Nekromanti Låt oss prata om Psychodrame

[Sodivra]

Efter att ha spelat Psychodrame (Google translated till engelska här) med Genesis så har tankar rullat på i huvudet. Är du friformare kanske du kommer tycka att det här är gamla nyheter, men bear with me.

Jag brukar säga att en historia handlar om relationer (dina relationer till andra och till dig själv) som förändras, resten är bara pynt.

Psychodrame är just det: Några karaktärer och en kris. Inget yttre hot, ingen magi, inga vapen, inget science fiction. Inte heller något manus, inga akter, mål, storymätare eller poäng. Man bara sätter scener och spelar sin karaktär som det känns rätt.

Det gav mig en saftig tankeställare. Behövs inte det där pyntet?

 

[Sömniga Isaac]

Jag har en föraning om att detta kan mynna ut i en tråd om vad som bör räknas som rollspel eller ej men för att svara snabbt så tror jag faktiskt inte att allt pynt behövs. I spelet som du nämner, nu har jag inte läste det då jag inte kan franska, verkar det kretsa kring själva dramat i sig.

Varför behövs då inte pyntet. I min mening tror jag att ett avskalat spel, som det du nämner, kan skapa större frihet och inlevelse då det för oss närmare vardagen. Men jag spekulerar bara för visst är människan i sin grund ganska kreativ och har väl i alla tider varit intresserad av att förstå andras livsöden. Pyntet blir i det fallet endast något för att föra oss bort från vardagen och utmana en annan sida av vår kreativitet.

Ursäktar att det nog blev svamligt och helt gled ifrån ämnet. Men det är lite sent.

 

[Eksem]

Pynt är antagligen inte strikt nödvändigt för den som gillar historier. Det känns mer centralt om man gillar världar.

 

[Rickard]

Det fanns dock ett pynt som formade spelet. Taglines.

Både taglines för rollspelet (franskt drama i nutid) och för rollpersonerna (paranoid, schizoid etc.). Jag hade inte spelat ut relationerna som jag gjort utan rollpersonens tagline och jag hade inte satt scener på det sätt jag gjort om det inte varit för spelets tagline.

/Han som inte gillar socialrealism och lågt tempo men det här spelet gjorde något magiskt med det, som han inte kan sätta fingret på, och han upplevde helt oväntat en riktigt bra spelomgång

 

[Recca]

Jag tycker inte att det behövs "pynt" för att få vara rollspel men nånstans ska det finnas "regler", om sen de bara är ett socialt kontrakt så räcker det. Jag har lite svårt att föreställa mig Psychodrame och varför och hur det blir roligt bara.

 

[Sodivra]

Jag har en föraning om att detta kan mynna ut i en tråd om vad som bör räknas som rollspel eller ej men för att svara snabbt så tror jag faktiskt inte att allt pynt behövs. I spelet som du nämner, nu har jag inte läste det då jag inte kan franska, verkar det kretsa kring själva dramat i sig.

Tack för att du tar upp det här, Sven-Göran I. Låt oss i första hand prata om Psychodrame, och inte om rollspel i allmänhet. Jag fattar att det innebär att några kommer känna sig utestängda, men hjälper gärna till att släppa in alla som är nyfikna.

Pyntet blir i det fallet endast något för att föra oss bort från vardagen och utmana en annan sida av vår kreativitet.

Så vi kan säga att pynt förbättrar illusionen.
Lägg till att det är lättare att investera i relationer med pynt vi gillar.
Och att vi kanske vill beröra stora frågor och inte bara personliga frågor, och då hjälper det att pynta upp berättelsen, göra karaktärerna mer till symboler än vanliga människor.

De här idéerna kan bli värdefulla, men jag stoppar undan dem för nu, ok?

Låt oss titta närmare på just Psychodrame, eller ett hypotetiskt annat spel med inget eller minimalt pynt.

Rollspel i allmänhet kan vi prata om senare. Jag har lagt till en länk till en knackig översättning i trådstarten nu.

 

[Sodivra]

Det fanns dock ett pynt som formade spelet. Taglines.

Både taglines för rollspelet (franskt drama i nutid) och för rollpersonerna (paranoid, schizoid etc.). Jag hade inte spelat ut relationerna som jag gjort utan rollpersonens tagline och jag hade inte satt scener på det sätt jag gjort om det inte varit för spelets tagline.

/Han som inte gillar socialrealism och lågt tempo men det här spelet gjorde något magiskt med det, som han inte kan sätta fingret på, och han upplevde helt oväntat en riktigt bra spelomgång

Jag köper att "fransk drama i nutid" är en sorts pynt, om än minimalt sådan. Det väldigt avskalat, allt det vi spelade i Psychodrame är saker som skulle kunna hända mig i min livstid, men ja, absolut: Vi ser det genom ett genrefilter.

Jag skulle inte säga att rollpersonernas personlighetstyper ingår i det jag kallar för pynt, utan det är en del i att bygga upp själva spelet mellan rollerna.

Om man skalar bort pyntet så handlar Psychodrame om att inför spelet bygga upp en kris, och under spelet utveckla krisen tills den löser sig eller kollapsar. Det är spännande för att vi vill att det ska lösa sig på ett bra sätt, men det finns också hinder för det i rollernas personlighet och spelets regler.

För att bygga upp krisen så väljer man både en färdig situation och karaktärsdrag som håller den vid liv, gör den mer komplicerad.

Rent krasst så behövs ju inte personlighetstyperna för att välja karaktärsdrag, men de är ett steg för att komma fram till dem, ett steg för att göra krisen mer potent.

Eller vad säger du?

 

[Rickard]

Det fanns dock ett pynt som formade spelet. Taglines.

/.../
Jag skulle inte säga att rollpersonernas personlighetstyper ingår i det jag kallar för pynt, utan det är en del i att bygga upp själva spelet mellan rollerna.

Om man skalar bort pyntet så handlar Psychodrame om att inför spelet bygga upp en kris, och under spelet utveckla krisen tills den löser sig eller kollapsar.

För mig gjorde personlighetstyperna två saker. Dels lite det som du pratade om...

Rent krasst så behövs ju inte personlighetstyperna för att välja karaktärsdrag, men de är ett steg för att komma fram till dem, ett steg för att göra krisen mer potent.

...vilket är att genom att välja personlighetstypen så formar man också en tanke kring hur man ska fördela eventuella siffror och namn på egenskaper.

De gör dock även en annan grej. Temat på personlighetstyperna gjorde att jag insåg att det här är en berättelse om trasiga människor; om dysfunktionella relationer. Om man bytt ut »franskt drama« mot »high-schoolromantik« så hade fortfarande personlighetstyperna satt sin prägel.

I detta spel, vill säga. Jag säger inte att alla spel måste ha personlighetstyper på sina rollpersoner, utan jag ger bara exempel på olika pynt som faktiskt formar deltagarnas tankesätt och på så sätt i slutändan formar vad som händer.

/Han som nu gärna avvaktar för att se vad andra har att säga

 

[Sodivra]

Tack för ditt svar!

Innan jag går och lägger mig vill jag bara skriva att jag ser att vi både gått iväg lite i en riktning jag inte menade med ordet "pynt". Det är som jag säger att Psychodrame inte har någon setting eller någon stämning, och det skulle jag vilja backa från.

Nej, vad jag menade var att Psychodrame har en kris, har relationer, har konflikt, men lägger inte till något mer än vad som redan finns i våra egna liv. Det hade gått att lägga till drakar, svärd, främmande världar, magi, skjutvapen, laser eller rymdskepp, men det behövs liksom inte. Det pyntar inte upp historien.

En annan metafor:

Det visar sig alltså att det även om jag alltid lagt ner mycket tid på att hitta och använda rätt strössel på min glass, så smakar glassen lika gott utan strössel.

 

[solvebring]

Vet inte ett skit om spelet - speciellt inte eftersom din googletranslänktion verkar knas, men...

Pynt underlättar, men det är inte vitalt för att spel ska kunna fungera och verka.

Fast om inte annat brukar avsaknat pynt uppstå eller i alla fall skissas upp, medvetet liksom omedvetet, så snart folk börjar att berätta någonting.

... Snyggt spel förresten. Jag gillar illustrationen och typografin.

/solvebring som själv föredrar någon form av pynt för att det blir en extra knuff in i fiktionen, samt att det trots allt finns ett visst nöje i att skapa och samverka genom pyntet. Han tror dock inte att pynt egentligen behövs.

 

[Mogger]

Jag förstår precis vad du pratar om. Det korta svaret:

"Behövs pynt?"

Nej. Men pynt kan tillföra något som annars inte hade uppstått.

Jag har ju speltestat Revolver i massor av olika former med olika människor, och min erfarenhet är att det räcker med ganska lite för att sätta igång spelet. Ofta visar det sig att det hanlar om trasiga familjeförhållanden eller orättvisor på arbetsplaysen, och inte alls snutar som löser brott. Och det är skitbra! De regler jag har med idag handlar mest om vad jag som SL behöver och hur jag vill kommunicera det, snarare än regler som styr spelet. Spelarna litar jag alltid på, men SL behöver all hjälp hon kan få för att, som spelarna, kunna spela med på någorlunda lika villkor.

Så, nej, pynt behövs inte, men det är inte samma sak som att det är onödogt. Om det inte är dåligt pynt, så klart, men det är en annan diskussion.

Skulle fö gärna läsa en kort spelrapport.

 

[Ram]

Håller helt med Måns. Pynt behövs inte (och kan inte sällan vara i vägen faktiskt) men det är en katalysator.

Ett rent relationsdrama tappar över tiden intensitet om inget nytt tillförs. Saker reds ut och/eller avslutas och även om man tillför nya komponenter så brinner de sällan så hett som de delar som man startade elden med.

 

[krank]

Pynt är antagligen inte strikt nödvändigt för den som gillar historier. Det känns mer centralt om man gillar världar.

+1

Jag vill tillägga: Pynt är antagligen inte strikt nödvändigt för den som gillar historier om personer. Jag kan gilla historier, men då föredrar jag metaplots och annat som liksom bygger på att pyntet är coolt.

 

[Genesis]

Jag har ju varit borta från forumet rätt länge nu och det tar tid att komma in i flytet. Det var jag som tog med spelet till GothCon och antagligen bara jag som faktiskt läst det (då det är på franska). Men spelet är inte så komplicerat på ytan, även om jag känner att de regler som finns är otroligt smarta och gör precis det de behöver göra och inget mer. Så de som spelat spelet med mig på GothCon vet nog ungefär lika mycket som jag vet.

Med det sagt så vill jag nämna en sak. Ordet "franskt" dyker inte upp någonstans i spelet. Spelet råkar bara vara på franska och alla associationer till "Franskt drama" kom därifrån. Film-metaforen är inte heller riktigt närvarande i boken, även om det finns en lista på inspirationsfilmer (varav många är amerikanska) i början. Jag undrar hur spelet hade blivit om det hade varit svenskt.

Jag känner att jag vill dra paralleller till hur Jeepform upplevs i Staterna, men nu driver jag kanske ifrån ämnet.

Som sagt, jag behöver komma in i rollspelsforumsskrivandet innan jag kan börja teoretisera mer om det här, men jag följer tråden och kan gärna svara på frågor om spelet för den som är nyfiken. En spelrapport orkar jag nog inte skriva, men det vore jättekul om någon annan skrev en.

 

[Genesis]

Ett rent relationsdrama tappar över tiden intensitet om inget nytt tillförs. Saker reds ut och/eller avslutas och även om man tillför nya komponenter så brinner de sällan så hett som de delar som man startade elden med.

Jag vet inte om jag håller med om det här. Relationsdrama som pågår länge får mer och mer historia och bagage att dra upp. Nu vet jag inte hur länge "över tiden" är, men jag har spelat en Utpost-kampanj på åtminstone fem-sex sessioner, och Utpost är faktiskt mest relationsdrama, även om det såklart innehåller litet pynt (som dock inte levereras med spelet). Faktum är att de mest långkörande TV-serier som finns tenderar att vara ganska pyntlösa relationsdraman. Dallas, Rederiet, etc. Och dissa dem om ni vill, men väldigt många människor har varit otroligt engagerade i dem.

 

[solvebring]

... Spelet säger alltså ingenting om värld, tid, plats, lokaler?

Annars tycker jag att omslaget kan fungera som pynt. Precis som de där andra grejerna du räknar upp, att vi tänker på spelet som "franskt" och att det finns filmtips... Varsågod, ett omslag med kan härleda till tid, kläder, familjenorm, religion osv.

 

[Genesis]

... Spelet säger alltså ingenting om värld, tid, plats, lokaler?

Inte ett ord. Det pratar om teman, problematik, dramaturgi och psykologi. Teman är saker som "Vad skulle hända om din bästa vän avslöjade att hon är homosexuell?" eller "Hur skulle du reagera om din flickvän hade begått ett brott?". Precis som det inte står på en bok du köper "Utspelas i nutid, utan drakar", så står det heller inget sådant här. Det finns gott om saker som pekar mot vilken sorts berättelse man skall spela, såklart. Best Friends har heller ingen världsbeskrivning, men det är knappast samma genre. Best Friends är Sex in the City och Psychodrame är American Beauty. Det är stor skillnad på genre, men jag misstänker att bägge två räknas som ganska pyntlösa så som Arvid använder ordet.

/Genesis har länge varit en förespråkare av "Setting doesn't matter".

 

[Sodivra]

... Spelet säger alltså ingenting om värld, tid, plats, lokaler?

Annars tycker jag att omslaget kan fungera som pynt. Precis som de där andra grejerna du räknar upp, att vi tänker på spelet som "franskt" och att det finns filmtips... Varsågod, ett omslag med kan härleda till tid, kläder, familjenorm, religion osv.

Nej, nej, nej!

Så här va: Jag har spelat Dogs in the Vineyard och Apocalypse World och älskat det. De är spel om människor som lever nära varandra i en ohållbar situation. Relationer står på spel, vem dominerar vem, vem hotar vem, vem öppnar upp sig för vem, vilka enas och vilka splittras? Allt detta utspelar sig i en magisk och främmande miljö.

Psychodrame är just det, men utan en magisk eller främmande miljö. Det utspelar sig i modern tid, och inte heller finns det några spektakulära händelser eller större saker på spel såsom krig, bankrån eller invaderande utomjordingar.

Det är det jag menar med "utan pynt".

Vad som finns är situationer, man väljer en:
- I en grupp vänner avslöjar någon att denne har begått ett brott
- Två föräldrar skiljer sig, och bägge vill ha vårdnaden
- En gammal människa är döende och dennes vuxna barn samlas omkring hen. Kontakter återknyts men det finns också en rivalitet om arvet
- Det visar sig att farfar har gjort fruktansvärda saker under kriget

Och sedan gör man rollpersoner som spetsar till det. Och detta är settingen. Klart att det förmedlas en känsla och stil till deltagarna, men det är inte det jag menar med pynt.

 

[Sömniga Isaac]

Låt oss titta närmare på just Psychodrame, eller ett hypotetiskt annat spel med inget eller minimalt pynt.

Nu är jag lite mer vaken och kanske vara lite tydligare i mitt svar. Det jag ville komma åt i mitt ursprungssvar var mer att jag tror att spel som har minimalt med pynt (i form av värld, vålnader, varelser och dylikt) är lättare att ta till sig, så i grunden menade jag att tala om avskalade spel men jag tappade nog bort mig längs vägen. Jag tror personligen även att denna typ av spel uppmuntrar liksom skapar en berättelse som handlar om personernas berättelse och hur de klarar av den situation de för tillfället hamnat i. Detta har även nämnts i tidigare svar men utifrån vart tyngdpunkten i berättelsen läggs.

I övrigt tror jag att pyntet blir överflödigt och hämmande då det kommer till relationer och vad som sker dem emellan. Här blir det istället viktigare att lyfta fram det som Han benämner temat, nämligen personlighetstyperna som skapar en ram inom vilken deltagarna senare rör sig i spel. Nu när jag kikade på spelet så verkar det även var just relationerna, känslorna och själva krisen som är det som skapar ett ramverk för spelet. Med andra ord antar jag att ett spel med minimalt med pynt blir ett spel som får prägeln av att skapa mer koncentration omkring relationer och deras inverkan på varandra då bruset är borttaget och inte kan störa själva koncentrationen på det som är det viktiga för spelet i sig.

Vidare gillar jag Solves tanke om omslaget som pynt men även som förmedlare om vad spelet kan tänkas handla om. Tänkte inte på det förens Solve nämnde det men omslaget lyfter verkligen fram en rad personer som alla verkar bära på olika känslor inför sin egen situation i just den konstellationen. Samtidigt tycker jag att det verkar vara ett intressant spel i sig nu när jag tror att jag börjar förstå mer omkring vad det handlar om.

Återigen ett försökt att tala omkring själva speltypen, denna gång lite mer koncentrerat.

 

[Rickard]

Det visar sig alltså att det även om jag alltid lagt ner mycket tid på att hitta och använda rätt strössel på min glass, så smakar glassen lika gott utan strössel.

Ah, du menar att du har alltid konsumerat A Game of Thrones men så fann du serien Maktkamp på Falcon Crest?

Jag skulle nog säga att pyntet finns för att göra någonting gammalt fräscht. Man känner fortfarande igen sig, men det är en smak av något nytt. Wheel of Times och Sucker Punch använder sig mycket av detta.

/Han som tycker det är upp till var och en att avgöra om pyntet behövs eller inte