Nekromanti Kingmaker
- Thread starter Vitulv
- Start date
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Ja, bra jobbat av alla inblandade. Jag fick lite av känslan av saknad man kan få efter att man avslutat en bra bok eller serie. Kan bara tänka mig hur mycket större den känslan skulle varit om jag fått avsluta det hela med Ellori istället för Smoktug 
Tack för de senaste två åren. Kan vi spela något kortare nu?
Tack för de senaste två åren. Kan vi spela något kortare nu?
anth
Vetefan
Jag trodde ni skulle börja spela Rappan Athuk nu...chrull said:Tack för de senaste två åren. Kan vi spela något kortare nu?
Hyllning till Vitulv och Paizo!
Jag måste tacka Vitulv för en underhållande kampanj som varat i två hela år.
Det är första gången någonsin (vad jag minns) som jag spelat upp en gubbe från level 1 till level 14 (eller 15 om man räknar in den xp vi fick i sista fajten i sista äventyret).
Kingmakerkampanjen är ascharmig i sig – man börjar som murder hobos som av olika anledningar kommit över fribrev att utforska (och rensa från monster) ett vildmarksområde och där etablera någon sorts lydrike.
I början knatade vi mest omkring och upptäckte saker och blev polare med kobolder, men så småningom fann vi oss i besittning av ett litet nybyggarrike. Som förstås behövde omhändertagande och administrering.
Där nånstans ändrade kampanjen inriktning och vi var tvungna att reagera på en massa yttre hot mot vårt mysiga lilla rike. Ett oturligt dödsfall i gruppen gjorde att skälmen, drinkaren och lurendrejaren Farran Gråkappa plötsligt, och mot sin vilja, blev baron och härskare över riket. Och i takt med rikets utbredning sedermera även hertig och konung.
Jag och Chrull lyckades även hinna med lite sexuell attraktion, kärlek, barnafödande och äktenskap under kampanjens lopp. Sen blev kung Farran I den försiktige dessvärre änkling under kriget mot den galne kungen i grannriket.
Krig, ja. Vi hann med både mindre skärmytslingar och tillbakakämpandet av en storskalig invasion. Att vara polare med kobolder, ha bemyndigat dem med driften av en lukrativ guldgruva, samt låtit dem bli fullvärdiga medborgare i vår huvudstad visade sig vara lönsamt när vår reguljära armé fick understöd av fler än tusen koboldhjälptrupper – och med dessas hjälp drev invasionsarmén på flykten.
Och eftersom Pathfinder är D&D så är ingen höglevelkampanj komplett utan lite utflykter till andra dimensioner och existensplan. Och där ungefär undanröjde vi det sista hotet mot vårt kungarike, avslutade kampanjen och levde lyckliga i alla våra dagar.
Att få spela en så bra kampanj med en så bra spelledare som Vitulv har varit ett rent nöje, och »varannan söndag« har varit ett heligt datum i min kalender.
Visst finns det vissa saker med Kingmaker och Pathfinder som man önskar varit annorlunda. Att vissa delar i kampanjen inte känns som om de hänger ihop med resten; och att en nyskapad höglevelgubbe nästan alltid överglänser de gubbar som spelats upp till samma level till exempel.
Men på det hela taget har allting varit positivt, och jag har funnit stort nöje i att följa Farran från småtjuv till halvmäktig kung med en klase vasaller.
Tack Vitulv!
Och tack till medspelarna Chrull, Arfert, Storuggla, Markus (och Pärsson, även om du bara var med i början av kampanjen)!
Jag måste tacka Vitulv för en underhållande kampanj som varat i två hela år.
Det är första gången någonsin (vad jag minns) som jag spelat upp en gubbe från level 1 till level 14 (eller 15 om man räknar in den xp vi fick i sista fajten i sista äventyret).
Kingmakerkampanjen är ascharmig i sig – man börjar som murder hobos som av olika anledningar kommit över fribrev att utforska (och rensa från monster) ett vildmarksområde och där etablera någon sorts lydrike.
I början knatade vi mest omkring och upptäckte saker och blev polare med kobolder, men så småningom fann vi oss i besittning av ett litet nybyggarrike. Som förstås behövde omhändertagande och administrering.
Där nånstans ändrade kampanjen inriktning och vi var tvungna att reagera på en massa yttre hot mot vårt mysiga lilla rike. Ett oturligt dödsfall i gruppen gjorde att skälmen, drinkaren och lurendrejaren Farran Gråkappa plötsligt, och mot sin vilja, blev baron och härskare över riket. Och i takt med rikets utbredning sedermera även hertig och konung.
Jag och Chrull lyckades även hinna med lite sexuell attraktion, kärlek, barnafödande och äktenskap under kampanjens lopp. Sen blev kung Farran I den försiktige dessvärre änkling under kriget mot den galne kungen i grannriket.
Krig, ja. Vi hann med både mindre skärmytslingar och tillbakakämpandet av en storskalig invasion. Att vara polare med kobolder, ha bemyndigat dem med driften av en lukrativ guldgruva, samt låtit dem bli fullvärdiga medborgare i vår huvudstad visade sig vara lönsamt när vår reguljära armé fick understöd av fler än tusen koboldhjälptrupper – och med dessas hjälp drev invasionsarmén på flykten.
Och eftersom Pathfinder är D&D så är ingen höglevelkampanj komplett utan lite utflykter till andra dimensioner och existensplan. Och där ungefär undanröjde vi det sista hotet mot vårt kungarike, avslutade kampanjen och levde lyckliga i alla våra dagar.
Att få spela en så bra kampanj med en så bra spelledare som Vitulv har varit ett rent nöje, och »varannan söndag« har varit ett heligt datum i min kalender.
Visst finns det vissa saker med Kingmaker och Pathfinder som man önskar varit annorlunda. Att vissa delar i kampanjen inte känns som om de hänger ihop med resten; och att en nyskapad höglevelgubbe nästan alltid överglänser de gubbar som spelats upp till samma level till exempel.
Men på det hela taget har allting varit positivt, och jag har funnit stort nöje i att följa Farran från småtjuv till halvmäktig kung med en klase vasaller.
Tack Vitulv!
Och tack till medspelarna Chrull, Arfert, Storuggla, Markus (och Pärsson, även om du bara var med i början av kampanjen)!
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,059
Re: Hyllning till Vitulv och Paizo!
Ja, det har verkligen varit en lång och rolig resa. 2 år liksom!
Precis som dig har jag själv aldrig varit med om att spela från level 1 till 14-15. Det var häftigt och det var kul att se hur spelet förändras beroende på vilken level rollpersonerna är på.
Hade du något favorittillfälle i kampanjen?
Tack själv!Dante said:
Ja, det har verkligen varit en lång och rolig resa. 2 år liksom!
Precis som dig har jag själv aldrig varit med om att spela från level 1 till 14-15. Det var häftigt och det var kul att se hur spelet förändras beroende på vilken level rollpersonerna är på.
Hade du något favorittillfälle i kampanjen?
Re: Hyllning till Vitulv och Paizo!
(Och när Chrull one-shotade en jättedrake. Det var fan spännande på riktigt.)
Alla gånger då du med vämjelse kastade ifrån dig tärningar, äventyr och regelböcker och med eftertryck sa »jag hatar er« till oss då vi gjort något oförutsägbart eller osannolikt som pajat dina encounters.Vitulv said:
(Och när Chrull one-shotade en jättedrake. Det var fan spännande på riktigt.)
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Re: Hyllning till Vitulv och Paizo!
När vi jagade efter ugglebjörnen som slagit sönder Hjorthamn med ett gäng kobolder. Jag minns den biten som hektisk, stressig och heroisk.
Frustrationen kring bardjäveln. Hur en simpel bard kunde orsaka oss så mycket problem, bara för att vi gått och blivit officiella personer, hur vi satt kring spelbordet och svor över våra valda alignments när allt vi egentligen ville var att mörda honom.
Och när jag solo oneshottade en drake 5 levlar över mig, såklart.
Alla tillfällen någon utbrustit "Världens bästa/sämsta spelgrupp". De gånger någon sagt något så grovt och fel att samtalet stannat upp och folk dragit efter andan (två-tre tillfällen kommer jag direkt på, men jag tänker inte nämna namn eller detaljer, det skulle ganska garanterat bryta mot wrnus regler).Dante said:
När vi jagade efter ugglebjörnen som slagit sönder Hjorthamn med ett gäng kobolder. Jag minns den biten som hektisk, stressig och heroisk.
Frustrationen kring bardjäveln. Hur en simpel bard kunde orsaka oss så mycket problem, bara för att vi gått och blivit officiella personer, hur vi satt kring spelbordet och svor över våra valda alignments när allt vi egentligen ville var att mörda honom.
Och när jag solo oneshottade en drake 5 levlar över mig, såklart.