Re: Att döden dö
Hela Sigurd/Siegfried-sagan bygger på två saker: dels den förbannade guldringen, och dels det brutna löftet till Brynhilde, som enbart kan sonas med vår tragiska hjältes död.
Mjo, jag ser det nu, hur han heroiskt låter sig bli mördad i sängen för att sona sina brott mot brynhllde
Du hittar samma sak i Arthur-sagan, förresten - det olovliga gökandet med syrran som leder till sonen/systersonen Mordred leder så småningom till Arthurs död.
De båda exemplen är IMHO exempel på poetisk rättvisa snarare än särskilt heroiska dödar. Det är skillnad på att dö för att sona sina brott och att ens brott får konsekvenser som leder till ens död.
Inte ens Bois de Guilbert dör ju för att sona sina brott. Han dör för att han inte kan leva med att orsaka döden för kvinnan han älskar. Hans brott har inte med saken att göra.
Ja, men det är den ju, åtminstone ur taktiskt perspektiv. Resten av fajten är enbart melodramatisk, men den är inte spännande eller taktiskt intressant.
Bara för att du vet hur det går. I rollspelet skulle man inte göra det och den skulle därför vara spännande till sista blodsdroppen. Om, det vill säga , man inte råkat slänga in en mekanik som reducerar den till melodramatiskt tjafs efter första träffen.
Tja, alternativet är att spelaren ska rollspela och att spelledaren ska vara smidig och skicklig nog att tillåta en rollperson att avlida så ärkeheroiskt.
Spelledaren behöver bara vara konsekvent och rättvis. Spelaren behöver rollspela. Det är inte svårt. Om man inte har lust att följa sina ideal så hårt så lär man inte dö heroiska dödar men det är smällar man får ta. Att tvinga folk att följa ett hjältedödsmanus litet då och då är inte ett bra sätt att bygga spännande situationer och dramatiska händelser på.
Exakt, och Boromir ställdes inför möjligheten och valde att stå för sina ideal, vad än konsekvenserna skulle bli.
Ehm, nej. Det som gör situationen övermäktig Boromir är att det finns bågskyttar. Om man går efter filmen annonseras dessas närvaro genom att Boromir träffas. Lever man sig in i boromirs situation har han nu tre alternativ: Han kan spela död och hoppas att orcherna pyser med knattarna utan att skada honom mer. Han kan försöka fly. Han kan försöka försvara knattarna. Det är här den stora valsituationen dyker upp. Det är här han väljer, hjältemodigt, att försöka försvara knattarna.
Han råkar dö av detta men det gör det hela varken mer eller mindre hjältemodigt. Det viktiga är att han väljer att stanna kvar och slåss. Efter första pilen, efter andra o.s.v...
Med din mekanik skulle situationen (i samband med den första pilen) gå från en ganska rättvis strid (Boromir verkar i.a.f. piska häck innan första pilen) till att placera Boromir i den ganska poänglösa valsituationen: slåss ett tag till eller dö redan nu. Det är inte hjältemod att välja att döda litet fler orcher. Det kräver inget av spelaren annat än taktiskt sinne. Det leder därför inte heller till något mer än att utan förståelse apa efter det riktiga hjältar tycks göra.
Ställ dig själv frågan hur ofta dina rollpersoner faktiskt har dött hjältedödar i episka rollspel
Jag har ställt mig en intressantare fråga: hur många gånger skulle din mekanik ha varit till hjälp? Som jag kan se det hade den mest varit en taktisk fördel i ett antal fall då det hade varit bra att få slakta litet mera.
De rollpersoner jag haft som faktiskt dött hjältedöd har gjort det för att jag levt mig in i rollen och värderat något annat över min egen fortlevnad.
För övrigt har jag haft ett antal "nära-hjälte-döden-upplevelser"... när jag i en situation insett att jag inte kommer gå levande ur detta eftersom situationen är övermäktig och jag vägrar ge vika... bara för att genom en sjuhelsikes tur lyckas komma ur situationen levande. Det är IMHO en minst lika intensiv upplevelse. .. och, som du inser, en man helt skortar om man använder din mekanik.