Jag är restriktiv med vilka jag spelar rollspel med.
Förra sommaren så tog jag det spel jag verkligen ville spela, samlade de tre vänner jag verkligen litade på, och sa "Det här kör vi"
Det funkade, det var flow, och det var inget av den frustration som jag fram tills dess upplevt i alla spelgrupper jag varit med i.
För mig så tycks den frustrationen vara en inbyggd och accepterad del av hobbyn. Spelledare som försöker tvinga igenom sin vision, spelare som inte är engagerade, spel som kryper fram i tempo och blir administration eller diskussion istället för spel, kreativa agendor som krockar och outtalade förväntningar. Som att alla, spelare såväl som spelskapare, har en vision om hur rollspel ska vara, men inte riktigt vet hur man når dit konsekvent.
Jag vill inte spela med den frustrationen, det känns bara inte värt det, så jag har dragit mig undan från det stora communitiet, även om jag fortfarande spelleder i Indierummet. Jag håller mig till några få spelare jag klickar med.
Men de flesta väljer att spela vidare, trots detta. Kanske man har sämre möjligheter att hitta spelare, pallar inte att säga nej till andra, vet inte hur man ska formulera vad man vill ha, eller helt enkelt är nöjd med att inte spela med flow varje gång.
...
Det känns som att min position kan uppfattas som elitistisk, vilket känns jobbigt. Om någon frågar om jag vill spela med dem och jag säger nej, så undrar de vad de är för fel på dem, om jag tycker illa om dem (Något som förstås gäller för i grupper, förhållanden och sammanhang där man avvisar någon)
Så, det är två saker jag tar upp med det här inlägget: Min känsla inför avvisande, och frustration i rollspelshobbyn, något som ofta syns på forumet men som vi sällan pratar om.
Vad är era känslor och förståelse inför frustration och avvisande?
Förra sommaren så tog jag det spel jag verkligen ville spela, samlade de tre vänner jag verkligen litade på, och sa "Det här kör vi"
Det funkade, det var flow, och det var inget av den frustration som jag fram tills dess upplevt i alla spelgrupper jag varit med i.
För mig så tycks den frustrationen vara en inbyggd och accepterad del av hobbyn. Spelledare som försöker tvinga igenom sin vision, spelare som inte är engagerade, spel som kryper fram i tempo och blir administration eller diskussion istället för spel, kreativa agendor som krockar och outtalade förväntningar. Som att alla, spelare såväl som spelskapare, har en vision om hur rollspel ska vara, men inte riktigt vet hur man når dit konsekvent.
Jag vill inte spela med den frustrationen, det känns bara inte värt det, så jag har dragit mig undan från det stora communitiet, även om jag fortfarande spelleder i Indierummet. Jag håller mig till några få spelare jag klickar med.
Men de flesta väljer att spela vidare, trots detta. Kanske man har sämre möjligheter att hitta spelare, pallar inte att säga nej till andra, vet inte hur man ska formulera vad man vill ha, eller helt enkelt är nöjd med att inte spela med flow varje gång.
...
Det känns som att min position kan uppfattas som elitistisk, vilket känns jobbigt. Om någon frågar om jag vill spela med dem och jag säger nej, så undrar de vad de är för fel på dem, om jag tycker illa om dem (Något som förstås gäller för i grupper, förhållanden och sammanhang där man avvisar någon)
Så, det är två saker jag tar upp med det här inlägget: Min känsla inför avvisande, och frustration i rollspelshobbyn, något som ofta syns på forumet men som vi sällan pratar om.
Vad är era känslor och förståelse inför frustration och avvisande?