyhet, och när de frågar ut mannen så framkommer det att inte bara har hertigen betalat hemgiften, utan att detta är väldigt viktigt, eftersom en obetald hemgift enligt seden innebär obligatorisk krigsförklaring i Emdolanien (”Dom är väldigt våldsamma där, grymma som få”, säger den gamle mannen om Emdolanianerna)]
Medan kvällen fortskridit så verkar den skadade mannen tack vare Rogbodbars rådiga ingripande ha återhämtat sig och lämnat värdshuset utan större men men med en djup tacksamhet i sitt hjärta, liknande den som [rollpersonen Rogbodbar räddade] är väl bekant med. Rogbodbar beger sig åter till ert bord och beställer mer bröd och mjöd. Ni fortsätter att diskutera era äventyr när värdshusvärdens dotter kommer fram till Rogbodbar och säger:
-Ursäkta mig gode herrn, men den här Emdolanianska Thalern är inte nog för att betala ert inköp, tolv kannor mjöd och lika mycket bröd kostar i vårt etablissemang 12 arbariska forinter, och denna thaler är enbart värd 11.
-Oj, jag ber så mycket om ursäkt, min goda dam, det var ett enkelt missförstånd, här ta en till thaler för ert besvär, ni behöver inte ge mig de 10 arbariska forinterna i växel tillbaka, utan de må ni räkna som dricks.
Rogbodbar vänder sig tillbaka till er, ler brett, och säger:
-Nå, nu när denna lilla fadäs är över, låt oss återgå till vår tidigare diskussion. Har ni hört det regionala skvallret om hur dyrt det stod Undragug att gifta bort sin dotter. 1000 emdolanianska thaler, en summa större än någon som tidigare utkrävts för att en Emdolaniansk adelsman ska gifta sig. Men nu är den i alla fall betald. Puh.
Kvällen förflyter sedan utan några större missöden, och rollpersonerna drar sig tillbaka, men de kommer självklart att vilja undersöka hur mycket en ridstruts är värd, för att stilla sin nyfikenhet på utifall hemgiften verkligen är fullt betald. Detta kan de göra på den lokala strutsfarmen i kanten av staden
I nästa avsnitt av Kaosslottets Förbannelse:
Strutsfarmen
Jag sitter och filar på en äventyrstrilogi till min egenhändigt gjorda DoD-värld, det går lite långsamt, så för att motivera mig lite tänkte jag att jag kunde ta och dela med mig av den i den takt jag färdigställer den. Jag tar tacksamt emot alla synpunkter och åsikter, men jag känner att det är viktigt att påpeka att det här är min värld, och mitt epos, och jag tänker inte göra kompromisser på min vision, något jag är säker på att många av er som skrivit rollspel själva kan känna igen sig i. Stukturen på dessa inlägg kommer vara i form av avsnitt, lite som en följetong, för att öka folks intresse.
Nåväl, med detta sagt, låt oss börja med avsnitt 1:
Kaosslottets förbannelse
-första delen i Paradigmserien
Inledning
Instruktioner: Läs all kursiv text högt för spelarna, och ändra texten eller låt spelarna reagera på det som händer när detta indikeras inom hakparenteser ([]).
”Det är en varm sommardag i staden Extrobol i landet Arbarien, som ni kommit till efter månader av färd genom den stora Sarharanöknen, vilken ni vandrat igenom som vakter åt en större köpmannakaravan som hyrt era tjänster för en billig penning som ni nu sitter och åtnjuter genom att spendera på mjöd och bröd. [Om rollpersonerna är nykterister eller inte behöver äta mat, säg att de ändå köper mjöd och bröd för att bjuda andra kompanjoner från karavanen].
Er vakttjänst delade ni med ett följe av karabisiska legoknektar, som ni blivit goda vänner med under färden och som ni nu sitter och diskuterar högljutt med. Särskilt god vän har ni blivit med Rogbodbar, den bargbiske barbaranimantikern, som räddade [namnet på spelaren med lägst SMI + STY] efter att denne blev anfallen av ett gäng degenererade skoveldvärgar som ordnat ett överfall genom att gräva ner sig i en sanddyn för att sedan försöka dränka offren i sanden, ett överfall som Rogbodbar barskt bekämpade med hjälp av sin kraftfulla livsmagi, mer bestämt genom att frammana en hord av kvartsbeckasiner som gjorde processen kort med skoveldvärgarna. Ni sitter och begrundar Rogbodbars bragd
[Låt samtliga rollpersoner i tur och ordning berömma Rogbodbar, medan han ödmjukt sveper handen genom sitt flödande gyllene hår och skrattar charmerande och viftar bort sina bedrifter med kommentarer såsom: ”Det var inget, om du var en animantiker i världsklass hade du gjort detsamma” och ”Jag kan ju inte låta en vän fara illa, det är inte Rogbodbars väg”].
När ni sitter och byter berättelser med Rogbodbar som bäst så slås dörren till värdshuset upp och en illa tilltygad person rusar in. Han faller till marken vilket leder till stor uppståndelse. Rogbodbar reser sig bryskt från bordet och rusar till den sårade mannen. [Låt rollpersonerna rulla ett svårt slag Finna Dolda Ting, om de lyckas, ser de att en annan av medlemmarna av det Karabisiska följet, Gerbernon, en person som stridit tillsammans med rollpersonerna under flera tillfällen, men som de i övrigt inte har lärt känna så väl, ler och gnuggar händerna, som om han planerade något].
Rogbodbar tar till orda:
- Den här mannen är skadad och behöver genast vård. Alla behöver hålla avståndet medan jag förbereder mina animantiska besvärjelser.”
Medan Rogbodbar besvärjer så återgår aktiviteten i värdshuset till det mer normala, vilket innebär ett högljutt stojande från alla närvarande. En gammal man kommer förbi rollpersonerna och säger:
-Har ni hört att hertig Undragug av Fernisien äntligen har betalt av hemgiften för äktenskapet mellan hans dotter och furst Amdalius av Hengorien. Jag har hört att han betalade hela 10 000 arbariska forinter och två långhalsade ridstrutsar.
(Berätta för RP att Fernisien är en provins i Arbarien, och Hengorien en provins i Emdolanien.)
[Rollpersonerna är självklart fascinerade av denna nyhet, och när de frågar ut mannen så framkommer det att inte bara har hertigen betalat hemgiften, utan att detta är väldigt viktigt, eftersom en obetald hemgift enligt seden innebär obligatorisk krigsförklaring i Emdolanien (”Dom är väldigt våldsamma där, grymma som få”, säger den gamle mannen om Emdolanianerna)]
Medan kvällen fortskridit så verkar den skadade mannen tack vare Rogbodbars rådiga ingripande ha återhämtat sig och lämnat värdshuset utan större men men med en djup tacksamhet i sitt hjärta, liknande den som [rollpersonen Rogbodbar räddade] är väl bekant med. Rogbodbar beger sig åter till ert bord och beställer mer bröd och mjöd. Ni fortsätter att diskutera era äventyr när värdshusvärdens dotter kommer fram till Rogbodbar och säger:
-Ursäkta mig gode herrn, men den här Emdolanianska Thalern är inte nog för att betala ert inköp, tolv kannor mjöd och lika mycket bröd kostar i vårt etablissemang 12 arbariska forinter, och denna thaler är enbart värd 11.
-Oj, jag ber så mycket om ursäkt, min goda dam, det var ett enkelt missförstånd, här ta en till thaler för ert besvär, ni behöver inte ge mig de 10 arbariska forinterna i växel tillbaka, utan de må ni räkna som dricks.
Rogbodbar vänder sig tillbaka till er, ler brett, och säger:
-Nå, nu när denna lilla fadäs är över, låt oss återgå till vår tidigare diskussion. Har ni hört det regionala skvallret om hur dyrt det stod Undragug att gifta bort sin dotter. 1000 emdolanianska thaler, en summa större än någon som tidigare utkrävts för att en Emdolaniansk adelsman ska gifta sig. Men nu är den i alla fall betald. Puh.
Kvällen förflyter sedan utan några större missöden, och rollpersonerna drar sig tillbaka, men de kommer självklart att vilja undersöka hur mycket en ridstruts är värd, för att stilla sin nyfikenhet på utifall hemgiften verkligen är fullt betald. Detta kan de göra på den lokala strutsfarmen i kanten av staden
I nästa avsnitt av Kaosslottets Förbannelse:
Strutsfarmen
