Ja, det har jag full förståelse för. Och jag tror verkligen inte att du är ensam. Dels var teoribyggena rätt snåriga och svåra att förstå, och dels hade det pågått ett flerårigt "krig" mellan trad och indie och båda "sidor" var nog rätt utmattade och korta i tonen. Alla utgick ifrån att även nästa tråd skulle mynna ut i samma gamla trams.
Jag har inte heller någon relation till D&D mer än att jag har förstått att det är rejäl skillnad mellan de olika versionerna (och att det verkar uppfattas som viktigt). Det är möjligt att jag därmed också har en ytlig relation till OSR, men jag konstaterar i alla fall att många av de verktyg som dessa spel innehåller ofta är riktigt coola och användbara. Den punkiga estetiken har jag förstås också noterat. Gillar den ibland och ibland inte.
Min egen relation till OSR såg ut såhär (nu blir det en historisk djupdykning):
OSR blev en grej när indieskolan började kännas klar. Story Games fanns fortfarande men var inte så intressant längre. Forge hade slagit igen, o.s.v. OSR dök upp som nya coola killen, men där Indiespelen snarare var en lite nördig brådmogen New Waveare var OSR punk. Jag blev väldigt nyfiken, inte minst för att jag ju gillar när det är lite uppkäftigt och så. Men jag möttes av en stängd dörr. OSR var tydligen, åtminstone bland en bunt högljudda skribenter (både här och på andra håll) delvis en motreaktion mot indiespelens teoribyggen. Den där porrstjärnan som alla älskade, men som nu alla hatar eftersom han visade sig vara ett svin, skrev en lång essä om vilka anala idioter indiespelare var. Den fick både gehör och spridning.
Jag lyckades därmed inte förstå vad OSR var och jag slutade försöka förstå, för där jag kom ifrån blev det väldigt toxiskt. Detta fasades på sikt ut iom att OSR inte länge var något för den invigda kretsen utan blev allt mer mainstream. Iom det dök det också upp fler teoribyggen och det började såklart bråkas om vad OSR var. I vanlig ordning alltså.
Allt det här var såklart helt onödigt, men från mitt perspektiv var det så det såg ut. Så nej, det var inte, anser jag, speciellt enkelt eller användbart för alla utomstående.
Ps. Min beef med OSR* har sedan länge lagt sig men eftersom jag inte har någon som helst relation till D&D så är det också för mig lite menlös. Jag har aldrig spelat D&D så har därför inga problem med D&D, och behöver därför inte lösa dem
*Men kan fortfarande tycka att det var lite lustigt när de hånade svenska "nostalgispel" eftersom amerikanska "nostalgispel" var mycket coolare.
Varken OSR eller Indiespelen uppstod ur ett vakuum. Snarare är det ett renoldande eller fokus på vissa delar som "tradspelen" redan gjorde, men kanske inte alltid lika uttalat. Så att det går att kombinera allt det är inte konstigt alls. De har samma rot.
Jag har garanterat gjort det själv!
Och jag förstår egentligen att en diskussion som grundar sig i att jag tycker att någon använder termerna fel, eller påstår något som jag ser som omöjligt sällan blir bra. Men det kan vara kul och intressant för det
Ja, jag ju tycker ju som sagt att det går utmärkt att blanda olika stilar och traditioner. Det är möjligt att jag kunde varit tydligare i min något associativa post ovan, men min poäng var alltså att utgå ifrån vad de olika traditionerna är bra på och så gör man ett spel utifrån det. Jag hade inte riktigt tänkt på spelskapande på det sättet förut.
Jag tänker på att man kan se på varför teori och teoridiskussioner uppstår. Det är ju för att man diskuterar konkreta upplevelser och sen märker att man har erfarenheter och upplevelser som behöver ord. Man behöver begrepp för att kunna prata, och då behöver man diskutera begreppen och definera dom och börjar prata om hur olika begrepp relatera till varandra.
Det svåra, tycker jag, är att inte uppfattas som rövhattig när grundläggande förutsättningar i teoribygget ifrågasätts utifrån bristande kunskap. Det kanske är en elitistisk syn på samtal men min egen taktik är:
Fast när folk smällt en med hammaren nog många gånger tror jag man blir less
Ja, naturligvis. Det går åt båda hållen. Sedan kommer tredje och fjärde part in och ska ge sin syn på saken...
Först och främst: ja, teori är oundviklig. Men just kring speldesign är jag inte säker på att det stämmer att du behöver sätta ord på saker på samma sätt. I alla fall inte helt och hållet. Men då vill jag också göra skillnad på att kontextualisera sitt samtal med teori och att skapa mer generell teori. Det första är skitbra; det andra leder till semantisk rundgång.
Fast samma problematik går att sätta på mekanik:
Alltså, jag förstår att du menar att du har upplevt detta, men... här? På wrnu? De senaste 10 åren? En snabb sökning visar att de enda gångerna folk har nämnt att System does matter de senaste 5 åren har varit i trådar om spelteori odyl. Och då oftast närmast som en självförklarande meme.
Jag använde det som ett exempel. Och som alla andra gånger du vill att jag pekar ut folk så tänker jag inte göra det nu heller.
Du kan skicka i PM. Lovar att inte sprida. Jag känner bara inte alls igen mig. Och hade jag nån gång fått ett svar så hade jag nöjt mig.Jag använde det som ett exempel. Och som alla andra gånger du vill att jag pekar ut folk så tänker jag inte göra det nu heller.
Big Model är ju explicit ett försök att beskriva allt rollspel. Det är en allomfattande modell. Så den har rimligtvis något att säga om väldigt många ämnen i många kontexter. Sedan kanske man inte håller med om vad den säger, men det är dess ambition. Den är ju ganska gammal nu, men jag har inte sett någon ersättare som är lika allomfattande.
Ja. Jag är inte bekant med spelteori som saknar kontext, och tror inte att jag hade haft någon större glädje av den heller
