Nekromanti Kom på ett skräckrollspel oxå..

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Eh, måste skriva av mig det här så jag kan koncentrera mig på det jag ska göra färdigt... En idé jag har haft hela veckan... Det tar delvis och absorberar mitt Mytomnesiaprojekt och bakar in den spelmekanismen i en lite mer lättförståelig kontext... Nog snackat, här kommer <big>Eskapix</big>

Man spelar olika typer av verklighetsfrånvända dagdrömmare som ser världen för vad den borde vara i större utsträckning än vad den är. Man kan vara barn som leker med låtsaskompisar hela dagarna, hopplöst positiva mytomaner, oförargerliga byfånar med tomtar på loftet, vårdarnas favorit på mentalsjukhuset eller kufiska häxlika gummor som traktens barn älskar att besöka. Rollpersonerna är färgstarka original, inte sällan naiva, sorglösa och med en osviklig tro att lyckan kommer vända inom kort när allt är mörkt och svart.

Varför? Jo, de bär gnistan, det lilla flammande ljus som hela skapelsen är sprunget ur. För dem är inte t.ex. människor kolbaserade livsformer byggda av trista molekyler och celler och sån skit, utan de ser bortom våra materiella kärl och anar vad själva tanken bakom dig och mig och allt annat på planeten egentligen är. Inte bara på planeten, förresten, för de med gnistan inser nästan vad tanken med hela vårt universum är, hur alla pusselbitar hänger ihop och vilket ursprungligt syfte det var som såg till att vi överhuvudtaget skulle komma att finnas till.

Å gosse, det var inget dåligt syfte, må ni tro! Ni förstår, verkligheten som vi känner den är i själva verket bara en flyktig dagdröm från ett urålderligt väsen som klarsynta människor kallar Mörka Modern. Varje gång hon lyckas fullborda en tanke så exploderar hennes sinnesvärld i en kosmisk Big Bang. Vi lever i en sådan dagdröm. Förr eller senare kommer hennes flyktiga tanke vara glömd och förträngd, då kommer verkligheten som vi känner den att slukas av ett hungrande tomrum och allt upphöra att finnas till. Mörka Modern låter sig dock inspireras av sina egna kreationer, och de delar av hennes skapelse som etsat sig fast i hennes minne blåser hon sedan nytt liv i nästa gång hon formulerar en dagdröm.

Rollpersonernas ultimata mål är förstås att inte bli glömda och försvinna när den här dagdrömmen är över. Det handlar också om flykt. Den hungrande tomheten har nämligen redan börjat sätta sina klor i vår värld och den kreativa glöden som en gång genomsyrade skapelsen håller nu på att falna. Om man inte hittar på något snart så slocknar också ens personliga gnista, och då blir man en vanlig människa!

Nå, precis som Mörka Modern så kan vi, hennes skapelser, fantisera fram våra egna dagdrömmar om vi bara besitter denna gnista. Det tar sig olika uttryck: Små barn kan ha imaginära världar i sina garderober, tonåringar kan ha drömpojk- och -flickvänner, den lokala byfånen kan ha ett par påhittade glasögon genom vilka man ser en alternativ verklighet och den erfarne ockultisten kan kanske frammana imaginära spöken genom olika ritualer. Alla människors gnista har en aspekt som genomsyrar allt de fantiserar fram, så om din aspekt är "dekonstruktion" så skulle exempelvis din imaginära kompis kunna vara en respektlös punkflicka, ditt mentala habitat vara en övervuxen ruinstad och din imaginära förmåga vara att få folk att ompröva sina invanda spår och gamla åsikter.

Nå, människor med gnistan söker sig gärna till likasinnade och försöker på gemensamt vis hålla liv i Mörka Moderns dagdröm så länge som möjligt. Det görs genom att man gömmer undan och försvarar starka lågor från Den Stora Tomheten. Skapelsens låga brinner dels i enstaka konstverk, byggnader och områden som har inspirerat oss människor sen urminnes tider, men den brinner också i yttre dimensioner i verklighetens marginal.

Människor med gnistan kallar vår verklighet för Häromstans, medan de drömmar som skiljts från dess skapare lever i en dimension som kallas Bortomsans. Sedan finns det en dimension till, den som kallas Aldrigfanns, men där lever fiktionena som ingen ännu har vågat/kunna drömma, och det är en alldeles för farlig plats för de flesta drömmare.

"Häromstans", "Bortomsans" och "Aldrigfanns" är namn som mestadels barndrömmare använder. Äldre ockultister och new-ageare brukar använda andra, mer storslagna namn.

De tre dimensionerna ansätts av Den Stora Tomheten i form av fyra sorters isande vacuumvarelser som kallas Kärveting, Dväljeting, Kväljeting och Sväljeting (återigen barnnamn, som ni ser. Några kallar dem däremot Korroder, Umbror, Abscexer och Belphegorer) som alla på varsitt sätt kryper fram över skapelsen med kylig precision och metodiskt förpassar alla lågor och gnistor till Stora Tomheten. Sväljeting är håglösa, förutsägbara vidunder och bör inte vara svåra att vilseleda för skarptänkta drömmare, men ett erfaret Kärveting vore rena mardrömmen och man får verkligen hoppas att ingen sådan kommer i närheten av den här planeten inom de närmaste tusen åren!!!

Samtidigt måste våra äventyrare brottas med sina egna och andra människors fiktioner. I små barns sinnesvärldar (som kallas Infantilum) lurar till exempel en sorts härjande bestar som kallas Latratorer (="de som skäller". Barnen själva brukar dock hitta på sina egna namn till Latratorerna, såsom "Storkäftar", "Rytare", "Rödpälsar", "Skallvandrare" eller "Tuggartokar"). Så länge du är ett barn och din barndom är lycklig så är dina Latratorer festliga spellevinkar och dina bästa vänner, men när du växer upp och möter vuxenvärldens cynism så vanställer du dina drömkompisar och Latratorerna förvandlas till något förfasligt och hänsynslöst rovgirigt som du kanaliserar all din rädsla genom.

Gamla drömmar vanställs alltid om de hålls skilda från sina skapare för länge. Det är inte så farligt om det bara är vanliga mänskliga fiktioner som får kortslutning och förvandlas till monstruösa demoner, men när det gäller Mörka Moderns egna påhitt så blir effekten rena kosmiska katastrofer när något går snett.

Det finns sju sådana drömmar som Mörka Modern har drömt fram om och om igen sedan tidernas begynnelse och som efter varje "idissling" blivit otäckare och otäckare. De kallas De Urålderliga Sju och är en sorts abstrakta koncept om fantiserande (=Den fruktlösa längtan, Det förtärande maktmissbruket, Den fjärmande narcissismen, osv) som vilar långt, långt ute i skapelsens periferi och har sina egna dagdrömmar som de fyller Tomheten med.

De Urålderliga Sju är dock maniskt livrädda för Den Stora Tomheten och har börjat söka sig inåt mot skapelsens mitt för att hitta gnistor och lågor som de själva kan förtära för att dra ut på tiden så långt som möjligt innan det blir deras tur att upplösas i intet...

Våra äventyrare skulle alltså vara olika sorters dagdrömmare som funnit varandra och som älskar att sprida glädje genom sin fantasi och påhittighet. De har inledningsvis ingen koll på förvridna demoner eller urålderliga gudar, men de känner instinktivt till Stora Tomheten och allteftersom äventyren fortskrider bör de bli allt mer rädda för att förintas av tomhetens kohorter. Då vaknar också deras förmågor till liv och de kan börja röra sig mer eller mindre fritt mellan Häromstans, Bortomsans, sitt eget habitat eller andras själsliv. Har de tur kan de börja lära sig mer om Skapelsen och De Urålderliga Sju. Problemet är att det nästan inte finns några objektiva sanningar för en drömmare. Dina upplevelser görs alltid till dina egna, så bara genom att konfrontera någon annans fiktioner så formar du denna dröm med dina egna känslor. Det finns gott om monstruösa fiktioner som skapats i syfte att söndra och härska, men som sedan blivit bästa lekkamrater åt naiva småbarn när de tu har mötts. Om du inte kan vara säker på att få uppleva fiktioner som de ursprungligen varit tänkta, hur kan du då lita på att De Urålderliga Sju egentligen finns?

Och det finns en annan fråga som plågar erfarna drömmare: Om fiktioner såsom Latratorerna är människors dagdrömmar, och mänskligheten är Mörka Moderns dagdröm, vem är det då som har drömt fram Mörka Modern?

/Rising
 

keno

Veteran
Joined
13 Nov 2001
Messages
118
Location
Stockholm
Livet är en mardröm

Jag e imponerad. Riktigt häftig ide...

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Rollpersonernas ultimata mål är förstås att inte bli glömda och försvinna när den här dagdrömmen är över.

<hr></blockquote>



Menar du att det gäller att sätta så stora spår i världen som möjligt? Att man vill bli en legendarisk hjälte, inte för att bli legendarisk, utan helt enkelt för att finnas kvar. Grym ide.

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

De kallas De Urålderliga Sju och är en sorts abstrakta koncept om fantiserande (=Den fruktlösa längtan, Det förtärande maktmissbruket, Den fjärmande narcissismen, osv) som vilar långt, långt ute i skapelsens periferi och har sina egna dagdrömmar som de fyller Tomheten med.

<hr></blockquote>



Ger begreppet "mitt liv är en mardröm" en helt ny mening. Livet ÄR en mardröm!
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Det låter som det skulle kunna blie en riktigt bra (icke-rollspels) bok av det hela. Det låter också som ett spel som behöver sina spelledartips (hehe :gremsmile: och litet förgenererade karaktärer :)

Man skulle kunna slänga in korkade människor som insett att det finns folk med säregna krafter (gnistbärare) men inte varför eller hur viktiga de är. Hemliga statliga laboratorier, skadade gnistbärare som skrämts att drömma hemska ting och en massa sån't kul kan uppstå :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Mitt liv som markatta

"Menar du att det gäller att sätta så stora spår i världen som möjligt? Att man vill bli en legendarisk hjälte, inte för att bli legendarisk, utan helt enkelt för att finnas kvar. Grym ide."

Just det. Vore mäktigt om Adolf Hitler hade haft gnistan och gasat ihjäl judar i ett vansinnigt försök att locka till sig Mörka Moderns uppmärksamhet, också. Jag tänkte att det skulle finnas ett par drömmare i världen som återskapats efter förra tidsålderns kollaps, de kunde vara allt från legendariska hjältar till skoningslösa tyranner, och bli väldigt intressanta slp's.

Kul att du gillade konceptet. Jag var orolig för att det skulle se ut som ett obegripligt mischmasch av Kult, CoC och Changeling utan egen personlighet, men det var tydligen inte så illa?

Det stärker mig.

/Rising
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Det låter som det skulle kunna blie en riktigt bra (icke-rollspels) bok av det hela."

Det får jag ofta höra om mina idéer, jag har kanske en för dominerande metaplot med Stora Tomheten och så där? Ska försöka göra det mer "rollspeligt" så småningom.

"Det låter också som ett spel som behöver sina spelledartips (hehe :gremsmile: och litet förgenererade karaktärer :)"

Joo, jag hade en idé om att spelet skulle sakna spelvärden överhuvudtaget, och att fantasiförmågan och liknande skulle baseras helt på fasta riktlinjer. Lixom: "Det här kan du göra, och det här kan du inte göra" -men man skulle inte slå några tärningar eller så. Om det blir så, då blir i stort sett hela regelboken bara ett enda stort spelledartips. :^)

"Man skulle kunna slänga in korkade människor som insett att det finns folk med säregna krafter (gnistbärare) men inte varför eller hur viktiga de är. Hemliga statliga laboratorier, skadade gnistbärare som skrämts att drömma hemska ting och en massa sån't kul kan uppstå"

He he, bra idé! Jag hade nästan glömt vad vanliga människor skulle kunna betyda i ett sånt här rollspel. Det skall tänkas på.

/Rising
 

Snow

Swashbuckler
Joined
17 May 2000
Messages
2,617
Location
Klippan
Gör mig som slp!

Det låter ball!
jag har svårt att komma med nån konstruktiv kritik dock...

Men gör mig som slp... Jag har konstant drömmar om att vara instängd i komplex med zombies ungefär som i filmen resident evil. Det gör mig inget egentligen /images/icons/scream.gif
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Jäkligt skön idé. Som Vindhand säger så är det kanske lite väl metaplotscentrerat, men sånt kan ju både vara en fördel och en nackdel. Det kan ju bli jäkligt episkt och skönt om man väljer att satsa på metaplotten.

Som vanligt när du är igång så är det namnen som är absolut bäst. "Kärveting, Dväljeting, Kväljeting och Sväljeting" gav mig rysningar utefter armarna. Så särskilt "barnsligt" tycker jag dock inte att namnen låter. De har snarare en fornnordisk klang över sig.

Du får gärna närmare förklara de mekanismer som styr drömmandet och gnistan. När en dröm "skiljer sig" från sin skapare, innebär det då att den "realiseras" så att den blir påtaglig även för andra drömmare (och kanske för "vanligt folk"). Hur ser vanligt folk på sådana realiserade drömmar. Försöker de förklara bort dem och ge dem naturliga förklaringar eller accepterar de dem som de är? Kan de överhuvudtaget uppfatta dem?

Hur är det med gruppmentaliteten hos de drömmande? Jag menar, små introverta barn, byfånar och gamla original är ju inte precis kända för sina sociala tendenser. Kanske döljer de bara sina sammankomster för att vanligt folk inte ska fatta vad de är för slag och börja klura ut metoder att utnyttja deras gåvor?
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Det får jag ofta höra om mina idéer, jag har kanske en för dominerande metaplot med Stora Tomheten och så där?

Jag tror det är bra att ha ett stort hot. Det blir en så mysig konflikt mellan "måste vara orginell och minnesvärd" och "vill inte dra på mig skurkarnas uppmärksamhet".

En idé för karaktärsarketyp kan vara muminidealisten. Morran i mumintrollets universum dras ju till eld, ljus och värme (som vad-dom-nu-hette dras till gnistbärare) men när hon får tag på det så slocknar det för att aldrig lysa mer för att hennes kyla är för stor. Mumintrollet (i Muminpappan och havet) tycker dock syng om Morran och tar för vana att gå ned och lysa litet för henne med en fotogenlampa. Denna vänlighet, mot all rim och reson, får till slut morran att tina något.
En gnistbärare som tror att man kan hjälpa de där läskiga sakerna skulle kunna vara ganska kul att spela :gremsmile:
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Hur är det med gruppmentaliteten hos de drömmande? Jag menar, små introverta barn, byfånar och gamla original är ju inte precis kända för sina sociala tendenser. Kanske döljer de bara sina sammankomster för att vanligt folk inte ska fatta vad de är för slag och börja klura ut metoder att utnyttja deras gåvor?

Jag antog att de är introverta och asociala eftersom de spenderar mer tid i sina dagdrömmar. Sinsemellan, när de kan umgås på alla plan s.a.s. kan de däremot vara riktigt bra på att samarbeta. Om det är vad Rising avser vet jag dock inte :
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Som vanligt när du är igång så är det namnen som är absolut bäst."

Heh, tack. Namn är oerhört viktiga för mig. Hela spelet kom egentligen till efter att jag dribblat med Häromstans och Bortomsans efter att ha försökt hitta på ett eget "wonderland"/"neverland". Varje gång jag tänker på att det finns ett -Aldrigfanns- också, så känner jag instinktivt att det stället bör undvikas i längsta möjliga mån om ens själ är en kär!

"Du får gärna närmare förklara de mekanismer som styr drömmandet och gnistan. När en dröm "skiljer sig" från sin skapare, innebär det då att den "realiseras" så att den blir påtaglig även för andra drömmare (och kanske för "vanligt folk")."

I vår vanliga verklighet (=Häromstans) så tänkte jag mig att de flesta drömmar bara är verkliga för sådana med gnistan. Små barn och tokar skall ju prata med osynliga låtsasvänner, inte konkreta demoner.

Fiktioner som är otämjda är också okroppsliga, men de kan realisera sig genom att besätta folk och föremål som passar överrens med deras aspekt. Latratorer med aspekten förstörelse kan alltså ta över bulldozers och liknande.

Det finns fiktioner som är fullkomliga också, de har en egen gnista och kan konkretisera sig själva i alla dimensioner. De tar ett utseende som passar till deras aspekt, och då kan de alltså gå omkring bland vanligt folk och se ut som fasansfulla monster!!!

En dröm som du behandlar med ömsesidig respekt är alltid kontrollerad och styr dina önskemål, men när ditt sinne förändras (genom ålder, mognad, personlighetsförändring, yttre påverkan, besatthet, kontakt med andra drömmare osv) så kan du och dina fiktioner växa ifrån varandra, då skiljs de ifrån dig och börjar leva sina egna liv i Bortomsans. Ett klassiskt exempel är barn som mister sina låtsaskompisar när de börjar intressera sig för andra barn och blir förälskade. Har man aspekten filantropi så blir låtsaskompisen bara glad för din skull, har du aspekten tvåsamhet så blir din låtsaskompis svartsjuk.

Har du däremot aspekten erövring så tolkar låtsaskompisen din kärlek som ett svaghetstecken och drar sig undan till Bortomsans i vredesmod. En sådan fiktion kommer tveklöst vanställas till något oerhört farligt och hämndlystet med tiden...

"Hur är det med gruppmentaliteten hos de drömmande? Jag menar, små introverta barn, byfånar och gamla original är ju inte precis kända för sina sociala tendenser."

Jag tänkte att de överlag skulle vara rätt sociala, då de har gnistan och besitter en övermänsklig empati, inlevelseförmåga och människoförståelse. Jag tänkte mycket på fyllbulten med den osynliga jätteharen i filmen "Harvey" -han är oerhört populär, folk skrattar förstås åt honom när han pratar rakt ut i tomma luften, men alla känner sig välkomna i hans sällskap och därför har han också massor av goda, vanliga vänner.

Jag tycker överlag att det här borde bli ett rätt öppet rollspel. Man får smussla och dra sig undan så mycket i Vampire och Kult, så det vore roligt att för en gångs skull vara något annorlunda.

Vill man spela mobbade ungar som vill använda sina krafter för att hämnas på sina plågoandar kan det väl också gå, iofs...

/Riz
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Ååååh, jaaa!!!

"Morran i mumintrollets universum dras ju till eld, ljus och värme (som vad-dom-nu-hette dras till gnistbärare) men när hon får tag på det så slocknar det för att aldrig lysa mer för att hennes kyla är för stor. Mumintrollet (i Muminpappan och havet) tycker dock syng om Morran och tar för vana att gå ned och lysa litet för henne med en fotogenlampa. Denna vänlighet, mot all rim och reson, får till slut morran att tina något.
En gnistbärare som tror att man kan hjälpa de där läskiga sakerna skulle kunna vara ganska kul att spela :gremsmile: "


Åååh, att jag inte tänkte på det! Jag hade en bild för min inre syn om ett monster som blev harmlöst och snällt när han närmade sig ett naivt och oskuldsfullt litet barn, men att de med gnistan aktivt skulle kunna försöka sprida lite värme åt fiktioner som ingen drömmare bryr sig om, det vore ju mycket intressantare eftersom det är en aktivt godhjärtad handling.

Precis så ska det vara! Tack för tipset, och det var förresten mycket bra skrivet.

Jag tycker nästan att det blir bäst om fokus i spelet läggs på att försöka bara vara snäll, förstående, medlande och att ställa saker tillrätta snarare än att man ska sikta på dem med tentakler och skjuta. Eller blir det för flummigt? Näeee!!!

/Rising
som tycker det låter läskigare att närma sig ett monster om man har en present i händerna istället för ett vapen
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Jag har visserligen för mig att du har rollspel som ett av dina favoritmedium, men är inte detta bättre som synopsis till en fantasybok? Den skulle kunna bli skitbra!

Nåja, det funkar nog som rollspel också, fast jag skulle nog tona ner skräckbiten.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Kan inte göra annat än att instämma med tidigare inläggare om att det är en fantastisk idé!
Jag håller med Dnalor om att namnen är mycket bra och fantasieggande och har en spännande fornnordisk klang.
Exemplen på karaktärer var grymt intressanta och inspirerande och jag kan redan tänka mig hur ett äventyr skulle kunna se ut och vilken underbar grupp rollspersoner man skulle kunna få ihop.

<p align=center><img src=/images/blackline.gif width=650 height=2></p>
<center>/Johan, fascinerad.</center>
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Jag har visserligen för mig att du har rollspel som ett av dina favoritmedium, men är inte detta bättre som synopsis till en fantasybok?"

Jag ska defenitivt tona ner den där metaplotten...

Heh, äh, jag tror att det framstår som en bok bara för att jag inte radade upp några äventyrsförslag. När man bara ser världens bakgrundshistoria och vad som ska hända (Stora Tomheten äter upp skapelsen, osv) så ser det ju ut som en rak berättelse, jag tror att Kult framstod på samma sätt när man lade fram de första planerna på det spelet.

Nå, i själva verket kommer det nog t.om att bli enklare att skriva äventyr till Eskapix än Kult, eftersom de övernaturliga varelserna i Eskapix inte döljer sig bakom någon svårforcerad illusion, utan faktiskt aktivt vill ta kontakt med rollpersonerna och delvis kan bemötas på rollpersonernas egna intiativ genom att man uppsöker dem i sina egna habitat eller i Bortomsans.

Tänk dig att din låtsaskompis söker upp dig och är oroad för att kyliga vindar drar genom ditt eget habitat från dess yttre gräns mot Bortomsans. När du går in i din låtsasvärld så kan dina latratorer och andra inre demoner skrämt berätta om illavarslande järtecken som de har skymtat på sistone och hur de har upplevt anmärkningsvärda skälvningar i myllan när de vistats vid habitatets yttre gränser. Håller någon på att invadera din inre själ? Vill din gnista varna dig för en annalkande fara? Eller är det någon kraftfull drömmare som skickar ett skri på hjälp som genomströmmar ditt väsen?

Så skulle ett äventyr kunna börja, och de ledtrådar du hittar i ditt habitat skulle kunna leda dig till platser i verkligheten du besökt i ditt förflutna (ditt gamla barnhem, exempelvis) och där kunde äventyret fortsätta i massor av olika riktningar.

"Nåja, det funkar nog som rollspel också, fast jag skulle nog tona ner skräckbiten."

Eftersom jag är den enda som tycker Changeling är ett skräckrollspel så kanske Eskapix inte kommer uppfattas som särskilt läskigt av er andra. Jag är ute efter den känslan man hade när man var barn och såg filmer som Labyrinten, Legenden och Gremlins. Då trodde man ju att man skulle få se något skitäckligt och spände sig jättemycket så att man var skiträdd för vad man skulle komma att se. På samma sätt borde de flesta Eskapix-äventyr kunna vara rätt harmlösa men ändå skrämma spelarna genom att de förväntar sig något skitvidrigt. Eller som "Sjätte Sinnet" -i efterhand så tycker man ju inte det hände något särskilt farligt i handlingen, men det var ju ändå en riktigt bra rysare. Så borde det funka.

/Rising
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Du får ursäkta, men...

...tokhäftig som idén faktiskt är, så ser jag totalt inte hur det här är skräck. Metaplotten tycks ju snarare uppmuntra till ultrahögfantasy, för att man ska bli ihågkommen. Jag tror att det är vad de flesta skulle tolka det som, faktiskt. Kan du utveckla på vilket sätt det här är mera skräckaktigt än, säg, Drakar och Demoner eller vadsomhelst?

/Feliath
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Oj, var inte meningen att uppröra någon! Vid en närmare eftertanke så känns det fortfarande som en utmärkt bok, men det kan ju bli ett utmärkt rollspel också!

Nåja, vad jag menar med att tona ner skräckbiten, så inkluderar jag nog ångestsaker som inre demoner och sånt också. Låtsaskompisar känns bättre än inre demoner. Liksom (förstås en smaksak, jag nämner väl hur jag skulle spela spelet om det kom ut nån gång ;^P ). Jag ser helt enkelt möjligheter till fantastiska berättelser snarare än skräckiga berättelser.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Du får ursäkta, men...

"...tokhäftig som idén faktiskt är, så ser jag totalt inte hur det här är skräck. Metaplotten tycks ju snarare uppmuntra till ultrahögfantasy, för att man ska bli ihågkommen. Jag tror att det är vad de flesta skulle tolka det som, faktiskt. Kan du utveckla på vilket sätt det här är mera skräckaktigt än, säg, Drakar och Demoner eller vadsomhelst?"

Jag tror inte man ska haka upp sig på den metaplotten faktiskt. Det är som att frigöra mänskligheten i Kult, känner du någon spelgrupp som har gjort det? Det är förstås det ultimata målet i Kult, men hur i hela friden lyckas man med det? Det skulle i vart fall inte påminna nämnvärt om något vanligt Kultäventyr. Precis så blir det i Eskapix; en flicka vars låtsaskompis har blivit mystiskt sjuk struntar liksom i Mörka Modern och Den Stora Tomheten, hon har andra saker att tänka på.

Äventyren i Eskapix skulle snarast handla om småskaliga saker. Jag tänkte mig ett introduktionsäventyr som skulle ta plats i en liten vänlig byhåla där äventyrarna (en introvert flicka, en glad tok, en blind gammal gumma och stans nya pastor) skulle uppleva märkliga väderfenomen och korrumperande vindar. Dels hotas den årliga grillfesten att läggas ned när byborna börjar bli uppretade och splittringar uppstår, men framförallt så brinner lågan i byns gamla kapell allt svagare för var dag som går. Det är ett ungt dväljeting som lokaliserat lågan och hotar att förtära det. Den kommer sända ut spejare (en sorts skugglika magra rovdjur med isande klor och käftar) och försöka släcka lågan, men när de upptäcker att det finns gnistor i närheten vågar de inte anfalla kapellet utan vidare. De kommer således försöka locka/skrämma bort rollpersonerna ur staden på diverse olika sätt. Varje dag kommer det fler spejare till byn och dväljetinget kan materialisera sig som ett allt kompaktare mörker. Då kan det börja angripa äventyrarnas sinnesvärldar och börjar härja i deras habitat. Det blir nog en ganska chockartad upplevelse att gå in i sin egen låtsasvärld och upptäcka att det har blivit ett dött svedjeland där ens låtsasvänner har blivit frusna i sten eller fått Ljuslös Hetta hälld över sig och måste amputeras om inte den Stora Tomheten skall sprida sig över hela deras kropp. Samtidigt blir spejarna allt djärvare och tar sig allt större friheter i verkligheten. De kan röva bort människor, försöka anfalla rollpersonerna i sömnen eller korrumpera poliskåren att vända sig emot rollpersonerna.

Dväljeting kan inte besegras i strid och det är alldeles för sent att försöka lura bort den, det enda man kan göra nu är att skrämma bort den med ett bålverk. De är fiktioner som brinner med så starka lågor att de inte behövt utveckla en egen kreativitet. De kan inte drömma på egen hand, men de är alldeles för starkt flammande för ett dväljeting att sluka, så om bara rollpersonerna kunde locka till sig ett sådant vore lyckan gjord.

Med tidspressen blir det dock svårt att finna ett lämpligt bålverk, det enda som äventyrarna känner till är ett vresigt, onämnbart vidunder som pastorn minns från sin barndom och som skrämde honom att bli en kyrkans man. Pastorn hade förträngt bålverket, men nu blossas det liv i hans förflutna och de måste bege sig in i pastorns sinnesvärld för att försöka hitta bålverket och be det om hjälp. Det är ett farligt drag, bålverket ville bli vän med pastorn när han var ett litet barn och blev både bitter och uppgiven när pastorn inte ville ha hans vänskap. Om de inte kan övertyga/övertala/lura bålverket att hjälpa dem så kommer dväljetinget att sluka kapellets låga och då är äventyrarna med ens lätta byten för det otäcka rovdjuret...

/Rising
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Re: Du får ursäkta, men...

Låter som en Clive Barker med alldeles för mycket Stephen King influenser...

Typ, Hellraiser möter Storm of the Century och Pet Sematary.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Nåja, vad jag menar med att tona ner skräckbiten, så inkluderar jag nog ångestsaker som inre demoner och sånt också. Låtsaskompisar känns bättre än inre demoner."

Ahh, jag använde "inre demoner" som en synonym på ens egna låtsaskompisar. Jag tyckte bara att latratorer vore häftiga både som roliga kompisar och som otäcka fiender. De "inre demonerna" skulle således vara mer utav vilda monster av olika sorter (barnmonster, alltså) och inte Pinhead och co.

"Jag ser helt enkelt möjligheter till fantastiska berättelser snarare än skräckiga berättelser"

Kan fantastisk skräck vara något?

/Rising
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Fantastisk skräck var precis vad jag tänkte svara lite längre upp i tråden, som svar på ditt äventyrsförslag med bålverket och det där. Så det passar mig alldeles utmärkt. Men nu får du fan se till att få åtminstonde en skiss färdig illa kvickt, för jag blev jävligt sugen på att läsa mer!
 
Top