Re: Manne Ek
Manne hade ögonen slutna i sin rädsla, och högerhanden slöt sig om svädshjaltet i bältet.
Skulle han våga öppna ögonen och vända sig om?
Han svalde hårt. Alven skulle skära strupen av honom.
-" F-f-förlåt. Det var inte meningen." Menns röst var tyst och ljus av rädslan. Han fick tvinga fram orden.
Med ens kände han hur stålet försvan från halsen. Det blev tyst. Manne kände kallsvetten, vad skulle hända nu? Han öppnade ena ögat, och vände sig om.
-" H-h-helen?" Han röst lät lättad, och han sjönk nerpå golvet. Han måste inbillat sig alvesn röst. Det var bara Helen som gripit en kniv, och smygit sig upp för atts e vem som förde ojud på nedervåningen mitt i natten.
-" Ja? Vem trodde du Manne? Jag hoppas du har en väldigt bra förklaring till varför du smyger omkring i mitt Värdshus mitt i natten" Henns röst var sträng, och lät lite smått iritterad.
Manne suckad. Han var lycklig att det bara var Helen och ingen alv.
-" Förlåt Helen. Jag var så hungrig. Maten är slut hemma och..." Han titta på Helen, hon ahde börjat le.
-"Din byfåne." Hon ruskade på huvudet. "Om du var hungrig kunde du väl åtminstone ha knackat? Nåja, jag ska hämta något."
Helen försvan iväg in i köket. Manne log, och satte sig vid ett bord, och trokade svetten ur pannan. Vilken natt. Han lyssnade på hur Helen rotade runt i köket. Hon kom snart in tassande med en brödbit med trokat kött, och en sejdel öl. Hon ställde det framför Manne, och sjönk ner på stolen bredvid. Hon titta på honom och suckade.
-" Du höll på att skrämma ihjäl mig!" Hon lekte med sina blonda lockar och titatde på Manne som åt försiktit av maten. Hon var glad över att hon skrämt honom, smyga sig in i värdshuset?!
Manne log. "Förlåt mig." Sade han med munnen full av bröd