Nekromanti Klokt om att spela AW

[Simon]

Jag läser tyvärr inte så mycket på Apocalypse Worlds egna forum (tyvärr eftersom jag ofta stöter på bra saker när jag gör det), men nu tittade jag in helt kort och såg den här godbiten. Det är härifrån, ett svar på att en person som just ska spelleda AW för första gången frågar hur långa kampanjer brukar bli (och efterfrågar allmänna tips, också):

As long as your players and yourself enjoy themselves I guess. But really if you don't last at least five-six sessions you might be doing it wrong. After that, things get huge - like cosmic-scale huge - and it's a shame to miss that part of the game.

My first and foremost advice is play by the book. Try to forget you have played other RPGs before and read the book as you would read any other rulebook for any other game, and when in doubt, refer to the rulebook. I know it sounds a recipe for disaster but that's not your daddy's Rolemaster. The rules are easy and sound.

For example, when I first MC'd a AW game, I didn't care much for MC moves. I thought "well, that's what I'd do anyway in any other game" but no. You get to do one move, maybe two when they snowball, but then it's their turn, and you have to wait for an opportunity to make your next move when the game allows you to, i.e. somebody misses a roll, a PC move tells you to or everybody's looking at you to say something. And that changes everything. Because it lets the players breathe and react without you piling up on them unwillingly. And it's not that restrictive, because the MC's moves aren't really about what you're saying but more why you're saying it in the context of fiction. I mean I could fill books with different ways of announcing future badness or inflicting harm.

Really, the more I MC that game, the more I stick to the rules, and the more my players enjoy the game. When something's off during the game, go back to the book and read that rule again. Often you'll find you were just doing it wrong. It's that well done.

Jag upplever det likadant, att de gånger spelet har hackat på något sätt så har jag i efterhand insett att det var på grund av att vi inte spelade exakt by the book.

Fast tyvärr har jag själv inte lyckats spela någon kampanj i mer än fem sessioner (dock har jag nått till gränsen av unseen future efter två pass! ), så den biten är jag vansinnigt sugen på. Att kanske ta sig samman och verkligen hålla sig till en kampanj ett tag. Eller till och med återuppta någon som man redan spelat lite i...

Nån mer som känner igen sig? Eller tycker motsatt? Eller som inte är så bekant med spelet som undrar vad vi pratar om?

 

[Adrian Granberg]

Jag tycker det här låter rätt intressant men har ingen aning om vad det är för spel. Berätta gärna mer, det lätt rätt spänande att dömma av vad som stog där.

 

[Sodivra]

Instämmer helt om att spela by the book. Ju mer man förstår och ger sig hän principerna, desto bättre blir det.

Däremot håller jag inte med om det han skriver om turtagning. Jag har aldrig känt av att man måste vänta efter sitt move, men det kanske är för att jag gör det spontant? Jag vet inte.

Förvisso, det är min övertygelse att rollspel, och improrollspel framförallt (och alla sorters samspel - Improteater, samtal, kärlek...) ska vara som en pingpong-match, där deltagarna ständigt passar små bidrag till varandra fram och tillbaka, istället för stora klumpar av ord. Ju kvickare turtagning, desto bättre samspel, desto bättre resultat. Det liknar ju det han säger lite.

 

[Nässe]

Håller helt med.

Känns som om jag har spellett mycket AW- men jag känner mig fortfarande rätt darrig som MC.

Mitt största problem är

Play to find out what happens

Jag glider och drar där hela tiden, vilket gör spelet tråkigt, jag har för mycket fantasi som trycker på, och så bestämmer jag små sekvenser eller hela skeenden som jag pressar mot. Och då blir det trist. Jävligt svårt!

Tyckte BW var en bra lärdom i det där. Man har ett asviktigt slag (den blivande inkvisitorn ska övertyga biskopen om att hans krafter kommer från Gud) och så missar spelaren slaget och både spelare och SL är sådär- Meh! vad fan hände nu? RP ner i fängelsehålorna och så får man köra vidare därifrån. Väldigt uppfriskande och nyttig lärdom.

Men att inte göra moves hela tiden tycker jag är assvårt.

Jag kan inte hålla mig.

Sen upplever jag det som att second session alltid är tråkig och svårspelad, vet inte varför. Ofta har jag som MC en massa threats och Fronter som jag inte kan hålla isär, och jag hinner inte under spelet tolka de olika movsen till faktiska spelhändelser. Vilket gör att jag blir låst. Ett problem som jag ännu inte lyckats hantera...

Kan vara så att detta blir bättre och bättre efter fler sessioner när man får mer koll på sitt spelledarmaterial. Allmänt tycker jag det är svårt att använda både Threat-typernas impulser och moves.

Man undrar ju lite vad exakt han menar med att "hålla sig till reglerna" som MC, vad betyder det?

/ Nils

 

[Simon]

Instämmer helt om att spela by the book. Ju mer man förstår och ger sig hän principerna, desto bättre blir det.

Däremot håller jag inte med om det han skriver om turtagning. Jag har aldrig känt av att man måste vänta efter sitt move, men det kanske är för att jag gör det spontant? Jag vet inte.

Förvisso, det är min övertygelse att rollspel, och improrollspel framförallt (och alla sorters samspel - Improteater, samtal, kärlek...) ska vara som en pingpong-match, där deltagarna ständigt passar små bidrag till varandra fram och tillbaka, istället för stora klumpar av ord. Ju kvickare turtagning, desto bättre samspel, desto bättre resultat. Det liknar ju det han säger lite.

Nu vet jag ju inte hur du kör i praktiken, eftersom vi inte har spelat ihop, men visst är väl reglerna rätt klara på den punkten att man efter att ha gjort ett (1) spelledarmove så lämnar man över bollen ("after every move: what do you do?"). Det tycker jag är en av de viktigaste punkterna att köra kompromisslöst by the book. De gånger jag har blivit frustrerad som spelare så har det ofta varit när spelledaren har frångått det där, genom att narrera ett skeende som motsvarar flera spelledarmoves, utan att ge mig bollen och utrymmet att agera.
EXEMPEL: Jag misslyckas med ett move i en strid och spelledaren säger att jag får ett knivhugg i mig och att jag blir fasthållen med kniven mot strupen. Alltså både inflict harm och put someone in a spot. Fuckoff, ge mig skada och fråga vad jag gör, eller sätt kniven mot strupen och fråga vad jag gör.

Besläktat med det är när spelledaren frångår att bara göra ett move när det är "dess tur" att göra det, och istället gör vad som innebär ett spelledarmove medan jag håller på och gör saker. Boken säger att det tydligaste fallet när det är spelledarens tur att göra ett move är när en rollperson misslyckas med sitt move, men jag vill lyfta fram att det tydligaste fallet när det inte är spelledarens tur är medan en rollperson håller på att göra någonting.
EXEMPEL: Jag säger "jag tänker försöka klättra upp på väggen och in genom ett fönster, finns det något öppet på övervåningen?" Spelledaren svarar "ja det finns en öppen balkongdörr på andra våningen, men det är inte säkert att det går att klättra utan att falla. Plötsligt hör du ljudet av en jeep som närmar sig runt husets hörn." Fuckoff, du announcar future badness men det är inte din tur, det är jag som ska act under fire. Det är din tur när a) någon misslyckas med ett slag, b) ett spelarmove säger att du ska göra ett spelledarmove, eller c) när alla runt bordet tittar på dig och väntar på att du ska säga nåt.

Nu är mina exempel kanske inte så självklart fall där spelet slirar (jag är väl helt enkelt oförmögen att föreställa mig hur dåligt spelledande går till, möhöhö), men principiellt tycker jag att poängen kvarstår, att det är det här som är det viktiga med att play by the book när det gäller turtagningen.

 

[Simon]

Jag tycker det här låter rätt intressant men har ingen aning om vad det är för spel. Berätta gärna mer, det lätt rätt spänande att dömma av vad som stog där.

Spelet heter alltså Apocalypse World och är skrivet av Vincent Baker, på nätet kallad Lumpley av någon anledning. Det är ett efter katastrofenspel, och reglerna är det bästa sen skivat bröd, som man brukar säga. En stor del av spelet braighet kommer av konkreta regler för hur spelledaren ska spelleda, vilka är mer eller mindre osynliga för spelaren.

Kolla spelets playbooks för ett första intryck av hur det ser ut (inte minst de playbooks som heter "the moves" och "the master of ceremonies"), och fråga sen så svarar jag eller någon annan helt säkert på vad du kan tänkas undra över!

 

[Nässe]

känner mig oerhört träffad

Fan vad bra att prata lite sånt här, nu känner jag att jag får en tydlighet i att bättra på mitt MC:ande, grymt!

Har inte riktigt tänkt på detta med när jag ska göra moves som MC, och jag gör det hipp som happ hela tiden. Ska testa att försöka reglera mig själv mer, du får gärna hjälpa mig medan vi spelar, med kommentarer och så, både uppmuntrande och förmanande. Good stuff!

 

[Simon]

känner mig oerhört träffad

Fan vad bra att prata lite sånt här, nu känner jag att jag får en tydlighet i att bättra på mitt MC:ande, grymt!

Haha, inget illa ment eller så! Men bra om man kan hjälpas åt att få spelandet lättare och roligare!

Har inte riktigt tänkt på detta med när jag ska göra moves som MC, och jag gör det hipp som happ hela tiden. Ska testa att försöka reglera mig själv mer, du får gärna hjälpa mig medan vi spelar, med kommentarer och så, både uppmuntrande och förmanande. Good stuff!

Det ska jag hemskt gärna göra!

Mitt största problem är

Play to find out what happens

Jag glider och drar där hela tiden, vilket gör spelet tråkigt, jag har för mycket fantasi som trycker på, och så bestämmer jag små sekvenser eller hela skeenden som jag pressar mot. Och då blir det trist. Jävligt svårt!

Tyckte BW var en bra lärdom i det där. Man har ett asviktigt slag (den blivande inkvisitorn ska övertyga biskopen om att hans krafter kommer från Gud) och så missar spelaren slaget och både spelare och SL är sådär- Meh! vad fan hände nu? RP ner i fängelsehålorna och så får man köra vidare därifrån. Väldigt uppfriskande och nyttig lärdom.

Men att inte göra moves hela tiden tycker jag är assvårt.

Jag kan inte hålla mig.

Mitt främsta tips är: återgå till boken så fort det känns osäkert! Jag gör det så fort en rollperson gör något som kan likna ett spelarmove - jag går till texten och lusläser movet, mycket bokstavligt. Då brukar saker falla på plats. Samma när bollen ligger i mitt knä - känner jag mig det minsta osäker så återgår jag till kapitlet "the master of ceremonies" och läser det mycket bokstavligt (det är inte så många sidor).

När du läser om MC-kapitlet, lägg märke till skillnaden mellan agenda, principer och moves. Tänk inte på principerna som moves, till exempel, så att du när det är din tur att agera råkar tänka på "ask provocative questions and build on the answers" som ett spelledarmove, när det i själva verket handlar om metoden man ska ha i bakhuvudet när man väljer och spelar ut sitt move, eller när man bara reagerar på vad spelarna gör, för den delen.

Så (och nu kanske jag föreläser självklarheter här, men jag gör det ändå, för jag tycker själv det är givande att formulera mig omkring det), man kan säga att movesen är vad du gör när det är din tur att agera, dina handlingar så att säga. Principerna är en metodbeskrivning, hur man gör, saker att hålla i tankarna och applicera medan man spelleder, alldeles oavsett om man för tillfället gör ett move eller bara låter spelarna hålla låda, de gäller hela tiden. Och, slutligen, agendans tre punker är, målsättningen, poängen med alltihop, det man kontinuerligt försöker åstadkomma när man väljer sina moves, reagerar på vad rollpersonerna gör och alltid applicerar sina principer.

Sen upplever jag det som att second session alltid är tråkig och svårspelad, vet inte varför. Ofta har jag som MC en massa threats och Fronter som jag inte kan hålla isär, och jag hinner inte under spelet tolka de olika movsen till faktiska spelhändelser. Vilket gör att jag blir låst. Ett problem som jag ännu inte lyckats hantera...

Kan vara så att detta blir bättre och bättre efter fler sessioner när man får mer koll på sitt spelledarmaterial. Allmänt tycker jag det är svårt att använda både Threat-typernas impulser och moves.

Det där har inte jag heller kommit förbi, jag tycker alltid att det är svårt att ställa om från first session till att spela med prepp. Men å andra sidan brukar det släppa till tredje passet, har jag för mig. Det enda som kanske kan göra det lättare kan vara att påminna sig om att inte överlasta sig, att preppstrukturen är till för att hjälpa en, inte tynga ner en. Så skippa allt som kan skippas, ha inte mer countdowns än som krävs, skippa custom moves tills de ger sig själva, och så vidare. Men var noggrann med det som ska göras, se till att göra varje slp som har utvecklat agency till ett threat, och slarva inte med att trycka in dem i threatfack, även om det känns konstruerat. Och så vidare. By the book, alltså!

 

[Sodivra]

...att man efter att ha gjort ett (1) spelledarmove så lämnar man över bollen ("after every move: what do you do?"). Det tycker jag är en av de viktigaste punkterna att köra kompromisslöst by the book.

Ah, självklart.

Yeah.

 

[SaknarStämband]

EXEMPEL: Jag misslyckas med ett move i en strid och spelledaren säger att jag får ett knivhugg i mig och att jag blir fasthållen med kniven mot strupen. Alltså både inflict harm och put someone in a spot. Fuckoff, ge mig skada och fråga vad jag gör, eller sätt kniven mot strupen och fråga vad jag gör.

På sidan 194 så gör skaparen av spelet precis det här.
"I get to make as hard a move as I like in response"
"I choose to inflict harm and (bonus) put her in a spot"
"Damn Joe's Girl is fast" I say "She slams you in the face with her elbow - take 1-harm - knocks you down, kicks the scalpel away, and by the time you realize what's happened she's kneeling over you with her pistol up under your jaw. What do you do?"
Spelledaren har full rätt att göra det.
Sjyystare att bara välja en
men han/hon har full rätt.

I det andra exemplet kan det vara så att spelledaren använder put in a spot, tell them possible concequences and ask, eller future badness då du väntar på spelledarens respons (Finns det något fönster?) på din handling är det spelledarens tur att reagera. Kanske använde denna flera som i ovanstående exempel? I övrigt tycker jag det är svårt att dömma det enskilda fallet då jag inte har någon kontext. Om du till exempel jagas kanske spelledaren kunde sagt "coolt, agerar du under eld nu?" eller "coolt, slå för hard" om du bara ska klättra in i huset. På sidan 155 så ger spelledaren "announce future badness" och "put in a spot" mycket kort efter varrandra. Tror denne gör det på något mer ställe i boken, men är inte säker.

EXEMPEL: Jag säger "jag tänker försöka klättra upp på väggen och in genom ett fönster, finns det något öppet på övervåningen?"

Spelledaren svarar med att sätta dig i en halvtaskig situation för att se om du ändå fortsätter "ja det finns en öppen balkongdörr på andra våningen, men det är inte säkert att det går att klättra utan att falla." (personligen hade jag satt in "vad gör du?" här)
"Plötsligt hör du ljudet av en jeep som närmar sig runt husets hörn."

OBS! Om denne inte gjorde det med flit känner jag dock att denne gjorde fel då denne inte frågade vad din karaktär gjorde och lät dig agera. Inget slag gjordes, så antingen var det helt korrekt, eller helt fel, beroende på hur man läser reglerna och spelledarens egna avsikter med handlingen.

Eller så är det bara min tolkning.

Jag har aldrig känt av att man måste vänta efter sitt move, men det kanske är för att jag gör det spontant?

Så länge spelarna väntar på att DU skall berätta vad som händer får du om du vill använda ett move. Det samma gäller när de slår slint på sina slag.

Om jag förstått det hela korrekt.

 

[Bunny]

På sidan 194 så gör skaparen av spelet precis det här.
"I get to make as hard a move as I like in response"
"I choose to inflict harm and (bonus) put her in a spot"
"Damn Joe's Girl is fast" I say "She slams you in the face with her elbow - take 1-harm - knocks you down, kicks the scalpel away, and by the time you realize what's happened she's kneeling over you with her pistol up under your jaw. What do you do?"
Spelledaren har full rätt att göra det.
Sjyystare att bara välja en
men han/hon har full rätt.

Du har helt rätt. Det bör tilläggas att MC:n i exemplet låter Joe's Girl använda armbågen (1-harm) istället för pistolen (2-harm) för att inflict harm. 1-harm är oftast ganska kosmetiskt - en rejäl smocka. Går däremot rollpersonen redan runt med en 3-4 harm så hade jag som spelare förväntat mig av MC:n att denne varit mer restriktiv. Sedan kanske en i allmänhet ska undvika att låta kosmetiska effekter översättas i regelmässiga skador, jag vet inte.

På sidan 155 så ger spelledaren "announce future badness" och "put in a spot" mycket kort efter varrandra. Tror denne gör det på något mer ställe i boken, men är inte säker.

Jepp, fast MC:ns första move, announcing future badness ("They arrive suddenly at your door..."), ges spelaren utrymme att reagera på (närmast read a sitch, faktiskt: "'I go to the peep hole', she says. 'There is three of them?'"), och får faktiskt en översikt (av hur många de är, av vem som gör vad) innan sagda annonserade elakhet puts her in a spot. Jag skulle säga att det exempel följer Simons riktlinjer ganska bra, faktiskt.

Hela exemplet:
"So. Marie: at home, pacing, armed, locked in, yeah? They arrive suddenly at your door with a solid kick, your whole door rattles. You hear Whackoff's voice: 'she's expecting us I guess.'" I'm announcing future badness.

"I go to the peep hole", she says. "There is three of them?"

"Yep." I say. "Whackoff on your left, Plover and Church Head are doing something on your right, Plover's back's to you - and you hear a cough-cough-rrrrar sound and Plover's at the door with a chainsaw. What do you do?" I'm putting her in a spot.

 

[SaknarStämband]

Du har helt rätt. Det bör tilläggas att MC:n i exemplet låter Joe's Girl använda armbågen (1-harm) istället för pistolen (2-harm) för att inflict harm. 1-harm är oftast ganska kosmetiskt - en rejäl smocka. Går däremot rollpersonen redan runt med en 3-4 harm så hade jag som spelare förväntat mig av MC:n att denne varit mer restriktiv. Sedan kanske en i allmänhet ska undvika att låta kosmetiska effekter översättas i regelmässiga skador, jag vet inte.

Så du tolkar det som att det var en beskrivning snarare än ett move? Jag tyckte det var tydligt i texten att det var ett move "... and (bonus)". Summan av det hela är ju fortfarande densamma, personen får både inflict harm och blir "put on a spot". Sedan att man kan förvänta sig att spelledaren skall vara mer ödmjuk mot redan skadade rollpersoner är väl en smaksak.

Mitt förslag om sidan 155 blev debunkrat rätt hårt. Så där får jag nog släppa taget. Tyckte dock att det var "tillräckligt" lite spelarinput för att stadga som exempel, dessutom så används read the sitch precis efteråt, och det är inget spelaren "gör" (if you do it, you do it!). Men som du säger så är det trots allt spelarinput, och blir därför inte helt korrekt från min sida.

 

[Bunny]

Så du tolkar det som att det var en beskrivning snarare än ett move?

Närå, jag skriver ju att du har rätt. Ville bara påpeka hur MC:n i exemplet gjorde ett så hårt move som han önskade, alltså att denne valde att inte använda pistolen utan den lite snällare armbågen istället. Ett tillägg, inget annat.

 

[SaknarStämband]

Ett tillägg, inget annat.

-Nicka och le åt-

Har diskuterat med folk som håller med bara för att
förvirra eller förleda. Bäst att dubbelkolla.
I vilket fall, mycket intressant rollspel.
Läste igenom det idag, definitivt något jag kommer pröva.

 

[Nässe]

Det här tyckte jag var spännande:

But it´s harder after first session, so I really wanna hear what people do different in second session, than in first session, to learn a little.

I hear you

It's sort of the moment when things transfer from premise creation session (which any television scriptwriter will tell you is their favorite part) to character investment. Basically, now that the characters are established as people we're supposed to care about, it's time to tease out what makes them interesting.

Ask questions like crazy.

Session 2 is all about figuring out where the threats meet the characters. Think of yourself as the psychoanalyst, and the characters as patients. Use the early stages of the countdowns as tools to tease out what about THESE threats bugs the shit out of them. If they don't really at all, move away from them to focus on the threats that seem to matter. Create an early crisis that mobilizes them into action, but which is actually cover for a larger, much more sinister crisis waiting down the road. Think of ways in which that crisis could really challenge their characters' assumptions about the world and themselves.

Other peoples' session 2 experiences?

Spännande att vara så undersökande i session 2. Och jag inser att jag/ mina spelgrupper nog har lättare för premise creation än character investment.

/ Nils

 

[Björn den gode]

Efter att ha provat det på Gothcon, hört hur alla prisat det häromkring så köptes spelet och jag har ännu inte hunnit läsa igenom hela men är fortfarande mycket positiv.

Men inlägg som det här gör att jag blir lite olustig, det känns som så extremt mycket fan-boyism över det hela. "AW är världens bästa rollspel! Och om någon inte skulle ha roligare när dom spelar AW än någonting annat så kan det bara bero på att dom spelar fel och inte gör som det faktiskt står."

Jag får prestationsångest och tänker att det kanske är bättre om jag håller mig till mer traditionella spel där jag är trygg och vet att jag kommer få roligt istället för att riskera att inte få så roligt med AW och känna sig som en dålig människa då man inte ens lyckades klara av att spela ett spel precis som det står.

 

[Christoffer]

Många av de här spelen är ju sådana, de är designade för att man ska följa alla regler för att de samverkar i en bestämd riktning. Spelleder man Apocalypse World på ett annat sätt kommer reglerna streta mot. Det går såklart, ni kanske kommer ha grymt jävla skoj! Vem vet?! Men, förr brukade jag ibland tänka att "fuck! hur ska jag minnas alla jävla regler i den här boken" (inte specifikt AW, utan allmänt, jag är lite disträ, glömmer lätt, så det behövs inte så mkt för att jag ska glömma bort regler) men sen slog det mig, det är ju riktigt trevligt! Om jag inte kommer få det bra, om jag kommer spela Burning Wheel och någon spelare säger att "Meh, jag kände inte alls att min karaktärs beliefs var viktiga, jag behövde ju inte kämpa för dem någonstans?!" så kan jag ju direkt se, fuck! Jag spelade inte spelet! Jag släppte bollen halvvägs. Vi hade alla dessa beliefs, men jag gjorde inte min grej, jag satte inte hinder iväg för spelarna, tvingade dem att kämpa. Det är ju helt strålande! Nu kan jag ju faktiskt analysera spelet, fråga på forum, få tydliga råd om att "fuck, du glömde väl det där va? Du gjorde inte x? Glömde du y?" Tydliga saker. Liksom, hur såg din front ut? Ok, koolt! Men varför avancerar du inte dina Countdown Clocks, du har ju haft flera lägen? Ok, dina SLPs, varför är de inte inblandade i flera av spelarkaraktärernas liv? Läs lite om det där med trianglar mellan karaktärer. Men, när Rourke bara backar ur? Hur tänkte du då? Var du verkligen sann mot honom? Han finns ju med här, i det här hotet? Han vill ju det här? Varför satte han inte kniven mot strupen och kastade sig in för att greppa det? Det var ju hans sista chans? Osv.

För mig innebär det här att vi kan snacka om spelet på ett tydligt sätt. Jag är sällan orolig eller känner prestationsångest när jag går in för att SL:a nu. Jag vet att jag kan analysera spelet i efterhand, se vart jag missade att följa regler, läsa om boken, se att där! precis där! gjorde jag fel. Ok, nästa gång, då ska jag tänka på att....

Men också, det är sällan jag känner mig så uppbackad som SL i dessa spel, jag har ett tydligt ansvar att utföra. Ett jobb. Och det finns nedskrivet. Det är trevligt.

Men, jag förstår vad du menar. Helt klart. En grej jag tror kan vara bra är om man får med en hel spelgrupp på det hela, sådär, "kom igen, vi testar Burning Wheel, ni kommer lida, blöda och kämpa för vad ni tror på! Vi spelar för att se om ni lyckas segra, om ni kommer nå era mål!" och alla köper det, alla går in för det helhjärtat. Kanske fördjupar sig i reglerna osv. Att sitta ensam ger prestationsångest och allt kan verka övermäktigt, speciellt om man ska försöka sälja in ett nytt regelsystem åt folk. Nu vet jag inte hur din spelgrupp ser ut alls, så det där kanske mest är en personlig reflektion...

Men äh, lite babbligt. Men det är sent på kvällen och jag har målat med färg som luktar starkt.

 

[Simon]

Efter att ha provat det på Gothcon, hört hur alla prisat det häromkring så köptes spelet och jag har ännu inte hunnit läsa igenom hela men är fortfarande mycket positiv.

Men inlägg som det här gör att jag blir lite olustig, det känns som så extremt mycket fan-boyism över det hela. "AW är världens bästa rollspel! Och om någon inte skulle ha roligare när dom spelar AW än någonting annat så kan det bara bero på att dom spelar fel och inte gör som det faktiskt står."

Jag får prestationsångest och tänker att det kanske är bättre om jag håller mig till mer traditionella spel där jag är trygg och vet att jag kommer få roligt istället för att riskera att inte få så roligt med AW och känna sig som en dålig människa då man inte ens lyckades klara av att spela ett spel precis som det står.

Ajdå, det var inte meningen alls att ge det intrycket eller den känslan! Jag tycker att du hjärtligt ska strunta i mina åsikter - det finns ju inget som säger att vi ska tycka likadant!

Min glada ton kommer av att jag har lärt mig rätt väl de senaste fem åren vad jag vill ha ut av rollspelande för att det ska vara värt min tid, så att säga, och när jag hittat, eller för den delen skapat (även om det inte hänt ännu), ett spel som är bättre på att ge mig det än något jag tidigare spelat så blir jag glad och entusiastisk, eftersom det gör min bästa hobby ännu roligare och mer givande att ägna mig åt. Under flera år var Solar System det spel jag stött på som bäst gav mig det jag ville ha, och då tyckte jag att det var det bästa (för mig, naturligtvis!). Nu har AW kommit och jag upptäckte till min glädje att det var ännu bättre på att ge mig det jag vill ha, och då tycker jag naturligtvis att det är ett ännu bättre spel (för mig!).

Jag blir uppriktigt ledsen att jag gjort dig illa till mods, men jag förstår ärligt talat inte varför. Om någon skriver att Pathfinder är världens bästa spel, och någon annan att Mutant Chronicles är det, då tar man väl inte illa upp av det? Man kan hålla med eller inte hålla med, eller inte veta om man håller med, men det gör väl inget? Jag fattar inte varför jag skulle göra något fel när jag uttrycker mig starkt kring nånting som jag gillar och har mycket glädje av?

Om jag har fått det att låta som om någon som tycker annorlunda än mig skulle spela fel så ber jag verkligen om ursäkt! Så tycker jag absolut inte! Men jag tycker att just det här spelet blir roligare när man spelar med reglerna som de är skrivna än när man inte gör det. Och det är väl okej?

 

[Björn den gode]

Om jag har fått det att låta som om någon som tycker annorlunda än mig skulle spela fel så ber jag verkligen om ursäkt! Så tycker jag absolut inte! Men jag tycker att just det här spelet blir roligare när man spelar med reglerna som de är skrivna än när man inte gör det. Och det är väl okej?

Ja! Det är klart att det är ok. Och jag insåg väl halvvägs att det nog var ett ganska elakt inlägg jag höll på att skriva, det är ju liksom inte min mening att racka ner på andras glädje och kreativitet, och det var antagligen det jag just gjorde. Det verkar också vara sjukt svårt att spelleda AW och hålla reda på alla moves, principer, nedräkningar, agendor och allt vad det är så det kan säkert behövas en del tips, men ja för min del så kommer jag nog försöka hitta någon annan som spelleder mig först i vart fall, det verkar ju inte lika farligt att vara spelare och spelet tycker jag som sagt verkar jättehäftigt.

 

[Christoffer]

Några ord för att lugna: http://www.lumpley.com/comment.php?entry=594