Så för mig var hemligheten att titta på Matt Colvilles videor.
Jag gillade inte DnD alls innan dess. Jag hade spelat både diverse OSR gamm-DnD och 5e (och till och med lite 3.0 och 3.5), och jag tyckte förvisso 5e var den bästa utgåvan av DnD, men jag gillade inte DnD.
Flera av Colvilles videor kändes användbara även för andra spel, och jag gillade den generella jargongen, så det blev att jag såg typ alla hans videor, även de som handlade om väldigt specifika DnD-saker (så som alignment). Jag kommer inte ihåg alla grejer jag brukade ogilla men som han har fått mig att börja tycka om istället, men nedan kommer ett urval (Fritt från minnet, så influensen kan ha kommit från flera källor):
Aligment
Nyckeln är att "du gör inte 'lawful evil-saker' för att du är 'lawful evil', du är 'lawful evil' för att du gör 'lawful evil-saker'". Alignment är inte något som tvingar dig till något, utan det är en förenklad beskrivning av din rollpersons moral och personliga kod. Din karaktär ska ha en anledning/resonemang bakom sakerna de gör som är rimlig ur karaktärens perspektiv.
Han definierade också alignment på ett nytt sätt för mig jag verkligen fastnade för (även om det kanske avviker något från vissa officiella källor): det är inte nio separata lådor man ska stoppas in i, utan det är två separata glidande skalor: Lawful-Chaos och Evil-Good.
Lawful-chaos handlar om din syn på lagar, regler och allmän ordning. Om arvsordningen säger att person A ska bli den nya kungen, fast de egentligen är inkompetent och person B hade varit ett mycket bättre val, respekterar du då arvsordningen och accepterar person A som kung eller skulle du stödja att person B klev in och tog över makten? Eller skulle du själv försöka ta makten eftersom du uppenbart är starkare? Eller förkastar du helt lagar och regler, och kanske till och med samhällets gemenskap helt och hållet?
Good-Evil handlar om din syn på de runt omkring dig. Är du villig att offra dig själv för andra, eller är du villig att offra andra för dig själv? Är din personliga framgång och vinst mer viktig än din omvärld?
Och det finns inget som hindrar en person från att ha personliga koder som resulterar i undantag. Folk är komplexa varelser, det borde även våra rollpersoner vara. Det är fullkomligt rimligt att vara en blodtörstig barbar som älskar död och ödeläggelse, och ändå offra sitt eget liv för att rädda en kattunge. Det är rimligt att vara en självisk och känslokall tjuv, och ändå sätta gruppens väl före sitt eget, för att det är skillnad mellan ens "vänner" och ens "omgivning".
Sen tycker Colville i och för sig att det är en bra sak om det bildas konflikter och "drama" mellan rollpersonerna, och att det är fullt rimligt att en rollperson lämnar gruppen om det skär sig (och att spelaren då bara gör en ny rollperson). Sånt tycker jag personligen är lite trist och min utgångspunkt är istället att fråga "hur kommer det sig att era två personer kommer överens och hänger ihop trots motstridiga personliga åskådningar?". Där tycker jag alignment är rätt bra, för om något satt "Lawful good" och en annan har satt "Neutral Evil" så går det ju att förutsee att det kanske kommer uppstå potentiella konflikter, och be spelarna diskutera igenom sånt i förväg. Vilka gränser finns för respektive rollperson, och vilka kryphål kan användas när de gränserna måste kringås? Det kräver att båda spelarna (kanske hela gruppen) samarbetar som spelare för att få det att funka i fiktionen.
Hit points
Fokusera inte så mycket på att beskriva varje attack. Även en attack som "träffar" och resulterar i förlorade hit points träffar egentligen inte motståndaren i den bemärkelse att man sticker svärdet i dem. Det är en attack som pareras eller undviks i sista sekunden. HP-förlusten motsvarar utmattning och underläge.
Här en en tre minuter lång fight mellan två personer utan rustning. Varje parad mostsvarar egentligen forlorade HP, men resulterar inte i några skada (förutom blåmärken och ett skärsår i en hand, har jag för mig). Det är först när kombatanterna når 0 HP (totalt utmattade) och inte längre kan försvara sig ordentligt som någon får in en riktig skada på den andra, som avslutar fajten.
Levels kontra ålder och förutsättningar
Jag brukade alltid se det som att en level 1-karaktär måste var ung, för annars borde de ju ha gått upp i levels (baserat på mina åsikter om BRP, där man ju förbättrar färdigheter genom att använda dem, så en gammal bonde borde ha väldigt högt i färdigheten "odla vete", typ). Men levels handlar om "äventyrande". Det är fullt möjligt att vara en 50-årig soldat och ändå ha level 1 om du aldrig varit på något riktigt äventyr. Men det är också viktigt att man tar hänsyn till det i sin karaktärs bakgrund och gör något som passar ens level.
Är du en femtioårig soldat, och är level 1, då betyder det nog att allt du gjort är att stå på vakt i en borg eller ett slott, som aldrig hamnat under någon seriös attack. Du har kanske avhyst några fulla bönder som ville pinka i valgraven, eller gripet en tjuv eller så, men aldrig gjort något anmärkningsvärt. Det är först när du börjar äventyra, och samlar magiska föremål (och kanske helt enkelt absorberar magisk energi från alla dungeons och besegrade monster alá highlander) som du börjar gå upp i level.
this. Jag vill även hävda att rollspel flätar sig samman med figurspel och kortspel där man läser, letar combos och bygger listor. 5:e möjligör samma begär och det är underbart. Skulle inte kalla det solospelande men småsak.
