Dark Soul
Istället för att ha separata apostelböcker så valde Modiphius att göra en enda megafet (250 sidor) bok med allihop. Algeroth var 147 sidor och Ilian 50; med andra ord kan man tänka sig att det här antagligen blir mindre info per apostel – hade Target gett ut ytterligare tre apostlaböcker a’ 50 sidor var så hade vi ju landat på c:a 350 sidor!
Nero and the Courts
3e mjölkar verkligen storyn med brytandet av det första sigillet. Jag greppar inte riktigt varför, men det verkar som att de liksom helt enkelt vill dra ut på det. Så inte nog med att vi har två olika skepp som åker ut till solsystemets utkanter. Zephyr, som åkte till Nero, kom inte ens fram – Algeroth blev otålig och råkade skicka ut en mörk våg av något slag som fick skeppet att krascha. Och sedan, flera år senare, lyckades Ilian manipulera klan Kingsfield att göra en ny resa ut i mörket. Och DE blev de som faktiskt landade på Nero och bröt sigillet. Vi är nu uppe i tre olika resor ut till utkanten…
Hur som helst finns det två Neros; en i vår verklighet och en som är fjättrad i nån mörk dimension. Verklighetens Nero är mest ruinlandskap och så. Mellan dem fanns tidigare sigillet, som då bröts av Kingsfieldarna. Medan sigillet var intakt så passerade ingen tid på bortom-Nero, så när det bröts var det för apostlarna som att de nyss slagits mot sin "ancient enemy".
I alla fall, apostlarnas fysiska manifestationer håller hov i sina mäktiga superonda skeletorcitadell på other-Nero. Hoven är som man kan tänka sig; apostlarna håller låda, bjuder in nefariter att intrigera och få nya förmågor, etc.
Ståltavlan, som jag minns som grejen som var sigillet i åtminstone 1e och kanske 2e, är nu flyttad till Pluto. Harbinger, skeppet som åkte samtidigt som Zephyr, landade på Pluto och byggde en bas och hittade plattan och petade på den så att Ilian vaknade.
Så if I got this straight, så släpptes alltså Ilian lös av att tavlan stördes, och SEDAN, typ 40 år senare när Kingsfieldarna lurats ut till Nero, bröts sigillet? Samtidigt står det att det var brytandet av sigillet som lät "apostlarna" agera, när tiden började gå för dem igen.
Alltså, det mejkar säkert sense och hänger ihop och sådär, men jag hajjar inte syftet med alla de här turerna. Kanske är jag bara en old man yelling at clouds, men vad var problemet med typ imperial åkte till nero, petade på ståltavla, sigillet bröts, ilian var först ut och skrek över solsystemet så teknologin gick bonkers, och sen kom resten av apostlarna? Var det en för enkel story, bara?
Beings of power
Apostlar och deras nefariter. Mest beskrivs de med utseende och stats / förmågor… och jag vet att det kommer mer av annat senare i boken, men det här tycker jag ärligt talat är ett rätt tråkigt sätt att hantera apostlarna. "Här är en cool bild på Algeroth. Här är hans stats. Han är en stor snubbe med massa vapen". Oc h de coola bilderna ger mig heller inte så mycket, det är inte mycket mardrömsmaterial över dem. De är lite för cartoony för det.
Men okej, Ilian har vi ju sett tidigare i Ilianboken, Algeroth tror jag vi fått en silhuett av nån gång? Demnogonis är ny – Frankensteins monster-gubbe som kan svälla upp och bli en stor ond äcklig amöba. Bilden föreställer väl mer en zombie-mumie-humanoid där ena armen är jättestor. Semai också – Stor blå tjock grej med typ utstickande spindelben från ryggen och typ fördömda själar som stretar och försöker ta sig ut genom huden på honom. Muawihje ser ut typ som Spawn fast med grönt Medusa-ormhår. Han kan dydligen dela upp sig i fyra små minbossar som då var och en blir lite mindre kraftfull. På bilden flyger några alienhuvuden i olika färger runt honom.
Nefariterna är lite samma. Namn, förmågor, utseende. En del får lite personlighet också, typ att Alakhai är ambitiös och smart, och att Ivorac föredrar att betrakta slagfältet från lite håll snarare än ge sig in i det själv. Jag hade nog önskat mig lite mer kött på benen, framför allt lite målsättningar, motsatta intressen och relationer. Ni vet, något att hänga upp äventyr på. Det är lite synd, för annars har ju Modiphius varit ganska bra på det, och om man nu beskriver en 3-5 nefariter per apostel och det finns fem apostlar så känns det som göttig grund för ite palatsintriger och grejer.
Det finns undantag – Satossa the Shaper har exempelvis specifikt infiltrerat Capitols politiska system och manipulerar politiska val och liknande, i syfte att skapa situationer där han kan eskalera protester till upplopp. Han vill också uppmuntra korporationerna att kriga mot varandra. Det är en bra början, men bäst hade ju varit om det parallellt med honom funnits någon annan nefarit, kanske från en annan apostel, som också grötat in sig i Capitols byråkrati och hade delvis motsatta intressen.
I slutet av kapitlet beskrivs några "särskilda varelser". Ett par människor, som får ganska bra beskrivningar som man kan bygga stories kring. Men de mer monstruösa är rätt tråkiga. "Här är en ezoghoul som är EXTRA tuff!"
Apostle legions
Kapitlet om monster är, tja, lite som det föregående. Jag gillar att alla apostlar får ett gäng varelser; det ger dem lite mer bredd. Däremot är fortfarande de flesta mest något man slåss mot; det är utseende+förmågor+stats, i princip.
Ilian får stridsvagnslika Harbingers of the Void, halvt verklighets-utfasade Malignants (finns i olika smaker beroende på vilken apostels mönster de utsätts för), mänskliga magiker som upphöjts och blivit snormäktiga True Weavers, Shadow Hounds som fortfarande är rätt skumma, Triangled templars som vi känner sedan tidigare, och infiltrerande Changelings.
Det jag gillar med Malignants är väl att de får beskrivningar av hur det ser ut när en människa förvandlas till en av dem. Det skulle man kunna göra något av! Rollpersoner som möter människor som är i de första stadierna t.ex.
Algeroth får den vanliga uppsättningen – Tekrons, Dark Huntsmen, Bio-giants, Karnofages, Immaculate Furies, Eaonian Justifiers, Dark Golems och Brass Apocalypts. Ett gäng saknas här, men de är ju med i grundboken – nekromutanter, odöda legionärer, centurioner, ezoghouler, razider och så. Men jag gillar att de som är med här får lite längre beskrivningar; det gör det lite lättare att skilja dem åt.
Demnogonis får Plague runners som springer runt och sprider pest (duh), Vile Bloaters (stora snälla tjocka människor som egentligen är stora äckliga monster), Sludge revenants (häften människor, hälften cairath) och blight hounds.
Semai får Vile Antagonists som är byggda för att trigga folks svartsjuka/skam/etc, spindelliknande Sin sighters som kan användas som fjärrkameror, Flesh drinkers som är typ hemlösa människor som egentligen är kannibalmonster, och Soul hunters som är typ crossroads demons som kan känna av vad folk vill och hitta sätt att ge dem det.
Jag ska inte ljuga; Semai och Demnogonis har en del monster som får mig att skruva lite på mig. Inte för att de liksom är äckliga, utan för att… Well, JAG är inte supersugen på "hemlösa är monster" eller "snälla tjockisar är monster". Överlag känns det som att det rätt mycket är på bottnen i samhället vi hittar monstren här – det är folk därnere man ska vara lite orolig för och tycka är potentiellt lite läskiga. Jätteonda snälla och sociala tjockisar liksom…
Muawihje har Fright wraths som är typ spöken som kan skapa mardrömmar, Fear splitters som är barn som sår paranoia och rädsla, Chained howlers som är flådda människor med kedjor runt sig som gör folk galna och rädda, Distillers som är superonda psykologer, och Figments som är små onda, våldsamma varelser skapade ur galna människors tankar.
Det är verkligen varierande kvalitet på bilderna här. En del funkar riktigt bta; jag gillar t.ex. bilderna på eaonian justifiers och distillers, medan Immaculate Furyn mest ser ut som att de målat av den ganska taffliga Warzone-minin och Vile Bloatern ser ut som typ en Garbage Pail Kid.
Citadels
Den här delen är rätt lik den som fanns i Algerothboken, vilket är lite trist eftersom det i princip betyder mer likriktning. I Ilianboken beskrevs ändå Ilians ställen som lite annorlunda både vad gäller estetik, plats och funktion. Men; beskrivningarna i sig är det inget större fel på. Citadell har Nexus där tranfigureringsritualer sker, Antechambers som bland annat inkluderar nefaritens tronrum, Biochambers där biotech byggs, Necrohalls där som är som tomtens verkstad fast jätteond och där man bygger varelser, Distortion chambers där folk utsätts för ond energi och förvrids och Focal chambers där symmetrin används med mer precision för att modifiera folk, Infestation chambers där det byggs pester och sjukdomar (mest hos Demnogonis).
Dessutom finns Factory depots som också är som tomtens verkstad fast onda; där byggs fordon, och Symmetric furnaces där man använder Symmetrin för att modda vapen och sånt. Givetvis har vi också Brainpools, som funkar precis som i gamla Algerothboken med tekroner som fajtas om dominans och skapar oheliga ritningar. Braincorers är stora mackapärer som läser folks hjärna och gör små "knowledge pods", Excruciatoriums är tortyrkammare, Barracks är, öh, barracker. Halls of Darkness är bibliotek, och Nekromakina är massproducenter av odöda legionärer.
Det finns också en karta över ett citadell. Den är… eh. Inte för mig. Inte ens i närheten av lika snygg eller charmig som den i Algerothboken.
Kapitlet avslutas med en lista över olika citadell. Beskrivningarna är mest utseende och nån specialitet, typ på vilket sätt citadellet jävlas med sin omgivning eller så. Och vad den lokale nefariten ofta pysslar med. I den del av fallen finns det tydliga öppningar för stridsfokuserade infiltrationsuppdrag i stil med den dungeon crawler som Algerothboken bjöd på.
Allra sist beskrivs två "Dark Locations". Ett övergivet rymdskepp och en stor industrilokal som omvandlats till Algerothtempel. Till skillnad från citadellen fattar jag direkt hur de här två skulle kunna användas för äventyr.
Cults and heretics
Först lite mekanik för hur och när man blir kättare – man får såklart andra uppväxthändelser och bakgrundshändelser, lite olika färdighetsdval och sådär. Det finns en handfull generella kättarbakgrunder som alla apostlars kulter har – Sacristans, Seekers, Masters of rites. Sakristaner jobbar i templet antingen som straff eller för att de upptäckts och behöver gömma sig, Seekers är rekryterare, Masters of Rites håller i riter och ceremonier och är den som ber Mörkret om nya gåvor till kultens medlemmar.
Kapitlet ger lite tips om hur man kan bygga en kättarkampanj eller spela kättare generellt, inklusive en kampanj där man spelar "goda kättare" som vänt sig från apostlarna. En av möjligheterna är också att spela en infiltratör. Det beskrivs korrekt som ganska klurigt, eftersom man antingen måste ha en övrig grupp som inte har något emot att jobba med en kättare eller hålla det hemligt, och båda de varianterna är rätt kluriga.
Det finns en beskrivning av alla ranger en kättare kan ha inom sin kult, och vad de innebär konkret (framför allt regelmässigt). Nästan alla ranger har också apostelspecifika grejer. Man får iaf Dark Gifts som är magier/förmågor, och "endowments" som är olika mellan apostlarna. Ilians endowments är andra apostlars magier/förmågor, Algeroths är implantat, Demnogonis är specialdesignade sjukdomar/parasiter/etc som ger förmågor, och både Muawihje och Semai ger "Dark Ink", vilket är typ magiska tatueringar.
Sigmata är kvar från 1e, liksom degenerering. Texterna om att vara kättare inom brödraskapet och att bli jagad känns också bekanta.
Varje apostel har sedan saker som utmärker deras kulter och tempel. Ilians kulter är små, flexibla, matriarkala, viljestarka, ofta mäktiga i världen utanför. Hennes tempel är "Temples of the Void" och de är rymliga och katedrallika. De finns ofta "mitt i smeten", i städer och sådär. Algerothkulterna är våldsamma, aggressiva, välbeväpnade och inte egentligen så kult-lika i det att de inte bryr sig så mycket om ritualer och sånt bjäffs. Överlag är de väl lite Brujah, och deras Temples of Destruction är mer som militärbaser. Demnogoniskättare är antingen korrupta läkare eller äckliga uteliggare, och deras Temples of Pestilence har mycket vatten som cairaths och annat äckligt kan gömma sig i, och givetvis ofta biolabb.
Semais kättare är subtila och luriga, och de är ofta antingen politiker/rikingar eller mer street-level wheelers och dealers. De ligger bakom en hel del brottslighet, prostitution etc. Semai är den apostel som ofta förlägger sina citadell i mitten av städer. Så… de är aöötså citadell som INTE byggs genom att svarta skepp slår ner i marken? Nästan som att det tidigare kapitlet om citadell egentligen mest handlade om Algeroths, och var lyft mer eller mindre rakt av från den boken… I alla fall, Semais Temples of Corruption är framför allt små och välgömda.
Muawihjes kättare "be crazy". Nej, den här boken erbjuder ingen vidare problematisering av galenskap; det är samma sorts rollspels-galenskap som man ser i andra spel. Psykisk ohälsa som enhetlig "man blir knäpp och tjattrar som en tok" typ. Fräscht. Nå, Temples of Madness är såklart "erratic, ever-changing and unpredictable". Templen är små, ofta tillfälliga, och ofta nära hemlösa som ju är kultens huvudsakliga rekryteringsbas.
Slutligen har kapitlet en sektion om transfigurering. Under tiden en kättare stiger i rangerna kan hen samla på sig poäng, som till slut kan växlas in mot att få bli nåt coolt, typ en biophage eller en changeling. Eller en praetorian stalker. Jag undrar hur man fortsätter spela en rollperson som blivit en praetorian stalker? Kapitlet ger inga svar.
Powers of the apostles
Det finns en del krafter som är allmänt tillgängliga, som "Touch of Symmetry" som gör att föremål som påverkas "känns fel" och triggar Brödraskapets siare och sådär. Men de flesta är specifika per apostel. I det här kapitlet finns underrubriker för varje apostel, och där läser man både om deras krafter och deras magier ("symmetry patterns"). Det här kapitlet innehåller beskrivningar och plottriga specialregler för allt detta.
Den som har flest roliga grejer är absolut Algeroth. Dels har han alla dessa tech-gåvor typ klonkropp, regenerering etc. Alla möjliga nekrocyber / nekroandroid-grejer. Dels har han 11 egna symmetrimönster. Näst mest tror jag Demnogonis har; han har ett rätt stort gäng sjukdomar att bjuda på, både såna som är bra för kättaren och såna som enbart är dåliga för hens omgivning. Han har 7 egna symmetrimönster. Ilians kättare får ett stort smörgåsbord i och med att hennes powers är "weavings", alltså att man får tillgång till andra apostlars symmetrimönster. Hon har också 15 egna symmetrimönster. Inga riktiga "powers" alltså, inte på det sätt Algeroth eller Demnogonis har.
Semai och Muawihje har som sagt samma krafter, vilket är rätt trist. Magiska tatueringar som ger superkrafter. Muawihje har 9 förmågor vilka typ alla bygger på spelets otroligt trista bild av " galenskap", Semai har 9 som bygger på social manipulation eller att korrumpera folk. Som i 1e känns de här två senare som de trista, nästan bortglömda.
Politics of darkness
Ett uppslag som jag definitivt uppskattar, även om det gärna fått vara längre. Sammanfattningsvis finns hierarkier bland nefariterna, och det pågår en hel del court politics och infighting. På samma sätt bråkar de fem apostlarna.
Det jag hade velat se här är väl egentligen dels fler konkreta exempel på sådana konflikter, dels lite olika typ grupperingar och allianser, och dels lite konkreta sätt att låta allt detta användas i spel. Jag uppskattar att det finns en liten ruta om att spela nefarit, även om den bara i princip pratar om att man som nefaritkaraktär sällan får nya Gåvor. Jag hade önskat mig betydligt mer här, eftersom "nefaritkampanj" är en av de ballaste saker jag tycker man kan spela i Chronicles. Men, well, det är ju något. Överlag misslyckas den här boken med att göra nefariterna eller apostlarna intressanta och användbara till speciellt mycket annat än strid. Jag känner ingen inspiration, och jag tror det är på grund av brist på detaljer och konkreta exempel.
Men det är bra att uppslaget finns, som sagt!
Power structures
Det här är ett användbart kapitel – för varje kapitel får vi tre företag, organisationer eller grupper som de influerar eller använder sig av. Ilian har till exempel Dorlo Shipping, ett frilans-fraktbolag som också smugglar saker samt samlar information.
Överlag är beskrivningarna ganska korta – namn, vilken sorts företag/grupp det är, kanske lite historia, och så på vilket sätt aposteln gör onda saker med hjälp av företaget. Jag hade, precis som i tidigare kapitel, gärna sett lite mer konkreta konflikter inom och mellan organisationerna, för att göra dem ännu mer användbara, men redan som det är nu erbjuder det här kapitlet i princip 15 äventyrsfrön. Plocka ett företag eller en organisation, fundera ut något konkret de gör som RP kan få undersöka, klart (typ).
Dark technology
Klart vi har ett kapitel med vapen och rustningar och fordon… Här är också reglerna för att designa saker. De känns igen; tärningsslagen ser annorlunda ut men det är fortfarande tekroner och brainpools och så inblandat så att säga.
Precis som megakorporationerna har Legionen här flera olika sorters rymdekspp, och det blir återigen väldigt påtagligt att 3e är betydligt mer rymdopera och rymd-pew-pew än föregångarna.
Dark units
Det där kapitlet i Algerothboken om typ olika grupper av nekromutanter? Det här är ett sånt kapitel, men med fler typer av grupper. Typ "här är stats för en specifik grupp odöda legionärer".
Mina sammanfattade tankar
Det här är en lång och matig bok, som ger lite mer kött på benen till framför allt de tre apostlar som aldrig fick någon bok i 1-2e. Jag uppskattar det utökade bestiariet och sådär. Sedan är det, som jag varit inne på, ofta lite svåranvänt material om man inte vill fokusera på strid. Det går att använda en hel del här för att skapa mer utredande äventyr, men jag hade verkligen önskat mig fler hooks och framför allt mer konkreta konflikter och grupperingar med motstående agendor och så.
