Mjo, som jag några gånger nämnt så håller jag på och skriver på ett rollspel. Jag vet flera här som inte skulle gå med på att det är ett rollspel, utan på sin höjd skulle kalla det en rollspelsvärld, men det struntar jag fullständigt i.
Nå, spelet heter Scriptura och är på ytan precis likadant som alla andra spel i nutida-skräckgenren - rollpersonerna är hyfsat vanliga människor som upplever underliga och skrämmande saker, och får mer och mer insikt i hur det ser ut "bakom gardinerna", så att säga. Spelet är nog lite likt den uppfattning jag, utan att själv ha spelat spelet, fått av Kult. Skillnaden ligger, som så ofta, i metanivån - hur mytologin ser ut. Exakt vad det handlar om och så vidare tänker jag nog tjyvhålla på en liten stund.
Hursomhaver, under den närmaste tiden tänkte jag i den här tråden presentera lite texter jag skrivit till spelet. Väldigt lite är egentligen klart - jag kanske har ett tjugotal sidor, eller så. Målet är kring 350-500 ungefär, inklusive relativt rikliga mängder illustrationer. Stämningen är tänkt att vara lite The Crow/Kult/The Invisibles/God's Army med inslag från The Illuminatus! Trilogy. Vansinne, underlig mytologi och hemliga sällskap. Mörker, jävlighet och ångest. Som vanligt i genren, med andra ord.
Nå, jag tänkte börja med att presentera några stämningstexter och den korta text som introducerar spelet. Jag uppskattar såväl språkliga kommentarer som sådana som behandlar innehållet. All kritik, konstruktiv som destruktiv, är välkommen - men man får vara beredd på att destruktiv kritik också kommer att bemötas som sådan.
Nå, texterna:
Döende
Han var döende. Han visste det, och de visste det. Han skulle dö här, i en namnlös bakgata i en bortglömd stad. Det var svårt att andas. Hans plågade lungor kämpade för att dra i ännu ett isande, skärande andetag. Varje gång luft fyllde hans lungor kändes det som knivar, som långsamt karvade upp honom inifrån. Som deras knivar, som nyss karvat upp honom utifrån. Han kände det varma blodet rinna mellan fingrar som knappt längre hade någon känsel. Han hostade, och den pöl av röd livskraft han låg i blev större, och hans kostym fläckades ytterligare av missprydande röda fläckar. Vad skulle frugan säga? Tanken for genom hans hjärnas bortdomnade banor som en sista råtta på väg att lämna ett sjunkande skepp.
Han var döende. Det visste han. Hur länge hade han legat där? Det visste han inte. Han hoppades bara att det skulle ta slut snart. Han ville dö, efter alla dessa år av ständig smärta, av ständig ångest, av att ständigt vara bytet som flydde undan jägare som tycktes finnas överallt. Nu var det snart över. Eller?
En isande tanke for genom hans sinne - tänk om de misslyckats? Tänk om Spegelmännen inte lyckats med sitt värv, om huggen inte varit dödande? Han tyckte sig redan känna hur ryggraden började räta på sig, hur de blödande såren slöt sig. Än en gång förbannade han dem, de som sökt döda honom, och misslyckats, så många gånger sedan den där fasansfulla natten då allt började, och allt förändrats. Långsamt, stelt, reste han på sig. Han blödde inte längre. På morgonen,visste han, skulle polisen hitta pölen med blod. De skulle inte hitta någon kropp. Det var dags att fortsätta vandra.
Initiering
Det var dags. Hela hans liv framtill nu hade lett honom till den här platsen, den här tidpunkten. När han tänkte tillbaks på sitt gamla liv, var det som att tänka på en annan person. Så mycket hade förändrats. Samtidigt hade han redan då varit på samma resa, resan mot att äntligen få veta sanningen. Vägen hade varit lång och hård. Från hans första misstankar, hans första undersökningar. Från de första diskreta antydningarna, de första förstulna blickarna från de andra. Till en början hade han inte förstått. Det hade verkat för stort, för otroligt, för att stämma. Till slut hade sammanträffanden staplats på sammanträffanden, tills de inte längre kunde kallas sammanträffanden. Han hade ringt samtal, besökt otaliga bibliotek, försökt pussla ihop hur allt fungerade, när hans gamla liv, allt han tagit för givet, slagits i spillror. Länge hade han förlöjligats av sina medmänniskor, som inte sett - inte ville se? - det han såg. Ofta hade han tvivlat på sitt eget förstånd. Nu visste han att det var så de ville ha det. Slöjan för världens ögon, det otroliga gömt bakom lager av lögner för bekväma för att någonsin ifrågasättas. Nu var dt äntligen dags. De hade kontaktat honom, testat honom, utmanat hans kropp och hans sinne tills hans själva jag var blottlagt, fritt från distraktioner. Hans kropp bar fortfarande ärr som vittnesmål på det han utstått. Han satt på knä i den helgade cirkeln. Runt omkring honom stod män och kvinnor i ansiktslösa masker, män och kvinnor han från det här ögonblicket skulle betrakta som bröder och systrar utan att någonsin få se deras ansikten. Det var dags.
- "Säg efter mig: Så som Gud är mitt vittne..."
Ambrosia
Han kände hur det flödade in i hans vener, ut i hans blod. Ambrosia, gudarnas vätska. De förstod inte, någon av dem. Hur det kändes att vara Gud. Han behövde det här. Mirakelpulver. Som Peter Pan. Drömmen om att flyga. Som en ängel. Kanylen var hans bägare, hans heliga Graal. Tog honom till Olympus. Däruppifrån kunde han se allt. Världen och människan. Tiden och materien, allt blev till ett, som en väv som låg helt öppen för honom och honom allena. Med det var han allt, utan, inget. I början använda han det för att hjälpa människor. Han hade tipsat polisen om en liten flicka, som försvunnit. Kidnapparna hittades, och polisen letade förgäves efter honom, eftersom de trott att han varit inblandad. De hittade honom aldrig, eftersom han alltid såg dem komma, och kunde ta sig därifrån. Hans tredje öga var öppet. Ibland till och med mellan fixar. I början hjälpte han människor. Nu gjorde han det bara för känslan. Känslan av att vara Gud.
Introduktion - Du sköna, nya värld
Det är så här världen ser ut. Krig, jordbävningar, korrupta politiker, 500 kanaler på Teven, McDonalds, låglönearbetare i tredje världen, bilder av fattiga barn med uppsvälda magar, globalisering, TV-shop, terrorister, kärnvapenhot, HIV, AIDS, Coca-Cola, Pepsi och mobiltelefoner.
Med andra ord, ungefär som den värld vi människoapor är vana vid. Skillnaderna blir uppenbara först sedan man lyft på förhängena, och ser hur världen fungerar bortom det uppenbara. Det finns mycket som sker i världen, som gemene man inte har någon aning om - och få vill veta vad som döljs i skuggorna.
Det finns inget årtal, inget datum, att använda som referens. Året är någonstans mellan millennieskiftets uppmärksammade brist på apokalyptiska uppenbarelser och tio eller tjugo år framåt. Välj själv.
Bakom världens vackra, och mindre vackra, mediabilder döljs en värld av rök och speglar - en värld av hemliga sällskap och okända faror och fasor. Det är i den världen detta skådespel utspelar sig. Mellan sprickorna i fasaden. Under Alice's kaninhål.
Bakom spegelglaset
Vilka är då dessa marionettmästare, som bestämmer hur världen ska snurra? Det är en fråga, som mången hjärna börjat nysta i, för att endast trassla in sig. Några som nystat för länge och för nära sanningen, försvinner och blir så som om de aldrig funnits. Gudar och monster vandrar i skuggorna, bakom de sanningar vi ser som självklara.
Det fåtal som lyckats komma sanningen på spåren blir ofta förlöjligade. ``Konspirationsteoretiker'' har blivit ett skällsord, i en värld där Occams rakkniv blivit normen för allt sökande efter sanningar. Hemliga sällskap som i hundratals år, i vissa fall tusentals, infiltrerat samhällets alla skikt, kontrollerar med alla tänkbara medel vårt sätt att tänka, vara och leva.
För en normalt funtad, psykiskt frisk människa av det tjugonde århundrade ter sig idén om hemliga sällskap som styr världen från skuggorna sig ganska bisarr och otrolig. De främsta sanningarna har alltid framstått som galenskaper för sin samtid, så låt oss för en stund söka sanningen i de mörkaste vrårna - bakom spegelglaset.
Projektet Scriptura har pågått i svart sju år, och lär pågå mer än sju år till. Det har speltestats med två grupper, som båda av olika orsaker upplösts innan de ens kommit till crescendot av den första kampanjen.
Spelets hemsida finns på http://scriptura.omegarpg.dyndns.org . Läs inte texterna där, de är inte det minsta uppdaterade och jag kan inte stå för dem riktigt, känner jag. Däremot finns ett bildgalleri med de bilder jag skapat till spelet.
Nå, spelet heter Scriptura och är på ytan precis likadant som alla andra spel i nutida-skräckgenren - rollpersonerna är hyfsat vanliga människor som upplever underliga och skrämmande saker, och får mer och mer insikt i hur det ser ut "bakom gardinerna", så att säga. Spelet är nog lite likt den uppfattning jag, utan att själv ha spelat spelet, fått av Kult. Skillnaden ligger, som så ofta, i metanivån - hur mytologin ser ut. Exakt vad det handlar om och så vidare tänker jag nog tjyvhålla på en liten stund.
Hursomhaver, under den närmaste tiden tänkte jag i den här tråden presentera lite texter jag skrivit till spelet. Väldigt lite är egentligen klart - jag kanske har ett tjugotal sidor, eller så. Målet är kring 350-500 ungefär, inklusive relativt rikliga mängder illustrationer. Stämningen är tänkt att vara lite The Crow/Kult/The Invisibles/God's Army med inslag från The Illuminatus! Trilogy. Vansinne, underlig mytologi och hemliga sällskap. Mörker, jävlighet och ångest. Som vanligt i genren, med andra ord.
Nå, jag tänkte börja med att presentera några stämningstexter och den korta text som introducerar spelet. Jag uppskattar såväl språkliga kommentarer som sådana som behandlar innehållet. All kritik, konstruktiv som destruktiv, är välkommen - men man får vara beredd på att destruktiv kritik också kommer att bemötas som sådan.
Nå, texterna:
Döende
Han var döende. Han visste det, och de visste det. Han skulle dö här, i en namnlös bakgata i en bortglömd stad. Det var svårt att andas. Hans plågade lungor kämpade för att dra i ännu ett isande, skärande andetag. Varje gång luft fyllde hans lungor kändes det som knivar, som långsamt karvade upp honom inifrån. Som deras knivar, som nyss karvat upp honom utifrån. Han kände det varma blodet rinna mellan fingrar som knappt längre hade någon känsel. Han hostade, och den pöl av röd livskraft han låg i blev större, och hans kostym fläckades ytterligare av missprydande röda fläckar. Vad skulle frugan säga? Tanken for genom hans hjärnas bortdomnade banor som en sista råtta på väg att lämna ett sjunkande skepp.
Han var döende. Det visste han. Hur länge hade han legat där? Det visste han inte. Han hoppades bara att det skulle ta slut snart. Han ville dö, efter alla dessa år av ständig smärta, av ständig ångest, av att ständigt vara bytet som flydde undan jägare som tycktes finnas överallt. Nu var det snart över. Eller?
En isande tanke for genom hans sinne - tänk om de misslyckats? Tänk om Spegelmännen inte lyckats med sitt värv, om huggen inte varit dödande? Han tyckte sig redan känna hur ryggraden började räta på sig, hur de blödande såren slöt sig. Än en gång förbannade han dem, de som sökt döda honom, och misslyckats, så många gånger sedan den där fasansfulla natten då allt började, och allt förändrats. Långsamt, stelt, reste han på sig. Han blödde inte längre. På morgonen,visste han, skulle polisen hitta pölen med blod. De skulle inte hitta någon kropp. Det var dags att fortsätta vandra.
Initiering
Det var dags. Hela hans liv framtill nu hade lett honom till den här platsen, den här tidpunkten. När han tänkte tillbaks på sitt gamla liv, var det som att tänka på en annan person. Så mycket hade förändrats. Samtidigt hade han redan då varit på samma resa, resan mot att äntligen få veta sanningen. Vägen hade varit lång och hård. Från hans första misstankar, hans första undersökningar. Från de första diskreta antydningarna, de första förstulna blickarna från de andra. Till en början hade han inte förstått. Det hade verkat för stort, för otroligt, för att stämma. Till slut hade sammanträffanden staplats på sammanträffanden, tills de inte längre kunde kallas sammanträffanden. Han hade ringt samtal, besökt otaliga bibliotek, försökt pussla ihop hur allt fungerade, när hans gamla liv, allt han tagit för givet, slagits i spillror. Länge hade han förlöjligats av sina medmänniskor, som inte sett - inte ville se? - det han såg. Ofta hade han tvivlat på sitt eget förstånd. Nu visste han att det var så de ville ha det. Slöjan för världens ögon, det otroliga gömt bakom lager av lögner för bekväma för att någonsin ifrågasättas. Nu var dt äntligen dags. De hade kontaktat honom, testat honom, utmanat hans kropp och hans sinne tills hans själva jag var blottlagt, fritt från distraktioner. Hans kropp bar fortfarande ärr som vittnesmål på det han utstått. Han satt på knä i den helgade cirkeln. Runt omkring honom stod män och kvinnor i ansiktslösa masker, män och kvinnor han från det här ögonblicket skulle betrakta som bröder och systrar utan att någonsin få se deras ansikten. Det var dags.
- "Säg efter mig: Så som Gud är mitt vittne..."
Ambrosia
Han kände hur det flödade in i hans vener, ut i hans blod. Ambrosia, gudarnas vätska. De förstod inte, någon av dem. Hur det kändes att vara Gud. Han behövde det här. Mirakelpulver. Som Peter Pan. Drömmen om att flyga. Som en ängel. Kanylen var hans bägare, hans heliga Graal. Tog honom till Olympus. Däruppifrån kunde han se allt. Världen och människan. Tiden och materien, allt blev till ett, som en väv som låg helt öppen för honom och honom allena. Med det var han allt, utan, inget. I början använda han det för att hjälpa människor. Han hade tipsat polisen om en liten flicka, som försvunnit. Kidnapparna hittades, och polisen letade förgäves efter honom, eftersom de trott att han varit inblandad. De hittade honom aldrig, eftersom han alltid såg dem komma, och kunde ta sig därifrån. Hans tredje öga var öppet. Ibland till och med mellan fixar. I början hjälpte han människor. Nu gjorde han det bara för känslan. Känslan av att vara Gud.
Introduktion - Du sköna, nya värld
``And that,'' put in the Director sententiously, ``that is the secret of happiness and virtue - liking what you've got to do.
All conditioning aims at that: making people like their inescapable social destiny.''
<div align="right">Aldous Huxley</div right>
<div align="right">Brave New World</div right>
Det är så här världen ser ut. Krig, jordbävningar, korrupta politiker, 500 kanaler på Teven, McDonalds, låglönearbetare i tredje världen, bilder av fattiga barn med uppsvälda magar, globalisering, TV-shop, terrorister, kärnvapenhot, HIV, AIDS, Coca-Cola, Pepsi och mobiltelefoner.
Med andra ord, ungefär som den värld vi människoapor är vana vid. Skillnaderna blir uppenbara först sedan man lyft på förhängena, och ser hur världen fungerar bortom det uppenbara. Det finns mycket som sker i världen, som gemene man inte har någon aning om - och få vill veta vad som döljs i skuggorna.
Det finns inget årtal, inget datum, att använda som referens. Året är någonstans mellan millennieskiftets uppmärksammade brist på apokalyptiska uppenbarelser och tio eller tjugo år framåt. Välj själv.
Bakom världens vackra, och mindre vackra, mediabilder döljs en värld av rök och speglar - en värld av hemliga sällskap och okända faror och fasor. Det är i den världen detta skådespel utspelar sig. Mellan sprickorna i fasaden. Under Alice's kaninhål.
Bakom spegelglaset
Större delen av världen så som vi ser den omkring oss är ett skådespel, en kuliss, som döljer för oss vilka som sitter inne med den egentliga makten. Världen styrs inte av mäktiga företagsledare, inflytelserika politiker, eller av medias till synes kaotiska vindar. Dessa aktörer är endast dockor, som likt marionetter dansar när de rätta trådarna blir dragna i. Marionettmästarna, de som verkar bakom kulisserna, det är de som har den egentliga makten."Cheshire Puss," she began, rather timidly... ``Would you tell me, please, which way I ought to go from here?''
- ``That depends a good deal on where you want to get to'', said the Cat.
- ``I don't much care where...'' said Alice.
- ``Then it doesn't matter which way you go,'' said the Cat.
- ``...so long as I get somewhere'', Alice added as an explanation.
- ``Oh, you're sure to do that'', said the Cat, ``if you only walk long enough.''
<div align="right">[/i]Charles Dogson[/i]</div right>
<div align="right">Alice in wonderland</div right>
Vilka är då dessa marionettmästare, som bestämmer hur världen ska snurra? Det är en fråga, som mången hjärna börjat nysta i, för att endast trassla in sig. Några som nystat för länge och för nära sanningen, försvinner och blir så som om de aldrig funnits. Gudar och monster vandrar i skuggorna, bakom de sanningar vi ser som självklara.
Det fåtal som lyckats komma sanningen på spåren blir ofta förlöjligade. ``Konspirationsteoretiker'' har blivit ett skällsord, i en värld där Occams rakkniv blivit normen för allt sökande efter sanningar. Hemliga sällskap som i hundratals år, i vissa fall tusentals, infiltrerat samhällets alla skikt, kontrollerar med alla tänkbara medel vårt sätt att tänka, vara och leva.
För en normalt funtad, psykiskt frisk människa av det tjugonde århundrade ter sig idén om hemliga sällskap som styr världen från skuggorna sig ganska bisarr och otrolig. De främsta sanningarna har alltid framstått som galenskaper för sin samtid, så låt oss för en stund söka sanningen i de mörkaste vrårna - bakom spegelglaset.
Projektet Scriptura har pågått i svart sju år, och lär pågå mer än sju år till. Det har speltestats med två grupper, som båda av olika orsaker upplösts innan de ens kommit till crescendot av den första kampanjen.
Spelets hemsida finns på http://scriptura.omegarpg.dyndns.org . Läs inte texterna där, de är inte det minsta uppdaterade och jag kan inte stå för dem riktigt, känner jag. Däremot finns ett bildgalleri med de bilder jag skapat till spelet.