Nekromanti Men jag vill inte spela med dig

[Sodivra]

Jag är restriktiv med vilka jag spelar rollspel med.

Förra sommaren så tog jag det spel jag verkligen ville spela, samlade de tre vänner jag verkligen litade på, och sa "Det här kör vi"

Det funkade, det var flow, och det var inget av den frustration som jag fram tills dess upplevt i alla spelgrupper jag varit med i.

För mig så tycks den frustrationen vara en inbyggd och accepterad del av hobbyn. Spelledare som försöker tvinga igenom sin vision, spelare som inte är engagerade, spel som kryper fram i tempo och blir administration eller diskussion istället för spel, kreativa agendor som krockar och outtalade förväntningar. Som att alla, spelare såväl som spelskapare, har en vision om hur rollspel ska vara, men inte riktigt vet hur man når dit konsekvent.

Jag vill inte spela med den frustrationen, det känns bara inte värt det, så jag har dragit mig undan från det stora communitiet, även om jag fortfarande spelleder i Indierummet. Jag håller mig till några få spelare jag klickar med.

Men de flesta väljer att spela vidare, trots detta. Kanske man har sämre möjligheter att hitta spelare, pallar inte att säga nej till andra, vet inte hur man ska formulera vad man vill ha, eller helt enkelt är nöjd med att inte spela med flow varje gång.

...

Det känns som att min position kan uppfattas som elitistisk, vilket känns jobbigt. Om någon frågar om jag vill spela med dem och jag säger nej, så undrar de vad de är för fel på dem, om jag tycker illa om dem (Något som förstås gäller för i grupper, förhållanden och sammanhang där man avvisar någon)

Så, det är två saker jag tar upp med det här inlägget: Min känsla inför avvisande, och frustration i rollspelshobbyn, något som ofta syns på forumet men som vi sällan pratar om.

Vad är era känslor och förståelse inför frustration och avvisande?

 

[Sömniga Isaac]

Jag tycker inte att man ska känna skuld för att man är restriktiv med vilka man spelar. Visst kan det finnas en chans att man går miste om spelomgångar som kan ge något till samtliga i gruppen men risken finns även att gruppen dras ner i ett läge där den missnöjde parten börjar dra med sig gruppen ner i sitt eget missnöje. Att säga nej till en spelare eller grupp känns utifrån denna vinkel mer vänligt och artigt en att tvinga sig själv spela i en grupp där man känner att man inte får ut det man söker och istället kan bli den som sliter med sig delar av gruppen i sitt eget missnöje.

Så min känsla är att det är bättre att avvisa en grupp eller en person för att förhindra eventuella problem i framtiden. Samtidigt är jag dock lite kluven då detta kan leda till att man går miste om en spelare eller grupp som med tiden kanske visar sig vara exakt det man sökte. Det bottnar kanske i frågan hur långt man ska döma efter första intrycket.

 

[krank]

Vad är era känslor och förståelse inför frustration och avvisande?

Det var några år sedan jag hade problemet. Min nuvarande grupp, även om den håller på att mutera ordentligt för tillfället, består framför allt av individer med vilka jag inte har det största problem jag haft tidigare, nämligen oförmåga eller ovilja att ta våra möten på allvar.

Alltså, jag blir inte så ofta frustrerad över olika agendor och så. Kanske för att jag mest spelar och har spelat med folk som har en liknande eller åtminstone kompatibel agenda... Tradsim med ganska lite strid, ganska mycket undersöka, lagom lite relationsgrejs som krydda. En del drar mer åt stridshållet, andra åt relationshållet, men jag har sällan haft problem emd den sorts "dysfunktionella spelare" jag hör om från andra. Alltså spelare som rent förstör, eller som är så inkompatibla med spelsättet att det bara inte funkar.

Jag vet inte, för mig är nog det här lilla jonglerandet med att olika spelare söker olika saker en del av vad jag uppskattar.


Det enda jag har svårt för är brist på engagemang. Att man inte kommer till spelmötena eller alltid kommer sent, att man inte orkar förbereda... Att man inte respekterar den tid SL lagt ner på förberedelser, helt enkelt.

Sedan brist på engagemang vid själva spelbordet har jag lättare för. Det stör inte mig så mycket om nån spelare mest sitter och klottrar. Däremot läser tidningar eller spelar tv-spel... då är det jobbigt.



Med det sagt så har jag full förståelse för att andra fungerar annorlunda. Spelgrupper som är dysfunktionella på riktigt, alltså inte bara att man har olika agendor, tycker jag man bör splittra. Jag skulle själv såklart ha svårt om nån sa att den inte ville leka med mig längre, men jag vill gärna tro att jag skulle kunna ta det.

Min erfarenhet är att de spelare som inte funkar brukar märka det och försvinna självmant. I något fall har jag fått ta ett samtal, och det har löst sig.


Men jag kanske haft tur.

 

[Sodivra]

Det enda jag har svårt för är brist på engagemang. Att man inte kommer till spelmötena eller alltid kommer sent, att man inte orkar förbereda... Att man inte respekterar den tid SL lagt ner på förberedelser, helt enkelt.

Sedan brist på engagemang vid själva spelbordet har jag lättare för. Det stör inte mig så mycket om nån spelare mest sitter och klottrar. Däremot läser tidningar eller spelar tv-spel... då är det jobbigt.

Det är det här jag menar med frustration: Att antingen jag eller en annan spelare sitter och bygger tärningstorn. Att jag inte kan få med mig eller en annan spelare i flow. Det är det jag beskriver i min frustrationsparagraf.

Så min ribba ligger inte vid "Håller det här ihop utan konflikt?" utan "Blir det flow?" Och blir det inte det så känns det inte värt tiden.

 

[krank]

Så min ribba ligger inte vid "Håller det här ihop utan konflikt?" utan "Blir det flow?" Och blir det inte det så känns det inte värt tiden.

Jag tycker om flow med andningshål, och upplever jag att jag oftast uppnår... Jag behöver inte ha flow hela tiden, och jag upplever inte att jag ovillkorligen måste ha med alla spelare i flow hela tiden heller.

 

[Sodivra]

Jag tycker inte att man ska känna skuld för att man är restriktiv med vilka man spelar. Visst kan det finnas en chans att man går miste om spelomgångar som kan ge något till samtliga i gruppen men risken finns även att gruppen dras ner i ett läge där den missnöjde parten börjar dra med sig gruppen ner i sitt eget missnöje. Att säga nej till en spelare eller grupp känns utifrån denna vinkel mer vänligt och artigt en att tvinga sig själv spela i en grupp där man känner att man inte får ut det man söker och istället kan bli den som sliter med sig delar av gruppen i sitt eget missnöje.

Så min känsla är att det är bättre att avvisa en grupp eller en person för att förhindra eventuella problem i framtiden. Samtidigt är jag dock lite kluven då detta kan leda till att man går miste om en spelare eller grupp som med tiden kanske visar sig vara exakt det man sökte. Det bottnar kanske i frågan hur långt man ska döma efter första intrycket.

Jag känner precis som du!

Jag känner att man visar respekt både för sig själv och andra genom att lämna en grupp eller relation som inte lyfter. För mig är det självklart, men för andra är det inte det, vilket ibland kan kännas förbryllande för mig.

Det är inte bara rollspel det här handlar om, ska jag erkänna. I vår improgrupp så finns det en som verkligen inte passar in, det är rent plågsamt att se henne försöka, och så har jag just ett breakup bakom mig från ett förhållande som kändes för snävt.

Så varför?

Varför håller min improkollega eller mitt ex kvar, fastän det inte lyfter? Jag tänker att det handlar om tre saker som jag plockat ur psykologisk teori om flow och psykoterapi.

Först, att en relation kan bli ett medel istället för ett mål i sig. Man går med i en grupp för att man vill känna tillhörighet, inte för att man brinner för improteater till exempel.

För det andra, att magkänsla för vad som är bra och njutbart för en, vad man vill ha och hur man får det, är svårt. Det är något som man får träna upp och lita på, i varierande utsträckning stänger vi till och med av den för att skydda oss själva.

För det tredje, att man inte har något bättre, eller att man inte litar på att man kommer kunna hitta något bättre. Inte så konstigt egentligen. Det tog nästan 15 år för mig.

 

[Sodivra]

Så min ribba ligger inte vid "Håller det här ihop utan konflikt?" utan "Blir det flow?" Och blir det inte det så känns det inte värt tiden.

Jag tycker om flow med andningshål, och upplever jag att jag oftast uppnår... Jag behöver inte ha flow hela tiden, och jag upplever inte att jag ovillkorligen måste ha med alla spelare i flow hela tiden heller.

Ja, det låter som hårda krav. Det var inte så jag menade.

 

[Sömniga Isaac]

Först, att en relation kan bli ett medel istället för ett mål i sig. Man går med i en grupp för att man vill känna tillhörighet, inte för att man brinner för improteater till exempel.

För det andra, att man inte är bra på det här med magkänsla, att man inte odlat sin förmåga att känna efter med hjärtat vad som är bra för en, eller att man fått stänga av den för att skydda sig själv.

För det tredje, att man inte har något bättre, eller att man inte litar på att man kommer kunna hitta något bättre.

Detta låter mycket rimligt och jag antar att eftersom du plockade dem från givna teorier så finns det en sannolikhet bakom att detta är några av de delar som driver oss att fortsätta trotts att vi i grunden kanske lider av det (kanske lite starkt uttryckt).

Den första och den tredje låter dock som att de kan kopplas samman med den rädslan vi har för att bli lämnade och satta i ensamhet vilket för mina tankar till somliga idéer som finns inom sociologin och förmodligen även inom psykologin. Det jag tänker på här är människans behov av att bekräftas och att vilja bli sedd men även människans rädsla att inte bli bekräftad över huvudtaget.Dessa två faktorer tror jag kan leda till att vi utsätter oss för ett lidande då vi egentligen söker det motsatta samtidigt som personer ibland kan leva på hoppet om att någon gång kommer jag säkert passa in, jag måste bara försöka ytterliggare lite till. En ansträngning som kanske leder till total kollaps i senare skedde.

Tror jag dock gled ifrån ämnet lite, men jag delade med mig av de tankar som kom upp utifrån det du skrev om de tre faktorerna du nämnde. Lägg på minne att jag nu gjorde en tolkning utifrån det jag läst och hört inom sociologin.

 

[Zappelina]

Jag har jättesvårt att avvisa spelare och vill fortsätta ha det... Alltså, jag tycker att vänskap går över rollspel eller flow. Det är väl iofs självklart för de flesta, och jag implementerar inte att Arvidos har det annorlunda. Är man inte vänner när man börjar spela är min erfarenhet att man ofta blir det med tiden, rollspel är kreativt arbete i grupp, det binder samman. Har man inte en kreativ process gående med sina medspelare blir man kanske inte vän med sina spelare, om man inte var det sedan innan vill säga, då är det kanske lättare.

Ofta känner jag att det är mitt fel som spelledare om mina spelare sitter och bygger tärningstorn. Det är något hos mig som spelledare som inte triggar dem. Jag borde hitta knappen... Den lilla kreativa knappen, ja ni vet? Alla går ju igång på något. Jag tror aldrig jag kickat en spelare från en grupp, inte ens de som aktivt förstör, ofta försöker jag kanalisera deras energi åt ett håll som är till gagn för alla istället. Funkar inte det så brukar gruppen självdö. Jag tycker det är värt att låta en grupp självdö istället för att avvisa någon.

Det kanske framgår i min post att jag aldrig varit på konvent? Länge spelade jag bara i en grupp med gamla kompisar. Då var det ett problem med att en del understimulerade spelare aktivt förstörde. Nu när jag inte har en given gammal grupp på det sättet och folk kommer och går lite, brukar de som inte tycker det är kul sluta komma, förr eller senare.

Sen om man inte vill vara med från början, det kan ju såklart vara lite trist, men hellre det än att inte vilja lägga den energi som ändå kräver att skapa något tillsammans.

 

[w176]

Vi har en spelförening med 60 medlemmar. De fixar problemer. Vill man spela grodkampanj, hittar man 4 stycken grodspelare som älskjar att spela groda, vill men spela indiekattr hittar man 5 stycken indiekatter.

Det är inte inbyggt i hobbyn. Så fort det finns en nog bred spelarbas som är delvis skild formell från en kompisbas kan man välja och vraka och få ihop de grupper man vill.

 

[Svarte Faraonen]

Mycket typiskt Arvid-inlägg! I det du skriver finns ofta en tydlig tendens där du gärna framställer en form av idealtillstånd, en trygg miljö som du efter ett långt sökande har hittat hem till. Just den harmoniska och trygga spelmiljön, där alla passar ihop, litar på varandra och strävar mot samma mål verkar vara central för dig. Själv tror jag inte att jag har ett lika starkt behov av den sortens miljö, utan att strävan efter att nå den nog innebär mer möda och missade möjligheter än vad det skulle tillföra mig.

Detta kan säkerligen också vara knutet till att jag vet att många av mina preferenser och agendor är oförenliga. Jag är motsägelsefull i mig själv, och ser därför inget stort problem i om spelgruppen i någon mån är det heller.

 

[Anarchclown]

Ber att få instämma med föregående talare.

 

[Björn den gode]

Det är väldigt många olika saker jag skulle vilja svara på i det här inlägget men ska försöka begränsa mig lite så det inte blir alltför långt.

Men de flesta väljer att spela vidare, trots detta. Kanske man har sämre möjligheter att hitta spelare, pallar inte att säga nej till andra, vet inte hur man ska formulera vad man vill ha, eller helt enkelt är nöjd med att inte spela med flow varje gång.

Jag gillar glass, om du bara gillar chokladglass så är det väl inget fel på det, och skulle jag bjuda dig på glass så skulle jag antagligen bjuda på chokladglass. Det finns så mycket olika saker jag tycker är roligt med rollspel att jag gärna försöker sätta tänderna i allt från D&D till Jeepform. Jag skulle tro att de flesta, i vart fall här på forumet snarare hör till "rollspel är kul-kategorin" än "relationsbaserat indierollspel med maximalt flow är kul-kategorin". Och hade det bara varit det här det handlade om, det vill säga vilken sorts spel man gillade så hade jag inte tyckt att det var elitistiskt av dig att dra dig undan och bara spela med andra spelare som bara ville äta chokladglass.

Så, det är två saker jag tar upp med det här inlägget: Min känsla inför avvisande, och frustration i rollspelshobbyn, något som ofta syns på forumet men som vi sällan pratar om.

Något som jag tycker är ännu mer tabu är det faktum att bara för att det inte är en tävling så betyder det inte att man kan vara olika bra. Det här är förstås inte unikt för rollspelshobbyn utan jag tror snarare att det är genomgående i alla liknande aktiviteter (sport och elitnivå undantagna). Man kan dessutom vara dålig på grund av ett antal olika anledningar, man kan vara oerfaren, ointresserad, ha liten talang (här kan vi för enkelhetens skull lägga in både uppväxt och gener så vi slipper den debatten), eller kanske inte vara speciellt dålig men sämre än övriga just på grund av att man inte är lika erfaren, eller lika intresserad.

Och du säger det inte rakt ut men det är ju lätt att tolka dig som "Jag vill inte spela med dåliga spelare." och det om något är väl ett elitistiskt uttalande?

Men det är också här jag tycker det börjar bli komplicerat för jag tycker inte man kan tvinga folk att spela med andra folk och jag tror inte heller det blir bra om man gör det som en "uppoffring". För att ta ett par exempel, om jag spelar tennis med någon som är riktigt dålig (det är en sport där är det ok att vara dålig) så kommer i vart fall inte jag ha kul, det blir inget spel, jag behöver aldrig kämpa, förlorar jag en boll så är det antagligen mer eller mindre med flit osv. det blir tråkigt. Samtidigt undrar man ju hur någon ska kunna bli bra om de som är bra bara spelar med varandra? Lösningen för oss har varit att vi ibland spelar dubbel där det går att jämna ut paren.

Jag är också med i ett studentspelmanslag med extremt skiftande kvalité på hur bra folk är (där är det dock inte ok att säga att någon är dålig, det är ju inte en tävling), där har det lösts mer outtalat genom att vi i laget håller en ganska låg nivå och dom som är duktiga vid sidan av har egna grupper/spelmanslag som är mer elitistiska.

När jag lajvar så brukar jag vanligtvis vara i grupper med någon nybörjare, men detta är knappast någon uppoffring, visserligen önskar jag att det var så jag hade fått börja också (och är egentligen lite oklar varför jag fortsatte med fantasylajv efter mitt första) men det som nybörjaren saknar av kunskap och kvalité på spelet vägs ofta upp av entusiasm och nya fräscha infallsvinklar, för att inte prata om den sköna känslan som jag antar att missionärer också känner om man lyckas frälsa någon till det här som jag tycker är så roligt. Men när jag anordnade ett verklighetsspel så var jag tvärtom extremt elitistisk och handplockade de 6 i min och min medarrangörs bekantskapskrets som vi tyckte var bäst lämpade. Och jag tror antagligen inte jag skulle vilja åka med en lajvgrupp som bestod av mig och fem nybörjare.

Vad jag tror jag försöker säga är att om det handlar om att säga nej till spelare för att ni inte vill samma sak, eller har vilt skilda inställningar till vad ni vill ha ut av det (jag och krank skulle antagligen inte ha speciellt kul om vi försökte spela alfapet tex för att ta ett klassiskt exempel, i vart fall inte lika roligt som om vi, tja, inte spelade alfapet tex så tycker jag inte det är elitistiskt.

Om det handlar om att du inte vill spela med dåliga spelare, vilket det låter bland annat låter som här:

Som att alla, spelare såväl som spelskapare, har en vision om hur rollspel ska vara, men inte riktigt vet hur man når dit konsekvent.

så tycker jag det är väldigt elitistiskt. Däremot tycker jag inte att man kan dra ett likhetstecken mellan elitistiskt och omoraliskt eller dåligt eller något sånt, klart du får vara elitist om du vill (elitister som drar sig undan är ju dessutom fruktansvärt lätt att inte störa sig på, dom har ju dragit sig undan till skillnad från elitister som predikar), men du kanske ska fundera på om det inte vore en bra idé att kanske adoptera en nybörjare i din spelgrupp eller starta, arrangera och spelleda för främlingar i ett rum på konvent eller något sådant , också.

Fan det här blev ju så där långt ändå och jag har inte ens hunnit komma in på varför volleyboll är den absolut sämsta sporten att utöva i frikyrkosammanhang, nåväl det var nog kanske ändå lite off-topic. (fördelen med att skriva långa svar till skillnad från långa trådstarter är dock att man är rätt säker på att åtminstone en person kommer läsa det

 

[Sodivra]

Detta låter mycket rimligt och jag antar att eftersom du plockade dem från givna teorier så finns det en sannolikhet bakom att detta är några av de delar som driver oss att fortsätta trotts att vi i grunden kanske lider av det (kanske lite starkt uttryckt).

Den första och den tredje låter dock som att de kan kopplas samman med den rädslan vi har för att bli lämnade och satta i ensamhet vilket för mina tankar till somliga idéer som finns inom sociologin och förmodligen även inom psykologin. Det jag tänker på här är människans behov av att bekräftas och att vilja bli sedd men även människans rädsla att inte bli bekräftad över huvudtaget.Dessa två faktorer tror jag kan leda till att vi utsätter oss för ett lidande då vi egentligen söker det motsatta samtidigt som personer ibland kan leva på hoppet om att någon gång kommer jag säkert passa in, jag måste bara försöka ytterliggare lite till. En ansträngning som kanske leder till total kollaps i senare skedde.

Tror jag dock gled ifrån ämnet lite, men jag delade med mig av de tankar som kom upp utifrån det du skrev om de tre faktorerna du nämnde. Lägg på minne att jag nu gjorde en tolkning utifrån det jag läst och hört inom sociologin.

Oroa dig inte för att glida ifrån ämnet, jag uppskattar verkligen ditt inlägg.

Jag kan ju erkänna att den stora frågan för mig, det som jag verkligen brottas med, är ju själva avvisandet av andra människor. Etik, respekt, skuld, empati, tillit, förutseende, sådana frågor. Det går bortom rollspelshobbyn.

Sedan har jag knutit an frågeställningen till rollspelshobbyn i den här diskussionstråden, men för mig personligen så känns det mer givande att få brottas med hur man ska relatera till andra, snarare än mer praktiska rollspelsfrågor.

Man kan se det som att vi gör det krångligt för oss genom att dyka ner och utforska mänskligt lidande, men att avvisa någon går ju på hela skalan - I ena extremändan finns människan som sårar, i den andra vännen som man vill behålla men inte just spela spel med.

 

[Sodivra]

Jag har jättesvårt att avvisa spelare och vill fortsätta ha det... Alltså, jag tycker att vänskap går över rollspel eller flow. Det är väl iofs självklart för de flesta, och jag implementerar inte att Arvidos har det annorlunda. Är man inte vänner när man börjar spela är min erfarenhet att man ofta blir det med tiden, rollspel är kreativt arbete i grupp, det binder samman. Har man inte en kreativ process gående med sina medspelare blir man kanske inte vän med sina spelare, om man inte var det sedan innan vill säga, då är det kanske lättare.

Ditt inlägg gav mig en tankeställare, eller insikt rättare sagt.

Jag tänker tillbaka på när en vän ville ha med mig på sin kampanj, och jag tackade nej. Det tyckte inte hon var schysst, för hon hade ju ställt upp och spelat ett spel som inte riktigt var hennes grej.

Det var väldigt casual och jag hade slängt ut inbjudningar till allt möjligt folk, henne också. Det var mycket riktigt inte hennes grej, men jag hade tänkt det som just en inbjudan om hon hade lust.

Vi krockade lite här, för vi hade olika infallsvinklar: För henne så var rollspel något en grupp vänner ägnade sig åt för att de var vänner. Man höll ihop gruppen, så att säga, även om alla var intresserade av olika saker. För mig kändes det främmande, och ärligt talat ganska pantat, att vi skulle fortsätta spela med varandra om jag var ointresserad av det hon var intresserad av, och hon var ointresserad av det jag var intresserad av. För mig var den gruppen något jag gick in och provade på, för henne fanns det ett outtalat kontrakt av lojalitet så fort man bildade gruppen. För henne styrde plikt inför andra hennes val mycket mer, och för mig styrde min lust mycket mer.

Ungefär samma sak som hände i det breakup jag nämnde i originalinlägget. För mig så var det något att prova på och känna efter först, för henne så var avbrytandet något väldigt allvarligt.

Så, här kommer insikten: För mig så måste de jag spela med vara mina vänner, men jag spelar inte med dem för att de är mina vänner. Jag spelar för att jag tycker om att spela.

Det har med mitt personliga temperament att göra:

Jag har nog ett ganska lågt rollspelssug, ett ganska högt krav på min egen upplevelse, och ganska lätt att känna mig falsk om jag är med i något jag inte genuint tror på.

Men det är också något jag tror på. Csikszentmihalyi skriver om det här i sin bok om Flow, att göra saker för görandets skull, inte för resultatet, hur ädelt det än kan vara.

 

[w176]

Jag är på arvid sida i det här. Vänskap kommer först....

Men har jag en vän jag inte tycker om att festa med, festar jag inte med den personen, utan gör andra saker med den.

Tycker jag inte om att spela rollspel med en person, eller ens viss typ av rollspel* så spelar jag inte rollspel med personen utan gör andra saker med den.












(*= "X funkar skitbra i humorkampanjer, men ångest nej" tex)

 

[Sömniga Isaac]

Det här var bland det klokaste jag sett dyka upp än så länge för visst ligger det en sanning i det. Precis som du säger så finns det gränser för vilka saker man göra med sina vänner. Till exempel så spelar man ogärna brädspel med en vän som är dålig förlorar liksom man undviker att föra diskussion inom vissa ämnen med somliga personer även om de är ur ens familj eller närmaste vänner.

Vidare har jag återigen tänkt på det här med grupper och att avbryta dem och att säga nej till att ta emot en spelare. Det jag funderar på är att man här kan missa ganska givande situationer och chanser att få in nya personer i hobbyn. Även om personen är ny kan denne trotts allt visa sig ha djup förståelse för spelet samtidigt som denne kan tillföra nya infallsvinklar som förgyller spelomgången. Bland annat vet jag att detta kan hända genom att varit verksam som spelledare i en grupp på en folkhögskola där kravet var att alla var välkomna. Problemet uppstår dock om personen visar sig vara det rakt motsatta, en person som är ganska trist att spela med enligt en själv, för då tror jag att jag skulle ha svårare att säga till personen att vi möjligen inte vill spela med denne. Anledningen ligger mycket i att det skulle kännas direkt elakt då vi i gruppen faktiskt är den som bjudit in en person som är helt ny för hobbyn. Med andra tror jag att det blir svårare att säga nej då det handlar om en spelare som är ny för hobbyn och faktiskt försöker komma in i spelet.

 

[w176]

Ett sätt som vi har löst det med är Mini-konvent (Wilper ordnar till och med knytkalas konvent), och att bjuda in någon att spela på minikonventen lockar in folk att spela, men binder inte upp dom i någon kampanj. Det är till och med enklare att få in folk i hobbyn genom minikonvent än genom att släppa in de i grupper direkt.

Lägre tröskel, och man får testa sig fram som ny spelare i lagom stora doser.

 

[Doctor_Hell]

jadu alla blir saliga på sitt sätt omdet funkar för dig att spela med en skara lyckligt utvalda så kör på det ...

jag personligen tycket dock att det är ett dubbeleggat svärd , på ena sidan så känner man varandra och litar på varandra och man får flow i spelet osv men på andra sidan så har jag nästan lättare att spela med personer jag inte känner om nån jag inte känner är ett dickhead så säger jag bara ta ditt pick och pack och dra och har inga skuldkännslor över det men är det nån jah känner väl så blir det helt plötsligt per automatik personligt på ett annat plan och vem vill igentligen säga till sinna vänner att dom är rövhål som sabbar spelet ...


sen har vi även det här med tillväxten skulle jag som ung kille eller tjej befinna mig i en stad där det kanske finns 3-4 rollspelsgäng bestående av några gamla griniga gubbar och kärringar som spelat rollspel sen gary gygax var ung och vägrar släppa in nytt blod skulle jag nog uppleva rollspels communityt som ganska elitistisk och tröttna ganska fort

 

[Sodivra]

Mycket typiskt Arvid-inlägg! I det du skriver finns ofta en tydlig tendens där du gärna framställer en form av idealtillstånd, en trygg miljö som du efter ett långt sökande har hittat hem till. Just den harmoniska och trygga spelmiljön, där alla passar ihop, litar på varandra och strävar mot samma mål verkar vara central för dig. Själv tror jag inte att jag har ett lika starkt behov av den sortens miljö, utan att strävan efter att nå den nog innebär mer möda och missade möjligheter än vad det skulle tillföra mig.

Detta kan säkerligen också vara knutet till att jag vet att många av mina preferenser och agendor är oförenliga. Jag är motsägelsefull i mig själv, och ser därför inget stort problem i om spelgruppen i någon mån är det heller.

Haha, jo, när jag hittade dit gjorde det ett väldigt starkt intryck på mig. Jag håller väl fortfarande på att bearbeta och fundera över det. Kanske går jag åt ett annat håll i framtiden.

Men jag kan nog ha en defensiv tendens i det här, det har hänt att jag stängt för andra men andra gången upptäcker att de var ju riktigt schyssta, eller att jag pushar för hårt med min vision för en grupp.