Re: Mina favoritscener i LOTR-trilogin (go figure)
Okej...här kommer sanningen. Håll i er.
Jag älskar allt de gjort med Arwen, Liv Tyler till trots. Visst, hennes koncept är intressant redan i boken, men Tolkien gjorde så lite av henne som karaktär. I filmerna blir hon så mycket mer, helt enkelt. Jag är otroligt svag för odödlig-alv-älskar-människa-konceptet, det slår rakt på min ångeststräng, och i filmerna har det blivit så vackert, så sorgligt, så njutbart. Att flera av Arwens och Aragorn scener är på det undersköna alvspråket gör bara det hela ännu bättre. De flesta scener med Arwen tillhör således mina favoriter, allra främst 'evenstar'-scenen i TTT, när Elrond rakt av använder Tolkiens formuleringar från Ringens värld, allt i ett drömskt, gråblått sorgeskimmer. (Se
detta inlägg så förstår ni förhoppningsvis min förkärlek till scenen som sådan... och Arwen-konceptet i allmänhet, förmodar jag).
Gríma har de också gjort något av. Han är så härligt överdrivet slemmig och skabbig. Vidare är jag svag för Theodén - hans monologer må vara på gränsen till löjligt överdramatiska, men jag älskar dem. Äta-upp-Merry-och-Pippin-orchen var också njutbart skabbig. Éowyn är välspelad och precis lagom vacker, inte någon fotomodell liksom, utan rätt alldaglig, men ändå med en slags skönhet. Efter mycket velande kom jag att gilla Elrond - han behövde tre filmer på sig, men blev så härligt torr i slutändan. Galadriel är stel, men hennes röst och utseende är
så rätt att det är förlåtligt. Faramir, Boromir och Gandalf var också väldigt lyckade skådespelarval och rolltolkningar.
Mot bakgrund av detta lär mina favoritscener i den första filmen framstå som relativt självklara. De är inte så många, för ettan är den mest slätstrukna av filmerna, i mitt tycke:
Hela prologen - Silmarillion är min favorit av Tolkiens verk, så prologen är rätt oemotståndlig. Det svider att säga det, men Saurons rustning äger. Jag tycker Blanchett överspelar Galadriél lite, men att det är hon som talar i prologen är helt rätt i sammanhanget. Hon har den vackraste rösten, liksom. 'The world has changed'-början med rösterna som viskar på alviska i mörkret före den första scenen är också härlig.
Sauron talar till Frodo på värdshuset - härligt läskig.
Arwen talar alviska med Aragorn innan hon rider iväg med Frodo - ååh, mys.
Arwen talar alviska med Aragorn när de står och myser i Vattnadal - Tyler får till ett härligt sug i blicken, hela scenen är vacker.
Alvernas sorgesång i Lothlorién - så vacker, så vemodig. Här börjar de med det där gråblå ljuset jag älskar.
De två tornen har både bäst och sämst scener, i mitt tycke. Av alla filmerna är det därför den jag gillar mest och minst, på samma gång. Kanske konstigt, men så är det.
Orcherna stannar och vill äta upp Merry och Pippin. Häärligt spelade orcher.
Aragorn drömmer om hur han och Arwen gosar i Vattnadal. Vacker och mysig.
Alla scener där Gríma är skabbig, dvs alla, speciellt 'Oh...he must have died sometime during the night', följt av lite obligatoriskt tafsande på Éowyn. Härligt.
Gandalf återger striden med Balrogen - Varför så bra? För att Morgoth nämns. Det räcker.
'Evenstar'-scenen, Elrond förklarar Arwens öde om hon väljer att stanna kvar. Trilogins bästa scen. Allt i den är njutbart, men ljussättningen, musiken, Elronds monolog och den gradvisa övergången till kala träd och fallande löv är det allra bästa, och, såklart...Arwen som står ensam kvar vid sarkofagen.
Theodéns monolog inför slaget - överdramatiskt, men såå härligt.
Enternas anfall mot Isengård - störtskön dialog, musikens crescendo kombinerat med enternas väldiga kliv skapar en härlig känsla av obeveklig undergång för Isengård. Plötsligt fattar man att Saruman är
rökt.
Haldírs dödsscen - Vacker, sorglig. Ymir-style. Ännu läckrare vore dock om regissören antytt hans ålder genom att vid dödstillfället låta liken han ser omkring sig övergå till liken han såg en gång vid Dagorlad. And history repeats...
Eowyn bjuder Aragon på mat i extended edition - Såå gullig.
Kavallerichocken nedför kullen - Återigen är det musiken som gör det. När ryttarna bara väller ner, och dess kulmen i Gandalfs magnifika hopp över uruk-haierna, en ensam fläck av vitt ljus i allt det svarta. Väldigt vackert. Den enskilt snyggaste tagningen i hela trilogin, om man frågar mig.
'Forth, Eorlingas' - När Aragorn rycker upp Theodén och de tillsammans rider ut mot uruk-haierna som knackar på. Den här scenen är skön fram tills de kommer ut från porten, då den istället blir en av de jag tycker minst om i alla filmerna...intensiteten i 'ryttarchocken' saknas fullständigt, det känns som att uruk-haierna borde kunnat kasta sig över dem hur som helst. Men det kan jag gnälla på senare.
Konungens återkomst är väl som helhet den bästa av filmerna. Här finns minst att gnälla på, helt enkelt, och en hel del underbara scener:
Arwen får en syn och vänder om - Vacker och vemodig, som vanligt. Gråblå ljus igen, yay.
Arwens händer blir kalla - Kanske en anspråkslös scen/tagning, men den var så...definitiv, på något sätt, så slutgiltig. 'Nu är valet gjort för evigt'. Min tredje favorit bland alla scener.
Den oornade reträtten från Osgiliath - snygg, helt enkelt.
Vårdkasarna - lite konstig (hur f-n pallade de placera vårdkasar på toppen av Matterhorn, liksom?), men väldigt vacker. Och Theódens svar..
Arwens 'dödsscen' (Aragorns dröm) - Behöver jag ens förklara varför jag älskar den?
Gandalfs ritt ut mot Nazgûlerna - Åter framstår han som ett litet vitt ljus i allt mörker. Mycket vackert.
Rohans uppställning utanför Minas Tirith, Theodéns tal - Enorma ryttarstyrkor är alltid lika undersköna att skåda, oavsett om det är i 'Mulan' eller Tolkien. Theodén är skönt överdramatisk som vanligt.
Rohans ryttarchock i orcharmén - Äntligen det 'De två tornen' delvis saknade -
kraft och intensitet i rytterianfallet. För första gången insåg jag hur det känns att bli fullständigt nedridna, och hur svårt det faktiskt är att hålla sig lugn när en väldig ryttarhär dundrar mot en. Man satt andlös - den näst bästa scenen i alla filmerna.
'Norrskenet' i Minas Morgul - vackert och skrämmande.
Aragorn sång vid kröningen var vacker, den med.
Avseglingen från De grå hamnarna - Jag vet att Tolkien inte heller gjorde det, men varför, varför,
varför låter de inte filmen sluta här, eller med att skeppet ensamt seglar ut på det väldiga havet, och denna tidsålder är till ända? Det hade blivit sorgligt och dramatiskt, men nu tar Tolkien och Jackson bara ned en på hobnivå direkt efteråt, och det tar bort det ödesmättade i situationen närmast fullständigt.
Hmm...det var väl allt jag kunde komma på på rak arm, ja. Vilka scener ogillar jag, då? Jag är inte vidare förtjust i någon av scenerna med hoberna, tycker de är rätt tråkiga helt enkelt, men åtminstone Pippin (och Merry, i viss mån) görs rättvisa i Konungens återkomst. Sam och Frodo har jag aldrig lyckats intressera mig för nämnvärt. Det är inte så att deras scener är dåliga eller något, jag tycker bara inte de är hälften så intressanta som allt det andra, och det var också de som fick mig att lägga ifrån mig boken en gång i tiden. Vägen till Mordor i "Sagan om de två tornen" var helt enkelt för tråkig för Ymir, då 14-15 år.
De enda scener jag har direkt svårt för i filmtrilogin är Galadriels överspel när Frodo erbjuder henne ringen, och all comic relief med Gimli (som de lyckligtvis skippade i Konungens återkomst, där var han bara härlig). Den avslutade skratt-scenen var onödig, och Legolas stunts kunde stannat i Hongkong. Jag har som sagt inte läst den tredje boken, men Denethors galenskap tycktes mig konstig i filmen - förklaringen jag fick av mina vänner att han hade en palantir som Sauron brutit ned honom genom satte det hela i en trovärdigare dager. Varför använde Jackson inte den? Och var tog Rohans ryttare vägen vid anfallet mot Mordors port? Och om Sauron hade så många orcher hemma i trädgården, varför inte slänga ytterligare en kasse av dem på Minas Tirith? Slutet har jag redan gnällt på, likaså ryttaranfallet från Helms klyfta, och kvar är väl just den striden, vid Hornborgen. Hela scenen känns ologisk ur belägringssynpunkt enligt min uppfattning, och det är just den som drar ned 'De två tornen' för mig, ihop med all comic relief med Gimli och enstaka andra detaljer. Jag har aldrig kunnat smälta uruk-haiernas design riktigt, de ser för mycket ut som norska blackmetallare. Orcharmén utanför Minias Tirith såg mycket bättre ut, då. När jag nått så här pass långt i inlägget inser jag mig ändå vara osäker på om De två tornen eller Konungens återkomst var bäst, men får väl konstatera att det blir dött lopp mellan De två tornens höjdarscener och det av Konungens återkomst mer jämna intrycket. Men
varför kunde de inte ha slutat vid De grå hamnarna?
Jag antar att jag helst vill ha det riktigt ödesmättat, drömskt och sorgligt. Tolkien och Jackson eftersträvade inte det riktigt lika högt, förmodligen, men när det nu är över kan jag ändå inte säga annat än att jag fick mitt lystmäte.
- Ymir, som drömmer om att en gång bli filmatiserad likt Tolkien
Utgår ifrån att det är fritt fram att ha med scener från förlängda versionerna.
