Tja du...
Vi var väl 8 år...9 kanske när jag hade skrivit mina allra första äventyr, de var inte så fokuserade på strid. Jag hade skrivit regler för att spela i vilda västern, ville mest få spela för att testa. Minns att man hade olika många kroppspoäng i olika delar, det var inte heller konsekvent, man kunde t.ex. tåla dubbelt så mycket stryk i en arm som i bröstkorgen. Inspirationen kom från Drakar o Demoner som tillhörde min storebror. Hur de spelade har jag ingen aning om, men när vi blev äldre spelade de mest CoC.
Sen var det ju mina spelare. Spelade förstås med mina kompisar, vilka faktiskt var de tuffa killarna i skolan. (senare har jag förundrats över att de faktiskt spelade rollspel. Vad jag vet spelar ingen av dem längre). Det hela blev mest våldsamheter parat med typiska fåniga sexuella inslag från mina spelare. Minns att jag gjort äventyr, men hade väl inte skickligheten att driva dem på ett vettigt sätt, så istället drev spelarna omkring o skjöt folk...Sen ville vi ha "riktiga" regler, så vi tog tag i DoD Expert. Det blev mest en typisk uppvisning i hur det är tråkigt att spela, om någon hade frågat mig. De ville ha de bästa sakerna o största rustningarna...o spelandet var inte så givande för mig. Vi spelade sporadiskt genom mellanstadiet, ingen annan ville vara SL, o jag var inte riktigt motiverad.
När jag började högstadiet träffade jag nya människor. Spelade snart med en annan grupp, först bara 2 spelare. Fortsatte med Expert. Spelandet blev till en början mycket mer intressant, mer levande. Snart visade sig den ene vara mest intresserad av att ha stora vapen och vara bäst på att slåss. Spelandet hackade ett tag till tills Kult kom fram ur ett mörkt hörn. Vi kastade oss in i den här världen med liv o lust. Levde i den, kände i den...vi hade BRA sessioner, kul rollspelande, bra skräck dessutom. Det var kul, skapande, kreativt. Ett tag senare tog vi en flera spelare, först en på heltid, sen en till. Många figurerade runtomkring o vi spelade mycket rollspel. Efter ett tag visade sig den ene spelaren återigen mest vilja vara bäst på att döda folk o ha höga värden. Någonstans hade han förlorat det andra...o jag vet inte vems fel det var. Jag kanske var för tråkig? Hursomhelst åkte han in i lumpen, vilket ingen av oss andra missanpassade individer gjorde, o under tiden han var borta tog vi in en annan spelare o spelade kult. (o lite eon!). Vi hade riktigt roligt nu, det här gänget fungerade bra...visserligen var kampanjen våldsam, men inget H&S...
När han väl kom hem försökte vi spela eon allihop, men det föll ihop ganska snart. Efter det var vi 3 spelare o en spelledare. Samma grupp som fortfarande spelar på sin eonkampanj...vilken förvisso är ganska våldsam men inget H&S...
Vi gillar en bra strid. Det är ofta kul att slåss. De riktigt intressanta episoderna är dock sådana där man får spela ut sina karaktärer ordentligt. Det är inte striderna som bildar äventyren, det är handlingen, o det jag brukar fokusera på: rollpersonernas val.
Håller jag mig till ämnet?
Så vi har inte slutat slåss, men kravlat i tunnlar har jag väl inte pysslat med så mycket.