Rising
Vila i frid
Eh, måste skriva av mig det här så jag kan koncentrera mig på det jag ska göra färdigt... En idé jag har haft hela veckan... Det tar delvis och absorberar mitt Mytomnesiaprojekt och bakar in den spelmekanismen i en lite mer lättförståelig kontext... Nog snackat, här kommer <big>Eskapix</big>
Man spelar olika typer av verklighetsfrånvända dagdrömmare som ser världen för vad den borde vara i större utsträckning än vad den är. Man kan vara barn som leker med låtsaskompisar hela dagarna, hopplöst positiva mytomaner, oförargerliga byfånar med tomtar på loftet, vårdarnas favorit på mentalsjukhuset eller kufiska häxlika gummor som traktens barn älskar att besöka. Rollpersonerna är färgstarka original, inte sällan naiva, sorglösa och med en osviklig tro att lyckan kommer vända inom kort när allt är mörkt och svart.
Varför? Jo, de bär gnistan, det lilla flammande ljus som hela skapelsen är sprunget ur. För dem är inte t.ex. människor kolbaserade livsformer byggda av trista molekyler och celler och sån skit, utan de ser bortom våra materiella kärl och anar vad själva tanken bakom dig och mig och allt annat på planeten egentligen är. Inte bara på planeten, förresten, för de med gnistan inser nästan vad tanken med hela vårt universum är, hur alla pusselbitar hänger ihop och vilket ursprungligt syfte det var som såg till att vi överhuvudtaget skulle komma att finnas till.
Å gosse, det var inget dåligt syfte, må ni tro! Ni förstår, verkligheten som vi känner den är i själva verket bara en flyktig dagdröm från ett urålderligt väsen som klarsynta människor kallar Mörka Modern. Varje gång hon lyckas fullborda en tanke så exploderar hennes sinnesvärld i en kosmisk Big Bang. Vi lever i en sådan dagdröm. Förr eller senare kommer hennes flyktiga tanke vara glömd och förträngd, då kommer verkligheten som vi känner den att slukas av ett hungrande tomrum och allt upphöra att finnas till. Mörka Modern låter sig dock inspireras av sina egna kreationer, och de delar av hennes skapelse som etsat sig fast i hennes minne blåser hon sedan nytt liv i nästa gång hon formulerar en dagdröm.
Rollpersonernas ultimata mål är förstås att inte bli glömda och försvinna när den här dagdrömmen är över. Det handlar också om flykt. Den hungrande tomheten har nämligen redan börjat sätta sina klor i vår värld och den kreativa glöden som en gång genomsyrade skapelsen håller nu på att falna. Om man inte hittar på något snart så slocknar också ens personliga gnista, och då blir man en vanlig människa!
Nå, precis som Mörka Modern så kan vi, hennes skapelser, fantisera fram våra egna dagdrömmar om vi bara besitter denna gnista. Det tar sig olika uttryck: Små barn kan ha imaginära världar i sina garderober, tonåringar kan ha drömpojk- och -flickvänner, den lokala byfånen kan ha ett par påhittade glasögon genom vilka man ser en alternativ verklighet och den erfarne ockultisten kan kanske frammana imaginära spöken genom olika ritualer. Alla människors gnista har en aspekt som genomsyrar allt de fantiserar fram, så om din aspekt är "dekonstruktion" så skulle exempelvis din imaginära kompis kunna vara en respektlös punkflicka, ditt mentala habitat vara en övervuxen ruinstad och din imaginära förmåga vara att få folk att ompröva sina invanda spår och gamla åsikter.
Nå, människor med gnistan söker sig gärna till likasinnade och försöker på gemensamt vis hålla liv i Mörka Moderns dagdröm så länge som möjligt. Det görs genom att man gömmer undan och försvarar starka lågor från Den Stora Tomheten. Skapelsens låga brinner dels i enstaka konstverk, byggnader och områden som har inspirerat oss människor sen urminnes tider, men den brinner också i yttre dimensioner i verklighetens marginal.
Människor med gnistan kallar vår verklighet för Häromstans, medan de drömmar som skiljts från dess skapare lever i en dimension som kallas Bortomsans. Sedan finns det en dimension till, den som kallas Aldrigfanns, men där lever fiktionena som ingen ännu har vågat/kunna drömma, och det är en alldeles för farlig plats för de flesta drömmare.
"Häromstans", "Bortomsans" och "Aldrigfanns" är namn som mestadels barndrömmare använder. Äldre ockultister och new-ageare brukar använda andra, mer storslagna namn.
De tre dimensionerna ansätts av Den Stora Tomheten i form av fyra sorters isande vacuumvarelser som kallas Kärveting, Dväljeting, Kväljeting och Sväljeting (återigen barnnamn, som ni ser. Några kallar dem däremot Korroder, Umbror, Abscexer och Belphegorer) som alla på varsitt sätt kryper fram över skapelsen med kylig precision och metodiskt förpassar alla lågor och gnistor till Stora Tomheten. Sväljeting är håglösa, förutsägbara vidunder och bör inte vara svåra att vilseleda för skarptänkta drömmare, men ett erfaret Kärveting vore rena mardrömmen och man får verkligen hoppas att ingen sådan kommer i närheten av den här planeten inom de närmaste tusen åren!!!
Samtidigt måste våra äventyrare brottas med sina egna och andra människors fiktioner. I små barns sinnesvärldar (som kallas Infantilum) lurar till exempel en sorts härjande bestar som kallas Latratorer (="de som skäller". Barnen själva brukar dock hitta på sina egna namn till Latratorerna, såsom "Storkäftar", "Rytare", "Rödpälsar", "Skallvandrare" eller "Tuggartokar"). Så länge du är ett barn och din barndom är lycklig så är dina Latratorer festliga spellevinkar och dina bästa vänner, men när du växer upp och möter vuxenvärldens cynism så vanställer du dina drömkompisar och Latratorerna förvandlas till något förfasligt och hänsynslöst rovgirigt som du kanaliserar all din rädsla genom.
Gamla drömmar vanställs alltid om de hålls skilda från sina skapare för länge. Det är inte så farligt om det bara är vanliga mänskliga fiktioner som får kortslutning och förvandlas till monstruösa demoner, men när det gäller Mörka Moderns egna påhitt så blir effekten rena kosmiska katastrofer när något går snett.
Det finns sju sådana drömmar som Mörka Modern har drömt fram om och om igen sedan tidernas begynnelse och som efter varje "idissling" blivit otäckare och otäckare. De kallas De Urålderliga Sju och är en sorts abstrakta koncept om fantiserande (=Den fruktlösa längtan, Det förtärande maktmissbruket, Den fjärmande narcissismen, osv) som vilar långt, långt ute i skapelsens periferi och har sina egna dagdrömmar som de fyller Tomheten med.
De Urålderliga Sju är dock maniskt livrädda för Den Stora Tomheten och har börjat söka sig inåt mot skapelsens mitt för att hitta gnistor och lågor som de själva kan förtära för att dra ut på tiden så långt som möjligt innan det blir deras tur att upplösas i intet...
Våra äventyrare skulle alltså vara olika sorters dagdrömmare som funnit varandra och som älskar att sprida glädje genom sin fantasi och påhittighet. De har inledningsvis ingen koll på förvridna demoner eller urålderliga gudar, men de känner instinktivt till Stora Tomheten och allteftersom äventyren fortskrider bör de bli allt mer rädda för att förintas av tomhetens kohorter. Då vaknar också deras förmågor till liv och de kan börja röra sig mer eller mindre fritt mellan Häromstans, Bortomsans, sitt eget habitat eller andras själsliv. Har de tur kan de börja lära sig mer om Skapelsen och De Urålderliga Sju. Problemet är att det nästan inte finns några objektiva sanningar för en drömmare. Dina upplevelser görs alltid till dina egna, så bara genom att konfrontera någon annans fiktioner så formar du denna dröm med dina egna känslor. Det finns gott om monstruösa fiktioner som skapats i syfte att söndra och härska, men som sedan blivit bästa lekkamrater åt naiva småbarn när de tu har mötts. Om du inte kan vara säker på att få uppleva fiktioner som de ursprungligen varit tänkta, hur kan du då lita på att De Urålderliga Sju egentligen finns?
Och det finns en annan fråga som plågar erfarna drömmare: Om fiktioner såsom Latratorerna är människors dagdrömmar, och mänskligheten är Mörka Moderns dagdröm, vem är det då som har drömt fram Mörka Modern?
/Rising
Man spelar olika typer av verklighetsfrånvända dagdrömmare som ser världen för vad den borde vara i större utsträckning än vad den är. Man kan vara barn som leker med låtsaskompisar hela dagarna, hopplöst positiva mytomaner, oförargerliga byfånar med tomtar på loftet, vårdarnas favorit på mentalsjukhuset eller kufiska häxlika gummor som traktens barn älskar att besöka. Rollpersonerna är färgstarka original, inte sällan naiva, sorglösa och med en osviklig tro att lyckan kommer vända inom kort när allt är mörkt och svart.
Varför? Jo, de bär gnistan, det lilla flammande ljus som hela skapelsen är sprunget ur. För dem är inte t.ex. människor kolbaserade livsformer byggda av trista molekyler och celler och sån skit, utan de ser bortom våra materiella kärl och anar vad själva tanken bakom dig och mig och allt annat på planeten egentligen är. Inte bara på planeten, förresten, för de med gnistan inser nästan vad tanken med hela vårt universum är, hur alla pusselbitar hänger ihop och vilket ursprungligt syfte det var som såg till att vi överhuvudtaget skulle komma att finnas till.
Å gosse, det var inget dåligt syfte, må ni tro! Ni förstår, verkligheten som vi känner den är i själva verket bara en flyktig dagdröm från ett urålderligt väsen som klarsynta människor kallar Mörka Modern. Varje gång hon lyckas fullborda en tanke så exploderar hennes sinnesvärld i en kosmisk Big Bang. Vi lever i en sådan dagdröm. Förr eller senare kommer hennes flyktiga tanke vara glömd och förträngd, då kommer verkligheten som vi känner den att slukas av ett hungrande tomrum och allt upphöra att finnas till. Mörka Modern låter sig dock inspireras av sina egna kreationer, och de delar av hennes skapelse som etsat sig fast i hennes minne blåser hon sedan nytt liv i nästa gång hon formulerar en dagdröm.
Rollpersonernas ultimata mål är förstås att inte bli glömda och försvinna när den här dagdrömmen är över. Det handlar också om flykt. Den hungrande tomheten har nämligen redan börjat sätta sina klor i vår värld och den kreativa glöden som en gång genomsyrade skapelsen håller nu på att falna. Om man inte hittar på något snart så slocknar också ens personliga gnista, och då blir man en vanlig människa!
Nå, precis som Mörka Modern så kan vi, hennes skapelser, fantisera fram våra egna dagdrömmar om vi bara besitter denna gnista. Det tar sig olika uttryck: Små barn kan ha imaginära världar i sina garderober, tonåringar kan ha drömpojk- och -flickvänner, den lokala byfånen kan ha ett par påhittade glasögon genom vilka man ser en alternativ verklighet och den erfarne ockultisten kan kanske frammana imaginära spöken genom olika ritualer. Alla människors gnista har en aspekt som genomsyrar allt de fantiserar fram, så om din aspekt är "dekonstruktion" så skulle exempelvis din imaginära kompis kunna vara en respektlös punkflicka, ditt mentala habitat vara en övervuxen ruinstad och din imaginära förmåga vara att få folk att ompröva sina invanda spår och gamla åsikter.
Nå, människor med gnistan söker sig gärna till likasinnade och försöker på gemensamt vis hålla liv i Mörka Moderns dagdröm så länge som möjligt. Det görs genom att man gömmer undan och försvarar starka lågor från Den Stora Tomheten. Skapelsens låga brinner dels i enstaka konstverk, byggnader och områden som har inspirerat oss människor sen urminnes tider, men den brinner också i yttre dimensioner i verklighetens marginal.
Människor med gnistan kallar vår verklighet för Häromstans, medan de drömmar som skiljts från dess skapare lever i en dimension som kallas Bortomsans. Sedan finns det en dimension till, den som kallas Aldrigfanns, men där lever fiktionena som ingen ännu har vågat/kunna drömma, och det är en alldeles för farlig plats för de flesta drömmare.
"Häromstans", "Bortomsans" och "Aldrigfanns" är namn som mestadels barndrömmare använder. Äldre ockultister och new-ageare brukar använda andra, mer storslagna namn.
De tre dimensionerna ansätts av Den Stora Tomheten i form av fyra sorters isande vacuumvarelser som kallas Kärveting, Dväljeting, Kväljeting och Sväljeting (återigen barnnamn, som ni ser. Några kallar dem däremot Korroder, Umbror, Abscexer och Belphegorer) som alla på varsitt sätt kryper fram över skapelsen med kylig precision och metodiskt förpassar alla lågor och gnistor till Stora Tomheten. Sväljeting är håglösa, förutsägbara vidunder och bör inte vara svåra att vilseleda för skarptänkta drömmare, men ett erfaret Kärveting vore rena mardrömmen och man får verkligen hoppas att ingen sådan kommer i närheten av den här planeten inom de närmaste tusen åren!!!
Samtidigt måste våra äventyrare brottas med sina egna och andra människors fiktioner. I små barns sinnesvärldar (som kallas Infantilum) lurar till exempel en sorts härjande bestar som kallas Latratorer (="de som skäller". Barnen själva brukar dock hitta på sina egna namn till Latratorerna, såsom "Storkäftar", "Rytare", "Rödpälsar", "Skallvandrare" eller "Tuggartokar"). Så länge du är ett barn och din barndom är lycklig så är dina Latratorer festliga spellevinkar och dina bästa vänner, men när du växer upp och möter vuxenvärldens cynism så vanställer du dina drömkompisar och Latratorerna förvandlas till något förfasligt och hänsynslöst rovgirigt som du kanaliserar all din rädsla genom.
Gamla drömmar vanställs alltid om de hålls skilda från sina skapare för länge. Det är inte så farligt om det bara är vanliga mänskliga fiktioner som får kortslutning och förvandlas till monstruösa demoner, men när det gäller Mörka Moderns egna påhitt så blir effekten rena kosmiska katastrofer när något går snett.
Det finns sju sådana drömmar som Mörka Modern har drömt fram om och om igen sedan tidernas begynnelse och som efter varje "idissling" blivit otäckare och otäckare. De kallas De Urålderliga Sju och är en sorts abstrakta koncept om fantiserande (=Den fruktlösa längtan, Det förtärande maktmissbruket, Den fjärmande narcissismen, osv) som vilar långt, långt ute i skapelsens periferi och har sina egna dagdrömmar som de fyller Tomheten med.
De Urålderliga Sju är dock maniskt livrädda för Den Stora Tomheten och har börjat söka sig inåt mot skapelsens mitt för att hitta gnistor och lågor som de själva kan förtära för att dra ut på tiden så långt som möjligt innan det blir deras tur att upplösas i intet...
Våra äventyrare skulle alltså vara olika sorters dagdrömmare som funnit varandra och som älskar att sprida glädje genom sin fantasi och påhittighet. De har inledningsvis ingen koll på förvridna demoner eller urålderliga gudar, men de känner instinktivt till Stora Tomheten och allteftersom äventyren fortskrider bör de bli allt mer rädda för att förintas av tomhetens kohorter. Då vaknar också deras förmågor till liv och de kan börja röra sig mer eller mindre fritt mellan Häromstans, Bortomsans, sitt eget habitat eller andras själsliv. Har de tur kan de börja lära sig mer om Skapelsen och De Urålderliga Sju. Problemet är att det nästan inte finns några objektiva sanningar för en drömmare. Dina upplevelser görs alltid till dina egna, så bara genom att konfrontera någon annans fiktioner så formar du denna dröm med dina egna känslor. Det finns gott om monstruösa fiktioner som skapats i syfte att söndra och härska, men som sedan blivit bästa lekkamrater åt naiva småbarn när de tu har mötts. Om du inte kan vara säker på att få uppleva fiktioner som de ursprungligen varit tänkta, hur kan du då lita på att De Urålderliga Sju egentligen finns?
Och det finns en annan fråga som plågar erfarna drömmare: Om fiktioner såsom Latratorerna är människors dagdrömmar, och mänskligheten är Mörka Moderns dagdröm, vem är det då som har drömt fram Mörka Modern?
/Rising
och litet förgenererade karaktärer 
