Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.
Själv hoppade jag helt enkelt över stora delar av Arketypgrejorna av samma anledning som jag brukar göra det i rollspel; som vanligt var de nämligen totalt ointressanta.
Mmm, det kan jag tro att det finns flera som gör. Så det är bra att du tar upp detta.
För mig har dock Kult alltid varit ett väldigt personligt skräckrollspel, där fokus ligger på karaktärerna, snarare än på märkliga, främmande saker utifrån; såsom CoC och Chock - så för mig är nästan det viktigaste av allt just att spelarna kan göra riktiga
Kult-rollpersoner och att de inte gör vanliga investigatorer som i andra skräckrollspel.
Men... men... det är intressant att du värdesätter andra saker, såsom du skriver här:
För mig var det det här kapitlet som gjorde boken värd sina pengar. Man tycks ha utgått från ett slags "kaosmagisk" syn på det hela
Well, jag är glad för din skull, att du fått behållning av materialet, men på vilket sätt tycker du dessa rigida beskrivningar är kaosmagiska? Såsom jag uppfattat kaosmagi så skall det vara just väldigt
flexibelt och
personligt till skillnad från traditionell ceremoniell magi. Ingenting av det finns ju i tredje utgåvans instruktionsmanualsbeskrivningar.
Jag hade gärna sett en riktigt kaosmagisk inriktning, där reglerna verkligen
var "det finns inga andra regler än vad som fungerar för
dig", där magi representerade och blev en förlängning av magikern själv. Istället så har man en uppräkning av traditionella ritual-instruktioner som skall följas till punkt och pricka, fullt av spelmässiga värden hit och dit som jag (som friformare) inte ser någon poäng med öht.
Jag citerar en
webbsida:
Chaos Magic isn't "new", because every ancient adept who ever struck out on his or her own heretical path was, in effect, responding to the call of Chaos. But when a system grows out of any path, when holy books are written, when rituals and manners and moralities are prescribed for "the followers," it has ceased to be Chaos Magic.
Det är just den här systematiseringen som jag tycker präglar hela magikapitlet och som gör den så stel och tråkig. Jag hade mycket hellre läst om kaosmagiskt
meta-belief där magikern hittar sin egen ritual än att han ska följa fastslagna regler i en instruktionsmanual (och att man överhuvudtaget har
besvärjelser med tydligt beskrivna effekter känns inte särskilt kaosmagiskt, heller, så som jag har förstått det. Jag hade hellre sett universiella och flexibla
principer såsom det jag läst om sigill, exempelvis. Kaosmagiker som jag har läst säger aldrig att sigill kan göra en enda sak, och att varje magiker måste rita ett och samma sigill för att uppnå denna sak, utan beskriver snarare en process och tanken bakom denna process - som magikern sedan kan applicera hur hon än vill, samt att hon måste finna sitt
eget sätt att applicera den. Det senare hade varit mycket intressantare, enligt mig, och man hittar mycket mer av det i Kults andra utgåva (där dårarna exempelvis sägs utföra invecklade, och till synes meningslösa ritualer, och neurotiskt ritar symboler på väggarna eller till och med viftar med vinare(!) för att åstadkomma magi, medan det går till på helt andra sätt för Hellers eller andra organiserade kultister - dessa beskrivningar tycker jag på ett mycket tydligare sätt beskriver hur olika varelser använder magi på sina
egna sätt, snarare än att följa en och samma punktlista ur magikapitlet för att öppna portaler eller whatnot. Värst är förstås att i tredje utgåvan så står det hur galningar använder magi på det gamla sättet - trots att inga av de nya besvärjelserna speglar detta)
Jag gillar också att man kopplat ockultismen i Kult till den i vår värld - det gör att jag får känslan av typ att nybörjarockultister tillber Pan och de andra grabbarna, och först när de börjar bli lite mer kompetenta får de reda på Sathariel och Minothorgon etc.
Hmm, men hur många av ockultister i vär värld känner
inte till kabbalan och sephiroth? Kan inte varenda youtube-wicca namnen på flera av de mäktigaste varelserna i Kultuniversat?
Men okej... När det gäller att använda den riktiga världens ockultism eller inte så tror jag att vi två verkligen står på olika sidor av spektrat, eftersom jag vet att du faktiskt tror på den här sortens grejer, medan jag bara får mentala bilder av svettiga white trash-tjejer med hennafärgat hår och överbett, eller på skalliga gubbar som runkar framför sigill och vill knulla med de feta tjejerna. Jag har helt enkelt svårt för att ta "verklig" ockultism på allvar, och föredrar följaktligen helt klart Clive Barker- eller Grant Morrison-grejer.
Om varenda liten kult eller ockultist man stöter på kan allt om Matropolis, nefariter och allt vad det är - vari ligger mysteriet?
Jag tycker problemet är att de nya magireglerna säger att de kan
för mycket om det. I texter till första och andra utgåvan, såsom "Golabs tjänare i Stockholm" som publicerades i Sinkadus, så fanns det tjänare högt upp i hierarkin som inte ens visste något om illusionen eller vad för varelse de tjänade. I den tredje utgåvan så är redan den lägsta trollformeln i Lore of Madness en portal till Metropolis som öppnas av att man bl.a. skriver "Metropolis" 778 gånger. Liksom, jag vill inte att varken spelledar- eller rollpersoner skall ha så mycket kunskaper om Kultmytologin. Den ges för tidigt och för enkelt i tredje utgåvan.
Rituallistorna gillade jag också - just för att de gav inspiration till vilken typ av ritualer man kan tänka sig, vilka verktyg som ingår i hermetisk magi etc.
Är du säker? Njae... jag tror nog allt att du gör en klassisk Krank och skämtar med mig Aprillo. Det är ju idel standardmagi 1A-beskrivningar; sånt som vilken finnig fanfictionförfattare som helst kan slänga ihop ett dussin på en kafferast.
Näru, den gubben gick inte!
