Fast är det mörkt, eller gråskala?
Det kan ju vara både ock - men när girighet, hämndbegär, egoism, och liknande är de huvudsakliga drivkrafterna i samhället, och där alla former av lyckliga slut är omöjliga - då har man mörker också.
Med gråskalor kan du gå därifrån och känna “vi gjorde nog rätt ändå, alverna kanske blev sura över att vi inte kunde rädda alla skogens träd, men på det hela är (nästan) alla nöjda” - om inget av valen du får göra kan leda till den känslan så har du mörker också.
Jag läste precis The Lesser Evil, dvs Blaviken-incidenten i Witcher-böckerna och tänker att den är ett ganska bra exempel på mörker (med viss edgyness, så ymmv). Där tvingas huvudpersonen att välja mellan att lyssna på A och döda B, eller lyssna på B och döda A. Alternativ 3 - att inte göra något alls verkar vara det vettiga, tills det visar sig att det inte är det. Oavsett vad huvudpersonen gör så blir i stort sett inget bättre, men flera saker blir sämre. Valet, och temat i berättelsen, är att försöka göra det som orsakar minst ont.
Och i de flesta vanliga fantasyberättelser som innehåller gråskala så tycker jag att “Lesser Evil”-valet ofta är det där mängden gott väger upp det onda - men här handlar det verkligen bara om vilket val som orsakar minst ont - dessutom tvingas protagonisten att göra valet utan att ha all fakta, och när valet väl är gjort får varken läsare eller protagonist veta om det var rätt val.
Så jag säger nog att mörkret inte nödvändigtvis måste komma från något läbbigt, även om det ofta är ingredienser som finns med såklart. …och antar jag, beror på definitionen av
läbbigt