Re: Krig [lite ot och långt]
"som jag ser det är dagens krig fegt sätt att vinna konversationer på. för det är det krig går ut på. det här med land viningar är en liten sak som händer bara 
."
Vi överlämnar tangentbordet till Carl von Clausewitz, en av de verkligt stora klassiska militära tänkarna:
<blockquote>
2: Definition
[...] Krig är därför en våldshandling avsedd att tvinga vår motståndare att böja sig efter vår vilja. [...]
24: Krig är endast en förlängning av politiken, exekverad med andra medel
Vi ser därigenom att krig inte enbart är en politisk handling, utan även ett politiskt instrument, en förlängning av politisk kommers, ett utförande av densamma med andra medel. [...] Men hur kraftfullt denna [krigskonsten] kan reagera med avseende på den politiska synen på olika fall, så måste den ändock betraktas som en modifikation av dem; för den politiska synvinkeln är målet, kriget metoden, och metoden måste alltid ta hänsyn till målet i vår betraktelse.</blockquote>
Kort sagt, fnys.
"de krig som var för i tiden tycker jag är mycket mer rättvissa. tänker in det här:
1) ett stort platt landskap.
2) två stora arméer på vardera sida om detta platta landskap.
3) de båda arméerna anfaller varandra och börjar "puckla" på varandra tills det ena "laget" vinner eller har dödt"
Heh! Snacka om mytbildning.
Du kan gå nästan hur långt tillbaka som helst i tiden så upptäcker du att det inte enbart är två arméer som bultar varandra tills endera tar slut.
Napoleon vann sina slag genom snabb manövrering, ypperligt användande av artilleri och den metod som än idag används av pansar och infanteri i samarbete, nämligen söndra och härska (eller snarare bryt igenom och inringa).
Gustav II Adolfs absolut mest hemliga vapen var en kikare, maskerad som en marskalkstav och för säkerhets skull också gömd i en speciell ficka på vapenrocken. Genom denna kunde han spana över slagfältet och få förstahandsuppgifter om fienden, och därmed sätta in sina egna styrkor där de behövdes.
När Ieyasu Tokugawa vann slaget vid Sekigahara och därmed säkrade titeln som militär överbefälhavare över Japan (shôgun) så var det två saker som gjorde att han kunde säkra sin seger: västerländska krutvapen och att en av motståndarens generaler förråde sin sida och anföll Tokugawas fienders flank. Det var en politisk handling, ingenting annat.
Henrik V av England vann sitt mest berömda slag, slaget vid Agincourt, genom att fienden dels inte utnyttjade terrängen (en del säger att det berodde på att kungen själv ställde sig i främsta ledet, varvid alla fransmän ville ta honom till fånga och gav upp alla former av samordning). Engelsmännens stora styrka var långbågen, som skar sönder de franska leden innan de kom i närstrid. Avsaknad av taktik och samordning gjorde att fransmännen förlorade striden.
Hundraårskriget i Frankrike var en synnerligen brutal ekonomisk krigföring, där engelska och franska soldater försökte förstöra den andres ekonomi genom systematisk plundring av fiendens civila infrastruktur (dvs byar och bondgårdar). Det totala kriget uppfanns med andra ord långt innan terrorbombningen av Dresden. Majoriteten av slagen under hundraårskriget var försvarsstrider av belägrade städer: man parkerade sig runt om en stad och svalt ut den, eller stormade en kasse lätt beväpnade civila.
I slaget vid Hattin lurade araberna in tempelriddarna i en fälla; inklämda i ett smalt bergspass, överhettade och törstiga utgjorde kristenhetens främsta krigsmaskin inget större motstånd för snabba arabiska ökenkrigare, väl beväpnade med bågar och i en terräng där den europeiska stridshingsten inte kom till sin rätt.
När Julius Caesar besegrade gallerna slutligt hade gallerna befäst sig på en kulle, korkat nog: belägringsstrid var en av romarnas specialiteter. Det var inga problem för romarna att medelst sin effektiva organisation ringa in fienden och bygga egna försvarsverk för att hålla honom stången och angripa honom. När en stor gallisk här dök upp för att häva belägringen tog Julius Caesar kommandot och såg till att förstärkningar kom dit de behövde i de romerska linjerna. Gallerna besegrades totalt, och Provincia Gallia var ett faktum.
Krig är, och har alltid varit, ett ytterst dödligt spel med resurser. Bland de absolut mest viktiga resurserna är faktiskt inte vapenmakt, utan logistik och underrättelser. Ett gammalt svenskt lumparordspråk lyder "hellre en pluton på rätt plats i rätt tid, än en brigad i fel härad". Har man inte logistik- eller underrättelseresurser kan man inte ha plutonen på rätt plats i rätt härad annat än med rent flyt. Gustav II Adolf kände till detta, och därför var hans kikare ett så livsviktigt vapen.
Att känna till terrängen är livsviktigt. Tempelriddarna i Hattin förlorade på grund av att de inte kände terrängen. Tyskland har flera gånger lyckats bryta igenom Ardennerskogen med pansar, trots att det alltid betraktats som omöjligt. Första gången som Hitler använde sig av plojen tog han Frankrike. Andra gången försenade han krigsslutet med månader.
Taktik och taktisk förflyttning är livsviktigt, men förutsätter momenten ovan. Oavsett om vi talar om Napoleons kvadriller som med artilleriunderstöd spräcker fiendelinjen, modernt blitzkrieg där pansar, artilleri och flyg i samverkan slår hål i fiendelinjerna, eller ett medeltida slag där en conrois om tjugo till tjugofyra riddare med hjälp av bågskyttar slår hål i fiendens sköldmur, så talar vi om taktisk rörlighet och koncentration av styrka. Ingendera kan göras om man bara står och marscherar mot varandra. Man måste röra sig, man måste röra sig koordinerat, och man måste slå där fienden är svag.
Detta för oss in på den sista punkten, nämligen kommunikation. Detta var tyskarnas stora hemlighet under Andra Världskriget. De hade radio ner på plutonsnivå. Till och med varje stridsvagn hade radio. Detta tillsammans med snabb koordingering av insatserna gjorde att tyskt infanteri och pansar alltid kunde räkna med snabb taktisk insats av flyg och artilleri. Denna förmåga, att kunna kommunicera, skapa en bild av slagfältet och sätta in sina resurser där de behövs, dominerade inte bara Tysklands tidiga segrar, utan även Unionens seger vid slaget vid Gettysburg såväl som Henrik Vs seger vid Agincourt och Julius Caesars seger över gallerna.
Du kan titta på nästan vilket slag du vill, men det slag genom historien som mest påminner om den medeltida myten om två arméer på varsin ände om en stor slätt som bultar skiten ur varandra är ett modernt: slaget om Kursk i juli 1943. Även om planen var att skära av den ryska utbuktningen i frontlinjen vid staden Kursk (dvs ett taktiskt/strategiskt mål) så utmynnade slaget ändå i ren utmattning av varandras styrkor tills dess att Tyskland inte hade mer att ge.
I slutändan har jag väl ändå bara en sak poäng att framföra: om krig är en förlängning av politiken med andra medel så ligger det i krigets natur att man spelar falskt. Varför vara rättvis och ge fienden en chans när det sänker ens egna möjligheter att påtvinga fienden ens politiska vilja? Tvärtom vet jag inte hur många personer som har sagt att det bästa sättet att vinna ett krig är att
inte ge fienden en chans. Jag tror inte att tidigare krigsherrar var så dumma att de
inte insåg detta och därmed
inte gjorde sitt yttersta att beröva fienden varje möjlighet till seger. De få som var så dumma förtjänar de brakförluster som de i de flesta fall drabbades av.
Eller som general Patton en gång sa: "Your job is not to die for your country. It's to make sure that the enemy dies for his."
- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>
