Krickdala Månpalatset

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Tidigare trådar om spelet med arbetsnamnet Tistelriddare:

Introduktion och sällsamheter

Yrken

Magi

Nu blir det nattfolket och månpalatset; ett litet kliv, både geografiskt och tematiskt, bort ifrån Krickdalas tweedkavajer och smådjur, upp i sommarkvällen.

Månpalatset växte fram som en romantisk plats, en plats dit små möss och rävar och kaniner blir bjudna på maskeradbal av en förtrollad prins, en plats till vilken man kanske reser i en flygande, vit droska, och återvänder ifrån, osäker på om man har drömt eller inte; i någon mån fyller nattfolket de skor som i andra världar fylls av alver (samtidigt finns det ju riktiga älvor i Tistelriddare’s värld, fast de är överlag små och har insektsvingar och bor i storskogen); nattfolket är Venedig, sagoslottet som skimrar vid horisonten, Andalusien, skorna av glas…

Jag tänker att nattfolket är varelser som man stöter på en och en, först, under en kampanj; en av dem kanske räddar en ur en knipa och sen försvinner springande längs en månstråle; att faktiskt nå fram till Månpalatset är närmast slutet på en kampanj; så det är med avsikt som det har en rätt annan ton än Krickdala.

FRÅGOR

- Känner någon igen den svävande lyktan på bilden av killen som spelar oud för en katt? Den första som plockar den får -- jag vet inte. En hjärtemoji.

- Överväger att alla nattlingar -- inte bara vissa av dem -- har svansar av olika slag -- kanske till och med apsvansar som de kan klättra med och hänga i -- främst för att då känns det för mig som att de kan vara lite mindre än människor utan att bli "pysslingar", vilket gör att de funkar bättre i världen. Någon skrev i en annan tråd om "mångsvansade" -- att man kunde ha en sällsamhet som var att man hade olika magiska svansar; kanske är grejen med nattfolket att var och en av dem har en sällsam svans? Drullesvans (så bra namn) som man kan skydda sig om man ramlar eller faller; grip- och klättersvans, som är en sorts apsvans; hoppsvans, som man gör till en spiral och studsar med; lite som marsilpulami? Jag har tänkte nattfolket som allvarliga och melankoliska, men det kanske kan funka att de har en kul svans, just därför, så att säga?

- Namnet. "Nattfolk" funkar, men är väl sådär. Jag funderar på "nattrå" eller faktiskt till och med "månrå" -- det senare låter ju som Monroe, på gott och ont, på nått sätt, men jag avskyr det inte. Tankar? Nattling? Låter som nattning. Månling?

- Mer allmänt om månens flora och fauna? Det finns hav av finkornig, vit sand, lite som i Dark Sun (det vill säga exakt som i Dark Sun), och jag tänker att det kanske finns en sorts jättelika krabbor eller sköldpaddor i de haven; och styltiga varelser som påminner om de där målningarna av Salvador Dali, ni vet? Många av de här djuren kan vara riktiga "aliens", eftersom nattfolket har besökt främmande världar. Det finns även flygande maneter och mantor, och kanske en sorts flygande valar till och med. Massa snäckor, känner jag, med snäckskal av kristall eller glas. Och vita, smäckra ”spanska” hästar. Men på något sätt tror jag inte att det finns träd eller växter, utan mer skogar av svamp, korall, anemoner… Och det ska kännas rätt dött och tyst, tänker jag. Ändlösa, grå vidder. Ett eller två gåtfulla djur här och där, fastän jag ju har räknat upp många nu. Rovdjur? Jag skulle gärna ha någon sorts varg som lever på månen, men då som en mytologisk best; det finns redan en sorts fenrisulv långt i norr, bortom storskogen, så månvargen borde vara något annat? Egentligen vill jag nog bara ha ”varulven”, som är nån mänsklig jägare som förvillade sig bort till månen, och drog på sig en förbannelse. Jag vet inte.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
MÅNPALATSET

Nära händelsernas början lärde sig nattfolket tillverka förtrollade speglar, genom vilka de reste till avlägsna platser. Vissa av speglarna lär ha varit så stora att man kunde segla hela fartyg igenom dem.

Nattfolket dem för att nå stjärnorna, och längre bort ändå: de seglade till världar som kunde ha funnits, eller skulle finnas, och världar där haven var av eld och elden var våt och kall, och världar där allt liv var av violett kristall.

De byggde sitt hem på månen: en hamn: ett palats, från vars höga torn av vit sten luftballonger och bevingade farkoster gled ut i mörkret, för att återvända, senare eller tidigare, fullastade med rikedomar och underligheter.
Men allt som är nytt måste bli gammalt, och allt som lyser måste en dag slockna. Speglarna blev dimmiga. De repades och skadades, och förstördes av tiden och av de stenar som faller genom natten och ser ut som fallande stjärnor när de ibland brinner upp högt över trädtopparna.

De stora handelsskeppen la inte längre till vid de vita kajerna. Palatset förföll och hela flyglar övergavs och lämnades tomma. Hemsöktes snart bara av månens färglösa, tysta fauna. Hennes spöklika maneter, hennes stim av månrockor.

Men nattfolket lever kvar i sitt palats, eller i de delar av det som deras tjänarstab av smådjur och älvor förmår hålla i dugligt skick. De har glömt hur man tillverkar de förtrollade speglarna, men de har kvar ett par av dem: mindre speglar som fortfarande öppnar sig till andra platser i tid och rum; två av dem lär leda till människornas värld, i två olika tidsåldrar; den första är täckt av ett svart skynke som bara en viss ärkemagiker får lyfta på, och i den andra kan man se soldater i leriga uniformer marschera över ett fält där fruktansvärda maskiner av järnpansar rullar fram på larvfötter.

Ett par av månens adelshus har till och med kvar sina gamla herrgårdar och jaktslott ute bland stjärnorna, och rider ut på jakt i violetta skogar, på sina bleka, pilsnabba månhästar, eller har picknick under ett band av hundratals månar, spridda som spelkulor över kvällshimlen.


MÅNPORTEN

På Västerhavets strand kan man, när tidvattnet drar sig långt tillbaka, ibland se ett par trappsteg, vita som alabaster och översköljda av sand och snäckor.

När det är fullmåne framträder månpalatset som en skimrande hägring ute över vågorna, med sina tornspiror och broar som ser ut att vara spunna av silver och blåsta av glas, och den som bär med sig en inbjudan -- en inbjudan kan ta sig många former: en cirkusbiljett av silver, ett snurrat, taggigt bläckfiskskal av kristall, en urgammal brosch formad som nymånen, som gått i arv i en släkt mullvadar i tio generationer — kan gå uppför den vita trappan, kliva genom Månporten, och då befinna sig bland det förunderliga nattfolket högt där uppe bortom molnen.

Den som däremot försöker sig på att gå i den vita trappan utan inbjudan kommer bli blöt om tassarna.


NATTFOLKET

Nattfolket ser -- mänskliga ut. Mer eller mindre. Deras hår och hud suger åt sig ljus, och skimrar i mörkret som om de är beströdda med diamanter. De är som regel något längre än de resligaste grävlingarna och rävarna i Krickdala, men tunnare, och de verkar inte väga särskilt mycket alls — faktiskt inte mer än den minsta kanin. Ibland har de andra ovanliga drag: någon har spetsiga öron, eller en stora vit svans som till formen påminner om en rävs eller snöleopards; vissa har hud som är grå eller blå eller ametystfärgad och andra drar åt sig vattnet i rummen där de träder in, så att temuggar och dricksglas svämmar över. De här dragen förefaller inte alls gå i arv från förälder till barn; kanske har de att göra med vilken fas månen befann sig i när individen föddes, eller hur stjärnorna stod, eller något annat.

Natten när månen är full, samt natten innan och natten efter, när inte bara Månpalatset utan hela Tystnadens Ocean och Den Grå Vildmarken badar i vitt solljus, är nattfolket kraftfulla; om de får välja när de ska träda ner på världens yta brukar de göra det under dessa tre nätter.

När månen är i nedan, samt dagen innan och dagen efter, när Månpalatset ligger i mörker, är de istället så svaga att de knappt kan resa sig ur sina sängar.

Om man frågar en av dem var de allihop kommer ifrån, vet man aldrig vad man kommer få för svar: skämtsamt, sorgset, gåtfullt, uppriktigt, påhittat.
En adelsdam i vit klänning och vit mask för ögonen sitter kanske i en gunga en sommarkväll och berättar för en sovmus att det var en snöleopard tillverkade den första magiska spegeln som någonsin funnit, därför att han ville resa ut i mörkret och hämta hem stjärnorna.
”Han tänkte bära stjärnorna som juveler i sitt halsband.” Markisinnan av Snäcksamlande och Flaskpost skrattar lågt. ”Men när han nådde den närmsta stjärnan förstod han att stjärnorna är något helt annat än vad de ser ut att vara när man tittar på dem nerifrån världen.”
Sovmusen, som sitter i den andra gungan, stirrar på sin förunderliga gäst, och frågar vad stjärnorna är, om de nu inte är ädelstenar, och Markisinnan av Snäcksamlande och Flaskpost rycker på axlarna och säger:
”På sätt och vis är de väl en sorts ädelstenar, ändå. Men ädelstenar i vars ljus hela världar badar, med sina egna dalar och floder, och sina egna små byar. Och sina egna sovmöss. Och när snöleoparden upptäckte det, började han resa från stjärna till stjärna med sin spegel, tills han en dag nådde hon den plats som är människornas hem, som kallas för Jorden. Där kom en enkel och mycket godhjärtad flicka som hette Leyla över spegeln, på ett eller annat sätt, och med en liten piruett klev hon in i den och tog den samtidigt med sig, och vips så var snöleoparden borta ur den här berättelsen, och lilla Leyla vilse bland stjärnorna. Och på Jorden så fanns det ingen som älskade henne, och ingen hon älskade, så dit återvände hon aldrig.”
Markisinnan tar fart i gungan. Vinden får fatt i hennes mörka hår, som glittrar som av snöande paljetter. Sovmusen frågar Markisinnan om det är hon som är Leyla, och hon skrattar igen och skakar på huvudet.
”Allt det här hände för så många år sen att ingen kan räkna dem. Men vi nattlingar är allesammans hennes barnbarns barn, på ett eller annat sätt. Nu undrar du säkert vem som var de första barnens far? En älvprins? En ande? Vem vet? Någon kavaljer som hon mötte där ute bland ljusen.”
Kanske får sovmusen en kyss på nosen, eller en märklig gåva, eller en gåva som är en märklig kyss eller tvärtom, där de sitter i det leopardfläckiga månljuset som silas ner genom päronträdets löv.

Det finns mörkare berättelser, också. Det gör det alltid. I en gammal bok med sju stjärnorna av silver på omslaget, som ligger gömd längst nere i en av ugglornas spruckna, döda ekar, går det att läsa att när tidens vinter kommer, och stjärnorna slocknar, ska allt som varit och allt som aldrig blev rullas ihop, och de sista varelserna kommer att förstå att dessa två ting — det som är och det som inte är; det man fick och det man önskade sig — bara var två sidor av samma sak — som den vackra ovansidan och den dammiga undersidan av samma gamla matta. Och då kommer några filurer som både är människor och inte, och som både finns och inte, att försöka fly från alltings ände med hjälp av en sorts båtar som reser inuti själva ljuset, inte riktigt baklänges utan åt sidan genom tiden, och ner och in i tiden, tills de trötta och dammiga en natt kommer att landstiga just på den alldeles vanliga månen som hänger över Krickdala och storskogen — fast det kommer vara långt innan Krickdala finns, och till och med långt innan de åtta slotten har byggts. Det kommer att vara i alltings början. Och nattfolket kommer att sätta igång med att tillverka sina speglar, för att med deras hjälps finna de liv de ville ha men aldrig fick.

MÅNENS ADELSHUS

Det sägs att månen en gång i tiden saknade luft, och att de som lämnade den och försökte beträda världens yta fann allt där nere så tungt att de inte ens förmådde plocka upp ett äpple som fallit till marken.
Ingen minns längre vem som vävde den mäktiga besvärjelse som ändrade på det, eller hur det gick till. Nattfolket kallar den för Förbundet, och vet bara hur den fungerar, åtminstone på ett ungefär.
Stilla vindar blåser numera över månens öknar och stränder; ibland för de med sig en svag ton av kanel och mysk.
Den som beträder månen märker att saker och ting där väger en aning mindre än nere på världen, och att det är enklare att konstruera farkoster som glidflyger eller paddlar sig fram genom luften, och man kan ta fantastiska språng, och istället för att som tidigare plågas av alltings olidliga tyngd behåller nattfolket något av denna förmåga när de rör sig nere på världen.
I utbyte mot dessa gåvor, måste nattfolket vaka både över den faktiska månen, och över andra fenomen som ingår i Förbundet, och som har mer eller mindre uppenbara samband med månen: tidvattnets aspekter, vargarnas sång, höstpromenader…

Dessa förläningar ligger till grund för flera av månens adelshus; medan vissa adelshus helt enkelt har sina ägor i själva palatset — De Vita Trappstegens Hertigdöme, Västra Observatoriets Baroni, och så vidare, — eller på månen i allmänhet, besitter och beskyddar andra adelshus mer svårinringade fenomen: Baroniet Spegelbilder I Vatten, Hertigdömet Moderskap Och Återkomster; ett stort antal förläningar är förknippade med ebb och flod, ytterligare andra har att göra med förvandlingar, och så vidare.

Nattfolket tar förstås beskyddet också av dessa mer abstrakta förläningar på stort allvar, och det händer att ädlingarnas tolkningar av sin uppgift får dem att gripa in i världens händelser, på både komiska och tragiska sätt, till smådjurens och älvornas lycka eller förtret.


MÅNPALATSET

Månens hav består inte av vatten, utan av en sorts mycket fin, ljus sand; saker flyter och sjunker i dessa torra hav precis som i världens hav; de drabbas av stormar och strömmar; gondoler och fartyg seglar sakta i den svaga vinden.
Längs ett av dessa hav, Tystnadens Ocean, reser sig Månpalatset, men sina valv av blek sten och ändlösa spiraltrappor, sina ekande balsalar med spegelgolv och kristallkronor. Mer än ett palats: en stad av benvita ruiner, brutna torn, målade kakelplattor.
Stora delar av Månpalatset, i synnerhet de som ligger långt bort från Månporten, har förfallit till en sorts vildmark; andra delar förblir bebodda, möblerade, upplysta av lampor som brinner med alkemisk, grön måneld.
Det finns balkonger hundratals våningar upp, och bryggor och avsatser ifrån vilka luftballonger kastar loss, och flygfarkoster med smäckra fenor av trä och tyg, som slår långsamt som albatrossers vingar.
Det finns fontäner där månens sällsynta, dyrbara vatten ännu porlar, och privata rum bakom draperier och snidade träskärmar, varifrån dröjande melodier svävar, spelade på oud, fiol, gitarr.. klagande sång som ekar i övergivna korridorer och väldiga tomma mottagningshallar, som ingen har använt på eoner, där vit sand blåser över spruckna golv…

Varje fullmåne hålls en spektakulär maskeradbal, dit också utvalda smådjur och älvor bjuds in, för att dansa, förtrollas, och äta märkliga bakelser och glassorter med smak från underliga frukter skördade på främmande världar ute i natten.

I palatsets stall tränas månhästar: vita eller silverfläckiga riddjur, smäckra och kraftfulla som sablar, snabba som bågpilar, med violett man och och ögon som glittrar som stjärnhimlar.

I djurparken har nattfolket en mängd gåtfulla varelser och monster, hämtade från andra världar och tider, i stora burar och aviarier; det händer att ett av djuren rymmer, och ställer till oreda bland palatsets bebodda delar. Vad skulle hända om ett av djuren rymde när det var fullmåne, och alla i palatset var upptagna med maskeradbalen, och Månporten stod öppen?

Dueller är vanliga, till första blodsdroppen, eller till döden.

Utöver nattfolket lever en mängd tjänare i månpalatset. De flesta är smådjur som genom århundradena har hämtats nerifrån världen, och många av dem har innehaft samma jobb i generationer; de sköter matlagning och disk, de är skräddare, städare, murare, snickare. Amfibierna har en särställning, och är ofta något högre uppsatta i tjänarstaben: de är bankirer för adelshusen, köksmästare, och liknande, eftersom det under en period rådde goda relationer mellan amfibiekejsardömet och månpalatset.

DUXEN

I den mån månpalatset har en härskare är det Duxen, en man eller kvinna som väljs av de stora adelshusen. Duxen bestämmer tema på fullmånemaskeraden, fördelar rum åt gäster, medlar i arvstvister, delar ut ämbeten och titlar, och är, framförallt, ytterst ansvarig för att Förbundet upprätthålls, och att förläningarna skyddas.

Det är en del av Förbundet att man måste välja en ny Dux när det sker en månförmörkelse; när världens gröna klot nuddar solskivan, samlas de större adelshusen för att rösta fram en ny Dux, via en komplicerad och långdragen procedur, som inbjuder till alla möjliga sorters intriger och falskheter, och slutar med att man bränner sina röster; när röken stiger ut tronsalen, firar hela månpalatset den nya Duxen med en spektakulär karneval.

Varje adelshus värt sitt namn har förstås en uppsjö siare och astronomer som försöker förutspå när nästa månförmörkelse kommer att inträffa, vilket är mycket svårare att göra än i människornas värld, trots att de bygger förunderliga, mekaniska modeller av himlavalevet, i mässing och silver; dessutom är nattfolket inte särskilt bra på matematik: professor Ada Spetsnos däremot, vars tassar alltid är vita av kritdamm och som kanske råkar vara en av rollpersonernas faster eller syster, har utarbetat vissa principer som skulle kunna ge ett av adelshusen ett övertag...
 
Last edited:

Nion

Warrior
Joined
31 Jan 2020
Messages
320
Location
Göteborg
Inga frågor den här gången?

Gillar stämningen du fått till med nattfolket och månpalatset. Hur stora är nattfolket? Är de människostora eller mindre? Som liten mus på bal med ”jättar” måste man ju vara nervös att bli trampad på menar jag.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Inga frågor den här gången?

Gillar stämningen du fått till med nattfolket och månpalatset. Hur stora är nattfolket? Är de människostora eller mindre? Som liten mus på bal med ”jättar” måste man ju vara nervös att bli trampad på menar jag.
Jag tänker att de väl måste vara lite mindre än människor för att funka i världen; så små att de kan besöka Krickdala och stryka omkring i trådgårdarna och kika in genom fönstren utan att uppenbart se ut som "jättar", utan mer som väldigt långa men också slanka vesslor eller rävar. Mina frågor handlar nog om sånt, fast jag inte riktigt visste hur jag skulle skriva ut dem: jag överväger till exempel att de alla har burriga svansar av olika slag, inte bara vissa av dem -- kanske till och med apsvansar som de kan klättra med och hänga i -- för då känns det för mig som att de alla kan vara lite mer av samma storlek som smådjuren utan att bli "pysslingar"; det finns ju redan älvor i världen. Någon skrev i en annan tråd om "mångsvansade" -- att man kunde ha en sällsamhet som var att man hade olika magiska svansar; kanske är grejen med nattfolket att var och en av dem har en sällsam svans? Drullesvans (så bra namn) som man kan skydda sig om man ramlar eller faller; klättersvans, som är en sorts apsvans; hoppsvans, som man gör till en spiral och skuttar med; lite som marsilpulami; nu när jag skriver om det måste jag säga att jag inte avskyr det alls. Inte alls, faktiskt.

Jag ska lägga in en fråga om det i originalposten. Tack!

EDIT: La in ett par frågor nu.
 
Last edited:

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,740
Location
Helsingborg
Månpalatset känns som en plats där nattfolkets framstående ädlingar har kuriosakabinetter, eller kanske till och med hela rum med underligheter. Saker och ting de eller deras förfäder har samlat på sig under sina resor:
  • Träd med metallskimrande bark, med frukter av glas och ädelstenar.
  • En popup-bok i rumsstorlek, där varje sida är en plats man kan vandra i. Varje sida har en låst dörr, och det sägs att med rätt nyckel öppnas en spegelväg till platsen sidan avbildar.
  • Uppstoppade ting.
  • Underliga musikinstrument, stämda i främmande tonarter.
  • Kikare som visar världar långt bort.
  • etc etc
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Månpalatset känns som en plats där nattfolkets framstående ädlingar har kuriosakabinetter, eller kanske till och med hela rum med underligheter. Saker och ting de eller deras förfäder har samlat på sig under sina resor:
  • Träd med metallskimrande bark, med frukter av glas och ädelstenar.
  • En popup-bok i rumsstorlek, där varje sida är en plats man kan vandra i. Varje sida har en låst dörr, och det sägs att med rätt nyckel öppnas en spegelväg till platsen sidan avbildar.
  • Uppstoppade ting.
  • Underliga musikinstrument, stämda i främmande tonarter.
  • Kikare som visar världar långt bort.
  • etc etc
Alla dessa är helt underbara. Jag tänker att det finns paralleller mellan amfibierna och nattfolket: båda grupperna hade en gång ett stort imperium som nu är försvunnet; kvar finns minnen och ruiner och hemligheter som kan dyka upp och kasta sina skuggor över nuet. Rent estetiskt har båda dessutom en sorts ton av Medelhavsländerna, eller den delen av världen, den kultursfären; där amfibiekejsardömet kanske är mer Persien och Grekland och Ottomanska riket, inspireras jag när jag tänker på nattfolket av Venedig, spanien/ andalusien, frankrike; kanske med en nyans av indien. Jag lägger till exempel till:
  • Ett set om tretton kanevalsmasker som alla har egna personligheter och tankar, och vendettor och allianser sinsemellan: när man spänner på sig en sån antar man något av dess personlighet och vilja i världen, och tycker sig minnas en annan värld... städer med höga spiror som reste sig i solnedgången... dueller till döds. De tretton maskerna liknar inte de andra masker som nattfolket ofta bär, utan är tillverkade i något oförstörbart material, kantiga och hotfulla och vackra på samma gång, med spikar och horn och underliga drag som inte påminner om något känt djur: kanske är maskerna de sista artefakterna av ett främmande folk; kanske är själva maskerna ett främmande folk. Vad kan de tänkas vilja?
  • En astrolab i koppar och mässing som föreställer ett solsystem med två solar.
  • En hundraarmad bläckfisk i en stor glasburk.
 
Last edited:

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,070
Har inte nattfolket stora, svarta ögon, långa fingrar och spetsiga öron - som en blandning mellan ett spökdjur och en grottalv?

Om ett nattfolk är länsherre för en av månens sjöar, är denne en Marekis isåfall?

Även om sjöarna består av sand så är de väl "sjöar" ändå, där man seglar på sandjakter och fiskar sandkrabbor?
 

Nion

Warrior
Joined
31 Jan 2020
Messages
320
Location
Göteborg
För mig är nattfolket evighetsunga, barn någonstans mellan 10 och 18 år. Men de beter sig inte som barn, och de är mycket äldre. De skulle i så fall kallas nattbarn eller månbarn av krickdalas invånare. Men de har så klart ett mer sant äldre namn som de endast själva känner till, och kanske några av de riktigt gamla smådjuren misstänker.

Nattbarnens sanna form är så som @Leon beskriver. Den sanna formen försöker de dölja för smådjuren, men kan avslöjas. Exempelvis vid månförmörkelse.
 

Nion

Warrior
Joined
31 Jan 2020
Messages
320
Location
Göteborg
Vid månförmörkelse är månpalatset ingen trevlig plats. Månen är i skugga. Mörk sten, kallt, rått, tungt. Alla nattbarn är i sin sanna form. Sandhaven är än mer ogästvänliga och farliga.

Ljuset som nattbarnen öser ur för att upprätthålla sina chimärer -sina extravaganser- räcker inte till. De sista krafterna används för att hålla festsalen i all sin glans och prakt. Men det är helt ärligt en ganska sorglig syn. Som ingen utomstående får se.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Guld. Tack @Leon och @Nion

Det var något som inte riktigt satt med nattfolket som landar nu. Jag gillar:
1. Nattfolket har en sann form, med långa, spindellika fingrar, stora, sorgsna, mörka ögon, och fladdermuslika öron. Men av en eller annan anledning döljer de denna form till och med för varandra, och klär sig i illusioner som är en del av Förbundet, den mäktiga urbesvärjelse som upprätthåller deras sätt att leva och vara.
2. Deras illusoriska form är unga människor -- barn och tonåringar -- som har fantastiska, tjusiga svansar: som arktiska rävar, snöleoparder, silvervita flygekorrar. Krickdalas smådjur känner inte till att de har en annan form, utan tror att de är barn som bor på månen, och kallar dem följaktligen ofta för "månbarn".
3. När det är månförmörkelse försvagas Förbundets kraft så mycket att den inte räcker till för att upprätthålla illusionen. Nattfolket framträder helt och hållet i sin sanna form. Som Nion skriver: vid månförmörkelse är månpalatset ingen trevlig plats. Mörk sten, kallt, rått, tungt. Nattfolket håller sig undan alla utom sina mest trogna tjänare. Sandhaven är än mer ogästvänliga och farliga.
4. Det finns andra saker som bryter Förbundets kraft och gör att månbarnens sanna form framträder. Jag tror att jag gillar att deras sanna form helt enkelt syns i deras spegelbilder; både för att det är kusligt och lite vampyriskt, och för att det ger varje månbarn en ursäkt att anställa en stab av påklädare och frisörer och sminköser bland smådjuren, eftersom de ju inte kan snygga till sig själva med hjälp av speglar.
5. Också när månen är i nedan händer det att något av deras sanna form lyser igenom i deras gestalt.
6. Kanske blir det för "vuxet" och för mycket "world of darkness" på ett pajigt sätt, men jag undrar om det inte kan finnas en grupp bland nattfolket som ä en sorts gnostisk sekt i den (grovt förenklade) betydelsen att de anser att Förbundets illusioner är ett fängelse, en lögn, ett sätt för de första av deras släkte att lägga sin skam på alla sina arvingar, och att det måste få ett slut; de kan mer eller mindre aktivt arbeta för att bryta förtrollningen, så att de kan få se ut som de "egentligen" är. De skulle kunna bära något smycke som sitt hemliga tecken, och smyga runt i världen och ställa till oreda bland de abstrakta förläningarna -- förstöra "Månljusets Skugga" och "höstpromenader" och "De Sömnlösas Förundran"; kunde bli ett kul inslag i en kampanj.

En fråga är kanske varför nattfolket alls döljer sin sanna form? Varför vävdes den illusionen in i Förbundet vid alltings början? Kanske behöver det inte förklaras mer än att de vill få vara vackra och evigt unga, och bli omtyckta istället för fruktade. Kanske var det inte de själva utan enhörningen, eller mantikoran, eller någon annan mäktig varelse, som vävde Förbundets trolldom.

7. Ja, lyktan är från Gigant/ Kopparhavet!
 
Last edited:

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,070
Grymt!

Att formskiftare har en svans som avslöjar dem känns ju klassiskt!

Känns som att de borde ha någon sorts relation till människor också...
 

Gamiel

Myrmidon
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,818
Location
Stockholm
- Namnet. "Nattfolk" funkar, men är väl sådär. Jag funderar på "nattrå" eller faktiskt till och med "månrå" -- det senare låter ju som Monroe, på gott och ont, på nått sätt, men jag avskyr det inte. Tankar? Nattling? Låter som nattning. Månling?
Till min förståelse kommer "rå" i skogsrå o bergsrå från att man rår om något. Så att kalla dem "nattrå" eller "månrå" skulle då indikera att de på något sätt rår om natten eller månen (tror också att det var feminint m de manliga motsvarigheterna havande en liten annan titel). I det främre fallet skulle det ju kunna innebära att de har en typ av nattvakts funktion o sätter käppar i hjulet för folk som försöker bryta sig in eller begå rövardåd, alt. varnar deras tilltänkta offer.

Fast det brukar ju vara en fråga många gånger om att visa respekt mot rået också o lämna gåvor som gör att de är hjälpsamma i den gamla folktron, så om man kör med det ovan skulle man kunna ha någon typ av fördel nattetid om man har visat rået respekt o lämnat gåvor, alt. att det e tvärt om, m/m alla visar respekt o lämnar gåvor så om du inte gör det får du en nackdel av något slag när det e natt.

Har ingen ide rörande månrå.. eller kanske något om att de kommer ner från månen på des månstrålar o kan använda dessa för att färdas långa sträckor på kort tid?

Kanske något från Elsa Beskows Tomtebobarnen där vi ju har "Där bor små fina älvor bak mossig jättesten. De kommer fram och dansar ibland i månens sken, och tomtebarnen tycker att inte någonting kan vara lika vackert som älvorna i ring. / Så lätt och späd är älvan, men tomten tung och tjock, det märktes härom afton, de skulle gunga bock. Fast älvorna var åtta och barnen bara två det inte ville lyckas att väga jämnt ändå."

1662809261071.png


Annan ide: nattrå, eller månrå skulle ju kunna vara titeln för nattfolkets ledare. Den som rår över dem eller månpalatset.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Jag älskar allt med det här, och alldeles särskilt speglarna och Månpalatsets förflutna, kanske inte så oväntat. När det gäller flora och fauna och du skriver om sandhaven tänkte jag på uttorkade hav, och gick för att slå upp en fantastisk illustration ur Kometen kommer där Mumintrollet och Snusmumriken utforskar havsdjupen där havet dragit sig tillbaka inför kometens ankomst, en fullkomligt främmande värld, men det visade sig att bilden var mycket finare och mer förtrollande i mina minnen och inget att ta med här. Det är ju ofta så, och på ett sätt också lite tematiskt rätt.

Men om det nu inte finns några växter utan bara svampar, koraller och sådant som är lite mittemellan djur och växter, kanske man då kan låta detsamma gälla för djuren? Så att alla varelser är lite hybridaktiga, krabborna är kristalliska, hästarna svampartade (eller insektsmekaniska).

Det här med Varulven som en mänsklig jägare fick mig att tänka på potentialen att ha människor som jätteliknande monster. Kanske på månen och kanske någon helt annanstans, men människor har ju en tydligt monstruös potential, inte bara i kontrast mot smådjuren. Någonstans.
 

Gamiel

Myrmidon
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,818
Location
Stockholm
- Mer allmänt om månens flora och fauna? Det finns hav av finkornig, vit sand, lite som i Dark Sun (det vill säga exakt som i Dark Sun), och jag tänker att det kanske finns en sorts jättelika krabbor eller sköldpaddor i de haven; och styltiga varelser som påminner om de där målningarna av Salvador Dali, ni vet? Många av de här djuren kan vara riktiga "aliens", eftersom nattfolket har besökt främmande världar. Det finns även flygande maneter och mantor, och kanske en sorts flygande valar till och med. Massa snäckor, känner jag, med snäckskal av kristall eller glas. Och vita, smäckra ”spanska” hästar. Men på något sätt tror jag inte att det finns träd eller växter, utan mer skogar av svamp, korall, anemoner… Och det ska kännas rätt dött och tyst, tänker jag. Ändlösa, grå vidder. Ett eller två gåtfulla djur här och där, fastän jag ju har räknat upp många nu. Rovdjur? Jag skulle gärna ha någon sorts varg som lever på månen, men då som en mytologisk best; det finns redan en sorts fenrisulv långt i norr, bortom storskogen, så månvargen borde vara något annat? Egentligen vill jag nog bara ha ”varulven”, som är nån mänsklig jägare som förvillade sig bort till månen, och drog på sig en förbannelse. Jag vet inte.
Philip Rice - som bl.a. är ena halvan av podden What Mad Universe?!? o skaparen bakom nätserien The Apex Society (där han gör League of Extraordinary Gentlemen grejen men över en större period, med pastisher för figurer som fortfarande har copyright o inte lika cyniskt) - har på sin DeviantArt sida illustrerat flera av de måndjur o -folk som har förekommit i tidigare litteratur o skrönor: Spearhafoc - General Artist | DeviantArt

Kanske inspirerande.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Till min förståelse kommer "rå" i skogsrå o bergsrå från att man rår om något. Så att kalla dem "nattrå" eller "månrå" skulle då indikera att de på något sätt rår om natten eller månen (tror också att det var feminint m de manliga motsvarigheterna havande en liten annan titel). I det främre fallet skulle det ju kunna innebära att de har en typ av nattvakts funktion o sätter käppar i hjulet för folk som försöker bryta sig in eller begå rövardåd, alt. varnar deras tilltänkta offer.

Fast det brukar ju vara en fråga många gånger om att visa respekt mot rået också o lämna gåvor som gör att de är hjälpsamma i den gamla folktron, så om man kör med det ovan skulle man kunna ha någon typ av fördel nattetid om man har visat rået respekt o lämnat gåvor, alt. att det e tvärt om, m/m alla visar respekt o lämnar gåvor så om du inte gör det får du en nackdel av något slag när det e natt.

Har ingen ide rörande månrå.. eller kanske något om att de kommer ner från månen på des månstrålar o kan använda dessa för att färdas långa sträckor på kort tid?

Kanske något från Elsa Beskows Tomtebobarnen där vi ju har "Där bor små fina älvor bak mossig jättesten. De kommer fram och dansar ibland i månens sken, och tomtebarnen tycker att inte någonting kan vara lika vackert som älvorna i ring. / Så lätt och späd är älvan, men tomten tung och tjock, det märktes härom afton, de skulle gunga bock. Fast älvorna var åtta och barnen bara två det inte ville lyckas att väga jämnt ändå."

View attachment 9782


Annan ide: nattrå, eller månrå skulle ju kunna vara titeln för nattfolkets ledare. Den som rår över dem eller månpalatset.
Vad intressant att det är därifrån det kommer. Att rå över. Det måste bli något av det. Jag tänker att antingen är det som du föreslår, att det är en titel på deras ledare; men det skulle också kunna vara ett väsen på månen -- en mäktig skyddsande eller personifikation av månen, eller bara en sorts älvor som det finns många av; kanske kan nattrået vara en annan varelse; månråets skugga eller illvilliga tvilling; ungefär som den gamla folktrons mörkalver och ljusalver.
Det finns något där. Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Philip Rice - som bl.a. är ena halvan av podden What Mad Universe?!? o skaparen bakom nätserien The Apex Society (där han gör League of Extraordinary Gentlemen grejen men över en större period, med pastisher för figurer som fortfarande har copyright o inte lika cyniskt) - har på sin DeviantArt sida illustrerat flera av de måndjur o -folk som har förekommit i tidigare litteratur o skrönor: Spearhafoc - General Artist | DeviantArt

Kanske inspirerande.
Jag har suttit och letat efter sånt här, främst på wikipedia, för att försöka förankra något av månens flora och fauna och varelser just i gamla berättelser -- allt från grekiska myter till Münchhausens Äventyr. Det här verkar grymt. Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
gick för att slå upp en fantastisk illustration ur Kometen kommer där Mumintrollet och Snusmumriken utforskar havsdjupen där havet dragit sig tillbaka inför kometens ankomst, en fullkomligt främmande värld, men det visade sig att bilden var mycket finare och mer förtrollande i mina minnen och inget att ta med här. Det är ju ofta så, och på ett sätt också lite tematiskt rätt.
Men nu googlade jag mumintroll och havsbotten och kometen, och det känns ju som att hela muminstilen är lite "månig, eller snarare, som att muminvärlden kanske är en bra ingång till hur man får en främmande värld att kännas som att den kan funka med Krickdala och inte bli för mycket Sword & Sorcery och John Carter på Mars -- som jag älskar men som nog skulle bryta av för mycket i ton och känsla.


download-1.jpgimages-1.jpgKometen2.pngimages-2.jpgbilde381.jpg
 
Top