Anledningen till att jag startade tråden är en kommande debatt via min utbildning. Där ska jag företräda en sida som är för krig och genom att ställa frågan här så antog jag att de argumenten ingen annan retoriker skulle kunna hitta skulle finnas här.
Okej, seriöst, då:
Jag skulle börja med att konstatera att avsaknad på krig inte är
fred - vilket många kan tro - utan att det fortfarande skulle finnas fientlighet, motsättningar och konflikter även om det inte fanns krig. Att vara för krig är att vara för denna särskilda
metod för konflikthantering; till skillnad från mer smygande, dolda och hemlighetsfulla varianter av förtryck, girighet och maktkamper.
I denna vinkling så är krig bra av många anledningar: Det är exempelvis väl synligt och skapar starka reaktioner - vilket gör att det kan finnas en ovilja till att ta till vapen för att lägga beslag på det man vill ha, i jämförelse med att tillförskaffa sig dem via mer hemlighetsfulla medel; såsom korruption.
Men krig såsom utvecklingsfaktor (som jag nämnde tidigare) är faktiskt ett argument som jag skulle använda även i seriösa sammanhang. Här kommer ett annat: Krig för
feminismen. Stora krig; där en anmärkningsvärt stor del av ett lands manliga befolkning behöver skickas ut i militärtjänst - har genom historien varit en avgörande faktor för att kvinnor skall ha kunnat få tillträde till platser inom yrkeslivet som annars skulle ha varit mycket svårtillgängliga. I somliga krigiska kulturer genom historien har kvinnor haft mycket högre position och inflytande än sina grannar (såsom Sparta, om jag inte har fel (eller litar för mycket på 300)).
Typ så. Men den första vinklingen - att det inte handlar om krig resp
fred - tror jag skulle vara användbar för att inte få ens argumentation att bli plojig och uppenbart ironisk.